Medan folk åker till Möja och Österlen och andra mer givna midommarmetropoler, är vi några stycken som kör till Helsingborg i morgon, för att se Sveriges just nu bästa fotbollslandslag ta sig an Italien i en match som föregås av ett medialt psykkrig, närmast jämförbart med när Wengers och Fergusons mannar ska mötas.
Och jag måste erkänna: jag har fått motvilliga favoriter i Pontus Wernbloom och Mattias Bjärsmyr. Om Kim Källström hade haft en tiondel av Pontus Wernblooms vinnarskalle hade han satt straffen mot Danmark med höger fot och förbundna ögon. Wernbloom gick visserligen mållös från matchen mot Vitryssland men var sannolikt ändå bäst på plan. Det räcker att titta här för att förstå att här finns hur mycket karaktär och attityd som helst.
Det är så klart plågsamt för en MFF:are att båda de här nya favoriterna är från IFK Göteborg. Men det är som det är, jag vägrar vara dogmatisk och möjligen är Mattias Bjärsmyr en ännu större hjälte, i det att han motsvarar alla mina krav på en bra mittback: stor, stark, elak och lite lagom korkad.
Om ni läser i senaste numret av Offside kan ni läsa om hur "Bjärsa" fick en gång frågan vem som upptäckte Amerika. Han svarade, utan att blinka: "Det var la Robinson Kruse!"
Dessutom skriver man om hur samme Bjärsmyr en gång berättade för Expressen att han sa ifrån när en kompis fått ett slag på njuren: "Men är du dum , eller? Man har fan bara en njure!"
Det är exakt en sån kille jag vill ha som mittback i ett svenskt landslag.
Jag drar mig till minnes hur Nick Hornby skriver om Charlie George i "Fever Pitch", i ett resonemang (vill jag minnas) om hur han inte ser någon självklar storhet i det faktum att en fotbollsspelare läser en massa böcker.
Hornby berättar om en kvartsfinal i FA-Cupen mellan Derby och Arsenal. Han är själv 15 år och vill så klart se Arsenal vinna. Samtidigt är han medveten om att oavgjort och ett omspel hemma på Highbury skulle vara att föredra framför att utsättas för hemmafansens frustration. En detalj som inte Charlie George uppenbarligen inte funderat särskilt mycket över. För när han får sin chans - och tar den - så nöjer han sig inte med målet:
“But whether it was absolutely essential to celebrate by running over to the Derby fans – in whose snarling, southern poof-hating, Cockney baiting, skinheaded, steel-toecapped company we were obliged to spend the rest of the afternoon, and through whose hostile, alleywayed territory we were obliged to scuttle after the final whistle – and making an unambiguous take-that-you-provincial-fuckers V-sign … this was much more opaque.”
Följderna av detta firande blev de förväntade:
“He got booed off the pitch and fined by the FA; we got chased all the way to our train, bottles and cans cascading around our ears. Cheers, Charlie.”
Bjärsmyr och Wernbloom har denna no-nonsense-inställning fullt ut. Livsfarliga för sina motståndare och i värsta fall även för sina egna fans. Men precis som i Arsenals fall, på den tiden, kan en sådan inställning ta Sverige hela vägen.
Och, jodå, efter matchen blir det midsommar även för mig. Fast i Västra Torp. Hemma på Söderslätt.
