Det är inte första gången det påpekas, men det förtjänat att upprepas:
Det är svårare att ta sig ur landslaget än att ta sig in i det.
En gång plats i startelvan - alltid plats i startelvan.
På Svenska Fotbollförbundet råder devisen:
Ändra aldrig på ett förlorande lag.
Jag tänker på Tommy Söderbergs pjallande med Marcus Allbäck under VM 2002.
Alla kunde se hur det svenska U21-landslaget fick en ny energi när Labinot Harbuzi och (i synnerhet) Martin Olsson kom in på Olympia i fredags.
Alla.
Ändå får de inte förnyat förtroende, om man får tro Fotbollskanalens avslöjande av truppen för den avgörande matchen i morgon kväll.
Jag undrar: Vad mer skulle Martin Olsson bevisa än all den enorma kreativitet, det mod, den variation i spel, den aggressivitet i närkamperna, den vilja till avslut?
Förmodligen hade det inte spelat någon som helst roll om han gjort hat trick under de sista tio minuterna. Mupparna på bänken hade nickat mot varann, tittat på idolbilden av Lagerbäck, erinrat sig det fullständigt riktiga i att hålla Zlatan på bänken i 77 minuter mot Senegal, fingrat lite i pärmarna och konstaterat att det var ju ett piggt litet inhopp av den där gossen. Kanske kan han komma in lite även i nästa match.
Låt oss hoppas att någon skojat till det. Den där Nystedt verkar ju ha massor av rävar bakom öronen. Not.
Låt oss hoppas att Lennartsson bestämt sig för att nyttja Fotbollskanalen som budbärare av dimridåer. I morgon kväll, på Swedbank, kommer vi i publiken att bli lika överraskade som serberna när Olsson och Harbuzi står där under nationalsången och, liksom övriga laget, rör läpparna i otakt.
Vem försöker jag lura...
