This Landgren is your Landgren.

Visst är det åttiotal igen. Michael Jackson-låtar på radion dagen lång och upphetsning över ett svenskt fotbollslag som inte är A-landslaget. Skulle vi ha jublat så högt över småpojkarna om det inte gått så uselt för gubbarna, eller är den här U 21-turneringen en sorts parallell till påskturneringen i Berlin 1988 eller OS-landslaget i Seoul, sånt man blåser upp i brist på bättre? Eller ännu värre, är alltsammans nånting som haussas av TV4 för att de råkar ha rättigheter till skiten, precis som eurosportkommentatorerna alltid låter som om U17-mästerskap i Toulon är ett världsomvälvande evenemang för att de råkar sända den?

Ja, ni gissar rätt - jag tog ett par öl med Björn Wiman igår. Detta är den typen av misantropiska världsbild som likt den mexikanska svininfluensan oundvikligen överförs vid kontakt med denne tidningsvärldens motsvarighet till åsnan I-or. Den gode Björn hann sia om den svenska landslagsfotbollens kommande ökenvandring och hur den obefogade hysterin över U21-EM var ett tydligt tecken på detta, innan budet om Michael Jacksons död fick honom att leva upp igen.

Jag ser att Luhr i Expressen lite halvhjärtat försöker dra en lans för Rasmus Elm på mittmitten ikväll. Tja, nåt måste man ju skriva. Själv skriver jag: ändra så lite som möjligt. Är det nån som minns att Jonas Thern faktiskt var borta i kvartsfinalen mort Rumänien 1994, ersatt av Håkan Mild? Sånt kan man komma undan med när grundformen sitter. Medan turneringar där Sverige har börjat mackla med grundformen - som när Kim gnälldes in av landets alla blivande piratpartister under VM 2006 - undantagslöst har gått åt Häcklefjäll.