25 juni 2009

The fighting side of me

Jag som precis börjat gilla Spanien. Jag som precis börjat inse att min ovilja mot deras vackra, magnifika fotboll var ett slags känslomässigt bristfenomen som tog sig uttryck i att saker måste göra ont och se ut som om de var jävligt besvärliga för att de på allvar skulle beröra mig. Jag som precis börjat se fram mot finalen mellan Spanien och Brasilien och en orgie i flödande hårsvall och blixtsnabba kombinationsspel.

I det ögonblicket blev Sergio Ramos precis den Sergio Ramos som jag alltid hånat, fnyst åt och i hemlighethet avundats för hans suveräna självupptagenhets skull: en personfikation av den spanska fotbollens hårbandsprydda själ. I det ögonblicket dämpade han bollen så där sydländskt nonchalant i eget straffområde, utan att ägna en tanke åt det som hände runtomkring honom. I det ögonblicket vräkte sig Clint Dempsey fram som ett förkroppsligande av den fotboll jag alltid ha hållit närmast hjärtat, som en manifestation av alla leriga, svettiga, armbågande spelare som sliter, anstränger sig, kastar sig raklånga och offrar sig helhjärtat utan att det ser det minsta snyggt, suveränt eller magnifikt ut. Bara namnet: Clint Dempsey.

Det påminde mig om en ishockeymatch jag såg på tv när jag var fjorton år gammal, när USA:s collegelag kämpade ner Sovjets oövervinnliga virtuoser i OS 1980. Det påminde mig också om när Spanien sist förlorade, på Råsunda för tre år sen, när det var Niclas Alexandersson, Tobias Linderoth och Marcus Allbäck som spelade Clint Dempseys och Jay DeMerits roller. Framför allt påminde det om den största av klyschor, att fotboll är ett oförutsägbart spel. Bollen är rund. In fotboll, anything can happen, som Svennis brukar säga. I fotboll kan Salieri då och då faktiskt vinna över Mozart. Till och med världens mest fantastiska ekvilibrister kan förlora om de springer omkring och tänker på nästa match, finalen mot Brasilien där hela fotbollsvärlden drömmer om att få se dem. Sällan har jag sett Xavi missa så enkla nertagningar, sällan har jag sett David Villa få bollen så långt ifrån sig sedan han tagit emot den i straffområdet.

Nej, jag tänker inte sluta gilla Spanien igen. Jag tror jag slutligen har stigit över det hindret, tillåtit mig att erkänna att det som är tilltalande och suveränt faktiskt kan ha ett värde. Men jag kommer inte att sörja över att de inte spelar final mot Brasilien. Folk som Thomas Nordahl säger alltid att "vi som älskar fotboll" också måste älska lag som Spanien, Brasilien och Barcelona och jag har blivit gammal nog att inse att det är sant. Men vi som älskar fotboll måste också älska lag som USA och spelare som Clint Dempsey, annars blir det konståkning och simhopp av hela sporten och domare som sitter på läktarplats och håller upp poängskyltar åt Xavis passningar och David Villas volleyskott.

Sen gillade jag Tim Howards sammanfattning efter matchen "We are scratching our heads just like you guys. We defended like bandits." Hemingway skulle inte ha kunnat säga det bättre.

6 kommentarer:

Mats sa...

Glöm inte hur nära det var att Sverige hade satt fälleben på Spanien i EM. Hade vi inte haft våra förbundskapteners älskade stolpskott Olof Mellberg, ja då hade heller inte David Villa fått den där gräddfilen fram till 2-1 i 92:a minuten.
SÅ omöjliga är de inte.

Jag glömmer heller aldrig den hockeyfinalen. Jag och dåvarande flickvännen hade sett Rockpalast i Essen med typ Police, hon hade somnat i soffan. Jag satt kvar, fullständigt förhäxad över hur det amerikanska universitetslaget kom tillbaka, varje gång "in the dyin' seconds" av perioderna.

Vad hette han nu igen? Mike Eruzione?

30+ sa...

Liten språkpetitess:

In football, anything can happen.

I övrigt håller jag med om vartenda ord.

Max L. sa...

Det märkliga med hockeymatchen var att ärrade FNL-veteraner stod upp och jublade vid slutsignalen, åtminstone i den lya jag såg matchen. Men det kanske mer berodde på plantorna i rummet?

Jesper sa...

30+ - det var meningen att citera Svennis...

Jesper sa...

Max L: Tja, FNL var ju också the underdog. Det märkliga med USA att ju att de är en nation som så uppenbart passar bäst som underdog, fast de är världens enda supermakt. Vilket bevisades igen igår. Återigen - "Clint Dempsey". Vilket kvintessentiellt amerikanskt filmhjältenamn...

Ozjeppe sa...

Bra analys; jag tyckte för övrigt också att hela matchen var ett nästan identiskt scenario som Råsundamatchen - med dito resultat! Smått otroligt att Härenstam/Strömberg inte ens reflekterade över likheterna...