Vi frågade ytterligare två av våra favoriter i fotbollsbloggvärlden om Zlatan och varför det inte funkar i landslaget. Den här gången vände vi oss till två uttalade Zlatanbeundrare, italienkännaren Malena Johansson som bloggar om Roma och skriver en bok om italiensk fotboll, och Eric Rosén som, förutom att ligga bakom urbloggen "Det Ljuva Livet" numera förekommer på nyheter24.se.
Först ordet till Malena:
Jag vet inget om taktik, men jag gissar att saken egentligen är så enkel som att Sverige inte är tillräckligt bra och en spelare inte kan vinna ensam i fotboll.
Men, okej, om man ska fråga sig varför Zlatan inte tar tag i saken och börjar fixa det själv, ändå. Dominera. Varför han inte kliver fram och tar bollen från Källström när den där straffen ska slås, så uppenbart felaktig som straffläggarlistan var. Det hade blivit mål, om han gjort det.
Zlatan är ju en spelare som gör skillnad, annars. I Italien är det det finaste omdöme en spelare kan få, att ”fare la differenza”, och det finns ingen i Serie A som gör så stor skillnad som han. Han avgör ligan ensam, han gör mål på trots mot publiken. Serie A kommer ha ett mycket stort Zlatanformat hål i sig om han lämnar.
Det var en lång intervju med Zlatan i Aftonbladet nyligen där han pratade om att han inte är den sortens spelare som stannar i klubbar. Han förde ett uppfriskande ärligt resonemang om det, men på ett annat ställe pratade han om hur noga han följer MFF och att han vill komma tillbaka och hjälpa klubben bli bäst igen. Fast inte som spelare.
Kanske passar landslaget in ungefär som MFF i Zlatans fotbollsliv. Han har blivit så bra på att bygga sin egen karriär, att ta sig till rätt miljö, utvecklas själv som idrottsman. Kanske vet han att landslaget inte kommer vara till nån hjälp på den vägen, men det betyder i och för sig inte att han inte bryr sig. Uppenbarligen förstår han någonting om att ha nostalgiska känslor inför fotboll, när han meckar med sin parabol för att få in Malmö stadion, där i Milano.
Bara det att man inte bara tar straffar i Sveriges landslag, fast man vet att man är bäst lämpad. Han har ju fått lära sig det. Det går inte att dominera Sverige som man dominerar Inter, man får inte, eller Zlatan har kanske inte hittat sättet att göra det på. Allt är mycket mer komplicerat, det är andra saker som driver honom än den rena karriärslustan. Han vet hur han ska få Inter att vinna när hela klubben snurrar kring honom, men han vet inte hur något sånt skulle se ut i Sverige.
Och så Eric:
Å den ena sidan är han i allra högsta grad en superstjärna i landslaget. Den enda man över huvud taget hoppas ska göra något särskilt i landslagets matcher. Å den andra är han ingen superstjärna därför att han inte tillåts vara det. Sverige spelar fortfarande med ett system och en attityd som förutsätter att vi är skickliga i alla delar av spelet, över hela planen, när vi i själva verket bara har en spelare - Zlatan - som tillhör toppskiktet.
Zlatan har alltid missat en hel del målchanser och haft en viss felprocent i sina försök att skapa något. I landslaget är chanserna färre, taktiken fattigare och medspelarna vansinnigt mycket sämre. Mikael Nilsson är ingen Maicon och Daniel Andersson ingen Cambiasso och det gör viss skillnad.
Dessutom finns det ingenting - varken tränare, medspelare eller system - att underkasta sig i landslaget och Zlatan har alltid behövt det - någon att spela för. Lars Lagerbäck är inte typen man går ut och vinner matcher för och när Zlatan nu inte längre har något att lära av Henrik Larsson finns ingen i eller kring laget att jobba för. Han har väl försökt hitta ett högre syfte i att inspirera de yngre spelarna, men jag tror inte att det räcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar