12 juni 2009

Varför mår jag inte sämre?

Häromdagen såldes en av de få spelare av hög klass vi har i laget. En titt i tabellen avslöjar att vår allsvenska existens är hotad. Under våren har vi fått larmrapporter om en krisartad ekonomi, om personal som ska sägas upp och om spelarlöner som måste sänkas. Det sista som hände innan uppehållet för U21-EM var att vi torskade mot AIK.

Rimligen borde jag må tjyvtjockt just nu.

Men jag gör inte det. Av någon anledning är det inte så illa, i alla fall inte ännu. Säg, vad beror det på?

I viss mån kanske det handlar om att krisen ger en mening åt tillvaron, att kampviljan väcks och att jag som enskild supporter plötsligt känner mig viktig igen. Kanske det latenta draget i hammarbyismen av underdogsromantik gör att jag känner mig hemma i eländet.

Men troligen är det krassare än så: det faktum att Djurgården och AIK inte heller går bra gör motgångarna oändligt mycket lättare att bära. Skulle de finnas med i toppen och avisera spektakulära värvningar och hoppfulla framtidssatsningar - då skulle jag troligen må så dåligt som tabell och ekonomispekulationer borde indikera.

AIK finns visserligen med i någon slags toppstrid men det jag sett av dem gör mig inte orolig och inte heller deras ekonomi tycks ju lysande. Och Djurgården tycks ju vara minst lika illa däran som oss, både ekonomiskt och sportsligt.

För den som fått ramsan "Hammarby kan inte vinna" tutad i öronen genom åren är andras motgångar balsam för själen.

2 kommentarer:

Mats sa...

Tilläggas bör att Lollo varit tämligen håglös den här våren. Allt som oftast har Mikkel Jensen överglänst honom, vilket knappast någon hade trott innan säsongen. Själv har jag blivit arbetslös, så ett risigt tabelläge för Hammarby harmoniserar på något vis med tillvaron i allmänhet.

Hagström sa...

Ja ur en synvinkeln är det väl lika bra att Chanko säljs i det här läget. Då får vi åtminstone några kronor att skicka in i det svarta hålet.