17 juni 2009

Vreden, gudinna, besjung

Orrenius skriver idag att Mario Balotellis frustrationsutbrott, hur oförargliga de än kan verka, ändå vållar energiförlust för laget. Jag tror han har rätt. Det finns ett slags romantik kring tjurighet, barnslighet och konflikter (särskilt bland journalister, av någon anledning), men man glömmer ofta att man måste kunna bemästra tjurigheten för att kunna dra nytta av den. Det är därför jag inte tror att det är nåt "gott tecken" att Zlatan och Kim tjabbar öppet på plan, vad folk än må skriva. Visst, Dahlin och Brolin retade livet ur sig på varandra under VM 1994, men de skulle aldrig gått i clinch under matchen. Visst, Kennet Andersson klagade på att det inte var några konflikter i truppen under EM 2000, men han menade knappast att Alexandersson och Turbo Svensson skulle ha muckat med varandra ute på plan. Den som efterlyser sånt gör det för att han vill ha teater, gruppterapi och dokusåpa, inte för att han på allvar tror att det ska vara bra för ett fotbollslag. Frustration kan vara en stor och värdefull drivkraft, men den måste kanaliseras.

3 kommentarer:

Hagström sa...

Håller med. Beskrevs inte slagsmålet mellan Ljungberg o Mellberg i Japan absurt nog som "underbara scener" av någon svensk journalist?

Jesper sa...

ja, och det kanske de var. Just för att de inträffade på träning, i miljö som åtminstone skulle vara avskild.

Daniel Lampinen sa...

Man kanske tror att det är bra för att man ser de bästa landslagen i världen göra det. Men de lagen är bra TROTS att de bråkar med varandra, inte TACK VARE det.

På detta område är det bra att köra den svenska stilen. Det är de andra som ska ta intryck av oss, inte tvärtom. (Men om det fortsätter så här så kan det inte längre kallas för den svenska stilen, eftersom svenskar, genom att envisas vilja vara "osvenska", förnyar sig själva med jämna mellanrum.)

Återigen: hockeyspelare bråkar med motståndare, fotbollsspelare bråkar med lagkamrater.