07 juni 2009

Fångad bland fotbollsmiffon

Vi gick där, jag och hustrun, hand i hand, upp mot Stadshuset i Stockholm, denna söndag, för att lägga våra poströster till EU-valet. Två röster på två kvinnor, två olika partier, dock inte så hiskeligt långt ifrån varann. Ni kan roa er med att gissa vilka.

Vi gick där i söndagens solsken, vi mötte ett antal gentlemän, klädda i rödvita tröjor, något mer stillsamma idag än på tunnelbanan och på Råsundas södra läktare igår. Jag blängde inte ens på dem, förlusten från igår var redan bearbetad. Alla tankar låg på helgens (för min del) tredje konsert med The Boss.

Inte för att jag inte bryr mig om svensk landslagsfotboll, men jag går nästan aldrig på landskamper. Jag har sett Tottenham på White Hart Lane ungefär fem gånger mer än jag sett Sverige spela fotboll.
Jag vet egentligen inte varför, det är ingen medveten strategi, men det är verkligen så. Klubbfotboll, och i synnerhet en svensk klubb och en londonbaserad klubb, engagerar mig jobbigt mycket mer än det svenska landslaget.

Medan jag satt där uppe i hörnet på den östra läktaren igår, anade jag snart ett av mina skäl.
Landslagsfotboll och klubbfotboll är nämligen två helt olika sporter - även på läktaren.
Jag vet inte om jag kan förklara varför, men jag ska försöka.

Jämte mig och 9-årige sonen satt till exempel två medelålders män. En bit in i matchen frågade den ene den andre: "Var spelar Andreas Isaksson nu för tiden?"
Den andre svarade: "Är det inte Hammarby"?
Och bakom oss satt en pappa med sin son. I den andra halvleken började pappan tjata:
"Nu är det 17 minuter kvar".
(Och då var det 22 minuter kvar).
Och han fortsatte:
"Nu är det 12 minuter kvar".
(Och då var det 17 minuter kvar).
Och sen:
"Nu är det fem minuter kvar".
Och strax därefter:
"Du, Andreas, ska vi inte gå nu, det blir så himla trångt annars?"

Han har alltså gått på landskamp med sin son, gjort sig omaket att ta sig hela vägen ut till Råsunda, köpt hyggligt dyra biljetter, Sverige ligger under med 0-1 i årets kanske viktigaste landskamp, Sverige pressar för fullt för kvittering.
Och så säger människan:
"Hörrudu, Andreas, nu är det bara 4-5 minuter kvar, bäst att vi går.
Sicket pucko.

Det är den ena kategorin. Pappor som tycker det är viktigare att komma först till bilen, där han lagt på pengar i underkant på automaten, än att se Sverige kvittera på övertid. Det är pappor som hade missat Zlatans klackmål mot Italien och Zlatans strut i första krysset mot Ungern. Och det hade varit rätt åt dem.

Den andra kategorin är en hel drös medelålders, medelklass män som slagit sig ihop med sina medelålders medelklass kompisar, hängt på sig lite för små landslagströjor på sina lite för stora överkroppar, målat sina medelålders kinder med kladdiga blå och gula kritor, druckit en och annan Norrlands Guld eller Mariestad för mycket.
De sitter i stora klungor, skrålar för Sverige och blir vansinniga över de mest uppenbart korrekta domslut som går emot Sverige.
Och de undrar vem den där Adam Johansson är och de tror att Andreas Isaksson spelar i Hammarby.

Att gå och se Sverige spela fotboll är alltså att tvingas att tillbringa tid på läktaren med dessa fotbollsmiffon. Gubbar som inte kan ett skit om fotboll, men som tycker det där med Zlatan och landslaget är ett fullgott skäl att övertyga frugan därhemma om att han och polarna måste iväg på. Som vilken svensexa eller förlängd firmafest som helst.

I sådana stunder minns jag regniga, kylslagna matcher på små skitarenor i England. Just nu erinrar jag mig till exempel Cambridge United-Bolton Wanderers, typ 1990; där Cambridge hade en ung och lovande Dion Dublin på topp. Det regnade på tvären, så som det bara kan göra i England och i Skåne, men det var 20 000 på läktaren och ALLA visste vem som spelade på ALLA platser i laget.

Det ska följaktligen bli härligt att på onsdag sjunka ner i soffan och se Sverige krossa Malta på Ullevi. Och inte en jävel släpps in i mitt vardagsrum utan att ha svarat rätt på frågan om var Andreas Isaksson spelar idag.

9 kommentarer:

Patrik sa...

Problemet är att de flesta inte köpt sin biljett själv. De flesta har sponsorplåtar. Jag har själv varit med på ett av Swedbanks förarrangemang - många var så fulla att de knappt kunde stå upp. De är inte där för att de är fotbollsintresserade utan för att deras företag har stora lån hos banken.

Petter sa...

Bra inlägg - varje gång jag går på landskamp slås jag av hur jävla packade alla är. Skulle man komma så till Råsunda på ett derby skulle man häktas och få en notis i tidningen om huligan-fasoner.

Max L. sa...

Bra inlägg - varje gång jag går på landskamp slås jag av hur jävla packade alla är. Skulle man komma så till Råsunda på ett derby skulle man häktas och få en notis i tidningen om huligan-fasoner.

9:04 em

+1

Hagström sa...

Jag gick ett tag på landslagsfotboll, åkte till Polen, England och Finland osv men tappade intresset. Mest för att jag upptäckte hur mycket viktigare klubbfotbollen är för mig, men också av orsaker som Mats listar här ovanför (även om min tolerans för packade människor i samband med fotboll av nödvändighet blivit ganska stor).

Hagström sa...

Apropå huligan-fasoner: i samband med publikskandaler brukar det framföras att "huliganerna inte är intresserade av fotbollen". Jag vågar dock lova att en genomsnittlig huligan är långt mer fotbollsintresserad än de två typiska kategorier landslagsåskådare som Mats räkna upp här.

Mats sa...

Tufft val, hur som helst. Men under pistolhot skulle jag nog välja den genomsnittlige huliganen :-)

Tobias Dahl sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Tobias Dahl sa...

Ek-Paulsen?
Andersdotter-Lövin?
Ulvskog-Schyman?
Corrazza Bildt-Doctare?
Spänningen är olidlig, håll oss icke på halster!

Mats sa...

Ett rätt där.
Larsson-Lövin är rätt svar.
Jag-hustrun.
Och hustrun fick sin kvinna till Bryssel, min får hoppas på reservplats.