Lojalitet och känsla

I senaste numret av offside finns under vinjetten "samtal" ett snack med Suleyman Sleyman som sätter ord på något jag känt länge men inte själv kunnat formulera. Samtalet handlar om klubbkänsla och äntligen är det någon som reder ut begreppet lite. Det sägs ju ofta att spelare i dag inte har denna egenskap.

Jag har känt att det är för slentrianmässigt och enkelt att bara döma ut begreppet "klubbkänsla". Samtidigt är det ju ett faktum att spelare lämnar sina klubbar om någon annan betalar femtio öre mer.

Äntligen kommer någon som reder ut begreppen. De kloke Sleyman menar att man måste skilja på klubbkänsla och klubblojalitet. Klubbkänslan är inte alls död, det finns oerhört många spelare som har känsla för sin klubb (och själv spelade han elva säsonger i Hammarby, något som han beskrev som en ynnest att få ha gjort). Spelare som alltid talar väl om sina klubbar, som ser det som självklart att komma tillbaka till laget efter utlandssejourer och som syns på läktarn efter karriären.

Däremot har spelarna i dag inte råd med klubblojalitet, Karriären är kort och för den som har möjlighet att i någon mån trygga sin framtid måste ta den. På motsvarande sätt är ju inte heller klubbarna det minsta lojala med spelarna. Den dag som klubben anser att någon annan kan göra jobbet bättre eller billigare, ja då finns ingen sentimentalitet.

Tack Christian Daun för att du formulerade det här samtalet. Nu fick jag äntligen begreppen på plats.