Ris à la Malta

Roligast att se igår var den där glade killen med mohikanfrisyren i Maltas mittförsvar. De verkade glada överhuvudtaget, alla de där malteserna, och jag antar att det är ett sätt att överleva. Siffrorna, för att nu sätta vår insats igår i något slags perspektiv, ser ut så här. Sedan Malta spelade sin första internationella tävlingsmatch, i EM den 28 juni 1962 (1-6 mot Danmark i Köpenhamn) har de vunnit 4 matcher, spelat 17 oavgjorda och förlorat sådär 120 (ärligt talat orkade jag inte räkna). Följande gånger har de klarat poäng på bortaplan:

EM-kval 1987, 2-2 mot Portugal (som var drabbat av spelarstrejk och ställde upp med ett B-landslag).
VM-kval 1989, 1-1 mot Ungern.
EM-kval 1995, 1-1 mot Vitryssland.
EM-kval 2003, 2-2 mot Israel (endast nominellt sett bortaplan - matchen spelades i turkiska Antalya pga den politiska situationen i Israel).
VM-kval 2007, 1-1 mot Moldavien.

Och så maltesisk fotbolls stora stund, 1-0-segern borta mot Estland den 12 maj 1993. Det var Estlands första kval som självständig nation efter sovjetockupationen, men man får inte vara knusslig i det här sammanhanget. Målet gjordes av en herre vid namn Kris Laferla, och förbundskapten Pippo Psaila vann sådan nationell ryktbarhet på grund av succén att han så småningom kunde slå sig på politik och kandidera för "Partit Nazzjonalista" i senaste maltesiska valet. Psaila verkar ha många strängar på sin lyra, för enligt vad vi erfar har han dessutom vunnit maltesiska mästerskapet som tränare både i basket för damer och vattenpolo för herrar. Det du, Lagerbäck!