United States of America, hallelujah, Rain Man loves you!

Nej, Rain Man bryr sig inte om U 21-VM. Han sitter här bredvid mig i sitt nya Uncle Sam-lösskägg istället, komplett med cylinderhatt i stjärnbanerets färger och Kapten Amerika-mantel. Rain Man har gått med i Sam's Army, helt enkelt, och ägnar nu all sin energi åt att stödja USA i den kommande Confederations Cup-finalen.

Orsaken är självklar. Rain Man hoppas få se ett statistiskt mirakel, den sämsta mästaren i ett internationellt landslagsmästerskap någonsin. Om USA genom något mirakel (liknande det som fick dem att gå vidare från gruppen, eller det som fick dem att besegra Spanien) skulle vinna hela alltet skulle det göra dem till mästare med ganska knapp plusstatistik - tre vunna matcher och två förlorade, eller 1,8 i snittpoäng (och, om vi tänker oss att de vinner på straffar, en målskillnad på +-0).

Som Rain Man så gladeligen berättar för oss är det inte alls ovanligt att lag vinner internationella turneringar efter att ha förlorat en match i slutspelet. Bara i VM-sammanhang kan man räkna upp Västtyskland 1954 och 1974 och Argentina 1978, i EM har vi Holland 1988, Danmark 1992, Frankrike 2000 och Grekland 2004. Den sämsta världsmästaren, poängsnittsmässigt sätt är ett lag som inte förlorade, men däremot spelade oavgjort i alla sina gruppspelsmatcher - Italien 1982, som därmed hamnar på 2,14 i poängsnitt omräknat till dagens poängsystem (sämre än några andra världsmästare hur man än räknar). Priset till sämsta europamästare går till Danmark som 1992 vann tre matcher (varav en på straffar), spelade en oavgjord och förlorade en och därmed landar på poängsnittet 2,0. Det placerar dem jämsides Brasiliens Confederations Cup-mästare från 2005, som slog Grekland, förlorade mot Mexico och spelade oavgjort mot Japan i gruppspelet innan de kvicknade till och vann över Tyskland i semifinalen och Argentina i finalen.

Danskarnas jämlikar är också det kongolesiska landslag ("Kongo-Brazzaville" som det på den tiden kallades) som lyckades snubbla sig fram till titeln som afrikanska mästare 1972. Kongo-Brazzaville inledde med 1-1 mot Marocko och 0-2 mot grannen från Kongo-Kinhasa (dåvarande "Zaire") innan man lyckades besegra Sudan med 4-2 och hamnade på samma poäng och målskillnad som Marocko. Det innebar lottning, avancemang för Kongo-Brazzaville, 1-0 mot Kamerun i semifinalen och 3-2 mot Mali i finalen.

Vidare måste vi peka på Costa Ricas seger i de så kallade CCCF-mästerskapen (spelat mellan de mellanamerikanska länderna, som på den tiden inte hade gått ihop med de nordamerikanska förbunden och bildat Concacaf) i Guatemala 1948. Mästerskapen spelades i serieform med dubbelmöten mellan de fem medlemsnationerna, samtliga på neutral mark i Guatemala, och Costa Rica förlorade en match både mot Guatemala och mot Nederländska Antillerna. 5 segrar, 1 oavgjord, 2 förluster innebar 16 poäng på 8 matcher och 2.0 i snitt. Egendomligt nog hade Costa Rica exakt samma tabellrad när de vann den avgörande kvalgrupp till VM 1990 som också tjänstgjorde som Concacaf Nations Cup 1989. Det var alltså som rekordmässigt knappa kontinentala mästare Costa Rica åkte till Italien-VM för att möta Olle Nordin och hans mannar. Huruvida detta ska räknas är Rain Man inte helt klar över, berättar han bekymrat, eftersom VM-kvalgruppen ju spelades med hemma-borta-möten, inte som ett slutspel koncentrerat till ett land. Skulle även kvalspel räknas in, skulle beräkningarna svälla förbi även Rain Mans omedelbara kapacitet.

Rain Man vore inte Rain Man om han i det här sammanhanget inte slutligen drog fram the strange case of Brasilien i Sydamerikanska Mästerskapet 1922. Detta avgjordes i gruppspel med enkelmöte mellan fem lag och brasilianska värdarna inledde ganska knackigt, med 1-1 mot Chile och Paraguay och 0-0 mot Uruguay, bara för att avsluta med 2-0 mot Argentina. Eftersom de övriga lagen slog varandra betydde detta att tre lag, Uruguay, Paraguay och Brasilien, slutade på samma poäng, 5, och samma målskillnad. Uruguay tröttnade nu på alltihop och åkte hem, vilket innebar omspel om titeln mellan Brasilien och Paraguay och en ganska komfortabel 3-0-seger för Brasilien.

Som Rain Man så glatt påpekar innebar detta att Brasilien blev sydamerikanska mästare efter 2 vunna, 3 oavgjorda och 0 förlorade matcher, eller ett poängsnitt på 1,8 (identiskt med hans hypotetiska amerikanska mästare) efter dagens system. Hade å andra sidan systemet med tre poäng för seger gällt hade Brasilien aldrig vunnit eftersom Uruguay och Paraguay då hamnat före dem i tabellen, med 2 vunna, 1 oavgjord och 1 förlust. Vad allt detta innebär lämnar vi med varm hand år Rain Mans kokande hjärna att reda ut.