18 juni 2009

Cheers, Charlie!

Medan folk åker till Möja och Österlen och andra mer givna midommarmetropoler, är vi några stycken som kör till Helsingborg i morgon, för att se Sveriges just nu bästa fotbollslandslag ta sig an Italien i en match som föregås av ett medialt psykkrig, närmast jämförbart med när Wengers och Fergusons mannar ska mötas.


Och jag måste erkänna: jag har fått motvilliga favoriter i Pontus Wernbloom och Mattias Bjärsmyr. Om Kim Källström hade haft en tiondel av Pontus Wernblooms vinnarskalle hade han satt straffen mot Danmark med höger fot och förbundna ögon. Wernbloom gick visserligen mållös från matchen mot Vitryssland men var sannolikt ändå bäst på plan. Det räcker att titta här för att förstå att här finns hur mycket karaktär och attityd som helst.

Det är så klart plågsamt för en MFF:are att båda de här nya favoriterna är från IFK Göteborg. Men det är som det är, jag vägrar vara dogmatisk och möjligen är Mattias Bjärsmyr en ännu större hjälte, i det att han motsvarar alla mina krav på en bra mittback: stor, stark, elak och lite lagom korkad.

Om ni läser i senaste numret av Offside kan ni läsa om hur "Bjärsa" fick en gång frågan vem som upptäckte Amerika. Han svarade, utan att blinka: "Det var la Robinson Kruse!"

Dessutom skriver man om hur samme Bjärsmyr en gång berättade för Expressen att han sa ifrån när en kompis fått ett slag på njuren: "Men är du dum , eller? Man har fan bara en njure!"

Det är exakt en sån kille jag vill ha som mittback i ett svenskt landslag.

Jag drar mig till minnes hur Nick Hornby skriver om Charlie George i "Fever Pitch", i ett resonemang (vill jag minnas) om hur han inte ser någon självklar storhet i det faktum att en fotbollsspelare läser en massa böcker.

Hornby berättar om en kvartsfinal i FA-Cupen mellan Derby och Arsenal. Han är själv 15 år och vill så klart se Arsenal vinna. Samtidigt är han medveten om att oavgjort och ett omspel hemma på Highbury skulle vara att föredra framför att utsättas för hemmafansens frustration. En detalj som inte Charlie George uppenbarligen inte funderat särskilt mycket över. För när han får sin chans - och tar den - så nöjer han sig inte med målet:

But whether it was absolutely essential to celebrate by running over to the Derby fans – in whose snarling, southern poof-hating, Cockney baiting, skinheaded, steel-toecapped company we were obliged to spend the rest of the afternoon, and through whose hostile, alleywayed territory we were obliged to scuttle after the final whistle – and making an unambiguous take-that-you-provincial-fuckers V-sign … this was much more opaque.”

Följderna av detta firande blev de förväntade:

“He got booed off the pitch and fined by the FA; we got chased all the way to our train, bottles and cans cascading around our ears. Cheers, Charlie.”

Bjärsmyr och Wernbloom har denna no-nonsense-inställning fullt ut. Livsfarliga för sina motståndare och i värsta fall även för sina egna fans. Men precis som i Arsenals fall, på den tiden, kan en sådan inställning ta Sverige hela vägen.

Och, jodå, efter matchen blir det midsommar även för mig. Fast i Västra Torp. Hemma på Söderslätt.

6 kommentarer:

hellstranders sa...

Läste en text av Bo Widerberg en gång där han skrev om Staffan Tappers straffmiss i VM 74. Han föreställde sig hur Tapper antagligen läste böcker typ På spaning efter den tid som flytt, och jämförde med den ordinarie straffläggaren, Bosse Larsson, som han antog läste typ James Bond och somnade efter en halv sida, och att det därmed gjorde Larsson till en bättre straffskytt. Intressant teori.

Mats sa...

Tjena Anders. Kul att se dig här också.

Du har gott minne.
"Säg mig vad du läser, och jag ska tala om ifall straffen går in eller ej".

Han gissade på just "På spaning..." eller på Flaubert när det gällde Staffan, och Bond när det gällde Bosse.

Däremot avtäckte han aldrig den slutgiltiga analysen för varför han hade "större förtroende för den straffläggare som läste tre kvarts sida Fleming innan han kvällen före slaggar in än för den som ligger vaken en timme för mycket med Proust".

Tilläggas ska att "Puskas" Ljungberg aldrig missade en straff. I alla fall är det vad han säger. Och där låg definitivt ingen Proust på nattygsbordet.

hellstranders sa...

Tjenare Mats, ja här lär man hänga..

Vill minnas att han (Bo W alltså) skrev att han hade problem med att träffa Staffan T eftersom det innebar att han tvingades prata om allt utom det ENDA han ville prata om. Har för mig han skrev att han till och med gick omvägar för att slippa möta honom på gatan.

Hur som helst, det var en kul text.

Mats sa...

Stämmer bra det.
Texten finns i den rätt ojämna "Författarnas fotbollsbok" (Norstedts, 1994).

hellstranders sa...

Just det ja! Det var där jag läste den, och visst var boken ojämn, det var nog därför den förpassades längst ner i en bokkasse som i sin tur hamnade i källaren för att därefter glömmas bort. Men nu är den tack vare dig ihågkommen, framletad och Widerbergs text omläst. Och visst hade han rätt. "Bo Larsson skulle ha lagt straffen."

Mats sa...

Det finns få saker som är så rätt som det.
Fast, med samma analogi, ska Källström lägga nästa straff i landslaget.
Och det vill vi ju inte,