Silly season (3)-MFF blir trädkramare

MFF:s ledning har iklätt sig säck och aska för att blidka sura supportrar efter den miserabla säsongen. Nu ska även de lokala sportskribenterna kompenseras. Inför nästa säsong lovar klubben att värva med tanke på rubriksättare och krönikörer.
Det första steget blir att värva Fredrik Björk från HIF, meddelar Hasse Borg.
- Vi tycker att det var mer stuns i skriverierna när vi hade både Skoog och Tobias Grahn (numera Odense) på plan. Nu hoppas vi att Nicke kan komma tillbaka och att kombinationen med Björk ska ge redigerarna något att bita i. Häckens Johan Lind och Jesper Ljung är också högintressanta.
Innebär det en öppning för forne storbacken Mikael Roth (IFK Norrköping)?
- Nädu, så roligt ska vi inte ha.

Silly season (2)

De närmare omständigheterna kring Djurgårdens eventuella nyförvärv är fortfarande höljda i dunkel. Nye tränaren Siggi Jónsson sägs vara missnöjd med de ”förvekligade” tendenser han funnit i den nuvarande truppen och inbjöd därför landsmännen Egill Skallagrímsson och Gunnlaugur Ormstunga Illugason för att provträna på Kaknäs. Den första presskonferensen med de båda på svensk mark måste dock avbrytas, när de isländska spelarna tyckte sig ha fått ohöviska frågor.
-Fåfäng tunga är mans bane, sa Skallagrímsson till Sportbladets utsände.
I det påföljande tumultet omkom såväl denne som flera andra medlemmar av Sveriges sportjournalistkår, något som vi på TRE HÖRNOR STRAFF naturligtvis är de första att beklaga.

To be or not to be

Det är inte bara silly season, utan också Royal League season. Och därmed också debatt om RL. Man frågar mig, den ende Tre hörnor straff-bloggare med sympatier för ett lag som är med i turneringen, vad jag tycker om det hela.

Ja, den är ju betydligt intressantare om man är med, det är lätt att konstatera. Mitt intresse för spektaklet har varit betydligt större de två senaste säsongerna än premiäråret. Men jag ska försöka bortse från det rent personliga (vilket förvisso är svårt då det är klubbpassionen som är den största drivkraften i mitt fotbollsengagemang) och formulera några funderingar.

Mitt huvudargument för Royal League brukar vara att man ändå spelar ett antal träningsmatcher under vintern - och att det då inte är någon nackdel att de omvandlas till tävling med pengapriser, tevesändningar och större publiksiffror. Det här argumentet faller lite för Hammarbys del eftersom vi denna gång spelar fem av de sex gruppspelsmatcherna i nov-dec - en tid på året då man knappast kör några träningsmatcher.

Royal League är än så länge en rätt skör skapelse. Försvinner tevepengarna kommer det knappast att vara intressant för klubbarna att delta. Jag tror ändå att man ska ge turneringen några säsonger till. Det finns uppenbara nackdelar med vinterspelet - en är att det inte riktigt funkar med "utanför säsongen-spel" när två ligor spelar vår-höst och en höst-vår med matcher betydligt längre in i vintern. En annan är givetvis att klimatet i Sverige-Norge inte är lämpligt för vinterspel. Men detta är ju faktiskt något som kan vändas till fördel, tvingar Royal League fram bättre arenastandard med eluppvärmda planer är något i stället vunnet.

I grunden gillar jag idén att försöka höja statusen på serieplaceringarna under guldet. Blir Royal League något som etablerar sig på allvar kommer fler klubbar att ha något att kämpa för i slutet av säsongen. Jag tror också på argumentet att det internationella spelet fungerar som en skola för kommande uppgifter, i serien och i europeiska cuper. Jag talade vid något tillfälle med "the bad boy from beddinge", också känd som MFF-historiker, om att spela i gamla Tipscupen. Han hävdade på fullt allvar att sommarspelet mot centraleuropeiska mittenklubbar hade härdat MFF och bidragit till lagets starka 70-80-tal.

Följ de hetaste Silly seasonryktena på TRE HÖRNOR STRAFF

TRE HÖRNOR STRAFF har lagt örat till marken och kan stolt presentera de hetaste ryktena från transfermarknadens mest underjordiska labyrinter.

Rutin från de fina salongerna är vad allsvenska nykomlingen Brommapojkarna mest av allt lider brist på. Sådan finns också i rikt mått hos den som enligt ryktena blir deras mest spektakulära nyförvärv, liberoveteranen Sverker Åström, som efter en lång och distingerad karriär nyligen lämnade senaste klubb efter en uppmärksammad tvist med lagkamraten Olle "Mellberg" Palmlöf. Hos BP är man övertygad om att Åström har mycket kvar att ge.
-Vi ser Sverker som en fadersgestalt för de unga killarna, en som kan fostra dem i omklädningsrummet, säger tränare Claes Eriksson. Vi är säker på att han är rätt man för oss. Och han verkar tycka detsamma, han tände till så fort han fick höra klubbens namn.

I Gefle har succétränare Per Ohlsson efter två säsonger i Allsvenskan förutsett risken att laget med Sveriges mest rigoröst välplanerade taktik kan bli för förutsägbart. Med Kalmar FF:s brasilianska inslag som förebild kommer Gävleborgs stolthet, efter vad TRE HÖRNOR STRAFF erfar, nästa år ställa upp med tre av landets mest oförutsägbara personligheter - hårde targetspelaren Örjan Ramberg, mittfältsdynamon Mikael Persbrandt och allroundfenomenet Thorsten Flinck. Ramberg har nyligen avtjänat sex månaders avstängning för att under en vänskapsmatch ha skallat fem medspelare och materialförvaltaren, medan Persbrandt å sin sida varit invecklad i en juridisk fejd med tidningen Expressen, som påstått att han varit tvångsintagen på behandling hos idrottspsykologen Johan Plate. Vad slutligen Flinck beträffar har han fram till nu varit klubblös och umgåtts med planer att anmäla sig själv till division 7.
-Det finns inget i reglerna som hindrar mig från att ställa upp ensam på plan, säger han till TRE HÖRNOR STRAFF. Jaså, det finns det? Man kommer att göra undantag för mig, jag kommer underifrån. Men kanske ställer jag ändå upp för Gefle.

På charmiga Stockholms Söder surrar ryktena om en ny storhetstid för Hammarby, sedan teamet bakom succévärvningar som jugoslaverna Bogic Popovic och Dragan Vasiljevic och legendariske islänningen Pétur Björn skridit till aktion på nytt. I TRE HÖRNOR STRAFFS öra har en liten fågel viskat att två stekheta nyförvärv är på ingång. Den ene är Kärrtorps Lars Ohly, som spelat tillsammans med nästan varenda svensk toppspelare som existerar, och den andre är en man med meriter från i stort sett alla europeiska topplag, skånska esset Björn Ranelid som dessutom innehar världsrekordet både på 100 meter och 110 meter häck.
-Björn har pratat in en liten snutt på kameramobil där han berättar lite grann om allt han har åstadkommit i livet, säger Hammarbys värvningsansvarige Thomas Andersson, och det ser mycket bra ut. Vi får honom dessutom billigt, de får Paulinho och Max och några hundra tusen, det är allt.

Allsvenska silvermedaljören AIK kommer slutligen, efter vad som berättats för TRE HÖRNOR STRAFF, att vända sina blickar mot andra sidan Atlanten. Det är den amerikanske collegespelaren Leonard Zelig som är aktuell.
-Han är som gjord för min taktik, kommenterar tränaren Rikard Norling i ett kort pressmeddelande.

Vi återkommer snart med nya heta tips!

Tre icingar matchstraff

(VARNING! Nedanstående post innehåller stillsamt gyckel med andra skribenter! Läsare som uppfattar detta som mobbning, utövande av härskartekniker el. dyl. rekommenderas att stänga av datorn eller läsa i målsmans sällskap!)

Från skidåkning utökar TRE HÖRNOR STRAFF nu sitt bevakningsområde till att innefatta ytterligare en vintersport, nämligen den på sina håll så populära ishockeyn. Om denna idrott skriver nämligen "Keb" Eriksson, den förträfflige krönikör på Gefle Dagblad (www.gd.se) som vår högt uppskattade korrespondent "kanje" har tipsat oss om. Redan vår första bekantskap med Kebs penna, en skildring av ishockeylaget Brynäs möte med ett rivaliserande manskap från Luleå, levde upp till högt ställda förväntningar. Kebs register visade sig kort sagt omfatta de flesta skiftningar och nyanser av pekoralistens repertoar, från det helt egenuppfunna uttrycket ("Sedan kom de individuella misstagen. Ja, sanningen att säga i en enda hoper rad...") till den antiklimaktiska analysen ("Norrbottningarna var inte bara piggare och initiativrikare på alla håll och kanter - utan de var helt enkelt bättre på nästan allt."). Keb odlar också pekoralistens instinktiva förmåga att aldrig någonsin slösa bort en poäng genom att bara nämna den en gång, istället för att hamra in den i läsarens huvud:

Ja, osäkerheten verkade även sprida sig till Boorken i båset - som blev obeslutsam även han och aldrig tog den time out som de flesta väntade skulle komma när framför allt 1-2-baklängesmålet kom så snabbt efter Micke Renbergs kvitteing till 1-1.
Det mål som definitivt vände matchen och som sved mest för den förlorade coachen var 1-1.
Boork:- När vi fick ledningen efter att inte alls ha spelat bra, var det svagt av oss att inte avstyra 1-1. Markeringen brast totalt framför mål-Sperrles kasse.
Det var ett mål som aldrig skulle ha fått komma. En rejäl kalldusch.

Man kan inte annat än beundra den malande rytmen i det där ständigt upprepade "1-1".
Men framför allt besitter Keb den odefinierbara känslan för hur en helt normal mening med hjälp av en liten men betydelsefull ändring kan bli pekoral. Som i följande stycke: "Sanningen är också den att brynäskillarna inte alls var med i matchen i första perioden. Inte ens då, om man så säger [vår kursiv]". Läsaren håller säkert med om att det där lilla tillägget gör hela den skillnad mellan det löjliga och det sublima kejsar Napoleon brukade tala om.

Vi vill dock hävda att även Kebs rival på Svenska Dagbladet håller fanan högt. Följande mening ur dagens Jan Majlard-krönika om det kommande OS i Peking kan lätt misstas för en jämförelse mellan svenska religionsriktningar på 1800-talet, men beskriver hur krönikören under en semester i New York bevittnar en demonstration utförd av förföljda Falun Gong-medlemmar från Kina - varvid nämligen "protestanternas stillatigande sorg gjorde kontrasten till vårt eget frisinnade semesterfirande än värre." Längre fram får vi veta att det för vår frisinnade krönikör känns tröttsamt "att idrotten alltid ska klä skott i påbud om bojkott" samt delges slutligen en distinkt sammanfattning av hela den utrikespolitiska problematiken: "Frågan om det är bättre att samarbeta med en diktatur än att bojkotta den formulerar min kluvenhet när det gäller Kina. Mitt enda besök i hårda Hongkong gav ingen mersmak till skillnad från tidigare stopp i timida Thailand."

Dock, adjektiv, bildspråk och liknelser är inga lätta saker. För veckans lektion i effektiv metaforik vänder vi oss från utrikespolitik till inrikespolitik, från hårda Hongkong och timida Thailand till de 14 "unga socialdemokratiska riksdagsledamöter" som gemensamt undertecknar inlägget med rubriken "Ge unga fasta jobb och rätt till heltid" på LO-Tidningens debattsida. Där lyckas de med bedriften att på de inledande två meningarna blanda inte mindre än tre metaforer:

Många ungdomar som står i startgroparna för att börja sitt vuxenliv blir kvar på ruta ett utan möjlighet att skaffa egen bostad, bilda familj eller kanske ens att skaffa sig ett eget mobilabonnemang. Den stora bromsklossen är att de inte lyckas ta sig in på arbetsmarknaden.

Åtminstone en sportliknelse. Vi gör vad vi kan för att hålla oss till ämnet.

Lite mer om Anja Gatu

Jag tycker verkligen att den här fadersstoltheten är vacker.

November är den grymmaste månaden

Jag gick förbi Stockholms Stadion med barnvagnen. De hade rullat ut målen och ställt dem vid järnstaketet mot Drottning Sofias väg. Vissna löv hade fallit ner från träden runtomkring och lagt sig tillrätta i nätmaskorna. Jag tänkte tre saker:

1) Fan vad stora fotbollsmål är egentligen.

2) Hans van der Meer skulle ha älskat den här scenen. Nån som inte har sett hans fotobok, "Spelplats Europa"? Den innehåller matchbilder från Europas lingonserier, från en plan omgiven av bildäck långt ut på den rumänska vischan eller en med rader av belgiska tegelhus i bakgrunden, alltid med samma ödsliga stämning som finns i ett par bortrullade fotbollsmål. Skaffa den genast!

3) Ni kan tjata hur ni vill om Royal League, Silly season och La Liga. Fotbollssäsongen är slut nu. Det måste till en paus, det måste till en naturlig cykel av död och återfödelse för att man ska kunna upprätthålla intresset. Så är det för min del i alla fall.

En mun grus åt snöripan

Vi ber om ursäkt för att vi byter ämne, men vi känner att vi måste följa vår favoritepiker, SvD:s J.M., i spåren. Det är en uppmärksam läsare som mailat in följande målande beskrivning av Charlotte Kalla:

"Som en snöripa for hon in i skogen. Till skillnad från den jagade fjällfågeln, som jag i går passerade flera exemplar av på min väg norr om polcirkeln, hade Kalla inte precis tid att stanna upp och äta grus för att understödja matsmältningen. Hennes energiska åkstil och tryck i synkroniseringen mellan stavar och pjäxor värmde i den kalla och gråmulna dagen. Kalla utstrålade en kraft som hämtad från närbelägna Porjus. Vid närmare eftertanke liknade hennes framfart mer harens språng än ett flygfäs flaxande."

Det finns, som vanligt när man konfonteras med stor litteratur, inget att tillägga. Jo, kanske skulle något sägas om dagens referens till "den gamla poprefrängen Should I stay or should I go?". Vad säger ni gamla Clashfans i publiken? Liknar den formuleringen en hares språng eller ett flygfäs flaxande?

A clockwork orange

Jag bläddrar i antropologen Desmond Morris "Fotbollsfolket", en födelsedagspresent från Hagström som jag inte kommit mig för att öppna än, fast det var två månader sen jag fyllde. (Förlåt, Msgnus, men du har två barn själv och du vet hur det är!) Särskilt fastnar jag för resonemanget om tröjfärger. Morris driver tesen att fotbollströjor fyller samma funktion som färgerna hos farliga djur: "De sänder ett omedvetet budskap som säger: 'Jag är utan fruktan - jag är inte rädd att visa mig." Av den anledningen tycker Morris att det är konstigt att de gula och brandgula färger som så ofta förekommer hos farliga djur inte är vanligare bland fotbollsspelare. Hans förklaring är att färgen gult i engelskspråkiga länder associeras med feghet. Den brandgula färgen har däremot en annan nackdel - "Det är en mellanfärg - halvvägs mellan gult och rött. Alla mellanfärger är illa sedda hos fotbollsfolket, precis som alla bleka nyanser av rena färger (som blekblått, ljust rosa osv). Det tycks som om mellanfärgerna har en psykologisk nackdel som tyder på 'obeslutsamhet'"
Allt detta skrevs för många år sen, innan de vackra tröjor som Isobel postade i förra veckan såg dagens ljus. Ändå hittar vi kanske här förklaringen till att det holländska landslaget aldrig riktigt fått de framgångar deras begåvning borde berättigat dem till. Och till att Malmö FF, i ljusgrå bortdräkt, lyckades falla igenom så katastrofalt mot Gefle. Framför allt förstår vi nu varför guldet vanns av det där gultröjade laget från Sjuhäradsbygden. Vem kan stå emot en Anders Svensson som stormar fram och sänder ut budskapet: "Jag är utan fruktan - jag är inte rädd att visa mig"?

Gryning vid Herkules stoder

Vi som intresserar oss för landslagsfotboll verkar inom kort få ytterligare ett lag att ägna vår uppmärksamhet. Enligt senaste When Saturday Comes har Gibraltar (27 000 invånare, eller lika många som Vetlanda kommun) gott hopp om att få sin inträdesansökan till Uefa godkänd. Uefa har avvisat tidigare propåer, av det småskurna skälet att Gibraltar inte är självständig stat och FN-medlem, men gibralteserna (eller vad fan de kallas) har gått till "The Court of Arbitration for Sports" (CAS) i Lausanne och fått deras backning, med hänvisning till att Nordirland, Wales, Färöarna och andra icke-suveräna stater ändå får ha med sina fotbollslag i VM- och EM-kval. Uefa är därmed redo att släppa in Gibraltar, men det återstår att övertyga spanjorerna - Spanien erkänner fortfarande inte britternas ockupation av den strategiska klippan, som nu har pågått sedan den 1704 stormades av brigad engelska och holländska marinsoldater under befäl av prins Georg av Hessen-Darmstadt.

Nu kan man ju fråga sig hur rimligt det är att ytterligare ett Vetlanda kommun ska göra Andorra, San Marino, Liechtenstein och Färöarna sällskap i ett redan nertyngt landskampsschema. Det är märkligt att tänka sig att Sverige behövde fyra kvalmatcher för att ta sig fram till VM 1970 och 1978; idag, när Uefa har 52 medlemmar (Gibraltar inte medräknat) måste det till tolv stycken. Många har därför argumenterat för att de mindre nationerna ska tvingas genomgå någon sorts preliminärkval. Å andra sidan måste en del av skulden för sakernas nuvarande tillstånd placeras på de regionala förbunden själva, som verkar vilja ha så många tävlingsmatcher som möjligt att sälja tv-rättigheter till. Till nästa EM-slutspel ska 14 platser fördelas mellan 52 nationer; egentligen finns det inget skäl att ha 7 grupper fördelade på 7 eller 8 lag, utan man skulle minst lika gärna, om man verkligen var intresserad av att minska matchantalet, kunna ha 14 grupper med tre eller fyra lag i varje och där bara segraren gick till EM. Sportsligt skulle det kanske bli orättvist på ett annat sätt, eftersom lottningen skulle få mycket större betydelse (Sverige skulle, enligt nuvarande seedning, hamna i en trelagsgrupp mot Lettland och Island, men förmodligen skulle varje grupp i realiteten bli en uppgörelse mellan högst två lag), men det skulle samtidigt ge 6 eller 8 kvalmatcher istället för 12-14.

Det verkar dessutom som om ryktena om landslagsfotbollens död är en smula överdrivna. I fallet Abdelmajid Oulmers, där den belgiska klubben Charleroi med megaklubbsföreningen G 14:s uppbackning stämt FIFA på 615 000 euro för att deras marockanske landslagsman kom tillbaka skadad från ett landslagsuppdrag har Europadomstolen visserligen avgett det preliminära domslutet att fotbollen inte står utanför EU:s arbetslagar (vilket Sepp Blatter slugt hävdat, eftersom Fifa har sitt högkvarter i Schweiz). Följaktligen är det inte orimligt för en klubb att söka ersättning för att deras anställde skadats medan han, avlönad av klubben, (därtill, dessutom, nödd och tvungen enligt Fifas:s lagar) utfört uppdrag för en annan arbetsgivare. Ändå har G14 bestämt sig för att söka uppgörelse utanför rätten ett år innan fallet kommer upp, något som When Saturday Comes tolkar som tvivel på den egna saken. G14:s talesman Thomas Kurth hävdar dessutom att "det aldrig kan bli tal om att nationella förbund ska betala klubbarna när spelaren är hos sitt landslag", vilket är den skräckbild som hittills målat upp (SvFF skulle till exempel omöjligen kunna betala den lön Fredrik Ljungberg har hos Arsenal, och än mindre Islands Fotbollsförbund den Eidur Gudjohnsen har hos Barcelona). Istället hävdar han att klubbarna borde ha rätt till någon form av försäkring mot att deras spelare återvände justerade, något som även för en landslagsfotbollens svurne vän som jag faktiskt låter rimligt. Faktum är ju att organisationer som Uefa och Fifa drar in stora pengar på landslagsturneringar (och, som vi har sett ovan, gärna låter dessa turneringar svälla ut över det sportsligt rimliga). Om de, snarare än fattiga nationella förbund som Islands, står för någon form av skadeförsäkring för klubbarna skulle ingen kunna ha något att invända. Då skulle hela denna fråga, som fått så apokalyptiska dimensioner, faktiskt kunna ges en rimlig lösning.

Å vilket party

Några saker som hände i går, ute i det där mytiska Europa.

- Manchester United förlorade mot Celtic
- Manchester United missade en straff
- Ruud van Nistelroy missade en straff
- Marcus Allbäck gjorde mål
- Ruud van Nistelroy gjorde mål
- Arsenal missade minst fem glasklara målchanser
- Kim Källström satt på bänken
- Milan förlorade
- Malouda kändes som mer av en världsmästare än Cannavaro
- John Carew kändes som mer av en världsmästare än Cannavaro
- Iker Casillas fick, vid i alla fall ett tillfälle, skylla sig själv

Det var alltså både en alldeles vanlig och en rätt underlig och en alltigenom förtjusande fotbollskväll.

Svensk fördelningspolitik

"Det är därför som Sverige är unikt" råkade Ingvar Carlsson säga vid ett tillfälle när han ombads kommentera landets höga skatter.
Själv skulle jag vilja säga att svensk seriefotboll är inne i en högst unik trend. Under de elva senaste säsongerna har högsta serien vunnits av inte mindre än åtta klubbar. Mig veterligen finns ingen liknande spridning i någon annan europeisk liga. De lag som vunnit serien mellan 1996 och 2006 är IFK Göteborg, Halmstad BK (två gånger), AIK, Helsingborgs IF, Hammarby IF, Djurgårdens IF (tre gånger), Malmö FF och Elfsborg.
Champions Leaguekramarna är givetvis förtvivlade. Själv tycker jag att utvecklingen är bästa alternativet till idel Hammarbysegrar. Det är ingen slump att publiksiffrorna har fördubblats under den här perioden - det är helt enkelt roligare att följa allsvensk fotboll nu jämfört med de perioder när en klubb dominerat.

Grattis Gatu!

Det blir alltså, som Resumé spekulerade redan för en vecka sedan, Anja Gatu som tar över som sportkrönikör i Sydsvenskan efter Åke Stolt.

Vi på Tre Hörnor Straff säger grattis och önskar lycka till!

Att döma av de svagsinta illvilligheter som trängs i Resumés kommentartrådar är det uppenbarligen fortfarande kontroversiellt att en ung kvinna verkar i fotbollsmedier utifrån sina kunskaper snarare än sin attraktionskraft. När jag i mitt tidigare inlägg om Gatus eventuella upphöjelse nänndes peka på det maskulina träsk av medelmåttor som sportjournalistiken i allmänhet utgör kom också vissa upprörda svarskommentarer.

Så, nej, alla män som skriver om fotboll är inte usla stilister. De bär för all del inte heller mangrant väst med många fickor. Men min glädje över Anja Gatus nya position handlar ändå bara delvis om hennes drastiskt avvikande demografiska kvaliteter. Jag är också övertygad om att hon kommer kunna ge Malmö-borna en bättre, mer intressant och definitivt mer välskriven fotbollsbevakning än den de hittills fått hålla tillgodo med. Då är det mer tveksamt hur läsekretsen kommer ställa sig till att hon, såvitt jag kunnat läsa mig till, inte tycks hålla på Malmö FF.

Belgiens sorg

Det jag hann notera av förra veckans fotbollshändelser var att Belgien förlorade i EM-kvalet, 0-1 hemma mot Polen. Efter oavgjort hemma mot Kazakstan(!) och förlust borta mot Serbien innebär detta att belgarna mer eller mindre redan är borta från EM 2008. Detta gav mig lite flashbacks till Eric Gerets skägg, Jean-Marie Pfaffs stilfulla polisong-och-afrocombo i VM 1982 och till en tid när det faktiskt ansågs helt rimligt att ett Malmö FF som just slagit ut Inter ur europacupen fick storstryk av Mechelen i nästa omgång. Men framför allt insåg jag hur märkliga det svenska landslagets konsekventa kvalframgångar egentligen är. Belgien har en befolkning som är något större än Sveriges, en fotbollshistoria som är lika gammal som vår och ett klubblag, Anderlecht, som gör vad alla deras svenska kolleger hela tiden drömmer om och kvalar in till till Champions League vartenda år. Ändå kommer Bart Goor, Emile Mpenza och de andra sverigedödarna från EM 2000 nu att missa sitt tredje slutspel i rad. Lagerbäck har nog utfört en märklig bedrift ändå.

Hänt Extra-Idel ädel adel i Skanör

Vi såg allsvenskans nyttigaste röv på systemet i Skanör. Niklas Skoog m flickvän fick fredat utrymme vid vinerna och slog sig loss på ett gäng buteljer (blandat vitt och rött) samt kilkenny och staropramen. Kalaset gick loss på 976 kronor (977 med återvinningsbar påse) Niklas dök ner i bakfickan på ett par såna där sledna jeans som chippen skulle dödat för, producerade en sedelklämma och skalade av en tusing. I andra änden av lokalen stod Tomas Sandström och jesper Aspegren och snackade om ditt och datt. Antagligen antiviteter. Niklas tjenade på Sandström men det är oklart om han hälsade på Aspegren.

Vi gör en Richard Hobert. I dag - avund

Det har kommit till vår kännedom att Patrik Ekwall får 200 000 kronor om året för att blogga.

Uppdatering! Ekwall förnekar pengarna. Apropå fotbollsjournalister som bloggar är det väldigt mycket sandlådegräl dem emellan just nu. Vi är förstås för fina för sånt. Däremot såklart inte för fina för att lystet läsa dem med alla deras insinuationer om vem som drack för mycket och vem som hånglade med vem på fotbollsgalan. Ekwall förnekar förresten också hångel med Carolina Gynning.

Se och Hör

Strax efter lunch i dag syntes Daniel Tjernström på Hennes & Mauritz i Västermalmsgallerian. Han tittade på barnkläder och var särskilt intresserad av en brun-grön-orange-rutig vinterjacka med tillhörande byxor, men sågs senaste hållande ett par svarta termobyxor i storlek 128 centilong.

Status Quo i Allsvenskan

En blandning av unga talanger och rutinerade rävar. Känns mönstret
igen? Javisst är det Status Quos framgångsformel som ligger till grund för de allsvenska lagens värvarmönster.
- Alla vill ju ha taktfast boogie med spets, säger TFF:s klubbchef
Lasse Larsson till THS under ett seminarium på temat långsökta paralleller mellan gubbrock och allsvensk fotboll.
Mötet modererades av Niclas Kindvall och Henrik Rydström. Allsvenskans kändaste indie- och bibliotekariealibi.
Kindvall lanserade en intressant parallell mellan MFF och Rolling Stones. Analysen gick i korthet ut på att stenarna bara levererat skit sedan Tattoo you.
- Jag menar bitches to babylon och dirty work. Vad är det för mög?
Kindvall ångade på och menade att det krävs nytändningar för att ettband ska kunna uppnå och bevara det organiska och lediga sväng som
finns på Exile on main street och Sticky Fingers.
Vattenbärare som Billy Preston och Nicky Hopkins måste få plats men dåoch då behövs det en Ronnie Wood eller Mick Taylor. Kanske Wigans
Andreas Johansson?
Bruket av hemvändare sågades rejält.
- Det är ju knappast så att Bill Wyman skulle vara en injektion i Stones i dag.
Henrik Rydström menade att klubbarna hade ett varnande exempel i Black Sabbath anno 1983 då gruppen hade Ian Gillan på sång och Bev Bevan(ELO) på trummor.
- Det blev lite Deep Purple och lite Sabbath. Det fanns ingen tydlig spelidé.
Han menade att KFF var byggt som ett punklag med exotisk udd.
- Ja, som Rancid eller Clash för den delen.
Påståendet fick några i publiken att muttra att det snarare liknadekängpunkarna Dia Psalma och Coca Carola men Rydström låtsades inte höra och gliringen föll till golvet.
När landgångarna och lättölen rullats in blev det mera fart på seminariet. Elfsborgs tränare Magnus Haglund fick skit för att han ? profiterat på bossens goodwill? genom att posera med gitarr och påstå
att han har ett hungrigt hjärta i Expressen.
Häcklarna ansåg att Elfsborg snarare var att likna vid det kristna hårdrockbandet Jerusalem eller tidiga Freestyle. AIK:s Rikard Norling var oberörd under tumultet men sa mellan tuggorna att han såg sig som
en korsning mellan demonproducenten Phil Spector och Jerry Williams.
Lite på gränsen men ändå hårt arbetande.
- Individ och kollektiv i en spännande symbios.
Tre hörnor straff lämnade mötet med andan i halsen och majonnäs på kavajen men inbjuder nu läsekretsen att delta i det angelägna arbetet med att hitta fler långsökta paralleller.
Bästa bidraget vinner en hembränd cd signerad Pål Lundin.

Journalisten är en trist en

Långt om länge, med den sedvanliga veckans fördröjning, har jag orkat reagera på de senaste turerna i tidningen Journalistens angrepp på svensk sportjournalistik. Konstaterar att den rör sig på den vanliga Journalisten-nivån och alltså handlar om politik. Dels intern mediapolitik och dels allmän samhällspolitik; det handlar om sociologi och "makt" och vilken kategori människor som skriver om vilken annan kategori människor, har makten inom media, etc, etc. Och det är klart att det är enklare att ha åsikter då, enklare för mediamänniskor att fortsätta vara självupptagna under sken av att vilja diskutera sin yrkesroll, enklare att bunta samman människor i grupper, och enklare för journalister att ikläda sig sin förljugna favoritroll, som "makthavarnas" gissel och som företrädare för de människor de just etiketterat som "offer". Men med hantverket i hur man gör ett bra reportage, hur man kommer nära människor så att de framstår som precis så nyanserade som de i verkligheten är, och hur man jobbar med språk och dramaturgi så att man kan skildra verkligheten i alla dessa nyanser, med det har en sån "debatt" inte mycket att göra. Men det var väl inte meningen heller.

Knivur, rafnur, etc

"Jag har islandshästar hemma på Island. Om de inte presterar eller visar vilja så måste jag ju skjuta dem. Det är likadant med spelarna. Ja, du förstår vad jag menar..."

Alltså, jag är redan lite kär i den här mannen.

Från Mörkrets hjärta där Ondskan härskar

En modig människa i vår bekantskapskrets anmälde sig som frivillig till att se den s k "Fotbollsgalan" på TV4 tillsammans med 12-årige Olle och den utbildade psykologen Anna. Här är hans rapport:

"Jag såg delar av fotbollsgalan, men vred mig i plågor av genans och skam. Gudars skymning, vilken idiot-TV. Måste TV 4-tjejer nästan vara avklädda? Måste Adam Alsing finnas? För att inte förstöra Olles upplevelse alldeles enades vi om att han gick upp och såg på galan på ovanvåningen och så laddade jag och Anna DVD:n med ett avsnitt av Vita huset. I början tyckte jag synd om Lagerbäck, tyckte att han också satt och skruvade på sig och jag trodde att han led av att vistas bland flams och underhållningsporr när han ändå håller på med något som han tar på stort allvar – men sedan går han in och spelar med och mimar till någon löjlig video där TV 4 som vanligt skamlöst exploaterar sina TV-profiler för att öka deras cred. Kanske är det det enda man kan göra i hans situation, att spela med."

Ett annat mysterium är Mats Olssons milda förhållningssätt inte bara till Fotbollsgalan, utan till alla TV4-sportens jönserier. Tycker han fortfarande att det är fräckt och upproriskt, som det kanske var 1993?

Isländsk saga

För övrigt vill jag gratulera Isobel till att nytänkandet nått även hennes klubb. Jag hörde just på Sportnytt att Djurgården ska spela enligt taktiken 4-4-3 i fortsättningen. Radikalt!

Mr Exclusive in Sports

Även inom vår sista priskategori, Mr. Exclusive in Sports, "till den inom svensk fotbollsmedia som utmärkt sig genom att utmärka sig" blev kampen hård och jämn. Tre eller fyra man såg ut att kunna vinna ända in på upploppet, men till sist sträcktes en lång, glasögonkrönt nacke fram över mållinjen, och en odiskutabel segrare hade presenterat sig. För att tala med en av väljarna:

Ett självklart val. Ge mig ett M, ge mig ett A, ge mig ett J. Eller förresten. Ge mig helst inte hela Jan Majlard, men hans kärnfulla "skvallerbyttabingbång" som svar på Tony Ernsts berättigade kritik ger honom en särställning även inom en svensk sportjournalistik

Ja, med 17,3% av rösterna blev det alltså

Svenska Dagbladets sportkrönikör Jan Majlard

som fick ta med sig det eftertraktade priset hem. Polemiken mot Svenska Fans' Tony Ernst var en av de angivna faktorerna, men det fanns andra. Vi citerar:

"Jan Majlard, alltid Jan Majlard. När alla andra tidningar rapporterar om att Elfsborg tagit SM-guld, rapporterar SvD om att Jan Majlard hittat en personlig infallsvinkel på en incident... Till vardags får vi nöja oss med att läsa om någon klokskap som bibringats Majlard genom någon han träffat och vars namn han passar på att droppa. Tänk att allt viktigt i världen händer i Jan Majlards närhet och huvud."

"För konsekvent långsinthet och självupptagenhet uttryckt på oefterhärmligt surrealistisk prosa."

"Det kan inte bli någon annan. Finns ingen annan."

I klungan bakom Majlard var det tätt. Patrick Ekwall, TV4, Robert Laul, Aftonbladet ("som i sin blogg visar hela sin personlighet som yrkesman" motiverar en väljare, "Och det borde han kanske inte göra") och Magnus Hedman, TV4 ("fotbolls-Sveriges Jackie Chan"), sprang in sida vid sida, på vardera 11,5% av rösterna. Att tilldela Ekwall ett pris med detta namn skulle kännas ungefär som att ge Nobels fredspris till diskrimeringsombudsmannen Peter Nobel, men ett noga granskat målfoto måste nog ändå ge andraplatsen till vår vitkostymerade vän och förebild. En lite oväntad röst som lagts på skådespelaren Kjell Bergqvist anger nämligen följande motivering:

"Har länge varit övertygad om att Ekwall är en figur som Bergqvist skapat genom att rakpermanenta, kamma fram, och anlägga en absurd skånsk dialekt. Det var när Ronaldinhotröje-gate uppstod som det blev för uppenbart och misstanken gled över i visshet."

På en hedrande femteplats kom SvT-sportens Mattias Sandberg, som hade oturen att råka ut för ett irriterat intervjuobjekt i Zlatan Ibrahimovic. 7,7% av rösterna blev resultatet.

Andra särskilt omnämnda:

"Den kvinnliga DN-fotografen som utsattes för ett 'raggningsförsök'. Emelie något. Går hon fortfarande lös?"

Lasse Granqvist, Radiosporten: "för bedriften att 'se' hur Rami Shaaban räddade Puyols nick i slutet av Sverige-Spanien. Hade det verkligen varit Shaaban som räddat hade det i så fall varit med klackarna. René Higuita, eat your heart out."

Åke Stolt, Sydsvenskan: "SDS efter AIK-MFF den 5/11. Medan Hasse Borg dissar MFF:s insats, 'saknade den agressivitet och löpvilja som krävs och uppträdde inte som ett lag med självförtroende' är lokaltidningens legendariske sportkrönikör, den stora journalistprisvinnande Åke Stolt rent hänförd: 'Det var ett lag som bjöd upp till kamp med allt man hade'. Men det räcker inte med det. Han avslutar krönikan så här: 'Jag njöt på Råsunda igår som jag inte njutit av fotboll på hela året.' Alltså ingen annan MFF-match, t ex när Litmanen krossade Djurgården, inte Berlin i juni med 55 000 svenskar på läktaren eller när en skåning av gör CL-finalen eller någon av de bra matcherna i VM, eller varför inte VM-finalen? Nej, Stolt tyckte att en MFF-förlust med 0-3 i Stockholm var årets höljdpunkt!!"

Simon Bank, Aftonbladet. "Jag må hatälska pojken, men oj va han kämpade för att krysta till att det som hände på Söderstadion mot Djurgården skulle vara det värsta i svensk fotbollshistoria."

Rune Hauge och Lars-Åke Lagrell "vilka skapade svart TV-ruta under flera omgångar i våras."

Andra nominerade: Dogge Doggelito, fri konstnär, Peppe Eng, TV4, Johan Esk, Dagens Nyheter, Olof Lundh, TV4, Mats Olsson, Expressen.

Den gyllene badtofflan

Före utdelningen av Den gyllene badtofflan, som tilldelas "den som under året bäst har personifierat traditionella svenska fotbollsideal som att skava häl, jobba hårt för laget och i största allmänhet veta sin plats inom 4-4-2-uppställningen" vill vi, i den intellektuellt självprövande anda som TRE HÖRNOR STRAFF strävar efter representera, lämna plats åt en filosofisk invändning mot våra urvalskriterier. Så här skriver vår gode vän Mikael Ringman i Malmö:

"Kriterierna känns lite snäva, som om det endast vore mittbackar och defensiva mittfältare som kan personifiera traditionella svenska fotbollsideal. Är dessa att betrakta som typiskt svenska. Är det inte i själva verket typiskt brittiska ideal som ni efterfrågar? Traditionellt svenskt är att spela för laget, förvisso, men jag tycker att badtofflan också bör symbolisera krismedvetenhet och 'jag-vet-att-det-svårt-ibland'-anda, rekorderlighet och kanske också en dos oförarglighet. Och då finns det bara en kandidat för mig: Anders Svensson, enligt den motivering jag angav ovan.
Är det en årets Håkan Mild eller Krister Kristensson ni vill ha så får det nog bli Petter Hansson. En man som vet hur det känns att vara rundningsmärke ena dagen och hjälte dagen därpå. Och som bemöter kritik ungefär så här: ibland går det bra, ibland inte. Vilket han har helt rätt i."

Efter denna principdiskussion är det dags att redovisa valresultatet. Hela två klubblag, 4 tränare och 13 spelare har fått röster, vilket får oss att tro att de "traditionellt svenska" dygderna nog är ganska traditionellt svenska ändå. Efter en jämn start drog dock en man från alla andra och vann överlägset - vi talar naturligtvis om

AIK:s Nicklas Carlsson

som till slut tog hem 21,4 % av rösterna. "Det finns egentligen inget gott jag vill säga om mannen" säger en av hans väljare, "men hänger man med hela vägen ut för att tjuvlyssna på taktikomläggningar när man punktmarkerar så ska man ha beröm. Att han dessutom fick Anders Svensson fullständigt ur balans är bara topping på det hela."

Bland andra motiveringar för att rösta på Carlsson märks:

"Badtofflans attribut förstärks av att Carlsson på alla privata bilder bär glasögon. Det enda som inte stämmer är 4-4-2 då AIK ibland spelade 2-5-3. Fast platsen, positionen, den fyllde Carlsson, med eller utan brillor."

"Möjligen avviker han från formen genom sina rättframma uttalanden men att som han ge punktmarkeringen ett ansikte måste belönas."

"Tilläggas ska att killen nötte bänk stora delar av säsongen, och sedan klev in och gjorde sitt jobb utan att knota."

"Såklart"

Men Carlsson får alltså finna sig i att leda en minoritetsregering i en badtofflornas riksdag som med sin rikedom på småpartier påminner ganska mycket om det italienska parlamentet. Hur de eventuella koalitionerna mellan övriga ledamöter i denna färgstarka församling kan tänkas se ut är en fascinerande tankeövning, fast ledarna av de båda näst största partierna, Kurt-Arne "Nanne" Bergstrand (8,9%) och Patrik "Bagarn" Rosengren (7,1%) i alla fall lär ha lätt att samarbeta. På rätt sida fyraprocentspärren hittar vi Petter Hansson (5,4%) och precis under den Gefletränaren Per Ohlsson (3,5%).

Särskilda omnämnanden till:

Hasse Mattisson, Malmö FF och Halmstad: "Den siste vattenbäraren. Mycket stor respekt."

"Han östgöten som städar bakom Thylander på TFF:s mittfält... Bjurström? Han för de där andra skalliga TFF:arnas "fotbollskunskap" vidare; vad hette de; Rasmusson? Severin? Brorsson?"

Lars Lagerbäck, förbundskapten. "Går inte att jämföra små lokala kardinaler med påven själv."

Daniel Tjernström, AIK. "För två år sedan, kanske redan tre år sedan, var han slut. 2004 spelade han 12 matcher för ett lag som åkte ur allsvenskan för att han inte platsade. I år spelade han, på innermittfältet no less, 26 matcher för laget som kom tvåa. Dessutom gjorde han det för en tränare som bytte laguppställningar inför varje match."

Teddy Lucic, Häcken "för sin förmåga att följa instruktioner. Spelar han mittback mot världsspelare gör han allt som en mittback ska göra, tacklar, nickar, rensar, offrar sig. Spelar han högerback följer han med upp, löper tusen mil, täcker ut till inkast och slår perfekta inlägg. Flyttas han upp till mittfältare slår han plötsligt alla hörnor, skruvar in frisparkar i mål och slår öppnande djupledspassningar. Allt detta bara för att han är tillsagd. Hade någon bett honom spela i anfallet i VM hade han sannolikt vunnit skytteligan."

Magnus "Turbo" Svensson, Halmstad: "Visserligen konstant skadad den gångna säsongen,men har med sina tidigare insatser gjort sig förtjänt av utmärkelsen. En vattenbärare av ädlaste slag."

Pontus Wernbloom, IFK Göteborg. "Det finns bara en Håkan Mild, skanderar IFK-supportrarna. De har fel. Det finns två."

Tony Gustavsson, ny Hammarbytränare. "Ty det mest traditionella av svenska fotbollsideal måste väl vara det svenska fotbollsspråket - sådär som spelarna snackar i Busterserierutorna, där inte ens en sen nedsparkning bakifrån i ohotat läge föranleder något att något otryckbart yttras. That's it. Att han sedan förespråkar 4-5-1 kan vi väl lämna därhän?"

Mikael Nilsson, landslaget och Panathinaikos: "Alltid"

Också nominerade: Niclas Alexandersson, Marcus Allbäck, Stefan Bergtoft, alla i Gefle, alla i Trelleborgs FF

Och en till

Jag kan inte undanhålla er denna godbit från Athletic Bilbao. Vad ska mönstret månne symbolisera, de baskiska frihetskrigarnas genom historien flutna blod, korven man får till middag hemma hos en bilbaoansk mamma, grafiskt omformade atlantiska hummerklor? Ingen vet, ingen vill behöva reflektera för länge.

Årets personlighet

Det blev ett minst sagt tydligt utslag när Tre hörnor straffs jury och läsare röstade om Årets personlighet i svensk fotboll. Mimiken, metaforiken och det egensinniga coachandet var bara några av de saker som nämndes i motiveringarna, och klart stod att AIK:s silvertränare, Rikard Norling, vunnit guld när det gällde att göra ett outplånligt intryck på åtminstone denna del av den svenska fotbollspubliken. Över en tredjedel av rösterna erövrade han. Så här såg fem-i-topp ut:

1) Rikard Norling, tränare, AIK..............35,0 %
2) Zlatan Ibrahimovic, Zlatan, Inter.......18,75%
3) Lars Lagerbäck, förbundskapten..........8,0 %
4) Magnus Haglund, tränare, Elfsborg.....7,1 %
5) Lars-Åke Lagrell, ordförande, SvFF...... 4,5 %

Noterbart är att Zlatan Ibrahimovic fortfarande har ett fast grepp om våra läsares medvetande, kanske i hög grad beroende på att många av dem kommer från södra Sverige... Av övriga svenska landslagsspelare har ströröster gått till Erik Edman, Teddy Lucic och Anders Svensson.

I stället för gala: galenskap

Om man får sticka emellan galahysterin så upptäckte jag via en av våra läsare en sida med några av världens förmodligen allra fulaste fotbollströjor.

Eller vad sägs om den här från Hull City:


eller den här från Notts. County:


Även hos stora lag kan det gå katastrofalt fel i designen. Se på Arsenal:


och Millwall:

Röstsummering

Så har det blivit dags att summera rösterna från jury och läsare i TRE HÖRNOR STRAFFS fotbollsgala. Låt oss till att börja med konstatera att hyggligt stor enighet rådde om att

Årets vrål 2006

inträffade när Fredrik Ljungberg, med två minuter kvar på matchuret, nickade in Marcus Allbäcks stencoola snett-inåt-bakåt-nick i Berlin i somras. 34, 5 % av de avlagda rösterna hugfäste detta ögonblick. Tvåa, långt efteråt, kom svenska landslagets återuppståndelse från de döda mot Spanien i höst, eller mer specifikt, Allbäcks avgörande 2-0-mål i samma match. 13,8% av röstarna ville helst minnas den stunden. Däremot fick vi konstatera att svensk klubbfotboll 2006, åtminstone för vår läsekrets, inte rymde några särskilt minnesvärda ögonblick i positiv bemärkelse. Enstaka lyckliga stunder under Hammarbys, AIK:s, Malmö FF:s, Djurgårdens, Elfsborgs och GIF Sundvalls (tack, Lars Nylin!) säsonger har uppmärksammats, och så vill Torbjörn Hallgren i Malmö med fröjd erinra sig när "arge, självgode bisittaren Hasse Backe får sparken som tränare från Panathinaikos efter två månader. Humor som bara Gud kan få till det."

Vi kan väl också konstatera att det avbrytna derbyt Hammarby-Djurgården på Söderstadion utan vidare måste utnämnas till årets kvällstidningmatch i kraft av att ha "väckt känslor" i största allmänhet. Djurgårdare har upplevt skadeglädje, neutrala "fotbollsälskare" (som Thomas Nordahl brukar kalla dem) har reagerat med vedervilja på pöbelscenerna, hammarbyare minns med vrede det poängavdrag som blev följden. God tvåa i den kategorin kommer Gefles vändning mot Malmö FF på Strömvallen, som tycks ha vållat nästan lika stor skadeglädje hos icke-MFF:are som avsmak hos de för dagen ljusgrå supportarna själva. Till

Årets pungspark 2006

nominerades dock VM-åttondelsfinalen Tyskland-Sverige (eller, mer specifikt, de första tolv minuterna av denna) med 24,1% av rösterna. 10,3% av läsarna och jurymedlemmarna drog sig till minnes Djurgårdens nesliga kollaps mot de baksluga östeuropéerna från Ruzomberok, och på ett principiellt plan ville många också brännmärka det pinsamma spektaklet Brasilien-Ecuador på Råsunda.

Vi återkommer med de övriga kategorierna.

Fotbollsgalan (8): Magnell, Orrenius, Regnell, Ringman, Roosvald

Andreas Magnell, researcher på TV 4 och redaktionsmedlem på Tre hörnor straff

Årets vrål: Fredrik Ljungbergs 1-0 mot Paraguay.

Årets pungspark: Bajens huliganer. Dåligt omdöme utmärkande på Söderstadion, förpassar Kenta, lurviga polisonger och oljefat till minnenas Skogskyrkogård

Årets personlighet: Lars ”Bagdad Bob” Lagerbäck, ”Inget är glömt, allt är glömt”

Johan Orrenius, sportreporter på Expressen:

Årets vrål:Segern mot Spanien.

Årets pungspark: Brasilien–Ecuador på Råsunda. Där satt man med Ronaldinho, Gilberto och Kaká framför sig – och längtade efter kärva tillställningar på Strömvallen och Fredriksskans. Till vad som helst som stod för något genuint. Att ett dussin lallare tog sig in på planen under matchen var kanske ingen höjdare. Men kanske var de bara frustrerade. "Vad är det här för fejkshow? Äh, nu drar jag in och hånglar upp Ronnie."

Årets personlighet: Magnus Haglund. Någon frågade mig nyligen vad jag tycker om Haglund. "Gillar honom", svarade jag men ärligt talat bryr jag mig inte om vem han är eller hur han är. Bara det faktum att han står för något nytt är ett skäl att uppskatta honom. Svenska klubbar kändes länge hopplöst låsta i vandringspokaltänkandet. Nu anställer Hammarby Tony Gustavsson och det hade nog inte Bajen vågat göra om inte Haglund och Rikard Norling lyckats. Tack för det.Det räcker med att lyssna på Reine Almqvist i en minut för att börja längta efter Magnus Haglund.

Tobias Regnell, chefredaktör på Offside

Årets vrål: Fredrik Ljungbergs mål mot Paraguay var enda gången som det svenska VM-äventyret gnistrade till - för alla oss som inte kunde vara på plats och njuta av publikfesten.

Årets pungspark: Trollhättan hade fixat storpublik, Amy Diamond och resande tivoli. Offsideredaktionen hade värmt upp med bra bowling och vedervärdig mat på Håkan Milds bowlinghall i stan. Allt var m a o upplagt för den nya svenska fotbollsgenerationen som hade världens chans att på börja ett flow med U21-EM, OS i Peking, egna hemma-EM o s v. 3-0-ledning från playoff-bortamatchen förvandlades dock till 0-5 hemma efter taktiskt och moraliskt fiasko.

Årets personlighet: Kung i hela VM-kvalet, gör inget väsen av det. Katastrof i VM-åttondelen “det var lite jobbigt, det tar nog några dagar att komma över det”. Plötsligt målfarlig och frisparksvass mittfältare efter ett helt fotbollsliv som superdefensiv back – erkänner att han egentligen alltid varit bra framåt men att ingen tidigare velat att han skulle visa det , “det funkar inte så i seniorfotbollen”. Ner i Superettan, “jag fortsätter – om inte Milan ringer”. Slutsats – med tanke på Teddy Lucics karaktär och Milans säsongstart: det borde Berlusconi göra.

Mikael Ringman, frilansskribent i Malmö och stöttepelare i Arbetet Oldboys:

Årets vrål: I brist på fyndiga idéer svarar jag Henke Larssons halvtimme i Champions League-finalen.

Årets pungspark: När de svenska pojkarna slog fälleben på sig själva. Tysklandsmatchen i VM. De första tolv minuterna av den matchen.

Årets personlighet: Anders Svensson, mannen som återvände hem och vann allsvenskt guld, som gnälldes bort från startelvan i landslaget, som grät ut i tidningarna och ville tala ut med Lagerbäck, som efter denna svåra sommar jobbade tillbaka sin plats i landslaget och hade en stor del i vinsten mot Spanien.

Ulf Roosvald, frilansande fotbollsskribent:

Årets vrål: Sverige-Spanien på Råsunda
Borde vara Paraguaymatchen inför alla tillresta, festande svenska supportar. Men seger mot Paraguay var ändå något som förväntades och vrålet på Olympiastadion mest av lättnad.
Därför är årets vrål hela matchen mot Spanien på Råsunda. När man precis hade förberett sig på att genomlida några magra år kom landslaget tillbaka, helt utan förvarning.

Årets pungspark: Tyskland-Sverige i VM
Allt var upplagt för framgång. Sverige skulle dra nytta av att två fina generationer fotbollsspelare överlappade varandra. Äntligen skulle Sverige vinna en utslagsmatch i ett mästerskap. Och så var allt slut efter en kvart.

Årets personlighet:
Rikard Norling, även om jag inte alls kan etikettera hans personlighet.
Redan i fjol anade man att något stort var i görningen när han i en Ystén-intervju för Expressen konsekvent jämförde arbetet som AIK-tränare med att köra jordfräs i trädgårdslandet. I år har han fortsatt på den inslagna vägen. Ingen metafor är för apart för att Norling ska göra den till sin, vilket gör hans intervjuer både festliga och förvirrade. Finns en fin Fan-TV-snutt där han vägrar släppa liknelsen att AIK är en båt.

Glöm förresten inte att du Tre Hörnor Straff-läsare också kan rösta, i dessa tre kategorier och de två specialkategorierna, "Den gyllene badtofflan" och "Mr Exclusive in Sports" (se nedan, posten "Rösta, läsare!", för kriterier). Innan midnatt, här på bloggen eller till isobelh@hotmail.com !

Fotbollsgalan (7), man får väl säga nåt själv också

Isobel Hadley-Kamptz, djurgårdare, skribent och redaktionsmedlem i Tre Hörnor Straff

Årets vrål:
I det jag verkligen bryr mig om så fanns det inte så mycket att vråla över i år. Så jävla kul är det inte att kontra in ett mål mot Häcken. Och jag lyssnade på bortamatchen mot Bajen på radiosporten från fjällen, så de känslornas filtrerades lite av misstanken att det kanske var ett Orson Welleskt skämt på min och andra blåblåas bekostnad.

Så valet står mellan den där nicktouchen i eget mål på övertid (Arnefjord, helgat vare ditt namn) och den där kvällen på Street i juni. Kanske är jag bara på gott humör, men jag måste nog faktiskt välja den egna glädjen före andras smärta. Vi stod där, tätt sammanpackade i sommarvärmen. Jag stod längst bak på tå för att se över andra huvuden och våndades. Mitt språkbruk var väl kanske inte exakt ett sådant som de blågult uppklädda landslagssupportrarna var vana vid. Ja. Sen kom det. Sen kom det elmanderska smörpasset och den briljanta nednickningen och det kollektiva vrål som därpå kom ur allas våra strupar drömmer änderna på Bergsunds strand fortfarande mardrömmar om. Sen lyfte Gustav Gelin mig högt i luften och nån råkade hälla en öl över mig och vi diktade sånger till Fredrik Ljungbergs ära. Lite senare på kvällen badade vi i fontänen på Spy Bar i Humlegården och nån köpte in champagne och äcklig sprit och ännu var vi skonade från känslan av förnedringen i München. Ännu trodde vi, fåfängt förstås efter att ha sett matchen mot Trinidad, att det kunde bli något vackert av alltihop.

Årets pungspark
Jag kan inte räkna antalet gånger i år när jag stått på sektion N i regnet (har det dessutom inte regnet ovanligt mycket på oss i år?) och sagt att "sämre än såhär har jag fan aldrig sett dem". Och det har varit sant. Sämre och sämre för varje match. Vad ska man välja? 3-1-förlusten mot AIK i våras när det plötsligt kändes som om 2000-talet aldrig inträffat utan vi var tillbaka i idén att det naturliga är att förlora derbyn? Ett orättvist 1-1 mot ÖIS i lervällingen i oktober, med en enda bra spelare på plan och han spelade inte i DIF. Att förlora borta mot Gefle gör uppenbarligen de flesta, men det gör det inte roligare. Eller vad sägs om Daniel Sjölunds missade straff på övertid mot Kalmar? Tysklandseländet gånger två kvalar förstås in på bubblarlistan, men landslaget är ändå inte bofast i mitt hjärta. Som symbol för den här förfärliga säsongen får därför det insläppta målet med två minuter kvar mot Ruzomberok ståta. Visst, en seger hade varit grymt oförtjänt. Men ändå. Onda jävla dvärgar vinner alltid.

Årets personlighet:
Det går inte att komma ifrån. En man som ser ut som en sverigedemokrat och har mimik som en trilsken femåring och samtidigt lyckas framstå både som ett socialt missanpassat missfoster och en ödmjuk, faktiskt rätt charmfull, fotbollsbegåvning förtjänar någon form av pris. Richard Norling tar efter-matchen-snacket till en helt ny nivå.

Bubblare: Zlatan. Alltid. Lars Lagerbäck: "Bortsett från målen hade de inga direkta chanser".

Fotbollsgalan (6): Grönvita sidan, Högström & Högström

Grönvita sidan upp (respekterad bloggkollega)

Årets vrål: Alltså, först och främst - fotboll är inte roligt. Fotboll är bara ångest och svett och gråt och förtvivlan och ett vagt flämtande hopp, och möjligen lite lättnad efteråt, åtminstone när ens eget lag spelar. Så eftersom det grundläggande kravet här är att hitta ett ögonblick som man själv inte har några känslomässiga band till (annars är det inte roligt, geddit) så får det nog bli anfallet som utmynnade i 2-0-målet mot Spanien. Det var ett sådant underbart, renodlat fotbollsögonblick. Och stackars farbror Puyol.

Årets pungspark: Allt som hade med Brasilien - Ecuador att göra. I och för sig inte ett svenskt lag, men en svensk "säker" arena, svenska läktarpuckon, svenska matchvärdar, svenska förbundsföreträdare, svenska journalister, svenska skådespelare och svenska dokusåpabrudar (samt, okej, Ronaldinho) skapade en pajasartad helhet som var ovärdig fotbollen och som nog fan bara kan uppstå i Sverige.

Årets personlighet: Delat mellan Lars-Åke Lagrell, Sune Hellströmer, Lars Lagerbäck och Zlatan Ibrahimovic. Fyra män som gör vad som faller dem in på gott och ont. De har bjudit på en del skratt och en väldig massa nedblodade tangentbord i år.

Henrik Högström, skribent och redaktionsmedlem på Tre Hörnor Straff, medgångare på Malmö stadion sedan 70-talets mitt:

Årets vrål: Ljungbergs mål på Paraguay.

Årets pungspark: MFF-katastrofen mot Gefle på Strömvallen.

Årets personlighet: Alexander Östlund. Klarar man av att vara med i chipsreklam och säljas som liten pappgubbe i godisaffärerna samtidigt som man petas ur VM-truppen under förnedrande former, då klarar man nog fan allting. Jag bara väntar på att han ska skaffa en tatuering som symboliserar alltsammans.

Jesper Högström, skribent och redaktionsmedlem på Tre Hörnor Straff:

Årets vrål: 2-o-målet mot Spanien på Råsunda. En helt oförglömlig 15-sekunders-sekvens, från Linderoths mållinjesräddning av Puyols nick till Edmans uppspel, Chippens dribbling och Allbäcks skottfint och mål. Inte bara var det så extatiskt oväntat, eftersom precis allting kring landslaget känts så hopplöst före matchen, men det var också ett fantastiskt fotbollsmål att följa på plats, där man kunde stå upp och följa Allbäcks löpning i mitten och skrika som en idiot på Chippen att för fan, för fan passa honom. Sånt upplever man aldrig i tv-soffan och därför värderar jag trots allt det målet högre än Ljungbergs nick mot Paraguay.

Årets pungspark: De första tolv minuterna av åttondelsfinalen mot Tyskland. Hur alla hemska farhågor i ett slag besannades.

Årets personlighet: Janne Andersson, tränare i Halmstad BK. Lika sympatisk, mänsklig, avslappnad och rolig i medgång som i motgång.

Alltid detta Brasilien

Magnus Linton kopplar höstens hetsiga och läsvärda integrationsdebatt i Sydsvenskan till elva män och en boll. Att Olle Svenning och Fredrik Ekelund pucklar på varann skulle alltså i grunden handla om inställningen till brasiliansk fotboll. Jag ska inte säga att jag är övertygad, men det är en intressant tanke.

You know my name (look up the number)

TRE HÖRNOR STRAFF förenar sig med resten av Fotbollssverige och hälsar Brommapojkarna välkomna till Allsvenskan. Kan man annat än glädja sig åt ett allsvenskt lag med ett hemmapublikrekord på 3 910 åskådare? En lite bortglömd aspekt är dessutom det tillskott i form av arbetslivserfarenhet som de hårdjobbande Grimstagossarna bidrar med. Det är ju ett sorgligt faktum att få yrken utöver den professionelle fotbollsspelarens varit representerade i årets allsvenska, i synnerhet sedan Björn Runström (uppförd i SvFF:s officiella spelarkatalog som "fotbollsspelare/modell") försvann västerut. Förutom Gefles riksbekante bonde Bernhardsson (som klokt nog kallar sig "egen företagare" i katalogen, utan tvivel för att undvika de oundvikliga äktenskapsanbuden) hade vi bara samma lags brevbärare Johannes Ericsson och försäkringsrådgivare Mattias Woxlin, samt Gais servicetekniker Ola Tobiasson, personliga assistent Edier Frejd och elektriker Mikael Sandklef och Tomas Rosenkvist. Utan tvivel är det gaisarna som kommer att reda sig bäst om laget lider skeppsbrott på en öde ö, ty laget innehåller (av någon anledning som TRE HÖRNOR STRAFF inte känner till) en kontingent på inte mindre än sju "friskvårdsledare" som kan hålla stämningen uppe medan Sandklef och Rosenkvist lägger ledningar och Frejd tillhandahåller personlig assistans.

Som Trelleborgs FF-anhängare är det dock pinsamt att behöva nämna en annan konsekvens av årets upp- och nerflyttningar. Vi trodde oss nu slutligen ha blivit kvitt den cancersvulst som den effektsökande tröjnumreringen, denna stillösa motsvarighet till den Anders Limpar-koreograferade målgesten, har utgjort i svensk fotboll. Örgrytes nummer 37 Magnus Källander och 84 Erik Johannesen försvann nämligen med sitt lag, i likhet med Östers nr 75 Björn Stringheim, medan hoppingivande uppgifter har försport att Djurgårdens nummer 77 Abgar Barsom kommer att befrias från sitt kontrakt. Döm då om vår förstämning när vi måste konstatera att TFF:s duktige ytterback Dennis Melander hittills har förstört både för sig själv och andra genom att helt omotiverat bära siffran 80 på ryggen. Kan vi hoppas på en skärpning innan Allsvenskan börjar?

Vi här bak i bilen

En smula brydda blir vi av dagens Expressenuppgift om att Zlatan Ibrahimovic är den kändis som "barn i åldrarna 10-12 år helst vill åka på bilsemester med". Vad skulle Zlatans funktion under denna bilsemester vara? Skulle han köra bilen, eller skulle han sitta i baksätet med 10-12-åringarna och spela dataspel med dem? Och framför allt, vem har formulerat frågan och varför?

En smula imponerade blev vi också av TV4-sportens mod att angripa Häckentränaren Reine Almqvist, som haft fräckheten att visa dåligt humör mot kanalens undersökande reportrar efter kvalnederlaget mot Brommapojkarna. För detta hånades han med befogad grundlighet och hätskhet i programmets inslag "Kanon och kalkon". Skönt att vi lever i ett land som hårt straffar varje försök att ta ton mot yttrandefrihetens otadliga riddersmän.

Det gick ju sådär

Strax efter den där straffen som kunde ha varit straff och som i såfall skulle kunna ha gjort ett annat svartgult lag till svenska mästare fanns det en och annan som muttrade om dagens match i, nej jag skämtar inte, Royal League, som en möjlighet till revansch.

Då skulle det visas vilka som var moraliska mästare. Tja. Resultatet är ju ganska entydigt. För att tala Carl Bildtska, en förnedring ska kallas en förnedring. Jag vet ett lag som ska hem och utvecklas.

Fotbollsgalan (5), vi ger ordet till några läsare

Eric/Goesta, mff:are, känd från bloggen Det ljuva livet (om än inte från pensionärstidningen med samma namn).

Årets vrål:
Årets vrål är inte en match, för roliga svenska fotbollsögonblick upplevde jag inga i år, utan en text: Tony Ernsts fantastiska, förvisso onyanserade, tillika passionerade angrepp på Jan Majlard, med flera, i en text på SvenskaFans.Com. Jan Majlard bemöter Ernsts anklagelser med ett svettigt "skvallerbyttabingbång" och ingenting mer.

Årets pungspark:
Olof Mellbergs förfall. Från potentiell arvtagare till de allra största av svenska mittbackar till självmålsjävel, bråkstake, tjurgubbe, värdelös klumpfot. Vad hände? Och varför bryr sig ingen? Olof borde ställas inför rätta.

Årets personlighet inom svensk fotboll:
Zlatan. Det kan aldrig någonsin vara någon annan än Zlatan.


Richard Slätt, smålänning, bajare, jobbar på Strix television

Årets vrål:
AIK - Hammarby 26/9 0-2
Under säsongen hade AIK tuffat på i godan ro, aldrig direkt utmanade och garanterat underskattade av många motståndare. Så den där kvällen i Mordor sattes taktpinnen direkt vid avspark när Paulinho sätter efter mot vänsterbacken som fått bollen från mittcirkeln. Sedan tuggade, knaprade och malde Hammarby fullständigt sönder AIK med en (jävligt våghalsig ska sägas) press. Hammarby tog full pott av AIK den här säsongen och slutade också som bästa Stockholmslag i den interna (och sjukt inofficiella) ligan.

Årets pungspark:
Hammarby - Örgryte IS 0-1
Säsongen 2005 myntades begreppet "Glöm aldrig Gefle!" efter en mittsäsongsmatch där några ljusblåa fullständigt förnedrade ett Hammarby i någon form av uppgång.* Säsongen 2006 fick Hammarbysupportrarna ett nytt lag att lägga till den där uppmaningen till spelartruppen. Glöm aldrig Gefle! Glöm aldrig Örgryte, och för i helvete tappa inte Ailton i 89:e minuten.

Årets personlighet:
Alltså det måste ju bara bli mannen med mimiken, Rikard Norling. Vad tänker karln på när han förvrider sitt ansikte i den rektangulära delen som är anvisad för tränarna. Nog för att man undrat en del över Linderoths kliande över hakan och kanske framför allt när han sänker sin haka ner i handen och lägger ett par fingrar över de strama läpparna - men Norling! Herregud, det är ju stor humor att bara titta på honom under match. Jag är för att det ska finnas specialbevakning av tränarna, ibland är ju inte allsvenskan så sjukt upphetsande.

* För ett otränat öga kan toppar och dalar vara svåra att se i Bajen, det är maximalt en krusning mellan dem. Högt kan bli lågt, som Stefan Sundström sjöng.

Tim Nilsson, djurgårdare och delansvarig för den (medvetet risiga) designen på den häringa bloggen

Årets vrål:
Ljungberg nickar in 1-0 mot Paraguay i VM och 55 000 gulklädda på
läktarna vrålar ända till Sydamerika.

Årets pungspark:
Bara minuter kvar i returen i Slovakien och Ruzomberok fjuttlobbar
bort Djurgården från Champions League (och förstör samtidigt den bästa
chans ett svenskt lag haft på fem år att kvala in till finrummet).


Årets personlighet inom svensk fotboll:
Zlatan.

Fredrik R Krohnman, djurgårdare och allmän kverulant, känd (nåja) från Blog Dizz. (Texten är milt censurerad)

årets vrål:
I rangordning:

0-1 Hammarby IF - Vackra Djurgårdens IF, Söderstadion.
0-2 Hammarby IF - Stolta Djurgårdens IF, Söderstadion.
0-3 Hammarby IF - Fina Djurgårdens IF, Söderstadion.


årets pungspark:
Vid få tillfällen har Glenn Hyséns patenterade fras: "det är
beeeedröööövligt" passat så bra som vid Treat, Östermalms sunkhak &
motsvarighet till Södermalms Carmencita, efter att Djurgården för
ovanlighetens skull tagit tre poäng på Stadion i våras. IFK Glenn hade
besegrats med vackert mål mot noll. Glada i hågen promenerar
sällskapet den korta biten till krogen för att förtära än mer billig
öl, för att mötas av beskedet att "inga matchtröjor" är tillåtna. På
jävla Treat. Mitt på fucking Östermalm. På stället som är känt för den
halvtaskiga pommestallrik de kallar för förtäring & för sin finkelrika
öl.

Segerns sötma blev besk när vi återigen tvingades inse att vi gårdare
inte har några sköna plejs i närheten av stadion att hänga på, för
ärligt talat, hur kul är det att hänga på Östra?

årets personlighet:
Supporterkultur måste uppmärksammas mer. Få supportar har blivit så
vevade i TV-rutan som kuksugar-bajaren, som under upploppet & traumat på
Söderstadion såväl visade sin sexuella läggning som gestikulerade vad
han ville göra med djurgårdares lemmar ifall han fick möjlighet.
Han går fortfarande att se på ett Internet nära dig.

Rösta, läsare!

Alla Tre hörnor straff-läsare är förresten välkomna att rösta på sin kandidat till våra två specialpriser:

*Den gyllene badtofflan till den "som under året bäst har personifierat traditionella svenska fotbollsideal som att skava häl, jobba hårt för laget och i största allmänhet veta sin plats inom 4-4-2-uppställningen".

*Årets Mr Exclusive in Sports till "den inom fotbollsmedia som mest har utmärkt sig genom att utmärka sig."

Rösta före tisdag den 14 november!

Fotbollsgalan (4): Peronius, Schöldström, Sjöholm, Ystén

Olof Peronius, reporter på Offside.

Årets vrål: Ljungbergs mål på Paraguay. Det enda jag minns.

Årets pungspark: Sveriges åttondelsfinal mot Tyskland. Det impotenta i alltsammans.

Årets personlighet: Zlatan Ibrahimovic. Den ende som vågar skapa kontroverser.

Henrik Schöldström, sportkrönikör på Länstidningen i Södertälje:

Årets vrål: Sverige-Paraguay 1-0. Målet var inte vackert, men det kom. Fotboll är mer resultat än estetik. Och det är bara en av anledningarna till att jag mycket hellre ser Fredrik Ljungberg spela fotboll än bekläda husfasader.


Årets pungspark: Borde väl vara vad som hände på Söderstadion, Hammarby-Djurgården. Men jag röstar ändå på Roland-Gate. Roland Andersson, tror jag, är en av få i fotbollsbranschen man känner att man skulle kunna diskutera såväl fotboll, Seinfeld som Robert Nozicks "Anarchy, State and Utopia" med och verkligen ha utbyte av det. Typiskt då att han hamnar mitt i årets pseudo-debatt. Svensk media upptäcker, via ett uttalande som kanske inte var helt rent, att Saudi-Arabien inte bekänner sig till feminismen eller tillhör rättstaternas sfär. Det hade man kunnat komma på tidigare, om inte annat då det uppdagades att Sverige och svenska företag exporterar krigsmateriel till just Saudi-Arabien.

Årets personlighet: Med tanke på att allt fler i fotbollens värld gör allt mer för att dölja sin personlighet är valet enkelt - Kalmar FF:s Henrik Rydström. En man som av sin egen tränare blir utsedd till allsvenskans värsta skitsnackare slår enkelt ut både Lars-Åke Lagrell och alla som inleder varje intervju med ett "näej, men". Hedersomnämnande till James Keene och Olof Persson, två andra som verkar gilla den gyllene konsten trash talk.

Magnus Sjöholm, författare och frilansjournalist

Årets vrål: Det har varit en säsong där supportrarna spelat huvudrollerna. I alla avseenden. Årets vrål: 55 000 i Berlin!

Årets pungspark: Trodde aldrig att italiensk fotbollsjuridik skulle framstå som ett föredöme! Att Fröjdfeldt inte vågar blåsa straff i sista minuten av matchen Elfsborg-Djurgården är årets pungspark. Mitt mellan benen på vårt rättsmedvetande. Han kunde skyllt på att han inte såg det men att påstå att det inte var avsiktligt är löjligt. Som svensk fotbollssupporter hamnar man i det dilemma av brist på ansvar och moral som redan Mikael Wiehe påpekade för 30 säsonger sedan: Vem kan man lita på!

Årets personlighet: Rikard Norling. Modig, dumdristig, verbal fritänkare och 100-procentigt lojal mot sina spelare.


Henrik Ystén, författare till högaktuella Elfsborgsboken "Utmanarna" och reporter på Offside

Årets vrål: Elfsborgs guld. När 16 000 lokalpatriotiska bonnläppar på Borås Arena står upp de sista fem minuterna, får andan i halsen när det blir hands i straffområdet och sen kan släppa loss. Och djurgårdsfansen är gladast av alla.

Årets pungspark: Den andra landskampen mot Tyskland, andra momentet i tvåstegsraketen. Det kändes som slutet på svensk landslagsfotboll som vi kände den. Jag minns hur vi satt och fnissade framför tv:n, först när vi såg vilket juniorlag vi ställde upp med, sen när det stod 3-0 på slutet och vi satt och sa "Gör ett mål till för fan, det gör ingen skillnad!" Då var jag övertygad om att svenska landslaget inte hade någon framtid.

Årets personlighet: Rikard Norling. Ett helt nytt tillskott till den svenska elitfotbollen. Dels för mimiken och den unika metaforiken, men i första hand med att han bryter så skarpt med de tankar som dominerat inom den svenska tränarkåren med sitt extremt flexibla coachande.

Tre hörnor straffs fotbollsgala (3): Ernst, Niva, Weman

Tony Ernst, skribent på Sydsvenska Dagbladet, Expressen och rootsy.se:

Årets vrål: Det är aldrig "roligt" när ens eget lag spelar, inte ens när det går bra. Fotboll är inte "roligt"; bowling på fyllan är roligt. Fotboll är bara ångest, magkatarr och oväderskänslor. Då går alltså MFF bort. Och landslaget kollar jag inte längre på; det är över och förbi för mig. Återstår något annat svenskt lag då; vilket innebär skadeglädje eftersom jag avskyr alla andra svenska lag ungefär lika mycket (jo, med några differenser: IFK Göteborg slår högt, NK Croatia slår lägre).
Roligast i år har jag haft åt 3 saker: Peter Swärdhs "coachning", IFK Göteborgs försök att spela UEFA-cupfotboll igen samt rörelseschemat hos 14-miljonersmannen i Djurgårdens IF.

Årets pungspark: En läskkapsyl.

Årets personlighet: Zlatan Ibrahimovic. Han är i form! Han är ur form! Han tar sin andra raka scudetto! Han blir av med den! Han ska ha barn! Han kommer aldrig någonsin att bli såld till en ny toppklubb! Han går till Inter för rekordsumma! Han är kass! Han är bäst! Han är ute på kvällen efter läggdags! Han måste straffas! Han är slut! Han avgör mot Milan!
Sagan om Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna tar aldrig slut, får inte ta slut, vi behöver honom, han är den vi speglar oss i. Nåt sånt.


Erik Niva, skribent på Sportbladet:

Årets vrål: Du kan kalla mig förutsägbar, du kan kalla mig enkelspårig – men Fredrik Ljungbergs nick mot Paraguay går inte att se förbi. På listan över svensk fotbolls största ögonblick de senaste tio åren placerar den sig på andra plats; efter Zlatans klack, men före både Anders Svenssons frispark och San Siro-Svennes straffräddning.

Årets pungspark: Om vi ska kalla en pungspark för en pungspark och en felpass för en felpass finns bara ett alternativ. Med två minuter kvar av Champions League-kvalet mot Ruzomberok har Djurgården bollen under kontroll på offensiv planhalva. Det är då Enrico Cardoso Nazaré från Belo Horizonte bestämmer sig för att – som det så populärt heter – vända spelet. Tänkt och gjort; Enrico spinner runt och slår en fullständigt oförklarlig 40-meterspassning rakt bak till hungriga slovaker. Så snabbt kan en 5-0-förlust mot CSKA Moskva ryckas ifrån dig.

Årets personlighet: I en tid då politiker, företagsledare och religiösa patriarker bleknar i ljuset av de svenska landslagsspelarnas betydelse... Erik Edman. The man don´t give a fuck.


Mats Weman, författare och skribent på bl a Offside och Café:

Årets vrål: Vi kommer inte att sakna honom. Han gjorde ju bara sex matcher den här säsongen, trots allt. Men bakom sig lämnar han ett ljuvligt ögonblick, då han plötsligt bestämde sig för att 4-2 skulle kännas säkrare än 3-2, varpå han gjorde en dubbel Hamrin som avslutades med en klinisk passning till en helt fristående Marcus Pode. Jari Litmanen gjorde MFF-året värt att leva. Trots allt.

Årets pungspark: Tack gode Gud för att ingen semester förlades i närheten av Strömvallen i närheten av den 23 juli. Än idag förstår jag inte hur de tillresta fansen kunde överleva denna fysiska förnedring. Leder man med 3-0 i paus förlorar man inte med 4-3. aldrig. Självfallet inte om man heter Malmö FF. Och i synnerhet inte mot Gefle.

Årets personlighet: Det är lite lustigt, men årets personlighet har bland annat utmärkt sig med sin brist på personlighet. Samtidigt: efter straffstölden på Borås Arena var det Rikard Norling som stod, stolt och stark, inför TV-kamerorna och sa: "Det brukar jämna ut sig över en säsong, hade vi gjort mål mot GAIS hade vi inte behövt diskutera det här". Se och lär, José Mourinho, Arsène Wenger och Sir Alex Ferguson.

Omvärldsbevakning: Gatu till Sydis

Det ryktas att Anja Gatu ska ta över efter Åke Stolt på Sydsvenskan. Eftersom Anja är en trogen läsare här på Tre Hörnor Straff (i alla fall tror vi det ety hon länkar till oss) är jag förstås entusiastisk. Eller, min glädje grundar sig inte enbart i att hon begripit just vår storhet.

Läs exempelvis hennes kärleksförklaring till läktarkulturen för att "det finns få ställen i vårt samhälle där det är legitimt för män att pyssla, hitta på gulliga ramsor och mysa tillsammans på samma sätt. Det är en del av det som gör allt så fint. Det kan ju vara lite knepigt att vara en pysslande myskille annars." (I kommentarerna till samma bloggpost skriver förresten Dan Blomberg ut nästan hela min favoritramsa "Vi är inte AIK") Och läs mer grejer på bloggen också, hon har ett perspektiv på fotboll som man sällan ser i tidningar och man får den där omedelbara gemenskapen i insikten att här är någon annan som också räknar sitt liv från match till match, som också har möjliga resultat och felaktiga offsideavvinkningar och särskilt smarta passningar integrerade i en hjärna som för all del också funderar över segregation och Elfride Jelinek och marmeladrecept. Jag känner henne alltså inte, men det finns något där som vi otvetydigt delar. Jag hatar iofs Jelinek.

Anja jobbar på tidningen Macho, är född på 80-talet och, ja, det går ju inte att låta bli att nämna det, är kvinna. Jag har inte läst hennes rena fotbollsartiklar i Sydsvenskan, men vi kan nog utgå ifrån att hon har bättre kontroll på metaforerna än Stolt. Om det är någon som har läst hennes fotbollsalster i tidningen närmare vore jag tacksam för vidare upplysningar. Men tills vidare nöjer jag mig med att i rent och purt systerskap, ren och pur ilska över att sportjournalistiken hittills tillåtits vara reservat för stilistiskt obegåvade män i västar med många fickor som fortfarande drömmer våta drömmar om Stefan Schwarz, ren och pur glädje över att något faktiskt skulle kunna vara annorlunda, ropa ett stillsamt hurra.

Gala! Gala! Gala! Ekström, Rydström, Svensson

Andreas Ekström, kulturskribent på Sydsvenska Dagbladet, bloggar på Nya Ordlekar

Årets vrål: Gefle IF:s makalösa vändning mot Malmö FF. 0-3 blev 4-3 hemma på Strömvallen. Liten slår stor. Liten var på alla sätt roligare än stor i Allsvenskan 2006.

Årets pungspark: Den utdelade Tyskland till Sverige i åttondelsfinalen i VM, genom att vara bättre i allt. (Men den som säger att Sverige gjorde ett dåligt VM förstår inte mycket om fotboll.)


Årets personlighet inom svensk fotboll: Glenn Strömberg. Alltid bäst.

Henrik Rydström, mittfältare Kalmar FF, krönikör i fotbollsmagasinet Offside, nöjesskribent i Barometern.

Årets vrål: Visserligen hördes vrålet knappt, men det förtjänade ett dylikt; när vi i Kalmar FF manövrerade ut holländska Twente på hemmaplan i Intertotocupens final. Suveränt försvarsspel och sylvassa kontringar gav en rättvis 1-0-seger och visade att svenska lag visst har förmågan. I returen i
Holland hade vi 1-1 till drygt tio minuter återstod, men tappade i slutet. I åtanke bör vi ha att vi saknade vår skytteligavinnare Ari i båda mötena.

Årets pungspark: Landslaget och dess sandlådebråk. Hur ska man kunna engagera sig i ett lag där spelarna är småpåvar?


Årets personlighet inom svensk fotboll: Magnus Hedman - för underbar snusförnuftighet och lillgamla kommentarer.

Mattias Svensson, debattör, dokumentärfilmare och Ayn Rand-scholar

Årets vrål: Derek Boateng tunnlar Robert Stoltz (som valde dif framför gnaget) och slår in 2-0 i vårens 3-1 derby mot aporna. Där, i det ögonblicket, är AIK tillbaka i fotbollseliten.

Bubblare: Lasse Sandbergs panikutbrott på presskonferensen efter ovan nämnda derby.

Årets pungspark: Arnefjords självmål mot Helsingborg, 2-2 på övertid. Årets match i andra halvlek. Gnaget defilerar, bränner ohyggligt massa frilägen vid 2-1, och bara ett inkast från den förvisso långkastande Björck i 92:a minuten återstår. Sedan är allt tyst och mörkt. Hur många gånger har man inte för sitt inre repriserat den där bilden i sitt huvud och hoppats att den skulle sluta annorlunda.

Bubblare: Peter Fröjdfeldt som inte blåste straff för årets kanske mest solklara hands. För första och enda gången saknade jag Disco-Frisk, som aldrig hade tvekat att träda in i strålkastarljuset som den avgörande faktorn och fotbollens själva raison d'être genom att blåsa straff i slutminuten, vare sig det var straff eller inte. Fröjdfeldt är den ende som fått mig att allvarligt tvivla på min skepsis mot att placera underlåtelse i samma kategori som andra synder. Som AIK-are hade man förlikat sig med resultatet redan i förhand, men denna incident gjorde nästan i sig själv att silvret smakade surt. Men eftersom den också förstärker självbilden av AIK som klubben alla andra hatar (och vafan gör det?) så är det inte samma bottenlösa sorg.

Årets personlighet inom svensk fotboll: Lars Lagerbäck med hästlängder. "De är enter" skrev en bekant när någon TV-kanal bandat hur Söderberg - Lagerbäck mumlat till varandra på bänken. Jag fnissar fortfarande åt den där liknelsen med de slöa trädvarelserna från sagan om ringen. Och än mer åt den alltmer desperata klicken av pladdrande textmassekonstruktörer i pressen som får ägna sig än mer åt sig själva eftersom de inte lyckats få något vettigt alls ur Lagerbäcks senaste klargörande. Genidraget senast att lägga till ett "säkerligen" i beskedet om Zlatan skulle vara med i landslaget igen gjorde att ingen visste om det verkligen var bekräftat eller inte.

Tre hörnor straffs fotbollsgala (1): Göransson, Lundh, Nylin, Utvik

Utan att plåga världen med förargelseväckande scenuppträdanden eller kräva närvaro av stackars ovilliga fotbollsspelare kommer TRE HÖRNOR STRAFF att under värdiga former avhålla sin egen fotbollsgala. Ett antal kloka personer har fungerat som jurymedlemmar och vi kommer med början idag att redovisa deras val av:

*Årets vrål (den svenska fotbollssäsongens roligaste ögonblick)

*Årets pungspark (årets negativa motsvarighet)

*Årets personlighet inom svensk fotboll.

Mattias Göransson, chefredaktör för fotbollsmagasinet Offside:

Årets vrål: Jag utser rubriken på Lars-Åke Lagrells krönika i programmet till den avgörande U21-matchen mellan Sverige och Serbien. Sverige hade 3-0 med sig från bortaplan, rubriken löd: »En fjäder i hatten för svensk fotboll.« Matchen slutade 0-5 på hemmaplan.

Årets pungspark : Att Sverige hade VM:s sämsta anfallspar. Eftersom spelarna råkade heta Henrik Larsson och Zlatan Ibrahimovic lyckades de flesta förtränga denna enkla förklaring till fiaskot. Blockeringen väntas hävas runt år 2018, när Andreas Isaksson gör sitt femte VM.

Årets personlighet: Pål Lundin. I år och alla andra år.

Olof Lundh, fotbollskrönikör på TV 4:

Årets vrål: Olympiastadion i Berlin 15 juni. Halva Sverige intog den tyska huvudstaden – mäktigt och skrämmande på samma gång – och Fredrik Ljungberg förlöste en storm av känslor med sin nick. Buster, 6, var som speedad när han strax efter midnatt inte kunde sluta mässa: ”bye, bye, Paraguay.”
Om det varit en film hade slutet inte känts äkta utan typiskt Hollywood.

Årets pungspark: Dårarna bland Bajens fans som bröt matchen mot Djurgården. De och alla andra huliganer har inte bara sparkat svensk fotboll på ett känsligt ställe utan tagit ett klassikt punggrepp och vägrar släppa taget. Och de kniper till allt oftare.

Årets personlighet: Som alltid: Lars-Åke Lagrell. En uthållighet och intensitet som får Duracell-kaninen att skämmas. Han är svensk fotbolls superhjälte: ”unstoppable” och med en dräkt av teflon.

Lars Nylin, fotbollsskribent och A&R på Bonnier Amigo Music Group:

Årets vrål : Andreas Hermansson gör i Superettans 25:e och näst sista omgång 1-0 för GIF (med versala bokstäver!) Sundsvall mot Umeå. De hård spända nervtrådarna blir skönt mjuka silkeslinor och Sundsvall vänder efter slutresultatet 6-0 ett brutalt übermoll till något slags dur. Under en säsong som alltför länge gick i Wilson-skuggans dalgångar. Wilson som i David Wilson, en Baxter-wannabee som kom från de granitgrå försvarsklipporna i Ljungskile och sabbade vårt omedelbara återtåg till Allsvenskan. Ve dig Wilson, håll dig till silltallrikar och Jörgen Wålemark resten av din karriär. Utan Wilson, från den 15:e omgången, toppade Sundsvall Superettan och borde naturligtvis ha gjort Trelleborg sällskap till den serie som utanför Rambergsvallen kallas för den svenska fotbollens finrum.

Årets pungspark: I omgång 13 (yeah!) straffavgör Umeå på stopptid till 2-1 mot GIF Sundsvall. Insikten slamdunkas i skallarna på oss giffers: detta kommer att bli en säsong i Wilson-skuggans dalgångar. Målskytten är därtill en gammal avdankad Giffer, Magnus Henrysson.

Årets personlighet: Rikard Norling. Mannen, myten, nörden, geniet.


Magnus Utvik, författare och bokrecensent på SvT Morgon:

Årets vrål: Pablos Pinones-Arces 1-0-mål mot Elfsborg hemma på Söderstadion. Ett vrål som lyfte mot himlen.

Årets pungspark: Tre poängs avdrag för Hammarby.

Årets personlighet: Elfsborgs guldtränare, Magnus Haglund.

What's in a name? that which we call The Dank by any other name would smell as sweet

Som ett led i vår ständiga strävan att förmedla garanterat värdelöst vetande till er TRE HÖRNOR STRAFF-läsare kan vi idag avslöja att det vanligaste namnet på en svensk landslagsspelare genom alla tider är....

(vänta, håll andan och föreställ dig hur du redan nu i helgen med hjälp av denna kunskap blir festens medelpunkt)

....ERIK ANDERSSON!!!

Inalles fyra sålunda nämnda individer har under årens lopp fått ikläda sig de blågula färgerna och gå till storms mot riksens fiender. Intressant nog (här harklar du dig lite grann och gör en liten konstpaus som får skaran kring dig att tätna ytterligare) har ingen av dem lämnat några större spår i hävderna. Ja, två av dem fick bara göra en landskamp överhuvudtaget, nämligen den högerhalv i IK Sleipner som var crazy nog att stava sitt förnamn "Eric" och som den 1 juli 1927 var med om att besegra Estland med 3-1 hemma på Idrottsparken i Norrköping (6 av 11 svenskar i den matchen var f ö från Norrköping, ty detta var en tid när förbundet höll i reskassan), samt Landskrona BoIS-målvakten som den 11 juni 1939 var med om att slå Litauen med 7-0. Detta (här spänner du sådär lite lagom nonchalant blicken i den tjej du vill ha med dig hem när ljusen börjar slockna) var en av de få landskamper, om inte den enda, som spelats i Karlstad och denne Erik Andersson är dessutom möjligen den ende svenske landslagsmålvakt som aldrig släppt in ett mål.
Ja, och så återstår bara att i korthet nämna (nådastöten!) IFK Malmös Erik Andersson, som spelade i 2-2-matchen mot Österrike i Wien den 26 mars 1921 (legendariske målvakten Sigge Lindbergs landslagsdebut) då han gjorde Sveriges kvitteringsmål och i returen i juli samma år (1-3 på Stockholms Stadion). Och (på väg hem genom stan), den mest kände bäraren av namnet, IFK Göteborgs vänsterhalv som mellan 1923 och 1926 gjorde hela sju landskamper.

Och morgonen efter, när det ständigt lika pikanta problemet uppstår att hitta något att konversera om vid frukostbordet? Frukta icke, TRE HÖRNOR STRAFF är din vän i nöden. När du i förbigående redovisat de namn som har haft tre representanter i landslaget ("Sven Andersson", "Bertil Johansson", "John Nilsson", "Lennart Nilsson", samt "Erik Persson") övergår du osökt till att föra det vanligaste namnet inom dagens svenska elitfotboll på tal. Vill du dra ut på nöjet ber du honom eller henne (TRE HÖRNOR STRAFF har inga förutfattade meningar vare sig om läsarens kön eller hans eller hennes sexuella preferenser) att komma med en gissning, innan du med ett vänligt leende, sedan gissningen oundvikligen visat sig felaktig, avslöjar att tätpositionen delas av tre namn med vardera tre bärare:

ANDREAS JOHANSSON (förutom den stillsamme dalslänningen i Wigan och Halmstad-AJ har Jönköping en 18-åring med detta namn i truppen).

MIKAEL NILSSON (en bänknötare i Panathinaikos, en i Brommapojkarna och en i Degerfors), samt

JOHAN ANDERSSON (der sogennante "Dank", numera i Giffarna, spolingen BoIS just sålt till MFF samt den Lammhultsson den mycket minnesgode TFF-anhängaren minns som mycket anonym inhoppare under katastrofsäsongen 2001 och som numera förgyller Jönköping med sitt spel).

Det borde vara nog för att förbereda återvändandet till sängen och en fortsatt trevlig helgdag i densamma. TRE HÖRNOR STRAFF återkommer med ytterligare konversationstips för den första dejten, bröllopsmiddagen och de äktenskapliga fredagskvällarna framför tv:n.

Huliganer och världsförbättrare

När jag var 21 år och hade mitt livs första jobb på informationsavdelningen på Svenska Arbetsgivareföreningen var jag ansvarig för det som hette Näringslivets Mediainstitut. Skratta inte, vi har alla våra skelett i garderoberna. Under samma period lärde jag mig förresten också att skriva tal enligt Peggy Noonans modell och var mycket irriterad över att svenska direktörer faktiskt inte ville hålla reaganeskt känslosvallande pekoral om, tja, arbetsgivareavgifterna eller nåt.

NMI finns visst fortfarande och Erik "popvänstern" Zsiga har gått igenom och jämfört mediebevakningen av skandalmatchen på Söderstadion tidigare i höst med bevakningen av den politiska skadegörelse som skett i samband med Reclaim the Streets demonstrationer. Han visar bl a att den avbrutna matchen fick nästan lika mycket uppmärksamhet som fyra års Reclaim-manifestationer med påföljande skadegörelse och att det politiska våldet visas mycket större förståelse än fotbollsvåldet.

Jag kan inte bedöma hur pass seriös den här granskningen är, och såklart finns det en politisk poäng bakom. Men det är ändå intressant att se att rubrikerna om "fotbollsmördare" (som när fyra man sprang in på planen) inte har någon som helst motsvarighet i rop om "demokratimördare" när en politisk organisation som Osynliga partiet öppet går ut med våld och skadegörelse som politisk metod. Som ex när man försökte förhindra vanliga väljare från att komma fram till de etablerade partiernas valstugor på Medborgarplatsen i september. Enligt rapporter jag fått ställde för övrigt både Djurgårdens och Hammarbys våldsammare element upp med folk till den aktionen.

Kanske är det också här framtiden ligger för de smartare huliganerna. Skaffa lite politisk fernissa, tänk St Pauli-anarkism eller Livorno-kommunism (Lazio-fascism skulle sannolikt inte gå hem så bra på Aftonbladets kultursida), vifta med vedertaget ironiskt vänsteroppositionella symboler, korsslagna kugghjul och benskydd eller nåt, lägg in tydligt politiska texter i hatramsorna och hävda att domarkåren är en representant för det kolonial-kapitalistisk-patriarkala förtrycket. Sen får ni slåss i era grusgropar i fred och albanen med alla Z i namnet kommer tävla med Stefan Jonsson om att skriva djupast hyllningsessäer till den nya politiska väckelsen.

Bärs o thinner - Bajen vinner! Olé, olé - socialgrupp 3

Hammarby-Gefle förra tisdagen. Några minuter efter kickoff banar sig två minst sagt oregerliga jeppar genom publikhavet och ställer längst upp på klackläktaren. De väljer att ställa sig bredvid mig, vilket innebär att de stundtals står på mig eller lutar sig över mig. När de över huvud taget orkar stå, lika ofta måste de sätta sig och ägnar sig då att krama varandra eller plåstra om den hand som kommit för nära den medhavda och sedermera trasiga whiskyflaskan. Emellanåt kommer killarna ihåg var de befinner sig, ställer sig upp och hojtar "BAJEN!". Det handlar helt enkelt om två killar som suttit i nån lägenhet i söderort, knarkat lite grann, kommit på att det är Bajenmatch och bestämt sig för att åka in. Den här kategorin supportrar syns knappt till längre. 8000 säsongsbiljetter och borttagna direktinsläpp har sorterat bort de socialfallsgäng som brukade komma indråsande via tunnelbanans gröna linje. Saknar jag dem? Ja, faktiskt. Inte så att jag längtar efter närkontakten med missbrukarna eller tycker det är bra med folk som blandar ihop sångerna och har svårt att koncentrera sig på matchen. Det jag saknar är snarare idén om att gå på fotboll som en spontan handling. Och så vill jag att de här människorna ska fortsätta känna att Hammarby är deras lag.

Perpetuum mobile

Man vet att man bor i Stockholm när morgontidningens bevakning av Elfsborgs SM-guld inleds med ett uppslag om den "missade straffen". Plus en slingerbultig Majlardkrönika med sedvanligt språktrassel: "..den flagranta armföring som Andreas Augustsson utförde...". Rimligen slutar det här med att vi byter tidning igen, varefter DN:s kulturskribenter och Johan Esk driver mig tillbaka till SvD, och så vidare i evigheters evighet... Tertium non datur, som kanske T.S. Eliot sa.

Wigar Bartholdsson lever

Jag erkänner att det var ett dilemma. Det finns två sorters matcher jag absolut ser direkt på tv: antingen en där ett lag jag håller på är inblandat (svenska landslaget, Trelleborgs FF, MFF om de spelar en jävligt viktig match) eller en viktig match där jag utan psykiska men kan se vilketdera av laget vinna (typ VM-finalen). Detta var en duell där jag, som landsortsbo, inte ville se Elfsborg förlora; men jag visste också att jag skulle kunna distansera mig från smärtan om jag valde att inte se matchen på tv. Det alternativet existerade ju faktiskt.
Och till sist tog beslutet från mig. Först krävde barnen en utflykt till Naturhistoriska muséet (där jag f ö såg gamle örebroaren, hif-aren och högst temporäre djurgårdaren Johan Wallinder stå med en liten flicka och beundra den skånska simdinosaurien Thalassomedon). Sen, när jag väl kommit hem, visade det sig att Canal+ inte fungerade. Troligen ligger det en obetald räkning i ett bortglömt fönsterkuvert nånstans.
Lika bra, insåg jag. En sån här match, allsvenskan överhuvudtaget, ska avlyssnas på Sportradion. Som det varit hela mitt liv. Men det var nervöst att lyssna. På radio låter det som kan bli mål vilken sekund som helst. Jag fick fly skräcken för ett djurgårdsmål genom att växla teorier om hur det kommer sig inspelningen av Beatles "Rain" låter så egendomlig på min iPod med den beundrade bloggkollegan grönasidanupp (som säkert är lika glad som jag i detta ögonblick, av samma skäl fast kanske ändå något annorlunda).

"Vad fasen säger man?" säger just nu Mathias Svensson och ursäktar sig i nästa andetag för att han svär i radio.

Västergötland tillhör ett annat sekel. Ett jädra stort grattis, dock!

Andersson i nedan

Eftersom vi på TRE HÖRNOR STRAFF ständigt strävar att lyfta blicken från nuets efemära stök och bök (guldstriden i Allsvenskan) mot de stora och eviga frågorna, och eftersom Isobel redan varit inne på en viktig namnskicksfråga, tänkte jag ta upp en annan som sysselsatt mig en del. Jag talat naturligtvis om de försvunna Anderssonarna. Många med mig minns väl landslaget för en nio-tio år sedan som till mer än hälften verkade bestå av folk som hette Andersson. Detta vid en tid då, precis som nu, Sveriges vanligaste efternamn (276 131 mot 273 669 Andersson i SCB:s senaste mätning), var Johansson. Detta har alltid synts mig som en gåta som kräver sin lösning. Rekryterar fotbollen sina spelare ur befolkningslager (klassmässigt eller regionalt) där namnet Andersson är vanligare än rikssnittet? Faller folk med namnet "Johansson" bort innan de når eliten? Eller mindes jag fel, helt enkelt?
Nej, en förteckning över Sveriges landslagsmän genom tiderna avslöjar att Andersson leder stort - 59 stycken mot 37 Johansson. (Carlsson/Karlsson, som sammanräknat enligt SCB är Sveriges tredje vanligaste namn, står för 39 landslagsmän genom tiderna). Listan på svenska elitspelare (Allsvenskan+proffs) i "Årets fotboll 1999" upptar 22 Andersson mot 9 Johansson (och 13 Karlsson/Carlsson). Uppenbarligen mindes jag rätt.
Men det är chockerande att behöva berätta: när jag kollar upp dagens elitspelare är bilden plötsligt en annan. SvFF:s egen statistik över spelare i Allsvenska och superetta år 2006 omfattar 17 Andersson (9 i Allsvenskan, 8 i Superettan) mot 21 Johansson (11+10). Den enda proffs-Andersson jag kommer på (Christoffer i Norge) förändrar knappast den övergripande bilden. Vad som ligger bakom denna fotbollsnamnens egen växthuseffekt vågar jag mig inte på att spekulera om. Inte heller hur det på sikt påverkar svensk fotbolls kvalitet. Jag bara pekar på vad som håller på att hända. Kan vi agera innan det är för sent?

Konsternas vagga, la douce France

Jag ser mer och mer Johan Orrenius som den svenska fotbollsjournalistikens framtid. Fin stuns i intervjun med Mathias Svensson idag. Rolig exposé över Elfsborgsspelarnas konsumtionsvanor igår också, särskilt detaljen om att Léandre Griffit var den ende som brukade besöka Akademibokhandeln "där han köpte vykort och frimärken". Glöm aldrig att Frankrike är en kulturnation!

Alla heter Glenn

Det finns vissa myter som kringgärdar svensk fotboll. Trelleborg anses spela tråkigt, AIK anses vara en "storklubb", alla anses heta Glenn i Göteborg. Inför allsvenskans avgörande finns det goda skäl att undersöka dessa saker närmare. Det har Tre Hörnor Straff förstås gjort. Via en bloggkollega kom vi över siffror på hur många som egentligen heter Glenn. I Göteborg, Stockholm, Malmö och Sundsvall. Beväpnade med SCB:s siffror över tätorternas invånartal har vi slitit med miniräknaren. Resultatet är häpnadsväckande.

Glenntoppen
4. Stockholm. Föga förvånande för den som besökt en stockholmskt ståplatsläktare under matcher mot västsvenska lag är Glenn inte särskilt populärt i huvudstaden. Blott 0,1 promille av Stockholms befolkning heter just så. Tyvärr har vi ingen uppfattning om könsfördelningen.

3. Malmö. Inte heller i södra Sverige står Glenn stark. Men med 0,3 promille Glenns i befolkningen tredubblar man huvudstadens andel, och om man jämför med inhemska profiler bör tilläggas att blott 0,2 promille av Malmöborna lystrar till namnet Percy.

2. Göteborg. Nå. Heter alla Glenn i Göteborg? Svaret blir ett rungande "Nej". Även om 0,8 promille av göteborgarna går under det mytomspunna namnet är resultatet tragiskt för alla dem med högre pretentioner för den regionalnominala självkänslan. Kanske skulle resultatet ha blivit mer tillfredsställade om Hovås tillåtits bilda egen kommun.

1. Sundsvall. Att åka ur Superettan torde för GIF Sundsvall vara mindre kvalfyllt än det här resultatet. Landets Glenn-tätaste stad ligger inte ens på västkusten. I Sundsvall ståtar nästan en hel promille, eller specifikt 0,9 promille, med namnet Glenn. Det är bara att öva in nya ramsor nu. Alla heter Glenn i Sundsvall må ha sämre rytm, men det är åtminstone mer med sanningen överrensstämmande.

Tre Hörnor Straff återkommer med fler lösta mysterier. Som t ex varför AIK, med två SM-guld de senaste 59 åren, alltså färre än Halmstad och Öster men lika många som Åtvidaberg, kallar sig själv för storklubb.