Bora, Juha Widing och jordens undergång.

"Ja, nu är de mörka åren här igen". Den som känner Björn Wiman kan ana sig till med vilken glädje han uttalade de orden. "Nu blir det ett par år under Hasse Backe där allt bara blir ännu värre, och sen kan vi hoppas på Bora Milutinovic." Och vad gäller min kompis Lasse tänkte han sätta pengar på 0-0 och 1-1 ikväll. Han trodde att han skulle få ganska bra odds.

Själv frapperas jag av hur snabbt man vänjer sig vid att världen förändras. Hur länge har vi väntat på ögonblicket där allt till sist skulle falla samman för Lagerbäcks landslag? Nu är det äntligen här. Och det mesta rullar på som det alltid har gjort. Kanske för att hoppet fungerar som det gör, och lite mot ens vilja börjar konstruera möjliga utvägar. Nu hävdar det till exempel att det verkliga ödesdatumet är 5 september, då Sverige möter Ungern borta samtidigt som Danmark tar emot Portugal på Parken. Seger där samtidigt som Portugal INTE vinner i Köpenhamn, då ser det plötsligt rimligt ut igen. För att nå en andraplats i alla fall. Så långt som att jämföra hypotetiska resultat mot andra tänkbara grupptvåor har jag inte gått. Men i alla fall börjat dagtinga med den egentligen ganska befriande känslan av att det kan få gå åt helvete nu, så att vi kan börja om från början. En så pass svår situation som är nu kan väl i sig vara ett slags renande eld som tvingar landslaget att pånyttfödas säger jag mig? Men jag tror egentligen inte på det.

I de här hypoteserna kan det i alla fall mycket väl hända att vi hamnar på samma poäng som Portugal i kamp om andraplatsen. Portugiserna har, precis som vi, förlorat hemma mot Danmark och sumpat ytterligare två poäng på en kryssmatch mot Albanien. Målskillnad kan alltså mycket väl komma att spela en roll och det finns all anledning att försöka vräka in mål mot Malta ikväll.

Så till Zlatanfrågan. Som ni har märkt har vi fått in väldigt mycket bra synpunkter om varför det inte svänger för den långe i den gula tröjan. Tyvärr leder väldigt många av de synpunkterna till slutsatsen att inget kan bli bättre under den nuvarande regimen. Tänkvärt var dock Henke Ysténs idé att Zlatan egentligen spelar bäst när han drivs av ilska, när han eldas av känslan av att vara ifrågasatt. Kanske är - om vi bortser från alla andra synpunkter - Zlatans status som ett mångkulturalismens helgon trots allt menligt för honom i landslaget. Kanske borde vi upplåta spalterna åt bittra insändarskribenter som ifrågasatte hans motivation att spela för svenska landslaget. Här vidrör vi den filosofiska frågan om man kan önska sig något ont bara för att det ska leda någonting gott, om ytterligare spaltutrymme åt Jan Majlard och hans gelikar någonsin kan väga upp en hundraprocentigt motiverad Zlatan. Jag överlämnar den frågan till läsekretsen. Lyckligtvis är den lika hypotetisk som hoppet om Sydafrika.

P.S. Vi kanske kan lära av malteserna. De har hittat en australiensare som visar sig ha en farmor från Malta. Kan man drömma om någon fotbollens motsvarighet till ishockeyns svenskamerikan Juha Widing från Canada Cup 1976? Jag menar, nåt måste vi ju pröva? D.S.