15 juni 2009

All the pretty Kiwis

Jag erkänner. Jag tappade andan igår av att se Spanien spela. Jag hade tv:n på som bakgrund medan jag läste Cormac McCarthys All the pretty horses, och när David Villa sprang i djupet och slog den snett bakåt till Torres som vinklade in 2-0-målet med en elegant vridning på foten, då kändes det som McCarthys prosa funnit sin motsvarighet inom fotbollen. Visst, Nya Zeeland var ingen fantastisk motståndare, men det fick mig bara att beundra Spanien på ett annat sätt. Under förra veckan hann jag se ett par exempel på hur nominellt sett bra lag mötte nominellt sett dåliga lag. Jag såg England mangla Andorra från matchens första sekund, jag såg Spanien vända ut och in på Nya Zeeland från det ögonblick domarens pipa blåste, och så såg jag Sverige mot Malta. Och då kan jag bara säga att det här att dåliga lag inte skulle vara någon värdemätare på sin höjd är en begränsad sanning. Vad dåliga lag gör är att ställa de bra lagen inför en särskild sorts utmaning - tvingar dem att visa om de har en egen idé och ett eget spel. Det har dagens Spanien och dagens England, men inte dagens Sverige. Jag påstår att inte att detta är en särskilt epokgörande upptäckt.

Fantastiskt komiskt, förresren, med sydafrikanens nick som tog i ryggen på den egna spelaren på mållinjen. Jag har sett parodiska självmål där folk träffade egna spelare - Finlands mot Ungern i VM-kvalet 1997 kan nog aldrig överträffas, dels för att det var ett avgörande mål på övertid, dels för att bollen gick mellan fem finländare innan den gick i mål, dels för att det var Finland som stod för det - och parodiska nästan-självmål av samma typ (Mjällby-Lucic mot Nigeria i VM 2002). Detta var den bästa offensiva variant jag sett. Men borde inte killen på mållinjen vara offside?

1 kommentar:

Max L. sa...

Ahh... Mjällbys panikspark, den är för skön.
Brukar ta fram den när det känns dystert, snacka om att ha noll koll var han befann sig.
St Erikscupen för 8-åringar.