Den stora fegheten

Det är inte första gången det påpekas, men det förtjänat att upprepas:

Det är svårare att ta sig ur landslaget än att ta sig in i det.

En gång plats i startelvan - alltid plats i startelvan.

På Svenska Fotbollförbundet råder devisen:

Ändra aldrig på ett förlorande lag.

Jag tänker på Tommy Söderbergs pjallande med Marcus Allbäck under VM 2002.

Alla kunde se hur det svenska U21-landslaget fick en ny energi när Labinot Harbuzi och (i synnerhet) Martin Olsson kom in på Olympia i fredags.

Alla.

Ändå får de inte förnyat förtroende, om man får tro Fotbollskanalens avslöjande av truppen för den avgörande matchen i morgon kväll.

Jag undrar: Vad mer skulle Martin Olsson bevisa än all den enorma kreativitet, det mod, den variation i spel, den aggressivitet i närkamperna, den vilja till avslut?

Förmodligen hade det inte spelat någon som helst roll om han gjort hat trick under de sista tio minuterna. Mupparna på bänken hade nickat mot varann, tittat på idolbilden av Lagerbäck, erinrat sig det fullständigt riktiga i att hålla Zlatan på bänken i 77 minuter mot Senegal, fingrat lite i pärmarna och konstaterat att det var ju ett piggt litet inhopp av den där gossen. Kanske kan han komma in lite även i nästa match.

Låt oss hoppas att någon skojat till det. Den där Nystedt verkar ju ha massor av rävar bakom öronen. Not.

Låt oss hoppas att Lennartsson bestämt sig för att nyttja Fotbollskanalen som budbärare av dimridåer. I morgon kväll, på Swedbank, kommer vi i publiken att bli lika överraskade som serberna när Olsson och Harbuzi står där under nationalsången och, liksom övriga laget, rör läpparna i otakt.

Vem försöker jag lura...

En afton bland gammeldanskens vänner

Den nyvunna kärleken till Pontus Wernbloom gick snabbt över. Han klarade sig ifrån ett gult för att domaren inte kunde hålla ordning på siffrorna och istället gav kortet till en oförstående Rasmus Elm. Allt medan en flinande Wernbloom stod vid sidlinjen och drog i sig vatten och blev kramad av Jörgen Lennartsson. Den enda trösten är att Balotelli är en ännu större dåre - vilket vi som tittar på Serie A redan visste - och därvidlag fungerade Wernblooms cyniska strategi fullt ut. Som att plocka godis från småbarn.

Jag vet inte vad det är med Helsingborg. Jag har ju näraliggande Kullaberg djupt i mitt hjärta, min släkt på båda sidor kommer från detta nordvästra hörn; som barn åkte jag med Betula, Primula och Carola över sundet, om och om igen, i det att sommarloven tillbringades i idylliska Strandbaden, strax norr om Höganäs.

Ändå, Helsingborg och, i synnerhet, Helsingborgs IF. Vi "lirar" inte. Det hjälper inte att det är min pappas favoritlag. Kanske snarare stjälpte det, en gång i tiden. Alla dessa uppror.

Jag blängde följaktligen, inledningsvis, på det rödblå emblemet, som hamnade i mitt synfält, tvärs över planen. Samtidigt njöt jag, inandades doften av gammeldansk, som låg tung över västra läktaren på Olympia. Slöt jag ögonen tillräckligt länge antog dessa ångor formen av en madeleinekaka och tog mig tillbaka till just Betula, Primula och Carola, på 60-talet, mellan Helsingborg och Helsingør.

Stämningen var alltså god, denna midsommarafton i Helsingborg. Över elvatusen hade trotsat de första nubbarna. Vi var svenska fotbollsfans allihopa och vi log åt att se hur Tommy Söderberg, efter pausen, klappade om alla, var och en på bänken, med den oförfalskade kärlek vi lärde oss att älska under hans tid som förbundskapten för det stora landslaget. Snällare farbror finns inte. En godare idrottsledare har inget svenskt landslag sett.

Men godhet premieras inte ens i sammanhang som U21. Här som där är det effektivitet och skärpa i stunden som betalar sig, på samma sätt som fatala missar vid fasta situationer kostar dyrbara poäng. Roberto Acquafresca gjorde 14 mål i Serie A under den gångna säsongen, jag minns bland annat hur han närmast lekte med Inters försvar i våras. En sån kille sätter man två man på vid hörnor och frisparkar. Inte en lätt sovande Rasmus Bengtsson.

Oavgjort hade nämligen närmare speglat sakernas tillstånd denna fredag på Olympia. Mario Balotelli må vara en idiot, men vi såg hans oerhört vackra 1-0-mål komma, redan vid den underbare Sebastian Giovincos passning ut till vänster. Denne supertalang (Giovinco alltså, 22 år gammal, 164 centimeter lång; den nye Alessandro Del Piero) som var bäst på plan igår. Balotelli lyfte blicken, noterade hålet i Johan Dahlins bortre burgavel och smekte in bollen från 25 meter, på det sätt som vi såg Thierry Henry göra ett tusental gånger i Arsenal.

Ett italienskt lag i ledning är fortfarande bäst i världen på att låta den pressande motståndaren tro att de har ett överläge, bara för att de har mer boll. Men Sverige pressade sig trots allt till några vassa chanser och hade Ola Toivonen och, framför allt, Marcus Berg, haft några promille av den där kliniska förmågan som Serie A-stjärnorna Balotelli och Acquafresca visade upp, kunde Sverige mycket väl inte bara fått en poäng, utan också vunnit. Några ivrigt kommenterande engelsmän, på raden bakom mig och 9-årige sonen, bekräftade vid ett flertal tillfällen att denna uppfattning inte var en frukt av blågula solglasögon.

Mycket riktigt var ju Rasmus Elms klackskarvning, fram till Ola Toivonens tröstmål, en nästan lika läcker delikatess som Balotellis 1-0.

Det här landslaget besitter så mycket njutbar fotbollstalang att det vore sorgligt att inte få se dem passera gruppspelet upp till en semifinal. Om Lennartsson och Söderberg gör rätt val och låter Martin Olsson (vilket inhopp på hemmaplan!) och Labinot Harbuzi spela från start mot Serbien, kan det mycket väl bli verklighet. Även om, som Jesper så riktigt skriver, man aldrig blir helt bekväm med känslan av att ett svenskt landslag ska spela på resultat.

Jag läste någonstans att Jörgen Lennartsson stoppade fingrarna i öronen och ylade "oooooohh" när någon sa "Serbien 2006". Way to go, Jörgen. Gamla spöken ska man vädra ut. Snabbt som fan. Vi ses på Swedbank på tisdag.

Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp

Det kan gå vägen.

Det kan mycket väl gå vägen.

Jag såg matchen i efterhand på dvd. Hustruns fördelsedag firades igår, det åts och det dracks, det diskades och det plockades undan. Klockan den gick. Först framåt midnatt kunde pappan titta på VM-kval.

Det var en dyster syn, i synnerhet första halvtimmen. Det var smärtsamt att se ett Malta vinna terräng genom att pressa högt, vinna boll, spela den över mittfältet - och komma till konkreta avslut.

Fan, det är ju vi ska spela! Vi, det bästa laget!

Det var direkt plågsamt att se Isaksson drabbas av den ena hjärnblödningen efter den andra i sina uppspel, samtidigt som det var en lättnad att se hans TV-räddningar.

Jo, det fanns glädjeämnen. Det hände plötsligt lite längs kanterna. Det spelade med vänster fot på vänster kant, det löptes med boll ner till kortlinjen, det spelades äntligen snett inåt bakåt, som vi efterlyste här på THS igår.

Den dagen vi har mittfältare som på Jonas Thern-vis går ner och hämtar boll, så vi slipper det eviga tjongandet från mittbackarna, den dagen då fler spelare börjar spela på ett tillslag och ta sin löpning, den dagen rubbar vi samtliga lag i den här gruppen.

Det är alltså en bit kvar. 4-0 igår var sköna siffror. Men Sverige imponerade inte. Vi ingav däremot förhoppningar.

Så det kan gå vägen.

För när matchen var slut och mitt glas med Talisker ännu inte uppdrucket, satt jag där och jämförde spelscheman - Ungern, Portugal och Sverige. Samtliga har ju fyra matcher kvar att spela. Men programmen ser olika svåra ut.

Ungern ska möta:

Sverige (hemma)

Portugal (hemma)

Portugal (borta)

Danmark (borta)

Portugal ska möta:

Danmark (borta)

Ungern (borta)

Ungern (hemma)

Malta (hemma)

Sverige ska möta:

Ungern (borta)

Malta (borta)

Danmark (borta)

Albanien (hemma)

Som ni ser har alltså Ungern avverkat alla sina "lätta" matcher. Deras fyra vinster har tagits i dubbelmötena mot Malta och Albanien. I övrigt har de fått stryk borta av Sverige och spelat oavgjort hemma mot Danmark. Ungern har inga gratispoäng kvar. Ponera att de får oavgjort i båda mötena mot Portugal och att Sverige gör vad de bör mot Albanien och Malta. Då står vi på samma poäng. Mötet borta mot Ungern kan vara den avgörande matchen.

Portugal har en "lätt" match kvar, hemma mot Malta. Visserligen vann man borta mot Malta med 4-0, men Portugal har aldrig varit laget som öser in mål mot lättare motstånd, som till exempel Spanien, Tyskland och England är så bra på. Teoretiskt har alltså Sverige fler lätta matcher kvar, vilket skulle kunna ge oss en fördel. Givetvis utifrån den fyrkantiga teorin att vi alla tar lika många poäng i de "svåra" matcherna.

Sverige har alltså bara två "svåra" matcher kvar. Borta mot Ungern och borta mot Danmark. Vinst i Budapest och oavgjort på Parken? Ja, då är vi vidare till play-off, förutsatt att Portugal inte plötsligt går fram som en slåttermaskin. Men jag tror inte det. Oavgjort hemma mot Albanien och turlig vinst på övertid nere i Tirana imponerar inte. Portugal kommer att tappa i poäng i mer än en av de svåra matcherna.

Som Jesper skrivit är det ju mycket lättare att hala flaggan redan nu. Men, som vi brukar sjunga på MFF:s hemmamatcher. "Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp".

Den nya livsfilsofin och folkrörelsen "Snett Inåt Bakåt" kan bära Sverige hela vägen till Sydafrika.

Drömmen om Jay Weinberg

Som vi oroade oss. Vi skrev långa mail, gjorde omständliga analyser, vi lyssnade till och med på Little Steven och trodde att hans dravel om att "Max understands Bruce, he feels him". Eller nåt sånt. Att det hade absolut relevans.

Vi var så oroliga att 18-årige Jay Weinberg skulle göra de tre spelningarna i Stockholm till en sekunda upplevelse.

Så fel vi hade.

Så dead wrong vi var.

För medan den lönnfete Little Steven stod där och knappt fick ur sig ett enda fungerande solo under de tre dagarna och medan man stilla frågade sig om den närmast livlöst leende Clarence Clemons hade somnat på sin post - var det 18-åringen bakom trummorna som blåste in nytt liv, nytt syre, ny energi i The E Street Band.

Ja, Chefen själv var ju fullständigt makalös och Nisse Löfgren tog hand om allt gitarrspel värt namnet.

Men Jay Weinberg. Han fick mig att drömma om ett evigt E Street Band, där sönerna och döttrarna till originalmedlemmarna kliver in och ser till att detta underbara band aldrig får dö.

När jag lämnade Stockholms Stadion den sista kvällen, efter närmare nio timmars med E Street Band var det oundvikligt att associera till det svenska fotbollslandslaget. Och i synnerhet på den match jag hade sett kvällen före, på Råsunda.

Det var ju när Viktor Elm kom in i matchen som mittfältet plötsligt fick lite energi. Och det var hans bror som gjorde det där makalösa volleymålet mot Österrike, som gav en hel nation hopp om en framtid i Sydafrika 2010.

Landslaget behöver ett helt gäng hungriga 18-åriga trummisar som blåser liv i den trötta spelmodellen. Vi behöver unga, snabba ytterbackar (hej då, Mikael Nilsson) som överlappar, tar löpningar upp till kortlinjen och slår hårda passningar snett inåt bakåt.

En av anledningarna till att MFF gör så lite mål heter Ulrich Vincentz. Om han går förbi sin gubbe så söker han sig ofelbart in i banan, inte ner mot kortlinjen. Men oftast slår han det alldeles för tidiga inlägget. När motståndaren har en man mer att försvara sig med.

Landslaget uppvisade i lördags samma syndrom - på båda kanterna. Vi behöver snabba, offensiva ytterbackar som överlappar tio gånger per halvlek. Och vi behöver mittfältare som tar löpningar i djupled, in i boxen, när de där sena inläggen kommer.

Men framför allt behöver vi föryngring. Det räcker inte med Adam Johansson och Rasmus Elm. I synnerhet om båda två spelar på fel plats. Adam har ingen vänsterfot och Rasmus är ingen kantspelare.

Jag hoppas på ett halvt lag Jay Weinbergs i kvällens lag, jag hoppas Lagerbäck vågar ta risker, vågar göra det oväntade, i en match som vi inte bara måste vinna, utan dessutom bör vinna med en 4-5 mål för att få tillbaka självförtroendet.

Låt oss se båda bröderna Elm från start, låt oss se Adam Johansson på sin rätta kant, låt oss se Behrang Safari, låt oss se Tobias Hysén, låt oss se Sebastian Larsson och rentav även Samuel Holmén.

Tänk er ett mittfält fullt med Jay Weinbergs: Holmén, Elm, Elm, Larsson.

Som jag hoppas.

Och som jag vet.

In my dreams.

Fångad bland fotbollsmiffon

Vi gick där, jag och hustrun, hand i hand, upp mot Stadshuset i Stockholm, denna söndag, för att lägga våra poströster till EU-valet. Två röster på två kvinnor, två olika partier, dock inte så hiskeligt långt ifrån varann. Ni kan roa er med att gissa vilka.

Vi gick där i söndagens solsken, vi mötte ett antal gentlemän, klädda i rödvita tröjor, något mer stillsamma idag än på tunnelbanan och på Råsundas södra läktare igår. Jag blängde inte ens på dem, förlusten från igår var redan bearbetad. Alla tankar låg på helgens (för min del) tredje konsert med The Boss.

Inte för att jag inte bryr mig om svensk landslagsfotboll, men jag går nästan aldrig på landskamper. Jag har sett Tottenham på White Hart Lane ungefär fem gånger mer än jag sett Sverige spela fotboll.

Jag vet egentligen inte varför, det är ingen medveten strategi, men det är verkligen så. Klubbfotboll, och i synnerhet en svensk klubb och en londonbaserad klubb, engagerar mig jobbigt mycket mer än det svenska landslaget.

Medan jag satt där uppe i hörnet på den östra läktaren igår, anade jag snart ett av mina skäl.

Landslagsfotboll och klubbfotboll är nämligen två helt olika sporter - även på läktaren.

Jag vet inte om jag kan förklara varför, men jag ska försöka.

Jämte mig och 9-årige sonen satt till exempel två medelålders män. En bit in i matchen frågade den ene den andre: "Var spelar Andreas Isaksson nu för tiden?"

Den andre svarade: "Är det inte Hammarby"?

Och bakom oss satt en pappa med sin son. I den andra halvleken började pappan tjata:

"Nu är det 17 minuter kvar".

(Och då var det 22 minuter kvar).

Och han fortsatte:

"Nu är det 12 minuter kvar".

(Och då var det 17 minuter kvar).

Och sen:

"Nu är det fem minuter kvar".

Och strax därefter:

"Du, Andreas, ska vi inte gå nu, det blir så himla trångt annars?"

Han har alltså gått på landskamp med sin son, gjort sig omaket att ta sig hela vägen ut till Råsunda, köpt hyggligt dyra biljetter, Sverige ligger under med 0-1 i årets kanske viktigaste landskamp, Sverige pressar för fullt för kvittering.

Och så säger människan:

"Hörrudu, Andreas, nu är det bara 4-5 minuter kvar, bäst att vi går.

Sicket pucko.

Det är den ena kategorin. Pappor som tycker det är viktigare att komma först till bilen, där han lagt på pengar i underkant på automaten, än att se Sverige kvittera på övertid. Det är pappor som hade missat Zlatans klackmål mot Italien och Zlatans strut i första krysset mot Ungern. Och det hade varit rätt åt dem.

Den andra kategorin är en hel drös medelålders, medelklass män som slagit sig ihop med sina medelålders medelklass kompisar, hängt på sig lite för små landslagströjor på sina lite för stora överkroppar, målat sina medelålders kinder med kladdiga blå och gula kritor, druckit en och annan Norrlands Guld eller Mariestad för mycket.

De sitter i stora klungor, skrålar för Sverige och blir vansinniga över de mest uppenbart korrekta domslut som går emot Sverige.

Och de undrar vem den där Adam Johansson är och de tror att Andreas Isaksson spelar i Hammarby.

Att gå och se Sverige spela fotboll är alltså att tvingas att tillbringa tid på läktaren med dessa fotbollsmiffon. Gubbar som inte kan ett skit om fotboll, men som tycker det där med Zlatan och landslaget är ett fullgott skäl att övertyga frugan därhemma om att han och polarna måste iväg på. Som vilken svensexa eller förlängd firmafest som helst.

I sådana stunder minns jag regniga, kylslagna matcher på små skitarenor i England. Just nu erinrar jag mig till exempel Cambridge United-Bolton Wanderers, typ 1990; där Cambridge hade en ung och lovande Dion Dublin på topp. Det regnade på tvären, så som det bara kan göra i England och i Skåne, men det var 20 000 på läktaren och ALLA visste vem som spelade på ALLA platser i laget.

Det ska följaktligen bli härligt att på onsdag sjunka ner i soffan och se Sverige krossa Malta på Ullevi. Och inte en jävel släpps in i mitt vardagsrum utan att ha svarat rätt på frågan om var Andreas Isaksson spelar idag.