En lucka att täppa till

Svenska mästare i fotboll (herrar) började utses 1896 och titlar delades ut utan avbrott fram till 1925, då Allsvenskan startade. Här blir det plötsligt ett uppehåll i titelutdelandet, fram till 1930 gick det endast att bli seriemästare och inte svensk mästare. Först 1931 blev den allsvenske vinnaren också svensk mästare. I praktiken var ändå serievinnaren också svensk mästare, jag har svårt att tänka mig att vinnarna betraktades på något annat sätt.
För en sentida betraktare (dvs undertecknad i det här fallet) känns det märkligt och fel att vissa år saknar SM-guld. Kan man inte i efterhand dela ut titeln till de klubbar som vunnit Allsvenskan de år som saknar mästare med nuvarande ordning? (Givetvis har jag kollat så att inte AIK eller Djurgården på det här sättet skulle tilldelas extraguld, i så fall hade jag naturligtvis inte förfäktat idén).

Sommar och sol

Jag läser i malmötidningarna att U21-landslaget förlorade mot England för att Labinot Harbuzi inte fick spela första halvlek. Jamen, precis vad jag sa till frugan när jag såg den dåliga markeringen på hörnor. Att det där, det skulle Labbe ha styrt upp.

Sen såg jag i en annan tidning att Molde slog Lyn med 4-0 i Tippeligan häromdan. 1-0 gjorde Pape Diouf och 2-0 gjorde Mame Diouf. Ett koncept för framtiden: värva äkta par. Norge går först, som alltid. Eller om det är Kjell Jonevret.

My Hart belongs to Deutschland

Jag har sett fotbollens framtid och dess namn är Tyskland.

Eller så här: Det gick inget vidare för guldfavoriten England. De sista tre halvlekarna i U21-EM slutade med 0-7 i målskillnad.

Jag ska inte säga att det är vad jag kommer att minnas mest från ikväll. Men för att bli lite göteborgsk i formuleringskonsten så straffade synden sig själv.

För jag lovar: Joe Hart hade lätt tagit de två första målen som Tyskland gjorde ikväll. Han hade läst spelet bättre och varit ute tidigare och skurit av och "gjort sig stor" på Mesut Özils eleganta instick till Gonzalo Castro.

Om han inte hade jönsat sig så dumt och onödigt under straffläggningen mot Sverige.

Det nya Tyskland, förresten: Özil och Castro.

Joe Hart hade också läst bollbanan bättre på samme Özils hårda frispark som ledde till 2-0. Det går inte att tappa in så billiga mål i en EM-final. Det går inte.

Jag såg Joe Hart med böjt huvud, ett av de mest böjda, när de tog emot silvermedaljen.

Engelsmännen vann inte silver. De fick silver.

Guld tar man, silver får man, som Eric Persson sa.

En fyllig, svart kvinna tog sig ner till första bänk, intill våra platser, efter matchen, och fick där ta emot en silvermedalj, som Englands Fabrice Muamba slängde över till henne. Kanske var det hans syster, kanske hans fru. De mötte hastigt blickar, kramade varandras händer. Ingen av dem log.

Inte konstigt det. Tyskland vann inte över England. Tyskland krossade England. Förnedrade England. Var bättre i exakt allt. När tyskarna ställde om offensivt kom de fyra mot fyra. 3-0-målet kom till så. När engelsmännen ställde om offensivt (och betydligt långsammare) kom de som bäst fyra mot sex.

Tyskland var helt enkelt som Tyskland är när de är som bäst. En maskin, men denna gången en maskin med en hel massa duktiga individualister. Som dessutom var outtröttliga. Lille Andreas Beck, hjälten från semifinalen mot Italien, hann rädda två engelska bollar på mållinjen ikväll och anförde sin backlinje på ett imponerande vis. Han var mest aggressiv i den tyska pressen - som högerback var han ofta över mittlinjen och lät aldrig Gibbs och de andra nå de evigt löpande Noble och Cattermole med sina bollar.

Och, förresten: Vad tänkte Stuart Pearce på när han, vid 0-2, slängde upp Micha Richards på topp tillsammans med Theo Walcott? Att 180 centimeter Richards skulle vinna höjdbollar? Det första som hände var att tyskarna sprang rakt igenom försvaret och enkelt satte 3-0.

"Psycho" fick göra skäl för sitt smeknamn.

Jag åkte till Swedbank Stadion med min 9-åring och vi skulle hålla på England. Min son, som är en sann medgångssupporter, som inte gillar att förlora, sa vid 1-0:

"Jag vill att båda ska vinna. Jag håller inte på någon".

Efter 2-0 sa han:

"Jag hejar på Tyskland".

Själv nöjer jag mig med att ha fått se ett lag som fungerade i varje beståndsdel. Snabba, löpvilliga, aggressiva och tekniska spelare. Manuel Neuer, en av världens bästa målvakter, det skrev jag någonstans redan för ett eller två år sedan, efter att ha sett honom i Champions League, hade en lugn afton. Det ska man inte ha mot England i en EM-final.

Men blivande storstjärnor som Sebastian Boenisch, Mats Hummels och Sandro Wagner sprang sönder alla engelska ambitioner till anfall. De läste passningarna, de bröt och de ställde om. I backlinjen sög den väldige Jerome Boateng till sig samtliga höjdbollar. Dessutom höll han jämna löpsteg med vindsnabbe The Walcott. Och hamnade bollarna på marken tog som sagt Andreas Beck hand om dem.

Och så Mesut Özil. Förstås. Matchens lirare. En ljuvlig teknik och en underbar vänsterfot. En spelare som redan har den erfarne anfallarens klokskap i att intuitivt söka de fria ytorna. Hyperfarlig och alltid spelbar. Ensam sänkte han Englands Dreamin'.

Tyskland vinner EM 2012.

Tyskland vinner VM 2014.

Kom ihåg var ni läste det först.

United States of America, hallelujah, Rain Man loves you!

Nej, Rain Man bryr sig inte om U 21-VM. Han sitter här bredvid mig i sitt nya Uncle Sam-lösskägg istället, komplett med cylinderhatt i stjärnbanerets färger och Kapten Amerika-mantel. Rain Man har gått med i Sam's Army, helt enkelt, och ägnar nu all sin energi åt att stödja USA i den kommande Confederations Cup-finalen.

Orsaken är självklar. Rain Man hoppas få se ett statistiskt mirakel, den sämsta mästaren i ett internationellt landslagsmästerskap någonsin. Om USA genom något mirakel (liknande det som fick dem att gå vidare från gruppen, eller det som fick dem att besegra Spanien) skulle vinna hela alltet skulle det göra dem till mästare med ganska knapp plusstatistik - tre vunna matcher och två förlorade, eller 1,8 i snittpoäng (och, om vi tänker oss att de vinner på straffar, en målskillnad på +-0).

Som Rain Man så gladeligen berättar för oss är det inte alls ovanligt att lag vinner internationella turneringar efter att ha förlorat en match i slutspelet. Bara i VM-sammanhang kan man räkna upp Västtyskland 1954 och 1974 och Argentina 1978, i EM har vi Holland 1988, Danmark 1992, Frankrike 2000 och Grekland 2004. Den sämsta världsmästaren, poängsnittsmässigt sätt är ett lag som inte förlorade, men däremot spelade oavgjort i alla sina gruppspelsmatcher - Italien 1982, som därmed hamnar på 2,14 i poängsnitt omräknat till dagens poängsystem (sämre än några andra världsmästare hur man än räknar). Priset till sämsta europamästare går till Danmark som 1992 vann tre matcher (varav en på straffar), spelade en oavgjord och förlorade en och därmed landar på poängsnittet 2,0. Det placerar dem jämsides Brasiliens Confederations Cup-mästare från 2005, som slog Grekland, förlorade mot Mexico och spelade oavgjort mot Japan i gruppspelet innan de kvicknade till och vann över Tyskland i semifinalen och Argentina i finalen.

Danskarnas jämlikar är också det kongolesiska landslag ("Kongo-Brazzaville" som det på den tiden kallades) som lyckades snubbla sig fram till titeln som afrikanska mästare 1972. Kongo-Brazzaville inledde med 1-1 mot Marocko och 0-2 mot grannen från Kongo-Kinhasa (dåvarande "Zaire") innan man lyckades besegra Sudan med 4-2 och hamnade på samma poäng och målskillnad som Marocko. Det innebar lottning, avancemang för Kongo-Brazzaville, 1-0 mot Kamerun i semifinalen och 3-2 mot Mali i finalen.

Vidare måste vi peka på Costa Ricas seger i de så kallade CCCF-mästerskapen (spelat mellan de mellanamerikanska länderna, som på den tiden inte hade gått ihop med de nordamerikanska förbunden och bildat Concacaf) i Guatemala 1948. Mästerskapen spelades i serieform med dubbelmöten mellan de fem medlemsnationerna, samtliga på neutral mark i Guatemala, och Costa Rica förlorade en match både mot Guatemala och mot Nederländska Antillerna. 5 segrar, 1 oavgjord, 2 förluster innebar 16 poäng på 8 matcher och 2.0 i snitt. Egendomligt nog hade Costa Rica exakt samma tabellrad när de vann den avgörande kvalgrupp till VM 1990 som också tjänstgjorde som Concacaf Nations Cup 1989. Det var alltså som rekordmässigt knappa kontinentala mästare Costa Rica åkte till Italien-VM för att möta Olle Nordin och hans mannar. Huruvida detta ska räknas är Rain Man inte helt klar över, berättar han bekymrat, eftersom VM-kvalgruppen ju spelades med hemma-borta-möten, inte som ett slutspel koncentrerat till ett land. Skulle även kvalspel räknas in, skulle beräkningarna svälla förbi även Rain Mans omedelbara kapacitet.

Rain Man vore inte Rain Man om han i det här sammanhanget inte slutligen drog fram the strange case of Brasilien i Sydamerikanska Mästerskapet 1922. Detta avgjordes i gruppspel med enkelmöte mellan fem lag och brasilianska värdarna inledde ganska knackigt, med 1-1 mot Chile och Paraguay och 0-0 mot Uruguay, bara för att avsluta med 2-0 mot Argentina. Eftersom de övriga lagen slog varandra betydde detta att tre lag, Uruguay, Paraguay och Brasilien, slutade på samma poäng, 5, och samma målskillnad. Uruguay tröttnade nu på alltihop och åkte hem, vilket innebar omspel om titeln mellan Brasilien och Paraguay och en ganska komfortabel 3-0-seger för Brasilien.

Som Rain Man så glatt påpekar innebar detta att Brasilien blev sydamerikanska mästare efter 2 vunna, 3 oavgjorda och 0 förlorade matcher, eller ett poängsnitt på 1,8 (identiskt med hans hypotetiska amerikanska mästare) efter dagens system. Hade å andra sidan systemet med tre poäng för seger gällt hade Brasilien aldrig vunnit eftersom Uruguay och Paraguay då hamnat före dem i tabellen, med 2 vunna, 1 oavgjord och 1 förlust. Vad allt detta innebär lämnar vi med varm hand år Rain Mans kokande hjärna att reda ut.

Nåja. Vad är en bal på slottet?

"Han missar", sa jag till Anders när Guillermo Molins gick fram. Det sa jag å andra sidan när Berg, Lustig, Bjärsmyr, Rasmus Elm och Rasmus Bengtsson gick fram också. Efterklokhet bygger alltid på selektivt minne. Det kan dock sägas att det naturligtvis finns en lag som säger att det lag som varit utspelat, alternativt varit i kraftigt underläge under en match kommer att vinna straffläggningen. Precedensfall: Holland-Italien i EM-semifinal 2000, Milan-Liverpool i CL-final 2005. Fast det existerar en tilläggsklausul som säger att om det lag som varit i underläge kämpat sig tillbaka till ett överläge under mstchens själva gång, då blir det det laget som förlorar straffläggningen. Den tilläggsklausulen tillämpades igår. Det var under förlängningen detta var Sveriges match, men i det ögonblicket pipan gick för straffläggning var det Englands igen.

Det är tur att vi finns, som gör att länder som alltid förlorar på straff kan återfå självförtroendet igen. Först Holland, nu England.

Sen var det oförsiktigt av Johan Dahlin att ge sig in på en irriterande-beteende-tävling med Joe Hart. Harts sätt att räcka ut tungan, vicka på den och slicka sig på nästippen avslöjade så tydligt det rutinerade Premier League-proffset. Man förstod att Stuart Pearces två år av straffläggningsträning hade lönat sig, och i fallet Hart fanns det ju uppenbarligen så mycket naturlig talang att bygga på.

Jag undrade också vad som skulle ha hänt om det fortfarande stod lika efter tio straffar. Rimligen skulle stackars Robin Söder ha varit tvungen att linka fram och skjuta då, eftersom han formellt sett inte kunde bytas ut.

Med sådana här funderingar får man försöka skydda sig mot känslan av bitterhet över att detta svenska lag hade förtjänat så mycket bättre. Ingenting, absolut ingenting, fick det att kännas som om de skulle kunna komma tillbaka när de stod 0-3 i början av andra halvlek. Det var sömnigt, England såg ut att kontrollera matchen utan att egentligen behöva anstränga sig så mycket, jag och Anders började snacka om att ta ner en parabolantenn som blivit kvar på balkongen i lägenheten där jag precis flyttat in istället.

Och sen var det ju Sverige som spelade. När hände det senast att Sverige hämtade upp ett 0-3-underläge i paus? När hände det senast att Sverige överhuvudtaget låg under med 0-3 i paus? (Det hände i Belfast hösten 1980, om vi räknar tävlingsmatcher, och då blev 0-3 också slutresultat) Sen trädde Molins och Berg in i handlingen och parabolantennen fick sitta kvar. Upphämtningen känns fortfarande overklig och kanske är det den overklighetskänslan som gör straffnederlaget lättare att bära. Särskilt som det var upphämtningens stora hjältar, Marcus Berg och Guillermo Molins, som missade straffarna, medan syndabocken Bjärsmyr satte sin. En folkhemsartad utjämningsprincip opererade trots allt i detta ofolkhemskt dristiga landslag, och det var som det skulle, på något sätt, eftersom Jörgen Lennartsson och Tommy Söderberg har stått för allt som är fint och värt att bevara i den svenska modellen, omsorgen, snällheten och tryggheten, och det var det som låg bakom hela denna dristighet. Det kändes bra att ta med sig. Jag tog ner parabolen efter matchen istället, tittade ut över Skanstull där sommaraftonen stod ljus över trottoaren översållade med gamla tidningar och nerrivna affischer. Nåja, vad är en bal på slottet? tänkte jag.

Slutord? Låt mig citera Olof Lundh: "Tekniska. Kvicka. Nyskapande. Vårt sexiga U21-landslag. De terränglöpare som springer i A-landslagets tröjor är långt borta... laguppställningen är en våt dröm för dem som förfasats över Lasse Lagerbäcks landslag..." Ah, lyssna på namnen! "Kennedy Bakircioglu, Tobias Linderoth, Nisse Johansson, Fredrik Berglund och Pontus Farnerud". Ur Offside 4/2000 som jag precis hittade i en flyttkartong.

Cruel, Britannia!

Jag ger mig då. Trots att det är en HIF:are som går in och tar den plats som jag inget hellre vill ska gå till den spelare jag beundrat sedan han var liten påg - Labinot Harbuzi.

En av de klokaste sidlinjeanalytikerna, den gode Anders Larsson, faktakontrollant för båda mina MFF-böcker - INGEN kan så mycket om MFF som Larsson - har länge sagt att "Labbe" har ännu mer talang än Zlatan.

Jag har alltid lyssnat på Larsson. Och jag tänker fortsätta med det. Att "Labbe" nu fyllt 23 spelar ingen roll. Han är på väg mot den topp han når vid 27 års ålder. Och uppsidan med att han inte får spela här i U21-EM är att vi kanske får behålla honom i MFF säsongen ut.

Det bästa som kan hända och det värsta som kan hända ikväll är alltså att "Labbe" hoppar in tio från slut och gör ett sånt där fantastiskt mål som han gjorde mot Halmstad i Allsvenskan i fjol. Att han tar oss till final och blir såld innan solen gått ner.

Måtte det hända, måtte det inte hända.

Men nu är det inte "Labbe", nu är det Landgren, och givetvis är det klokt att stänga igen mittfältet med två defensivt duktiga spelare, duktiga på att spela med hög press, vilket är den enda verksamma medicinen mot England.

Det är ju lite som Erik Niva skrev häromdagen: "Vi kan egentligen inte slå England eftersom de har bättre spelare än vi. Vi måste hjälpa dem förlora". Och det har vi kunnat sedan 1968, eller vad det nu är.

Jesper diskuterade varför U21-EM slagit igenom så starkt. Vi ska ju inte underskatta det faktum att mästerskapet går på hemmaplan, och att det inte finns mycket mer fotboll (med svensk medverkan) att rapportera om just nu. Det är ju också som så att samtliga spelare är väl bekanta för oss, från Allsvenskan och från "stora" landslaget. Toivonen och Berg är redan etablerade stjärnor i Europa.

Men framför allt tror jag att många med mig smittats av det unga landslagets respektlöshet på plan.

De vågar, det finns ingen som kan stoppa dem.

Det sätt Sverige vågade föra matchen mot Italien var otroligt fräckt och befriande att se. Bara otur och brist på koncentration i avsluten skilde dem från poäng. Precis som många andra med mig väljer jag därför att tro att den fräckheten kan räcka hela vägen till kvart i nio på måndag mot Italien. Som blir en helt annan match.

Roligt på riktigt

TV4 eller inte, folk har väl aldrig letat efter en ursäkt att festa? Jag tycker att U21-EM är ett utmärkt tillfälle till just fest. Roliga spelare, behändigt format på turneringen, hemmaplan och sommarsol. Det behöver inte vara märkligare.
Just nu sitter jag på läktaren på Gamla Ullevi och väntar på att läktarna ska fyllas av gultröjor. Även om det inte blir som Berlin 2006 kan det bli rätt festligt. Tänk om Sverige går åstad och vinner en fotbollstitel? Det är bara två matcher kvar nu. Eller om de åtminstone kan göra vad Lagerbäcks landslag har så svårt att göra: att vinna en utslagsmatch. Även om vi inte ska tro att hela U21-landslaget kan gå raka vägen in i A-landslaget vore det en grym vetskap för de här killarna att ta med sig i karriären: att veta att de kan vinna när det står mycket på spel.
Det finns tecken på att A-landslaget inte är helt tillfreds med mottagandet som ges U21:orna. Bara smeknamnet i pressen- ”det nya landslaget” – är provocerande. Och Lennartsson plockar poäng efter poäng på sina trivsamma, öppna presskonferenser.
Lagerbäck har inte varit sitt muntraste jag under den här turneringen, och tidigare i dag mötte en kollega Anders Svensson på stan.
- Ska du se matchen, Anders?
- Nja, jag vet inte riktigt. Bajrami spelar ju inte.
Samtidigt fylldes hela centrum och Uefas Fan Zone intill Kungsportsavenyn av glada, förväntasfulla människor. ”Nja, jag vet inte riktigt”. Den tror jag inte på.

This Landgren is your Landgren.

Visst är det åttiotal igen. Michael Jackson-låtar på radion dagen lång och upphetsning över ett svenskt fotbollslag som inte är A-landslaget. Skulle vi ha jublat så högt över småpojkarna om det inte gått så uselt för gubbarna, eller är den här U 21-turneringen en sorts parallell till påskturneringen i Berlin 1988 eller OS-landslaget i Seoul, sånt man blåser upp i brist på bättre? Eller ännu värre, är alltsammans nånting som haussas av TV4 för att de råkar ha rättigheter till skiten, precis som eurosportkommentatorerna alltid låter som om U17-mästerskap i Toulon är ett världsomvälvande evenemang för att de råkar sända den?

Ja, ni gissar rätt - jag tog ett par öl med Björn Wiman igår. Detta är den typen av misantropiska världsbild som likt den mexikanska svininfluensan oundvikligen överförs vid kontakt med denne tidningsvärldens motsvarighet till åsnan I-or. Den gode Björn hann sia om den svenska landslagsfotbollens kommande ökenvandring och hur den obefogade hysterin över U21-EM var ett tydligt tecken på detta, innan budet om Michael Jacksons död fick honom att leva upp igen.

Jag ser att Luhr i Expressen lite halvhjärtat försöker dra en lans för Rasmus Elm på mittmitten ikväll. Tja, nåt måste man ju skriva. Själv skriver jag: ändra så lite som möjligt. Är det nån som minns att Jonas Thern faktiskt var borta i kvartsfinalen mort Rumänien 1994, ersatt av Håkan Mild? Sånt kan man komma undan med när grundformen sitter. Medan turneringar där Sverige har börjat mackla med grundformen - som när Kim gnälldes in av landets alla blivande piratpartister under VM 2006 - undantagslöst har gått åt Häcklefjäll.

The fighting side of me

Jag som precis börjat gilla Spanien. Jag som precis börjat inse att min ovilja mot deras vackra, magnifika fotboll var ett slags känslomässigt bristfenomen som tog sig uttryck i att saker måste göra ont och se ut som om de var jävligt besvärliga för att de på allvar skulle beröra mig. Jag som precis börjat se fram mot finalen mellan Spanien och Brasilien och en orgie i flödande hårsvall och blixtsnabba kombinationsspel.

I det ögonblicket blev Sergio Ramos precis den Sergio Ramos som jag alltid hånat, fnyst åt och i hemlighethet avundats för hans suveräna självupptagenhets skull: en personfikation av den spanska fotbollens hårbandsprydda själ. I det ögonblicket dämpade han bollen så där sydländskt nonchalant i eget straffområde, utan att ägna en tanke åt det som hände runtomkring honom. I det ögonblicket vräkte sig Clint Dempsey fram som ett förkroppsligande av den fotboll jag alltid ha hållit närmast hjärtat, som en manifestation av alla leriga, svettiga, armbågande spelare som sliter, anstränger sig, kastar sig raklånga och offrar sig helhjärtat utan att det ser det minsta snyggt, suveränt eller magnifikt ut. Bara namnet: Clint Dempsey.

Det påminde mig om en ishockeymatch jag såg på tv när jag var fjorton år gammal, när USA:s collegelag kämpade ner Sovjets oövervinnliga virtuoser i OS 1980. Det påminde mig också om när Spanien sist förlorade, på Råsunda för tre år sen, när det var Niclas Alexandersson, Tobias Linderoth och Marcus Allbäck som spelade Clint Dempseys och Jay DeMerits roller. Framför allt påminde det om den största av klyschor, att fotboll är ett oförutsägbart spel. Bollen är rund. In fotboll, anything can happen, som Svennis brukar säga. I fotboll kan Salieri då och då faktiskt vinna över Mozart. Till och med världens mest fantastiska ekvilibrister kan förlora om de springer omkring och tänker på nästa match, finalen mot Brasilien där hela fotbollsvärlden drömmer om att få se dem. Sällan har jag sett Xavi missa så enkla nertagningar, sällan har jag sett David Villa få bollen så långt ifrån sig sedan han tagit emot den i straffområdet.

Nej, jag tänker inte sluta gilla Spanien igen. Jag tror jag slutligen har stigit över det hindret, tillåtit mig att erkänna att det som är tilltalande och suveränt faktiskt kan ha ett värde. Men jag kommer inte att sörja över att de inte spelar final mot Brasilien. Folk som Thomas Nordahl säger alltid att "vi som älskar fotboll" också måste älska lag som Spanien, Brasilien och Barcelona och jag har blivit gammal nog att inse att det är sant. Men vi som älskar fotboll måste också älska lag som USA och spelare som Clint Dempsey, annars blir det konståkning och simhopp av hela sporten och domare som sitter på läktarplats och håller upp poängskyltar åt Xavis passningar och David Villas volleyskott.

Sen gillade jag Tim Howards sammanfattning efter matchen "We are scratching our heads just like you guys. We defended like bandits." Hemingway skulle inte ha kunnat säga det bättre.

Nick Hornby formulerade det som så att nuet, för fotbollssupportern, "krymper till ett knappsnålshuvuds storlek". Varje match är en upprepning av tidigare matcher, varje match fogas in i ett långt kontinuum av matcher. Troligen är det därför vi alltid är så besatta av att leta tecken i det förflutna för att få någon indikation om hur framtiden kommer att gestalta sig.

Tecknen inför semifinalen i U 21-EM är dock motsägelsefulla.

Hoppingivande - eftersom vi får möta England, som vi alltid slår, i stället för Tyskland, som vi alltid förlorar mot.

Hoppingivande - eftersom en 3-1-seger över Serbien (nåja, Jugoslavien) i en stenhård tillställning ledde till vår hittills enda internationella titel, OS-guldet 1948.

Nedslående - eftersom Wernblooms avstängning i semifinalen oundvikligen leder tankarna till hemma-EM 1992 och Schwarz avstängning i semifinalen mot Tyskland.

Dock ska sägas att den andra avstängningen 1992 drabbade Patrik Andersson och inte den tidens motsvarighet till Emir Bajrami, Anders Limpar (Limpar petades ändå i semin). Det hade varit ack så mycket värre med Bjärsmyr avstängd och ändringar i två lagdelar. Själv tycker jag nog att det är bra att ha ett nederlag bakom sig, och att 1-2-förlusten mot Italien på så vis nog kan visa sig fördelaktig ändå. Överhuvudtaget har Sverige visat sig imponerande bra på att komma igen när det har gungat, både efter Vitrysslands ledningsmål och efter Serbiens reducering igår. Kunde ha blivit psykologiskt jobbigt och väckt minnen av Trollhättan 2006 och EM-semin 2004, särskilt som palavern dessförinnan slutade med ett gult kort till vardera laget och inte ett rött till serben, som hade varit helt rimligt.

Men nej, jag vill inte ha Labinot Harbuzi från start. Ändra inte en fungerande modell, det är lärdomen jag drar från 1992. Harbuzi är bra att ha i bakfickan om det skulle gå snett, men från start tror jag inte på honom. Om han inte kan finna sig i att spela på kanten?

Är det samma 372 varje gång?

Det verkar som att Djurgårdens damfotboll i år har problem med räkneverket för publiksiffrorna. Först fastnade det på slutsiffran 2:
Piteå: 872
Umeå: 512
AIK: 1 182
Därefter körde hela räkneverket fast - det var inte bara slutsiffran som tjorvade - och samma siffror noterades match efter match:
Linköping: 372
Sunnanå: 372
Hammarby: 372

Nu tycks man äntligen ha fått ordning på publikräknaren. Sist mot Stattena noterades 128 åskådare. Skönt att det börjar ordna upp sig för gamla Djurgårn!

Den stora fegheten

Det är inte första gången det påpekas, men det förtjänat att upprepas:

Det är svårare att ta sig ur landslaget än att ta sig in i det.

En gång plats i startelvan - alltid plats i startelvan.

På Svenska Fotbollförbundet råder devisen:

Ändra aldrig på ett förlorande lag.

Jag tänker på Tommy Söderbergs pjallande med Marcus Allbäck under VM 2002.

Alla kunde se hur det svenska U21-landslaget fick en ny energi när Labinot Harbuzi och (i synnerhet) Martin Olsson kom in på Olympia i fredags.

Alla.

Ändå får de inte förnyat förtroende, om man får tro Fotbollskanalens avslöjande av truppen för den avgörande matchen i morgon kväll.

Jag undrar: Vad mer skulle Martin Olsson bevisa än all den enorma kreativitet, det mod, den variation i spel, den aggressivitet i närkamperna, den vilja till avslut?

Förmodligen hade det inte spelat någon som helst roll om han gjort hat trick under de sista tio minuterna. Mupparna på bänken hade nickat mot varann, tittat på idolbilden av Lagerbäck, erinrat sig det fullständigt riktiga i att hålla Zlatan på bänken i 77 minuter mot Senegal, fingrat lite i pärmarna och konstaterat att det var ju ett piggt litet inhopp av den där gossen. Kanske kan han komma in lite även i nästa match.

Låt oss hoppas att någon skojat till det. Den där Nystedt verkar ju ha massor av rävar bakom öronen. Not.

Låt oss hoppas att Lennartsson bestämt sig för att nyttja Fotbollskanalen som budbärare av dimridåer. I morgon kväll, på Swedbank, kommer vi i publiken att bli lika överraskade som serberna när Olsson och Harbuzi står där under nationalsången och, liksom övriga laget, rör läpparna i otakt.

Vem försöker jag lura...

Rain Man ser stjärnor. Och ränder.

Mest exalterad över USA:s sensationsavancemang i Confederations Cup var naturligtvis Rain Man. När hände det senast att ett lag blev tvåa i en fyrlagsgrupp efter en seger och två nederlag? Rain Mans nästkusin Tim i Skåne kanske vet besked, men Rain Man nöjer sig med att konstatera att det åtminstone aldrig inträffat i VM- eller EM-sammanhang. (I VM mellan 1986 och 1994 kunde man gå vidare som grupptrea, men det är en helt annan sak.) Att dessutom plocka in tre poäng och sex mål på två olika lag i sista matchen gör det hela ännu mer exceptionellt.

För den största upphämtningen i en VM-grupp stod förmodligen Argentina, som efter två gruppmatcher 1974 hade förlorat mot Polen med 3-2 och spelat 1-1 mot Italien. Italienarna hade i förstamatchen slagit Haiti med 3-1, hade två poäng och tre plusmål tillgodo och avancemangsklara Polen kvar att möta. Men Polen vann över Italien med 2-1, medan Argentina gjorde 4-1 på Haiti och så blev det Argentina i kvartsfinalgruppen (där de för övrigt bara tog en poäng). Turkiet och Paraguay kom tillbaka från liknande situationer i VM 2002, låg på ett poäng efter två matcher, men vann den sista och hade turen att deras konkurrent om andraplatsen, Costa Rica resp Sydafrika, förlorade sina. I båda de fallen var det också tre måls differens som skilde inför avslutningsmatchen.

Sedan kan ju nämnas att Sverige kunde ha utfört exakt samma bedrift i Italien-VM 1990. Hade Olle Nordins mannar hållit sin 1-0-ledning mot Costa Rica hade det blivit en andraplats i gruppen, trots de inledande nederlagen mot Brasilien och Skottland. Sedan hade vi haft Tjeckoslovakien i en inte alls omöjlig åttondelsfinal och kanske ett knappt kvartsfinalnederlag mot Tyskland. Det i sin tur hade gjort att Olle Nordin hållit sig kvar på sin post, vilket i sin tur lett till att EM 1992... Ja, fyll i vilken kontrafaktisk historia ni vill. Rain Man håller sig som ni vet till hårda fakta...

Lojalitet och känsla

I senaste numret av offside finns under vinjetten "samtal" ett snack med Suleyman Sleyman som sätter ord på något jag känt länge men inte själv kunnat formulera. Samtalet handlar om klubbkänsla och äntligen är det någon som reder ut begreppet lite. Det sägs ju ofta att spelare i dag inte har denna egenskap.

Jag har känt att det är för slentrianmässigt och enkelt att bara döma ut begreppet "klubbkänsla". Samtidigt är det ju ett faktum att spelare lämnar sina klubbar om någon annan betalar femtio öre mer.

Äntligen kommer någon som reder ut begreppen. De kloke Sleyman menar att man måste skilja på klubbkänsla och klubblojalitet. Klubbkänslan är inte alls död, det finns oerhört många spelare som har känsla för sin klubb (och själv spelade han elva säsonger i Hammarby, något som han beskrev som en ynnest att få ha gjort). Spelare som alltid talar väl om sina klubbar, som ser det som självklart att komma tillbaka till laget efter utlandssejourer och som syns på läktarn efter karriären.

Däremot har spelarna i dag inte råd med klubblojalitet, Karriären är kort och för den som har möjlighet att i någon mån trygga sin framtid måste ta den. På motsvarande sätt är ju inte heller klubbarna det minsta lojala med spelarna. Den dag som klubben anser att någon annan kan göra jobbet bättre eller billigare, ja då finns ingen sentimentalitet.

Tack Christian Daun för att du formulerade det här samtalet. Nu fick jag äntligen begreppen på plats.

En afton bland gammeldanskens vänner

Den nyvunna kärleken till Pontus Wernbloom gick snabbt över. Han klarade sig ifrån ett gult för att domaren inte kunde hålla ordning på siffrorna och istället gav kortet till en oförstående Rasmus Elm. Allt medan en flinande Wernbloom stod vid sidlinjen och drog i sig vatten och blev kramad av Jörgen Lennartsson. Den enda trösten är att Balotelli är en ännu större dåre - vilket vi som tittar på Serie A redan visste - och därvidlag fungerade Wernblooms cyniska strategi fullt ut. Som att plocka godis från småbarn.

Jag vet inte vad det är med Helsingborg. Jag har ju näraliggande Kullaberg djupt i mitt hjärta, min släkt på båda sidor kommer från detta nordvästra hörn; som barn åkte jag med Betula, Primula och Carola över sundet, om och om igen, i det att sommarloven tillbringades i idylliska Strandbaden, strax norr om Höganäs.

Ändå, Helsingborg och, i synnerhet, Helsingborgs IF. Vi "lirar" inte. Det hjälper inte att det är min pappas favoritlag. Kanske snarare stjälpte det, en gång i tiden. Alla dessa uppror.

Jag blängde följaktligen, inledningsvis, på det rödblå emblemet, som hamnade i mitt synfält, tvärs över planen. Samtidigt njöt jag, inandades doften av gammeldansk, som låg tung över västra läktaren på Olympia. Slöt jag ögonen tillräckligt länge antog dessa ångor formen av en madeleinekaka och tog mig tillbaka till just Betula, Primula och Carola, på 60-talet, mellan Helsingborg och Helsingør.

Stämningen var alltså god, denna midsommarafton i Helsingborg. Över elvatusen hade trotsat de första nubbarna. Vi var svenska fotbollsfans allihopa och vi log åt att se hur Tommy Söderberg, efter pausen, klappade om alla, var och en på bänken, med den oförfalskade kärlek vi lärde oss att älska under hans tid som förbundskapten för det stora landslaget. Snällare farbror finns inte. En godare idrottsledare har inget svenskt landslag sett.

Men godhet premieras inte ens i sammanhang som U21. Här som där är det effektivitet och skärpa i stunden som betalar sig, på samma sätt som fatala missar vid fasta situationer kostar dyrbara poäng. Roberto Acquafresca gjorde 14 mål i Serie A under den gångna säsongen, jag minns bland annat hur han närmast lekte med Inters försvar i våras. En sån kille sätter man två man på vid hörnor och frisparkar. Inte en lätt sovande Rasmus Bengtsson.

Oavgjort hade nämligen närmare speglat sakernas tillstånd denna fredag på Olympia. Mario Balotelli må vara en idiot, men vi såg hans oerhört vackra 1-0-mål komma, redan vid den underbare Sebastian Giovincos passning ut till vänster. Denne supertalang (Giovinco alltså, 22 år gammal, 164 centimeter lång; den nye Alessandro Del Piero) som var bäst på plan igår. Balotelli lyfte blicken, noterade hålet i Johan Dahlins bortre burgavel och smekte in bollen från 25 meter, på det sätt som vi såg Thierry Henry göra ett tusental gånger i Arsenal.

Ett italienskt lag i ledning är fortfarande bäst i världen på att låta den pressande motståndaren tro att de har ett överläge, bara för att de har mer boll. Men Sverige pressade sig trots allt till några vassa chanser och hade Ola Toivonen och, framför allt, Marcus Berg, haft några promille av den där kliniska förmågan som Serie A-stjärnorna Balotelli och Acquafresca visade upp, kunde Sverige mycket väl inte bara fått en poäng, utan också vunnit. Några ivrigt kommenterande engelsmän, på raden bakom mig och 9-årige sonen, bekräftade vid ett flertal tillfällen att denna uppfattning inte var en frukt av blågula solglasögon.

Mycket riktigt var ju Rasmus Elms klackskarvning, fram till Ola Toivonens tröstmål, en nästan lika läcker delikatess som Balotellis 1-0.

Det här landslaget besitter så mycket njutbar fotbollstalang att det vore sorgligt att inte få se dem passera gruppspelet upp till en semifinal. Om Lennartsson och Söderberg gör rätt val och låter Martin Olsson (vilket inhopp på hemmaplan!) och Labinot Harbuzi spela från start mot Serbien, kan det mycket väl bli verklighet. Även om, som Jesper så riktigt skriver, man aldrig blir helt bekväm med känslan av att ett svenskt landslag ska spela på resultat.

Jag läste någonstans att Jörgen Lennartsson stoppade fingrarna i öronen och ylade "oooooohh" när någon sa "Serbien 2006". Way to go, Jörgen. Gamla spöken ska man vädra ut. Snabbt som fan. Vi ses på Swedbank på tisdag.

Spöken i midsommarkvällen

Man behöver åtminstone känna sig ensam när man är bakis på Möja på midsommardagen. Tomma ölburkar kantar vägarna. Gårdagens festare ligger vid bryggan och väntar på båten med ryggsäckarna under huvudet. De stirrar tomt ut i luften och ger då och då till ett skratt som uttrycker häpnad över att man kan må så här och ändå leva. Ett spår av blodfläckar leder genom byn och ut på bryggan.

Och igår? Tja, jag minns när Degerfors mötte Parma i cupvinnarcupen, det bör ha varit 1994. Degerfors anföll och gjorde mål och var överlyckliga över att kunna mäta sig med proffsen, sen ruskade Parma på sig och gjorde två mål i slutminuterna. Ungefär så var det att se Sverige-Italien igår. En återgång till de tider när svenska lag var entusiastiska amatörer och italienarna kallblodiga proffs som gäspande absorberade attackerna och sen gick upp och stod för vad som i följande dags tidning alltid kallades ett "kliniskt avslut".

Vad som saknades igår? Nån av de där tråkiga Alexandersson-sidorna vi förknippar med det gamla tråkiga A-landslaget. Markerandet, disciplinen, förmågan att möta bollskickligt motstånd utan att tappa fokus och positioner. Däremot vet jag inte om jag tycker att vi behöver bli mer "cyniska" som det står i somliga tidningar idag. Sättet som Pontus Wernbloom fick Balotelli utvisad var väl cyniskt så det räckte? Jag har svårt för Birros kemiskt humorbefriade hållning när det gäller Italien och allt italienskt, men han har rätt att det är hyckleri att fördöma italienarnas mentalitet och skrocka förnöjt åt Wernbloom. Han må vara en Stefan Schwarz i halva sitt sätt att spela, men den andra hälften, gnällandet och filmandet, är så långt från Schwarz man kan komma.

Och på tisdag? Tja, jag vet inte hur det är med er, men tanken på ett svenskt lag som ska spela på resultat mot ett serbiskt gör åtminstone mig väldigt nervös.

Jag hoppas bara att slippa Kåmark som bisittare. När han talade om vikten av att "skapa kvalitet för sig själv" var det droppen som fick bägaren att rinna över. Chris Härenstam i SvT gillar jag däremot mer och mer. Nu har han börjat säga "Jaa rå" på samma trivselskapande sätt som Arne Hegerfors när någon manöver på plan verkar lovande.

Cheers, Charlie!

Medan folk åker till Möja och Österlen och andra mer givna midommarmetropoler, är vi några stycken som kör till Helsingborg i morgon, för att se Sveriges just nu bästa fotbollslandslag ta sig an Italien i en match som föregås av ett medialt psykkrig, närmast jämförbart med när Wengers och Fergusons mannar ska mötas.

Och jag måste erkänna: jag har fått motvilliga favoriter i Pontus Wernbloom och Mattias Bjärsmyr. Om Kim Källström hade haft en tiondel av Pontus Wernblooms vinnarskalle hade han satt straffen mot Danmark med höger fot och förbundna ögon. Wernbloom gick visserligen mållös från matchen mot Vitryssland men var sannolikt ändå bäst på plan. Det räcker att titta här för att förstå att här finns hur mycket karaktär och attityd som helst.

Det är så klart plågsamt för en MFF:are att båda de här nya favoriterna är från IFK Göteborg. Men det är som det är, jag vägrar vara dogmatisk och möjligen är Mattias Bjärsmyr en ännu större hjälte, i det att han motsvarar alla mina krav på en bra mittback: stor, stark, elak och lite lagom korkad.

Om ni läser i senaste numret av Offside kan ni läsa om hur "Bjärsa" fick en gång frågan vem som upptäckte Amerika. Han svarade, utan att blinka: "Det var la Robinson Kruse!"

Dessutom skriver man om hur samme Bjärsmyr en gång berättade för Expressen att han sa ifrån när en kompis fått ett slag på njuren: "Men är du dum , eller? Man har fan bara en njure!"

Det är exakt en sån kille jag vill ha som mittback i ett svenskt landslag.

Jag drar mig till minnes hur Nick Hornby skriver om Charlie George i "Fever Pitch", i ett resonemang (vill jag minnas) om hur han inte ser någon självklar storhet i det faktum att en fotbollsspelare läser en massa böcker.

Hornby berättar om en kvartsfinal i FA-Cupen mellan Derby och Arsenal. Han är själv 15 år och vill så klart se Arsenal vinna. Samtidigt är han medveten om att oavgjort och ett omspel hemma på Highbury skulle vara att föredra framför att utsättas för hemmafansens frustration. En detalj som inte Charlie George uppenbarligen inte funderat särskilt mycket över. För när han får sin chans - och tar den - så nöjer han sig inte med målet:

“But whether it was absolutely essential to celebrate by running over to the Derby fans – in whose snarling, southern poof-hating, Cockney baiting, skinheaded, steel-toecapped company we were obliged to spend the rest of the afternoon, and through whose hostile, alleywayed territory we were obliged to scuttle after the final whistle – and making an unambiguous take-that-you-provincial-fuckers V-sign … this was much more opaque.”

Följderna av detta firande blev de förväntade:

“He got booed off the pitch and fined by the FA; we got chased all the way to our train, bottles and cans cascading around our ears. Cheers, Charlie.”

Bjärsmyr och Wernbloom har denna no-nonsense-inställning fullt ut. Livsfarliga för sina motståndare och i värsta fall även för sina egna fans. Men precis som i Arsenals fall, på den tiden, kan en sådan inställning ta Sverige hela vägen.

Och, jodå, efter matchen blir det midsommar även för mig. Fast i Västra Torp. Hemma på Söderslätt.

Lata latituder

Nya Zeelands nationalsång låter som nåt av de dystrare numren i Psalmboken. Det är den största upptäckt jag väntar mig att göra ikväll. Confederations cup verkar till mer än 50% bestå av den typen av matcher som började uppträda i VM sedan det utökades till 32 lag - Jamaica-Japan, Costa Rica-Kina, Angola-Iran. Men det ska bli intressant att se vad som är sämst - Nya Zeelands försvar eller Sydafrikas anfall.

Goda nyheter, men gör helst inte vågen

Förra året kom ett antal larmrapporter om ett dramatiskt sjunkande publikintresse för svensk fotboll, och i år har resonemangen fortsatt. Ett intressant inlägg som vänder lite på statistiken när det gäller Allsvenskans publikkris hittar du här Skribentens tes att de sjunkande snittsiffrorna har ett tydligt samband med utvidgningen till 16 lag i Allsvenskan känns rimlig. I själva verket var det ju faktiskt fler människor sammanlagt som såg allsvensk fotboll förra året jämfört med säsongen innan (även om den totala uppgången var marginell).

Det pågående U21-EM känns som en påminnelse om att det är för tidigt att fastslå en nedåtgående publikspiral. Intresset för dessa matcher är ju faktiskt exceptionellt - och inte bara när Sverige spelar. Nu handlar det visserligen om ett mästerskap vilket i sig skapar fokusering, men nog har något hänt med folkets engagemang för U21-fotboll. Bara genom att gå tillbaka fem-sex år i tiden märks en stor skillnad. Det vanliga på den här nivån har varit att man lagt matcherna på mindre arenor, och gärna på platser där man inte är bortskämd med toppfotboll.
Nu spelar man bland annat på ett par av landets största och fräschaste arenor inför femsiffriga publiknivåer. 14 000 åskådare är på plats på den arena som i U21-presentationen kallas "Malmö New Stadium" för att se ett direktsänt svenskmöte med anonyma Vitryssland. Och i Göteborg ser 15 000 människor matchen Spanien-Tyskland (också direktsänd i TV), det är egentligen en ännu påtagligare indikation på ett grundmurat fotbollsintresse i Sverige.

Vreden, gudinna, besjung

Orrenius skriver idag att Mario Balotellis frustrationsutbrott, hur oförargliga de än kan verka, ändå vållar energiförlust för laget. Jag tror han har rätt. Det finns ett slags romantik kring tjurighet, barnslighet och konflikter (särskilt bland journalister, av någon anledning), men man glömmer ofta att man måste kunna bemästra tjurigheten för att kunna dra nytta av den. Det är därför jag inte tror att det är nåt "gott tecken" att Zlatan och Kim tjabbar öppet på plan, vad folk än må skriva. Visst, Dahlin och Brolin retade livet ur sig på varandra under VM 1994, men de skulle aldrig gått i clinch under matchen. Visst, Kennet Andersson klagade på att det inte var några konflikter i truppen under EM 2000, men han menade knappast att Alexandersson och Turbo Svensson skulle ha muckat med varandra ute på plan. Den som efterlyser sånt gör det för att han vill ha teater, gruppterapi och dokusåpa, inte för att han på allvar tror att det ska vara bra för ett fotbollslag. Frustration kan vara en stor och värdefull drivkraft, men den måste kanaliseras.

Berg, stån opp

"Påminner ganska mycket om det gamla landslaget" sms-ade jag till Ulf när Vitryssland gjorde 1-0. Sen blev det annat av. Det var faktiskt ganska roligt att se. Men vänta nu, var det inte en pärm som Guillermo Molins satt och läste i innn han byttes in? Är inte förbundskaptenen samme Tommy Söderberg som ansågs som defensivapostel under sin tid som A-landslagsbas? Var det orättvist, har han ändrat sig ellr är det helt enkelt en väldig skillnad mellan U 21-fotboll och riktig vuxenfotboll?

Som mellan Confederations Cup och VM, ungefär?

I Platinis tjänst

En vacker Sverigeblå adidasjacka är min, och jag är strikt tillsagd att inte använda andra klädmärken än Adidas. Sådant är livet för den som extraknäcker som reporter åt Uefa. Jag är i gott sällskap, vi är en rejäl liten armé med blåjackade rapportörer av olika nationaliteter som rör oss i grupp kring arenor och presskonferenser under U21-EM.
Jag ser fram emot att träffa Patrick Ekwall i journalistvimlet för att få hans omdöme om min utstyrsel.
Bortsett från uniformskravet finns inget att klaga på. Uefa är vänligt mot mig.
Det är också återbesök i en värld jag inte har haft så mycket att göra med på ett par år.
I går var jag på en sådan där intetsägande införmatchenpresskonferens - sådana som fick mig att vilja ta en rejäl paus från fotbollsbevakning.
Tyske förbundskaptenen Horst Hrubesch sa inför Spanien-Tyskland att "Bojan är duktig, men en spelare gör inget lag."
Juan Ramon Lopez Caro, hans spanska motsvarighet, sa att "Jag vill inte tala om Bojan, han kanske inte ens spelar från start".
Med tanke på att turneringen marknadsförs som "Stars of today, superstars of tomorrow", är det rätt knasigt med två förbundskaptener som inte vill prata om sportens största stjärnor.
Men nu är det fest, snart börjar matchen och en massa kids sitter på läktarna.
Bojan spelar, för övrigt.

SL:s reklamavdelning meddelar...

Men vad trevligt - både Dulee Johnson och Patrik Gerrbrand tillbaka i stockholmstrafiken. Känns som ytterligare ett argument för att åka kollektivt.

All the pretty Kiwis

Jag erkänner. Jag tappade andan igår av att se Spanien spela. Jag hade tv:n på som bakgrund medan jag läste Cormac McCarthys All the pretty horses, och när David Villa sprang i djupet och slog den snett bakåt till Torres som vinklade in 2-0-målet med en elegant vridning på foten, då kändes det som McCarthys prosa funnit sin motsvarighet inom fotbollen. Visst, Nya Zeeland var ingen fantastisk motståndare, men det fick mig bara att beundra Spanien på ett annat sätt. Under förra veckan hann jag se ett par exempel på hur nominellt sett bra lag mötte nominellt sett dåliga lag. Jag såg England mangla Andorra från matchens första sekund, jag såg Spanien vända ut och in på Nya Zeeland från det ögonblick domarens pipa blåste, och så såg jag Sverige mot Malta. Och då kan jag bara säga att det här att dåliga lag inte skulle vara någon värdemätare på sin höjd är en begränsad sanning. Vad dåliga lag gör är att ställa de bra lagen inför en särskild sorts utmaning - tvingar dem att visa om de har en egen idé och ett eget spel. Det har dagens Spanien och dagens England, men inte dagens Sverige. Jag påstår att inte att detta är en särskilt epokgörande upptäckt.

Fantastiskt komiskt, förresren, med sydafrikanens nick som tog i ryggen på den egna spelaren på mållinjen. Jag har sett parodiska självmål där folk träffade egna spelare - Finlands mot Ungern i VM-kvalet 1997 kan nog aldrig överträffas, dels för att det var ett avgörande mål på övertid, dels för att bollen gick mellan fem finländare innan den gick i mål, dels för att det var Finland som stod för det - och parodiska nästan-självmål av samma typ (Mjällby-Lucic mot Nigeria i VM 2002). Detta var den bästa offensiva variant jag sett. Men borde inte killen på mållinjen vara offside?

Afrika väntar

Har nu sett halva Sydafrika-Irak i den s k "Confederations Cup" och utkämpat en hård kamp mot sömnen. Jag minns en tid (det var kring VM 1990, när Kamerun på allvar slog igenom) när alla väntade sig att nästa världsmästare skulle komma från Afrika. Inte så mycket har hänt sedan dess, åtminstone inget som motsvarat de förväntningarna. En del respektabla VM-insatser av Nigeria, Senegal och Ghana, men aldrig det stora, förväntade klivet. Och när jag ser Sydafrika spela tror jag inte det komma hända hemma hos dem själva heller - det går för långsamt, det är för plottrigt, inget afrikanskt lag har samma killerinsinkt som enstaka afrikanska spelare som Drogba och Eto'o.

Det känns på nåt sätt passande att den stora ödesmatchen blir borta mot Ungern. Bortamatcher mot Ungern är alltid ödesmatcher och vägskäl vars utgång blir avgörande för fortsättningen. Se bara:

*VM-kval 1973. Sverige tar ett stort steg mot VM om man undviker förlust, men är utslaget om Ungern vinner. Resultat: 3-3, sedan en utmattad Ralf Edström räddat ett utspelat Sverige genom att nicka in ett Ove Grahn-inlägg med 12 minuter kvar.

*EM-kval 1995. Sverige måste undvika förlust för att hänga kvar vid EM-chansen efter nederlag mot Schweiz och Turkiet. Resultat: 0-1, efter tidigt baklängesmål och krampaktig insats (och ett inhopp av Robert Andersson, om någon minns honom).

*EM-kval 2003. Sverige måste vinna efter att ha startat kvalet uselt med oavgjort både mot Lettland och Ungern hemma. Resultat: 2-1, sedan Henke Larsson gjort den första av sina 46 comebacks i landslaget och spelat fram till två Marcus Allbäck-mål

*VM-kval 2005. Sverige måste vinna för att få häng på gruppledande Kroatien och slippa nervigt extrakval. Resultat: 1-0, sedan Zlatan drämt in ett bombnerslag i krysset på övertid efter att Sverige ditills inte skapat nånting.

Vilken historia om nån kommer att upprepa sig? Tja, tyvärr känns det just nu som om 1995 ligger närmast. Det desperata tabelläget påminner åtminstone mest om det. Fast jag skulle inte klaga om Marcus Allbäck gör comeback och sätter två mål i september. Jag erkänner överhuvudtaget att jag har saknat Allbäck en hel del på sistone. En man som steg rakt in i landslaget och gjorde mål. En man som - fast jag hatar uttrycket - levererade.

Sen vet jag inte vem som sänder i september, men jag blir nöjd om jag slipper Bosse Petersson. Det enda som är tristare att lyssna på än en bilhandlare som snackar för sina egna varor är en som rackar ner på andras.

Och så hoppas jag att U 21-EM producerar ett alternativ till Kim Källström. Att ha honom som mittfältsreserv känns rimligt, han har ju visat att han kan nicka in bollar i tomt mål när vi möter Malta. Men att han inte är något att hålla i handen när åskan går, det visade han väl slutgiltigt mot Danmark.

Varför mår jag inte sämre?

Häromdagen såldes en av de få spelare av hög klass vi har i laget. En titt i tabellen avslöjar att vår allsvenska existens är hotad. Under våren har vi fått larmrapporter om en krisartad ekonomi, om personal som ska sägas upp och om spelarlöner som måste sänkas. Det sista som hände innan uppehållet för U21-EM var att vi torskade mot AIK.

Rimligen borde jag må tjyvtjockt just nu.

Men jag gör inte det. Av någon anledning är det inte så illa, i alla fall inte ännu. Säg, vad beror det på?

I viss mån kanske det handlar om att krisen ger en mening åt tillvaron, att kampviljan väcks och att jag som enskild supporter plötsligt känner mig viktig igen. Kanske det latenta draget i hammarbyismen av underdogsromantik gör att jag känner mig hemma i eländet.

Men troligen är det krassare än så: det faktum att Djurgården och AIK inte heller går bra gör motgångarna oändligt mycket lättare att bära. Skulle de finnas med i toppen och avisera spektakulära värvningar och hoppfulla framtidssatsningar - då skulle jag troligen må så dåligt som tabell och ekonomispekulationer borde indikera.

AIK finns visserligen med i någon slags toppstrid men det jag sett av dem gör mig inte orolig och inte heller deras ekonomi tycks ju lysande. Och Djurgården tycks ju vara minst lika illa däran som oss, både ekonomiskt och sportsligt.

För den som fått ramsan "Hammarby kan inte vinna" tutad i öronen genom åren är andras motgångar balsam för själen.

Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp

Det kan gå vägen.

Det kan mycket väl gå vägen.

Jag såg matchen i efterhand på dvd. Hustruns fördelsedag firades igår, det åts och det dracks, det diskades och det plockades undan. Klockan den gick. Först framåt midnatt kunde pappan titta på VM-kval.

Det var en dyster syn, i synnerhet första halvtimmen. Det var smärtsamt att se ett Malta vinna terräng genom att pressa högt, vinna boll, spela den över mittfältet - och komma till konkreta avslut.

Fan, det är ju vi ska spela! Vi, det bästa laget!

Det var direkt plågsamt att se Isaksson drabbas av den ena hjärnblödningen efter den andra i sina uppspel, samtidigt som det var en lättnad att se hans TV-räddningar.

Jo, det fanns glädjeämnen. Det hände plötsligt lite längs kanterna. Det spelade med vänster fot på vänster kant, det löptes med boll ner till kortlinjen, det spelades äntligen snett inåt bakåt, som vi efterlyste här på THS igår.

Den dagen vi har mittfältare som på Jonas Thern-vis går ner och hämtar boll, så vi slipper det eviga tjongandet från mittbackarna, den dagen då fler spelare börjar spela på ett tillslag och ta sin löpning, den dagen rubbar vi samtliga lag i den här gruppen.

Det är alltså en bit kvar. 4-0 igår var sköna siffror. Men Sverige imponerade inte. Vi ingav däremot förhoppningar.

Så det kan gå vägen.

För när matchen var slut och mitt glas med Talisker ännu inte uppdrucket, satt jag där och jämförde spelscheman - Ungern, Portugal och Sverige. Samtliga har ju fyra matcher kvar att spela. Men programmen ser olika svåra ut.

Ungern ska möta:

Sverige (hemma)

Portugal (hemma)

Portugal (borta)

Danmark (borta)

Portugal ska möta:

Danmark (borta)

Ungern (borta)

Ungern (hemma)

Malta (hemma)

Sverige ska möta:

Ungern (borta)

Malta (borta)

Danmark (borta)

Albanien (hemma)

Som ni ser har alltså Ungern avverkat alla sina "lätta" matcher. Deras fyra vinster har tagits i dubbelmötena mot Malta och Albanien. I övrigt har de fått stryk borta av Sverige och spelat oavgjort hemma mot Danmark. Ungern har inga gratispoäng kvar. Ponera att de får oavgjort i båda mötena mot Portugal och att Sverige gör vad de bör mot Albanien och Malta. Då står vi på samma poäng. Mötet borta mot Ungern kan vara den avgörande matchen.

Portugal har en "lätt" match kvar, hemma mot Malta. Visserligen vann man borta mot Malta med 4-0, men Portugal har aldrig varit laget som öser in mål mot lättare motstånd, som till exempel Spanien, Tyskland och England är så bra på. Teoretiskt har alltså Sverige fler lätta matcher kvar, vilket skulle kunna ge oss en fördel. Givetvis utifrån den fyrkantiga teorin att vi alla tar lika många poäng i de "svåra" matcherna.

Sverige har alltså bara två "svåra" matcher kvar. Borta mot Ungern och borta mot Danmark. Vinst i Budapest och oavgjort på Parken? Ja, då är vi vidare till play-off, förutsatt att Portugal inte plötsligt går fram som en slåttermaskin. Men jag tror inte det. Oavgjort hemma mot Albanien och turlig vinst på övertid nere i Tirana imponerar inte. Portugal kommer att tappa i poäng i mer än en av de svåra matcherna.

Som Jesper skrivit är det ju mycket lättare att hala flaggan redan nu. Men, som vi brukar sjunga på MFF:s hemmamatcher. "Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp".

Den nya livsfilsofin och folkrörelsen "Snett Inåt Bakåt" kan bära Sverige hela vägen till Sydafrika.

Ris à la Malta

Roligast att se igår var den där glade killen med mohikanfrisyren i Maltas mittförsvar. De verkade glada överhuvudtaget, alla de där malteserna, och jag antar att det är ett sätt att överleva. Siffrorna, för att nu sätta vår insats igår i något slags perspektiv, ser ut så här. Sedan Malta spelade sin första internationella tävlingsmatch, i EM den 28 juni 1962 (1-6 mot Danmark i Köpenhamn) har de vunnit 4 matcher, spelat 17 oavgjorda och förlorat sådär 120 (ärligt talat orkade jag inte räkna). Följande gånger har de klarat poäng på bortaplan:

EM-kval 1987, 2-2 mot Portugal (som var drabbat av spelarstrejk och ställde upp med ett B-landslag).
VM-kval 1989, 1-1 mot Ungern.
EM-kval 1995, 1-1 mot Vitryssland.
EM-kval 2003, 2-2 mot Israel (endast nominellt sett bortaplan - matchen spelades i turkiska Antalya pga den politiska situationen i Israel).
VM-kval 2007, 1-1 mot Moldavien.

Och så maltesisk fotbolls stora stund, 1-0-segern borta mot Estland den 12 maj 1993. Det var Estlands första kval som självständig nation efter sovjetockupationen, men man får inte vara knusslig i det här sammanhanget. Målet gjordes av en herre vid namn Kris Laferla, och förbundskapten Pippo Psaila vann sådan nationell ryktbarhet på grund av succén att han så småningom kunde slå sig på politik och kandidera för "Partit Nazzjonalista" i senaste maltesiska valet. Psaila verkar ha många strängar på sin lyra, för enligt vad vi erfar har han dessutom vunnit maltesiska mästerskapet som tränare både i basket för damer och vattenpolo för herrar. Det du, Lagerbäck!

THS avslöjar: Ytterbackar är bra att ha

Två bra saker:
1. Behrang Safari befann sig på en plats på planen (ja, nästan utanför, till och med) där ingen svensk ytterback befunnit sig sen Eldkvarn var populära.
2. När han väl var där hade han en vänsterfot med sig och kunde slå in bollen.

Och Kim Källström var som vanligt. Frustrerande ojämn i spelet, men gjorde målet. Det är ingen dålig egenskap.

Före målet såg Sverige ut ungefär som Örgryte. Totalt utan självförtroende, hålögt, tveksamt, osammanhängande. Efter målet var det väl någorlunda, men det är svårt att hinna göra fem mål när spelet går så vansinnigt långsamt.
Ändå: när man ser vilken lättnad det var för spelarna att få in bollen i nätet, vilket lugn och självförtroende det trots allt gav dessa vilsna, modstulna själar, kan man ju känna att det var fan att det inte trillade in något enda skitmål i vilken som helst av de tidigare matcherna. Då kanske man hade sluppit att sätta sitt sista fåfänga hopp till att vi ska vinna rubbet av det som är kvar.

Kim och Zlatan, förresten? Känns som om Ljungberg har fått en värdig efterträdare i alla fall när det gäller att ha intern tuppfäktning med Zlatan. Undrar om dom ska börja tävla om att komma sist in til träningen också?

Hakka päälle suomen poika

Jag fick tag i Finlands Sören Holmberg, Göran Djupsund, precis när han skulle in i tv-studion i måndags. Där skulle han förklara hur det kom sig att Sannfinländarna, Finlands svar på Sverigedemokraterna, nyss hade erövrat 9,8% av rösterna i det finländska EU-valet. Men han hann vara lite hoppfull om Finlands möjligheter i mötet med den store grannen ikväll också. Ryssarna är lite splittrade just nu, trodde han, och Hiddink har nog fortfarande en del av tankarna i Chelsea.

Däremot var han orolig för att Finland skulle lida av ungefär samma syndrom som Sverige. I laget hittar vi inte bara Jari Limanen (38) utan även Jussi Jääskeläinen (34), Hannu Tihinen (33), Sami Hyypiä (35), Jonatan Johansson (33) och Joonas Kolkka (34). Däremot inte Lauri Dalla Valle (17), Finlands unga löfte som spelar i Liverpools utvecklingslag och vars hus utanför Joensuu i östra Finland jag körde förbi under min tur i landet för några veckor sen. Dalla Valle är son till en italiensk tomatodlare som bosatt sig nära ryska gränsen. Även Finland förändras, de där Sannfinländarna må fiska röster nu, men på sikt är deras dagar räknade.

Bora, Juha Widing och jordens undergång.

"Ja, nu är de mörka åren här igen". Den som känner Björn Wiman kan ana sig till med vilken glädje han uttalade de orden. "Nu blir det ett par år under Hasse Backe där allt bara blir ännu värre, och sen kan vi hoppas på Bora Milutinovic." Och vad gäller min kompis Lasse tänkte han sätta pengar på 0-0 och 1-1 ikväll. Han trodde att han skulle få ganska bra odds.

Själv frapperas jag av hur snabbt man vänjer sig vid att världen förändras. Hur länge har vi väntat på ögonblicket där allt till sist skulle falla samman för Lagerbäcks landslag? Nu är det äntligen här. Och det mesta rullar på som det alltid har gjort. Kanske för att hoppet fungerar som det gör, och lite mot ens vilja börjar konstruera möjliga utvägar. Nu hävdar det till exempel att det verkliga ödesdatumet är 5 september, då Sverige möter Ungern borta samtidigt som Danmark tar emot Portugal på Parken. Seger där samtidigt som Portugal INTE vinner i Köpenhamn, då ser det plötsligt rimligt ut igen. För att nå en andraplats i alla fall. Så långt som att jämföra hypotetiska resultat mot andra tänkbara grupptvåor har jag inte gått. Men i alla fall börjat dagtinga med den egentligen ganska befriande känslan av att det kan få gå åt helvete nu, så att vi kan börja om från början. En så pass svår situation som är nu kan väl i sig vara ett slags renande eld som tvingar landslaget att pånyttfödas säger jag mig? Men jag tror egentligen inte på det.

I de här hypoteserna kan det i alla fall mycket väl hända att vi hamnar på samma poäng som Portugal i kamp om andraplatsen. Portugiserna har, precis som vi, förlorat hemma mot Danmark och sumpat ytterligare två poäng på en kryssmatch mot Albanien. Målskillnad kan alltså mycket väl komma att spela en roll och det finns all anledning att försöka vräka in mål mot Malta ikväll.

Så till Zlatanfrågan. Som ni har märkt har vi fått in väldigt mycket bra synpunkter om varför det inte svänger för den långe i den gula tröjan. Tyvärr leder väldigt många av de synpunkterna till slutsatsen att inget kan bli bättre under den nuvarande regimen. Tänkvärt var dock Henke Ysténs idé att Zlatan egentligen spelar bäst när han drivs av ilska, när han eldas av känslan av att vara ifrågasatt. Kanske är - om vi bortser från alla andra synpunkter - Zlatans status som ett mångkulturalismens helgon trots allt menligt för honom i landslaget. Kanske borde vi upplåta spalterna åt bittra insändarskribenter som ifrågasatte hans motivation att spela för svenska landslaget. Här vidrör vi den filosofiska frågan om man kan önska sig något ont bara för att det ska leda någonting gott, om ytterligare spaltutrymme åt Jan Majlard och hans gelikar någonsin kan väga upp en hundraprocentigt motiverad Zlatan. Jag överlämnar den frågan till läsekretsen. Lyckligtvis är den lika hypotetisk som hoppet om Sydafrika.

P.S. Vi kanske kan lära av malteserna. De har hittat en australiensare som visar sig ha en farmor från Malta. Kan man drömma om någon fotbollens motsvarighet till ishockeyns svenskamerikan Juha Widing från Canada Cup 1976? Jag menar, nåt måste vi ju pröva? D.S.

Tiotusenkronorsfrågan med Thylander och Welinder

Den ene spelade i Malmö FF när Zlatan slog igenom. Den andre är mångårig supporter som idag dessutom är kommunikationschef i Malmö FF.

Vi frågar först Mattias Thylander, idag mittfältare i TFF:

- Jag tror det kan finnas en del olika anledningar till att han inte gör mål i landslaget. Inter skulle vinna mot Sverige 9 gånger av 10, omgivningen spelar så klart in. Inte bara med det faktum att han får bättre bollar att arbeta med i Inter utan också att där finns det 10 andra som kräver sin markering.

- Största anledningen är att omgivningen är sämre i landslaget än i Inter. När laget inte går bra är det svårt att själv vara framstående och i synnerhet att göra mål. Spelet ser annorlunda ut rent taktiskt i Italien. Bollinnehavet är betydligt större och därför finns det mer "bolltid" att skapa något.

- När man möter Sverige kan man, som Danmark gjorde så framgångsrikt, stänga alla inspel till Zlatan OCH, om han nu tvunget ska få bollen, kan han få lov att ha den vid mittplan. Den kvadrat som är två mittbackar och två innermittfältare bildar ett vattentätt lås som han har svårt att ta sig ur.

- När Zlatan hade Capello fick han bollen ofta i ytterforwardsposition där bevakningen var lite snällare. Sen vet man ju aldrig hur Zlatan känner inför uppgiften när de flesta uppspelen tenderar att hamna i halshöjd...

- Dessutom finns det ju ett värde i att vara frisk om man ska vinna skytteligan, samt vara fit för en eventuell flytt till Barcelona. Jag tror dock att han gör sitt yttersta i varje match, oaktat yttre omständigheter.

- Landslaget är just nu inne i en generationsväxling och spelare som förr varit tongivande är på väg ut. Henke är ju inte lika bra som för några år sedan. Förstå mig rätt, han är fortfarande riktigt bra men inte tillräckligt för att avleda uppmärksamheten från Zlatan.

Ordet går därmed över till Per Welinder:

- Exakt vad som krävs vet andra bättre, men en eller två vänsterfötter till på planen hade nog inte skadat. Som MFF:are hade jag gärna sett Safari. För övrigt måste det vara perfekt att möta Malta nu. Bättre tillfälle att öva målskytte som spelförande lag får vi leta efter.

Tiotusenkronorsfrågan med Malena Johansson och Eric Rosén

Vi frågade ytterligare två av våra favoriter i fotbollsbloggvärlden om Zlatan och varför det inte funkar i landslaget. Den här gången vände vi oss till två uttalade Zlatanbeundrare, italienkännaren Malena Johansson som bloggar om Roma och skriver en bok om italiensk fotboll, och Eric Rosén som, förutom att ligga bakom urbloggen "Det Ljuva Livet" numera förekommer på nyheter24.se.

Först ordet till Malena:

Jag vet inget om taktik, men jag gissar att saken egentligen är så enkel som att Sverige inte är tillräckligt bra och en spelare inte kan vinna ensam i fotboll.

Men, okej, om man ska fråga sig varför Zlatan inte tar tag i saken och börjar fixa det själv, ändå. Dominera. Varför han inte kliver fram och tar bollen från Källström när den där straffen ska slås, så uppenbart felaktig som straffläggarlistan var. Det hade blivit mål, om han gjort det.

Zlatan är ju en spelare som gör skillnad, annars. I Italien är det det finaste omdöme en spelare kan få, att ”fare la differenza”, och det finns ingen i Serie A som gör så stor skillnad som han. Han avgör ligan ensam, han gör mål på trots mot publiken. Serie A kommer ha ett mycket stort Zlatanformat hål i sig om han lämnar.

Det var en lång intervju med Zlatan i Aftonbladet nyligen där han pratade om att han inte är den sortens spelare som stannar i klubbar. Han förde ett uppfriskande ärligt resonemang om det, men på ett annat ställe pratade han om hur noga han följer MFF och att han vill komma tillbaka och hjälpa klubben bli bäst igen. Fast inte som spelare.

Kanske passar landslaget in ungefär som MFF i Zlatans fotbollsliv. Han har blivit så bra på att bygga sin egen karriär, att ta sig till rätt miljö, utvecklas själv som idrottsman. Kanske vet han att landslaget inte kommer vara till nån hjälp på den vägen, men det betyder i och för sig inte att han inte bryr sig. Uppenbarligen förstår han någonting om att ha nostalgiska känslor inför fotboll, när han meckar med sin parabol för att få in Malmö stadion, där i Milano.

Bara det att man inte bara tar straffar i Sveriges landslag, fast man vet att man är bäst lämpad. Han har ju fått lära sig det. Det går inte att dominera Sverige som man dominerar Inter, man får inte, eller Zlatan har kanske inte hittat sättet att göra det på. Allt är mycket mer komplicerat, det är andra saker som driver honom än den rena karriärslustan. Han vet hur han ska få Inter att vinna när hela klubben snurrar kring honom, men han vet inte hur något sånt skulle se ut i Sverige.

Och så Eric:

Å den ena sidan är han i allra högsta grad en superstjärna i landslaget. Den enda man över huvud taget hoppas ska göra något särskilt i landslagets matcher. Å den andra är han ingen superstjärna därför att han inte tillåts vara det. Sverige spelar fortfarande med ett system och en attityd som förutsätter att vi är skickliga i alla delar av spelet, över hela planen, när vi i själva verket bara har en spelare - Zlatan - som tillhör toppskiktet.

Zlatan har alltid missat en hel del målchanser och haft en viss felprocent i sina försök att skapa något. I landslaget är chanserna färre, taktiken fattigare och medspelarna vansinnigt mycket sämre. Mikael Nilsson är ingen Maicon och Daniel Andersson ingen Cambiasso och det gör viss skillnad.

Dessutom finns det ingenting - varken tränare, medspelare eller system - att underkasta sig i landslaget och Zlatan har alltid behövt det - någon att spela för. Lars Lagerbäck är inte typen man går ut och vinner matcher för och när Zlatan nu inte längre har något att lära av Henrik Larsson finns ingen i eller kring laget att jobba för. Han har väl försökt hitta ett högre syfte i att inspirera de yngre spelarna, men jag tror inte att det räcker.

Drömmen om Jay Weinberg

Som vi oroade oss. Vi skrev långa mail, gjorde omständliga analyser, vi lyssnade till och med på Little Steven och trodde att hans dravel om att "Max understands Bruce, he feels him". Eller nåt sånt. Att det hade absolut relevans.

Vi var så oroliga att 18-årige Jay Weinberg skulle göra de tre spelningarna i Stockholm till en sekunda upplevelse.

Så fel vi hade.

Så dead wrong vi var.

För medan den lönnfete Little Steven stod där och knappt fick ur sig ett enda fungerande solo under de tre dagarna och medan man stilla frågade sig om den närmast livlöst leende Clarence Clemons hade somnat på sin post - var det 18-åringen bakom trummorna som blåste in nytt liv, nytt syre, ny energi i The E Street Band.

Ja, Chefen själv var ju fullständigt makalös och Nisse Löfgren tog hand om allt gitarrspel värt namnet.

Men Jay Weinberg. Han fick mig att drömma om ett evigt E Street Band, där sönerna och döttrarna till originalmedlemmarna kliver in och ser till att detta underbara band aldrig får dö.

När jag lämnade Stockholms Stadion den sista kvällen, efter närmare nio timmars med E Street Band var det oundvikligt att associera till det svenska fotbollslandslaget. Och i synnerhet på den match jag hade sett kvällen före, på Råsunda.

Det var ju när Viktor Elm kom in i matchen som mittfältet plötsligt fick lite energi. Och det var hans bror som gjorde det där makalösa volleymålet mot Österrike, som gav en hel nation hopp om en framtid i Sydafrika 2010.

Landslaget behöver ett helt gäng hungriga 18-åriga trummisar som blåser liv i den trötta spelmodellen. Vi behöver unga, snabba ytterbackar (hej då, Mikael Nilsson) som överlappar, tar löpningar upp till kortlinjen och slår hårda passningar snett inåt bakåt.

En av anledningarna till att MFF gör så lite mål heter Ulrich Vincentz. Om han går förbi sin gubbe så söker han sig ofelbart in i banan, inte ner mot kortlinjen. Men oftast slår han det alldeles för tidiga inlägget. När motståndaren har en man mer att försvara sig med.

Landslaget uppvisade i lördags samma syndrom - på båda kanterna. Vi behöver snabba, offensiva ytterbackar som överlappar tio gånger per halvlek. Och vi behöver mittfältare som tar löpningar i djupled, in i boxen, när de där sena inläggen kommer.

Men framför allt behöver vi föryngring. Det räcker inte med Adam Johansson och Rasmus Elm. I synnerhet om båda två spelar på fel plats. Adam har ingen vänsterfot och Rasmus är ingen kantspelare.

Jag hoppas på ett halvt lag Jay Weinbergs i kvällens lag, jag hoppas Lagerbäck vågar ta risker, vågar göra det oväntade, i en match som vi inte bara måste vinna, utan dessutom bör vinna med en 4-5 mål för att få tillbaka självförtroendet.

Låt oss se båda bröderna Elm från start, låt oss se Adam Johansson på sin rätta kant, låt oss se Behrang Safari, låt oss se Tobias Hysén, låt oss se Sebastian Larsson och rentav även Samuel Holmén.

Tänk er ett mittfält fullt med Jay Weinbergs: Holmén, Elm, Elm, Larsson.

Som jag hoppas.

Och som jag vet.

In my dreams.

Tiotusenkronorsfrågan med Tony Ernst

Han grundade legendariska hiphop-magasinet Gidappa. Han skrev boken (med den ännu mer legendariska titeln) "6 miljoner sätt att jaga en älg på". När han var var 10 år lät hans morfar honom hälsa på Eric Persson.

Tony Ernst var därmed adlad. MFF:are för alltid. Idag är han ordförande i MFF Support och (givetvis) inbiten zlatanist.

- Varför skulle han göra mål? Zlatan har aldrig handlat om »att göra mål«. Zlatan har alltid handlat om att rädda fotbollen undan de onda krafterna. Och där har ju »målet« inte högsta prioritet. Där handlar det om helt andra saker.

- Mål kan Hans Eskilsson, Håkan Sandberg och Kim Källström göra. För att bara ta tre exempel på svenska fotbollssparkare som just gjort mål i landslaget och praktiskt taget inget annat av värde.

- Z liknar Willy Kyrklund - det enda andra jämförbara svenska geniet jag kommer på så här i hastigheten - i det att han använder sin förmåga (fotbollen/språket) på dess absolut högsta nivå.

- Ingen annan har varit däruppe. Vi läser Kyrklund för att se hur det går till när man äger bokstäverna, orden. Vi tittar på Ibrahimovic för att få se när någon nyttjar fotbollen på det vackraste viset.

- Sen har han för kassa medspelare, men det svaret kan du ju få av Patrick Ekwall eller Robert Laul, det behöver du inte mig till. Jag skulle väl bluddra om poesi, ondska och ouppnåelig skönhet. Vilket härmed bevisas, ipso facto.

Tiotusenkronorsfrågan med Olle Svalander

Han retade gallfeber på en hel nation sportjournalister, under pseudonymen Mats Hård. Länge gäckade han rikets redaktioner och roade sig kungligt med att läsa den ena "sanningen om Mats Hård" efter den andra.

Robert Laul ägnade till exempel en hel artikel åt att "avslöja" att Mats Hård var Jan Eklund på Dagens Nyheter. Bloggen hette Konsten att förlora och blev så småningom en bok, med samma namn.

Denne guligan vet sannolikt ett och annat om Konsten att inte göra mål. THS ringde upp Olle Svalander:

- Zlatan? Varför gör ingen mål i landslaget? Att Zlatan inte gör mål beror på att han får för få chanser. En skytteligavinnare missar oftast fler chanser än han sätter under en säsong. Men i landslaget får han inte lika många chanser.

- För att skapa fler chanser måste man använda bättre spelare ända ifrån backlinjen. Dagens mittbackar kan inte göra ett ordentligt uppspel. Det går för långsamt och precisionen i passningarna är undermålig. I mitten stänger motståndarna och på vänsterkanten springer högerfotade spelare.

- Då återstår att lyfta över mittfältet och låta forwards spela tillbaka på mötande spelare men det är för lättläst, speciellt när passningarna kommer seglande från dagens mittbacksfötter. Motståndarnas backar hinner ju ta en fika innan bollen är framme och sedan ändå vinna nickduellen.

- Dessutom saknas det rörelse hos övriga spelare. Mittfältarna måste springa oftare och mer mot mål för att skapa alternativ. Idag verkar landslaget mest inrikta sig på att inte ligga fel i positionerna och att inte göra åt för mycket energi.

Tiotusenkronorsfrågan med Der Kaiser

- Han hade två bra tillfällen i lördags, funderar Patrik Andersson, innan han tar sig an THS:s 10.000-kronorsfråga, varför Zlatan inte gör några mål i landslaget.

- Förväntningarna på Zlatan är enorma. Han tar på sig en stor roll, ett stort ansvar, i landslaget. Alla förväntar sig att han ska leverera.

Men det förväntar sig väl även Inters supporters?

- Han är mer avslappnad där. Offensiven står inte och faller med honom, den kommer mer av sig själv. Jag menar, nu när han inte levererar i landslaget, då har vi ett läge där våra fem anfallare inte producerat ett enda mål på fem matcher.

Varför?

- Vi kommer ofta till tidiga inlägg, som slås på fel sida om backen. De bollarna är lätta att försvara sig mot, det blir ofta en duell, som mittbacken vinner.

I Sydsvenskan i morse kritiserade du Lagerbäcks val att spela med två högerfötter på vänsterkanten. I ärlighetens namn hände det inte så mycket på högerkanten heller?

- Rasmus är ju en duktig kille, bekväm med bollen, men han är inte den som slår sin gubbe och tar sig ner till kortlinjen för en passnings snett inåt bakåt. Med två sådana kanter blir vi väldigt lättlästa.

Du låter inte förvånad?

- Nej, det här är ju ett system vi spelat i alla fall i tio år. Vi spelar sällan över mittfältet, det börjar ofta med en lång passning. Den modellen bygger på att det där första passet är ett bra pass. Annars blir det omedelbart en duell, istället för att vi lyckas hålla kvar bollen där uppe. Det som till exempel Martin Dahlin var så bra på.

Tiotusenkronorsfrågan med Mäster Yoda

Precis som alla andra i Sverige ägnar vi på THS dagarna åt att fundera på tiotusenkronorsfrågan - hur det kommer sig att vi har en världsstjärna som inte spelar som en världsstjärna när han är i landslaget. Och eftersom vi känner våra begränsningar frågar vi dem som vet bättre än vi. Jag lyfte luren och ringde det skarpaste fotbollsöga jag känner, Offsides jedimästare Henke "Yoda" Ystén.

-Det är helt enkelt så att hela Inter har ett lag som springer i djupled och på så vis väger upp Zlatans ganska orörliga spelstil. Till och med Cambiasso som ska vara defensiv mittfältare springer en massa i djupled. I Sverige har vi däremot två defensiva mittfältare och ingen som gör de där djupledslöpningarna, om inte Chippen gör dem. Lagerbäck har nog rätt i att Ljungberg saknas på det sättet. Det svenska anfallet har annrs byggt väldigt mycket på kombinationsspel, positionsbyten, väggspel och så, och det blir inte mycket av det med Zlatan.

Skulle inte lösningen då kunna vara att Zlatan ändrar sin spelstil?

Det tror jag inte han kan. Han är ingen världsstjärna av den typen som bara kan gå in och dominera. Jämför med en sån som Didier Drogba, som är lika stor och tung som Zlatan, men betydligt rörligare. Man ser ju aldrig Zlatan dra iväg på några tjugometersraider, direkt.


Finns det en psykologisk dimension i det här? Jag misstänker själv att Zlatan inte brinner lika mycket för att spela i svenska landslaget som han gör för att ta Barcelona med storm och vinna Champions League med dem.

Jag har alltid tyckt att psykologin spelar en stor roll för Zlatan. Han verkar drivas av ilska, han verkar spela bäst när han har nåt att bevisa. Sedan verkar han drivas av ett behov att riva ner det han uppnått - först skulle han bli bäst i Juventus, sen saboterade han sin relation med supportrarna där. Nu gör han samma sak i Inter. Det är möjligt att han inte tycker att han har något att bevisa i landslaget längre, men å andra sidan finns det matcher där han borde ha tänkt det och då har det ändå inte riktigt fungerat.

-Sedan fick jag också för mig att han verkade vara i sviktande form på slutet i Inter. Bad om att få bli utbytt flera gånger. Sedan gjorde han ändå mål, så man glömde det där, men om man ser tillbaka tror jag nog att det kan visa sig att hans formkurva har varit på väg neråt ett tag.

Om spetskompetens

Under Portugal-EM 2004 fick den utsända Offsideredaktionen sällskap i bilen av den engelske journalisten Simon Kuper. Han frågade lite om okända svenskar i laguppställningen och undrade bland annat om Mikael Nilsson. Det räckte för att vi alla skulle gå i spinn, vi blev sådär entusiastiskt patriotiska som man egentligen inte vill bli, men ändå kan råka bli när man får en oväntad chans att prata om ett svenskt fenomen för en intresserad utlänning.
"Han kan spela var som helst!" "Han spelade division sex-fotboll för ett halvår sedan!" "Lagerbäck säger att han är den mest funktionelle fotbollsspelare han har sett!"
Kuper sög in superlativen en stund, innan han försynt undrade: "More functional than... Falcao?"
Hela Lagerbäcks idé är ju att bygga ett lag med funktionalitet snarare än explosivitet. Med grundkompetens före spetskompetens.
Som svensk har man ju fått lära sig att tycka om Lagerbäcks landslag för de förtjänster det har haft, och Mikael Nilsson-storyn har varit en som har varit värd att älska. The accidental fotbollsproffs, liksom.
Hela poängen med Mikael Nilsson som fotbollsspelare är ju att han nästan inte gör några misstag, så det går ju inte att avfärda hans fina landslagskarriär efter det dråpliga rensningsförsöket senast - men nånstans har man ändå väntat på att kulten kring den typen av spelare ska komma tillbaka och bita en i ändan.
Det är väldigt lagerbäckskt att föredra mångsidighet framför expertis, hellre bra på mycket framför att vara fenomenal på ett. Vi har lärt oss att uppskatta det, men fan vet om det gör oss särskilt glada.

Titta på Adam Johansson, som kan vara näste Micke Nilsson. Vad är det för kvaliteter som har gjort honom till Allsvenskans kanske bäste högerback? Jo, han är en offensiv, frejdig högerback som älskar att överlappa yttermittfältaren framför sig och som kan slå in hyggliga inlägg i straffområdet när han kommer med fart.

Men vad var det för egenskaper som fick Lagerbäck att få något religiöst i blicken efter USA-turnén, där Adam debuterade? Jo, att "Adam Johansson är en väldigt välutbildad fotbollsspelare".
Det betyder att Adam inte bara är en bra högerback, han är också tillräckligt skolad för att klara av att spela både högermittfältare och vänsterback.

Inför Danmarksmatchen fanns alltså två vänsterfotade backar i truppen: Safari, med spetskompetensen att vara snabb och offensiv, och Wendt, inte riktigt lika snabb, men med spetskompetensen att han är lugn och trygg med bollen.
Inför Danmark sa Lagerbäck till pressen att de tre backarna var väldigt lika och jämbördiga, med den enda skillnaden att två var vänsterfotade. Då tänkte jag direkt att vänsterbacksplatsen stod mellan Safari och Wendt, medan Nilsson och Johansson skulle få konkurrera om högerbacksplatsen.
Fast jag borde ha vetat att Lagerbäck inte tänker så. Spetskompetens biter inte på Lagerbäck, om de inte är så uppenbara som i till exempel Ljungbergs eller Zlatans fall. De spelarna är de enda som har visat sig vara så bra på sin specialitet att Lagerbäck har kunnat acceptera deras övriga brister. Lite sämre spelare med spetskompetens får vackert vänta tills de lärt sig kompensera sina brister, ibland på bekostnad av sin spetskompetens. Kim är förstås det mest uppenbara exemplet. Anders Svensson likaså.
Den här metoden ger förstås ett väldigt jämngrått landslag, och det hämmar spelarna på ett underligt sätt. Adam Johansson har under flera allsvenska säsonger forsat fram förbi klyftiga högeryttrar som Alexandersson och Selakovic. I landslaget spelade Rasmus Elm som högermitt, en spelare som påminner om både Alex och Sella, och igenkänningsfaktorn från klubblaget borde ha varit hög. I stället fick Adam spela bakom Chippen, vilket gav en trippelt defensiv vänsterkant.
1) Chippen har ingen vänsterfot.
2) Adam har ingen vänsterfot
3) Rollfördelningen – offensiv Chipp, defensiv Adam – var sådan att ingen överlappning ens skulle komma i fråga, alltså skulle aldrig två spelare hota danskarnas högerförsvar
Men gick Adam bort sig i defensiven? Nej. Det är han för välutbildad för. Men ibland hade det suttit fint med lite specialkompetens också.

Alla bollar på Zlatan!

Ni såg alla kvällstidningarnas taktikskisser, ni hörde försnacket. "Så ska vi hjälpa Zlatan", "Så ska Zlatan sättas i läge", "Så ska Zlatan sänka dansken", repeat ad nauseum.
För bara ett par år sedan kunde samma svenska kvällisar skriva om tre superswedes, tre spelare med viktiga roller i några av Europas allra största klubbar.
Nu har vi "Ibra". Punkt.
Landslaget har blivit ett lag med en stjärna och tio vattenbärare, där ingen i laget har någon annan roll än att serva Zlatan - och hur svårt kan det vara att försvara sig mot ett sånt lag?
Vi är som Liberia med George Weah, Island med Arnor Gudjohnsen eller Wales med Ryan Giggs.
Det gick fort.

Satt röv sitter

Kollektiva yttringar är inte min starka sida. När Stockholms Stadion gjorde "Vågen" i fredags, i hopp om att få in Springsteen snabbare på scenen, satt jag följaktligen stilla, medan hustrun frejdigt deltog. Jag försökte lönlöst argumentera att "Vågen" ju är sååå 90-tal, men det bet inte på henne.

"Det är ju ett sätt att hålla värmen, i alla fall", sa hon.

På söndagens konsert var jag, ur just den aspekten, i mer lojalt sällskap, med kompisen Pelle, som till vardags är något så olyckligt som supporter till Landskrona BoIS.

Strax före åtta satte samma fåniga excess igång. Om och om igen, runt hela Stadion.

Jag och Pelle satt stoiskt kvar på våra platser.

Kände oss stolta, i det att vi var de enda på hela arenan som stod för något, som hade en hållning.

Och till slut slog Pelle fast:

"Vi skulle aldrig göra Vågen på Landskrona IP. Satt röv sitter."

Jag föreslog då att det ju heller inte finns särskilt mycket att göra "Vågen" åt på IP.

Pelle nickade sammanbitet.

"Skulle vara slutsignalen då".

Nömme Kalju är dom bästa - heja heja heja JK

Varför älta VM-kvalfotboll när det går att diskutera estniska publiksiffror? Efter att Rain Man vaknat till liv och börjat diskutera diverse lag med "borg" i namnet var det en THS-läsare som efterlyste publiksiffror för vissa angelägna fotbollsligor som tyvärr inte får det utrymme de förtjänar. En sajt för oss som bär på skammen att intressera oss för publikuppgifter är European Football Statistics. Den är är inte heltäckande men får sägas ha en bra bevakning av publiksnitt i olika ligor.

Det är här man får reda på att snittet i armeniska ligan är 466 åskådare med en toppnotering för Gandzar Kapan som snittar 1 468. Och att snittet i den vitryska andradivisionen är 928, att det i Polen kommer 713 åskådare per match när det vankas fotboll på den tredje serienivån. Det motsvarar ungefär intresset för andradivisionsfotboll i Finland, där snittet är 702. Där finns ett lag med ganska imponerande uppslutning - JJK Jyväskylä som drar 2 084 i snitt. Det är siffror som för de flesta svenska lag i Superettan skulle vara ok.

I listorna, som omfattar de flesta ligor i Europa, finns ett land som sticker ut ordentligt. I Estland kan man verkligen snacka om fotbollsintresse på lägsta nivå. Snittet för högsta serien är där 184 åskådare. Den stora publikklubben är JK Nömme Kalju som drar 329 åskådare per match. Länk: http://www.european-football-statistics.co.uk/index1.htm

För ett tigerhjärta

Den energiske Magnus Utvik hade redan konstruerat ett möjligt framgångsscenario när vi sågs igår. Vi vallade barn i Rålambshovsparken, jag berättade för ungarna om när pappa stod här och tog emot hemkommande fotbollshjältar en gång innan de var födda och det kändes som den typen av sagor man berättar för sina barn. Men Utvik hade som sagt hittat på en utväg. Det räckte med att vi slog Ungern borta i september, sedan vann ju säkert inte Portugal över Danmark i Köpenhamn. Då räckte det med att bortaslå Danmark som då redan skulle vara klart för VM. Lätt som en plätt. Och om vi inte klarar att slå ett par skitlag som Ungern och Danmark, avslutade han, då har vi ändå inte i VM att göra.

Nej, det kan väl stämma. Fast det känns enklare att ge upp hoppet redan nu.

Fångad bland fotbollsmiffon

Vi gick där, jag och hustrun, hand i hand, upp mot Stadshuset i Stockholm, denna söndag, för att lägga våra poströster till EU-valet. Två röster på två kvinnor, två olika partier, dock inte så hiskeligt långt ifrån varann. Ni kan roa er med att gissa vilka.

Vi gick där i söndagens solsken, vi mötte ett antal gentlemän, klädda i rödvita tröjor, något mer stillsamma idag än på tunnelbanan och på Råsundas södra läktare igår. Jag blängde inte ens på dem, förlusten från igår var redan bearbetad. Alla tankar låg på helgens (för min del) tredje konsert med The Boss.

Inte för att jag inte bryr mig om svensk landslagsfotboll, men jag går nästan aldrig på landskamper. Jag har sett Tottenham på White Hart Lane ungefär fem gånger mer än jag sett Sverige spela fotboll.

Jag vet egentligen inte varför, det är ingen medveten strategi, men det är verkligen så. Klubbfotboll, och i synnerhet en svensk klubb och en londonbaserad klubb, engagerar mig jobbigt mycket mer än det svenska landslaget.

Medan jag satt där uppe i hörnet på den östra läktaren igår, anade jag snart ett av mina skäl.

Landslagsfotboll och klubbfotboll är nämligen två helt olika sporter - även på läktaren.

Jag vet inte om jag kan förklara varför, men jag ska försöka.

Jämte mig och 9-årige sonen satt till exempel två medelålders män. En bit in i matchen frågade den ene den andre: "Var spelar Andreas Isaksson nu för tiden?"

Den andre svarade: "Är det inte Hammarby"?

Och bakom oss satt en pappa med sin son. I den andra halvleken började pappan tjata:

"Nu är det 17 minuter kvar".

(Och då var det 22 minuter kvar).

Och han fortsatte:

"Nu är det 12 minuter kvar".

(Och då var det 17 minuter kvar).

Och sen:

"Nu är det fem minuter kvar".

Och strax därefter:

"Du, Andreas, ska vi inte gå nu, det blir så himla trångt annars?"

Han har alltså gått på landskamp med sin son, gjort sig omaket att ta sig hela vägen ut till Råsunda, köpt hyggligt dyra biljetter, Sverige ligger under med 0-1 i årets kanske viktigaste landskamp, Sverige pressar för fullt för kvittering.

Och så säger människan:

"Hörrudu, Andreas, nu är det bara 4-5 minuter kvar, bäst att vi går.

Sicket pucko.

Det är den ena kategorin. Pappor som tycker det är viktigare att komma först till bilen, där han lagt på pengar i underkant på automaten, än att se Sverige kvittera på övertid. Det är pappor som hade missat Zlatans klackmål mot Italien och Zlatans strut i första krysset mot Ungern. Och det hade varit rätt åt dem.

Den andra kategorin är en hel drös medelålders, medelklass män som slagit sig ihop med sina medelålders medelklass kompisar, hängt på sig lite för små landslagströjor på sina lite för stora överkroppar, målat sina medelålders kinder med kladdiga blå och gula kritor, druckit en och annan Norrlands Guld eller Mariestad för mycket.

De sitter i stora klungor, skrålar för Sverige och blir vansinniga över de mest uppenbart korrekta domslut som går emot Sverige.

Och de undrar vem den där Adam Johansson är och de tror att Andreas Isaksson spelar i Hammarby.

Att gå och se Sverige spela fotboll är alltså att tvingas att tillbringa tid på läktaren med dessa fotbollsmiffon. Gubbar som inte kan ett skit om fotboll, men som tycker det där med Zlatan och landslaget är ett fullgott skäl att övertyga frugan därhemma om att han och polarna måste iväg på. Som vilken svensexa eller förlängd firmafest som helst.

I sådana stunder minns jag regniga, kylslagna matcher på små skitarenor i England. Just nu erinrar jag mig till exempel Cambridge United-Bolton Wanderers, typ 1990; där Cambridge hade en ung och lovande Dion Dublin på topp. Det regnade på tvären, så som det bara kan göra i England och i Skåne, men det var 20 000 på läktaren och ALLA visste vem som spelade på ALLA platser i laget.

Det ska följaktligen bli härligt att på onsdag sjunka ner i soffan och se Sverige krossa Malta på Ullevi. Och inte en jävel släpps in i mitt vardagsrum utan att ha svarat rätt på frågan om var Andreas Isaksson spelar idag.