Den nyvunna kärleken till Pontus Wernbloom gick snabbt över. Han klarade sig ifrån ett gult för att domaren inte kunde hålla ordning på siffrorna och istället gav kortet till en oförstående Rasmus Elm. Allt medan en flinande Wernbloom stod vid sidlinjen och drog i sig vatten och blev kramad av Jörgen Lennartsson. Den enda trösten är att Balotelli är en ännu större dåre - vilket vi som tittar på Serie A redan visste - och därvidlag fungerade Wernblooms cyniska strategi fullt ut. Som att plocka godis från småbarn.
Jag vet inte vad det är med Helsingborg. Jag har ju näraliggande Kullaberg djupt i mitt hjärta, min släkt på båda sidor kommer från detta nordvästra hörn; som barn åkte jag med Betula, Primula och Carola över sundet, om och om igen, i det att sommarloven tillbringades i idylliska Strandbaden, strax norr om Höganäs.
Ändå, Helsingborg och, i synnerhet, Helsingborgs IF. Vi "lirar" inte. Det hjälper inte att det är min pappas favoritlag. Kanske snarare stjälpte det, en gång i tiden. Alla dessa uppror.
Jag blängde följaktligen, inledningsvis, på det rödblå emblemet, som hamnade i mitt synfält, tvärs över planen. Samtidigt njöt jag, inandades doften av gammeldansk, som låg tung över västra läktaren på Olympia. Slöt jag ögonen tillräckligt länge antog dessa ångor formen av en madeleinekaka och tog mig tillbaka till just Betula, Primula och Carola, på 60-talet, mellan Helsingborg och Helsingør.
Stämningen var alltså god, denna midsommarafton i Helsingborg. Över elvatusen hade trotsat de första nubbarna. Vi var svenska fotbollsfans allihopa och vi log åt att se hur Tommy Söderberg, efter pausen, klappade om alla, var och en på bänken, med den oförfalskade kärlek vi lärde oss att älska under hans tid som förbundskapten för det stora landslaget. Snällare farbror finns inte. En godare idrottsledare har inget svenskt landslag sett.
Men godhet premieras inte ens i sammanhang som U21. Här som där är det effektivitet och skärpa i stunden som betalar sig, på samma sätt som fatala missar vid fasta situationer kostar dyrbara poäng. Roberto Acquafresca gjorde 14 mål i Serie A under den gångna säsongen, jag minns bland annat hur han närmast lekte med Inters försvar i våras. En sån kille sätter man två man på vid hörnor och frisparkar. Inte en lätt sovande Rasmus Bengtsson.
Oavgjort hade nämligen närmare speglat sakernas tillstånd denna fredag på Olympia. Mario Balotelli må vara en idiot, men vi såg hans oerhört vackra 1-0-mål komma, redan vid den underbare Sebastian Giovincos passning ut till vänster. Denne supertalang (Giovinco alltså, 22 år gammal, 164 centimeter lång; den nye Alessandro Del Piero) som var bäst på plan igår. Balotelli lyfte blicken, noterade hålet i Johan Dahlins bortre burgavel och smekte in bollen från 25 meter, på det sätt som vi såg Thierry Henry göra ett tusental gånger i Arsenal.
Ett italienskt lag i ledning är fortfarande bäst i världen på att låta den pressande motståndaren tro att de har ett överläge, bara för att de har mer boll. Men Sverige pressade sig trots allt till några vassa chanser och hade Ola Toivonen och, framför allt, Marcus Berg, haft några promille av den där kliniska förmågan som Serie A-stjärnorna Balotelli och Acquafresca visade upp, kunde Sverige mycket väl inte bara fått en poäng, utan också vunnit. Några ivrigt kommenterande engelsmän, på raden bakom mig och 9-årige sonen, bekräftade vid ett flertal tillfällen att denna uppfattning inte var en frukt av blågula solglasögon.
Mycket riktigt var ju Rasmus Elms klackskarvning, fram till Ola Toivonens tröstmål, en nästan lika läcker delikatess som Balotellis 1-0.
Det här landslaget besitter så mycket njutbar fotbollstalang att det vore sorgligt att inte få se dem passera gruppspelet upp till en semifinal. Om Lennartsson och Söderberg gör rätt val och låter Martin Olsson (vilket inhopp på hemmaplan!) och Labinot Harbuzi spela från start mot Serbien, kan det mycket väl bli verklighet. Även om, som Jesper så riktigt skriver, man aldrig blir helt bekväm med känslan av att ett svenskt landslag ska spela på resultat.
Jag läste någonstans att Jörgen Lennartsson stoppade fingrarna i öronen och ylade "oooooohh" när någon sa "Serbien 2006". Way to go, Jörgen. Gamla spöken ska man vädra ut. Snabbt som fan. Vi ses på Swedbank på tisdag.
6 kommentarer:
Det var inte Bengtsson som sov på andra målet utan Toivonen.
I så fall sov de båda två. Och, som sagt, en kille som gjort 14 mål i Serie A, bör ha special treatment på fasta.
Det är specifikt att vi möter Serbien som oroar mig. Jag tänker inte bara på Trollhättan 2006, jag tänker på Djurgården mot Partizan i CL-kval 2003, jag tänker på Sverige mot Kroatien i VM-kval. Det gör mig inte mindre oroad när jag hör att de tänker "spela för att vinna".
Å ena sidan tycker man ju att vi borde klara av att stänga till för ett lag som inte ens kunde göra mål på Vitryssland.
Men fotboll fungerar inte. Fotboll är inte matematik.
En ingång som är betydligt mer oroande är att Sverige har något att försvara, medan Serbien har allt att vinna. Och inget att förlora.
Ska vi gå ner på detaljer så hoppas jag Lennartsson förstår att en tuffing som Martin Olsson är en helt annan tillgång mot en serbisk back, än en elegant och teknisk Bajrami.
När blev Serbien och Kroatien samma lag? Är det nationalkaraktärerna som spökar?
Pelle: Precis som greker och turkar och palestinier och israeler är de väldigt lika varandra. Vilket troligen är anledningen till att de avskyr varandra. I fotbollssammanhang vet jag ingen större skillnad på serbisk o kroatisk tradition, men du får gärna upplysa mig.
Skicka en kommentar