Spöken i midsommarkvällen

Man behöver åtminstone känna sig ensam när man är bakis på Möja på midsommardagen. Tomma ölburkar kantar vägarna. Gårdagens festare ligger vid bryggan och väntar på båten med ryggsäckarna under huvudet. De stirrar tomt ut i luften och ger då och då till ett skratt som uttrycker häpnad över att man kan må så här och ändå leva. Ett spår av blodfläckar leder genom byn och ut på bryggan.

Och igår? Tja, jag minns när Degerfors mötte Parma i cupvinnarcupen, det bör ha varit 1994. Degerfors anföll och gjorde mål och var överlyckliga över att kunna mäta sig med proffsen, sen ruskade Parma på sig och gjorde två mål i slutminuterna. Ungefär så var det att se Sverige-Italien igår. En återgång till de tider när svenska lag var entusiastiska amatörer och italienarna kallblodiga proffs som gäspande absorberade attackerna och sen gick upp och stod för vad som i följande dags tidning alltid kallades ett "kliniskt avslut".

Vad som saknades igår? Nån av de där tråkiga Alexandersson-sidorna vi förknippar med det gamla tråkiga A-landslaget. Markerandet, disciplinen, förmågan att möta bollskickligt motstånd utan att tappa fokus och positioner. Däremot vet jag inte om jag tycker att vi behöver bli mer "cyniska" som det står i somliga tidningar idag. Sättet som Pontus Wernbloom fick Balotelli utvisad var väl cyniskt så det räckte? Jag har svårt för Birros kemiskt humorbefriade hållning när det gäller Italien och allt italienskt, men han har rätt att det är hyckleri att fördöma italienarnas mentalitet och skrocka förnöjt åt Wernbloom. Han må vara en Stefan Schwarz i halva sitt sätt att spela, men den andra hälften, gnällandet och filmandet, är så långt från Schwarz man kan komma.

Och på tisdag? Tja, jag vet inte hur det är med er, men tanken på ett svenskt lag som ska spela på resultat mot ett serbiskt gör åtminstone mig väldigt nervös.

Jag hoppas bara att slippa Kåmark som bisittare. När han talade om vikten av att "skapa kvalitet för sig själv" var det droppen som fick bägaren att rinna över. Chris Härenstam i SvT gillar jag däremot mer och mer. Nu har han börjat säga "Jaa rå" på samma trivselskapande sätt som Arne Hegerfors när någon manöver på plan verkar lovande.