My Hart belongs to Deutschland

Jag har sett fotbollens framtid och dess namn är Tyskland.

Eller så här: Det gick inget vidare för guldfavoriten England. De sista tre halvlekarna i U21-EM slutade med 0-7 i målskillnad.

Jag ska inte säga att det är vad jag kommer att minnas mest från ikväll. Men för att bli lite göteborgsk i formuleringskonsten så straffade synden sig själv.

För jag lovar: Joe Hart hade lätt tagit de två första målen som Tyskland gjorde ikväll. Han hade läst spelet bättre och varit ute tidigare och skurit av och "gjort sig stor" på Mesut Özils eleganta instick till Gonzalo Castro.

Om han inte hade jönsat sig så dumt och onödigt under straffläggningen mot Sverige.

Det nya Tyskland, förresten: Özil och Castro.

Joe Hart hade också läst bollbanan bättre på samme Özils hårda frispark som ledde till 2-0. Det går inte att tappa in så billiga mål i en EM-final. Det går inte.

Jag såg Joe Hart med böjt huvud, ett av de mest böjda, när de tog emot silvermedaljen.

Engelsmännen vann inte silver. De fick silver.

Guld tar man, silver får man, som Eric Persson sa.

En fyllig, svart kvinna tog sig ner till första bänk, intill våra platser, efter matchen, och fick där ta emot en silvermedalj, som Englands Fabrice Muamba slängde över till henne. Kanske var det hans syster, kanske hans fru. De mötte hastigt blickar, kramade varandras händer. Ingen av dem log.

Inte konstigt det. Tyskland vann inte över England. Tyskland krossade England. Förnedrade England. Var bättre i exakt allt. När tyskarna ställde om offensivt kom de fyra mot fyra. 3-0-målet kom till så. När engelsmännen ställde om offensivt (och betydligt långsammare) kom de som bäst fyra mot sex.

Tyskland var helt enkelt som Tyskland är när de är som bäst. En maskin, men denna gången en maskin med en hel massa duktiga individualister. Som dessutom var outtröttliga. Lille Andreas Beck, hjälten från semifinalen mot Italien, hann rädda två engelska bollar på mållinjen ikväll och anförde sin backlinje på ett imponerande vis. Han var mest aggressiv i den tyska pressen - som högerback var han ofta över mittlinjen och lät aldrig Gibbs och de andra nå de evigt löpande Noble och Cattermole med sina bollar.

Och, förresten: Vad tänkte Stuart Pearce på när han, vid 0-2, slängde upp Micha Richards på topp tillsammans med Theo Walcott? Att 180 centimeter Richards skulle vinna höjdbollar? Det första som hände var att tyskarna sprang rakt igenom försvaret och enkelt satte 3-0.

"Psycho" fick göra skäl för sitt smeknamn.

Jag åkte till Swedbank Stadion med min 9-åring och vi skulle hålla på England. Min son, som är en sann medgångssupporter, som inte gillar att förlora, sa vid 1-0:

"Jag vill att båda ska vinna. Jag håller inte på någon".

Efter 2-0 sa han:

"Jag hejar på Tyskland".

Själv nöjer jag mig med att ha fått se ett lag som fungerade i varje beståndsdel. Snabba, löpvilliga, aggressiva och tekniska spelare. Manuel Neuer, en av världens bästa målvakter, det skrev jag någonstans redan för ett eller två år sedan, efter att ha sett honom i Champions League, hade en lugn afton. Det ska man inte ha mot England i en EM-final.

Men blivande storstjärnor som Sebastian Boenisch, Mats Hummels och Sandro Wagner sprang sönder alla engelska ambitioner till anfall. De läste passningarna, de bröt och de ställde om. I backlinjen sög den väldige Jerome Boateng till sig samtliga höjdbollar. Dessutom höll han jämna löpsteg med vindsnabbe The Walcott. Och hamnade bollarna på marken tog som sagt Andreas Beck hand om dem.

Och så Mesut Özil. Förstås. Matchens lirare. En ljuvlig teknik och en underbar vänsterfot. En spelare som redan har den erfarne anfallarens klokskap i att intuitivt söka de fria ytorna. Hyperfarlig och alltid spelbar. Ensam sänkte han Englands Dreamin'.

Tyskland vinner EM 2012.

Tyskland vinner VM 2014.

Kom ihåg var ni läste det först.