Den stora fegheten

Det är inte första gången det påpekas, men det förtjänat att upprepas:

Det är svårare att ta sig ur landslaget än att ta sig in i det.

En gång plats i startelvan - alltid plats i startelvan.

På Svenska Fotbollförbundet råder devisen:

Ändra aldrig på ett förlorande lag.

Jag tänker på Tommy Söderbergs pjallande med Marcus Allbäck under VM 2002.

Alla kunde se hur det svenska U21-landslaget fick en ny energi när Labinot Harbuzi och (i synnerhet) Martin Olsson kom in på Olympia i fredags.

Alla.

Ändå får de inte förnyat förtroende, om man får tro Fotbollskanalens avslöjande av truppen för den avgörande matchen i morgon kväll.

Jag undrar: Vad mer skulle Martin Olsson bevisa än all den enorma kreativitet, det mod, den variation i spel, den aggressivitet i närkamperna, den vilja till avslut?

Förmodligen hade det inte spelat någon som helst roll om han gjort hat trick under de sista tio minuterna. Mupparna på bänken hade nickat mot varann, tittat på idolbilden av Lagerbäck, erinrat sig det fullständigt riktiga i att hålla Zlatan på bänken i 77 minuter mot Senegal, fingrat lite i pärmarna och konstaterat att det var ju ett piggt litet inhopp av den där gossen. Kanske kan han komma in lite även i nästa match.

Låt oss hoppas att någon skojat till det. Den där Nystedt verkar ju ha massor av rävar bakom öronen. Not.

Låt oss hoppas att Lennartsson bestämt sig för att nyttja Fotbollskanalen som budbärare av dimridåer. I morgon kväll, på Swedbank, kommer vi i publiken att bli lika överraskade som serberna när Olsson och Harbuzi står där under nationalsången och, liksom övriga laget, rör läpparna i otakt.

Vem försöker jag lura...

Drömmen om Jay Weinberg

Som vi oroade oss. Vi skrev långa mail, gjorde omständliga analyser, vi lyssnade till och med på Little Steven och trodde att hans dravel om att "Max understands Bruce, he feels him". Eller nåt sånt. Att det hade absolut relevans.

Vi var så oroliga att 18-årige Jay Weinberg skulle göra de tre spelningarna i Stockholm till en sekunda upplevelse.

Så fel vi hade.

Så dead wrong vi var.

För medan den lönnfete Little Steven stod där och knappt fick ur sig ett enda fungerande solo under de tre dagarna och medan man stilla frågade sig om den närmast livlöst leende Clarence Clemons hade somnat på sin post - var det 18-åringen bakom trummorna som blåste in nytt liv, nytt syre, ny energi i The E Street Band.

Ja, Chefen själv var ju fullständigt makalös och Nisse Löfgren tog hand om allt gitarrspel värt namnet.

Men Jay Weinberg. Han fick mig att drömma om ett evigt E Street Band, där sönerna och döttrarna till originalmedlemmarna kliver in och ser till att detta underbara band aldrig får dö.

När jag lämnade Stockholms Stadion den sista kvällen, efter närmare nio timmars med E Street Band var det oundvikligt att associera till det svenska fotbollslandslaget. Och i synnerhet på den match jag hade sett kvällen före, på Råsunda.

Det var ju när Viktor Elm kom in i matchen som mittfältet plötsligt fick lite energi. Och det var hans bror som gjorde det där makalösa volleymålet mot Österrike, som gav en hel nation hopp om en framtid i Sydafrika 2010.

Landslaget behöver ett helt gäng hungriga 18-åriga trummisar som blåser liv i den trötta spelmodellen. Vi behöver unga, snabba ytterbackar (hej då, Mikael Nilsson) som överlappar, tar löpningar upp till kortlinjen och slår hårda passningar snett inåt bakåt.

En av anledningarna till att MFF gör så lite mål heter Ulrich Vincentz. Om han går förbi sin gubbe så söker han sig ofelbart in i banan, inte ner mot kortlinjen. Men oftast slår han det alldeles för tidiga inlägget. När motståndaren har en man mer att försvara sig med.

Landslaget uppvisade i lördags samma syndrom - på båda kanterna. Vi behöver snabba, offensiva ytterbackar som överlappar tio gånger per halvlek. Och vi behöver mittfältare som tar löpningar i djupled, in i boxen, när de där sena inläggen kommer.

Men framför allt behöver vi föryngring. Det räcker inte med Adam Johansson och Rasmus Elm. I synnerhet om båda två spelar på fel plats. Adam har ingen vänsterfot och Rasmus är ingen kantspelare.

Jag hoppas på ett halvt lag Jay Weinbergs i kvällens lag, jag hoppas Lagerbäck vågar ta risker, vågar göra det oväntade, i en match som vi inte bara måste vinna, utan dessutom bör vinna med en 4-5 mål för att få tillbaka självförtroendet.

Låt oss se båda bröderna Elm från start, låt oss se Adam Johansson på sin rätta kant, låt oss se Behrang Safari, låt oss se Tobias Hysén, låt oss se Sebastian Larsson och rentav även Samuel Holmén.

Tänk er ett mittfält fullt med Jay Weinbergs: Holmén, Elm, Elm, Larsson.

Som jag hoppas.

Och som jag vet.

In my dreams.