23 november 2006

A clockwork orange

Jag bläddrar i antropologen Desmond Morris "Fotbollsfolket", en födelsedagspresent från Hagström som jag inte kommit mig för att öppna än, fast det var två månader sen jag fyllde. (Förlåt, Msgnus, men du har två barn själv och du vet hur det är!) Särskilt fastnar jag för resonemanget om tröjfärger. Morris driver tesen att fotbollströjor fyller samma funktion som färgerna hos farliga djur: "De sänder ett omedvetet budskap som säger: 'Jag är utan fruktan - jag är inte rädd att visa mig." Av den anledningen tycker Morris att det är konstigt att de gula och brandgula färger som så ofta förekommer hos farliga djur inte är vanligare bland fotbollsspelare. Hans förklaring är att färgen gult i engelskspråkiga länder associeras med feghet. Den brandgula färgen har däremot en annan nackdel - "Det är en mellanfärg - halvvägs mellan gult och rött. Alla mellanfärger är illa sedda hos fotbollsfolket, precis som alla bleka nyanser av rena färger (som blekblått, ljust rosa osv). Det tycks som om mellanfärgerna har en psykologisk nackdel som tyder på 'obeslutsamhet'"
Allt detta skrevs för många år sen, innan de vackra tröjor som Isobel postade i förra veckan såg dagens ljus. Ändå hittar vi kanske här förklaringen till att det holländska landslaget aldrig riktigt fått de framgångar deras begåvning borde berättigat dem till. Och till att Malmö FF, i ljusgrå bortdräkt, lyckades falla igenom så katastrofalt mot Gefle. Framför allt förstår vi nu varför guldet vanns av det där gultröjade laget från Sjuhäradsbygden. Vem kan stå emot en Anders Svensson som stormar fram och sänder ut budskapet: "Jag är utan fruktan - jag är inte rädd att visa mig"?

9 kommentarer:

roosvaldinho sa...

Hmm. Desmond Morris har alltså (ännu en gång) misslyckats med att koppla människors beteende till djurens. Om han själv konstaterar att hans tes inte hålller - brandgula tröjor är ju uppenbarligen ovanliga och inte vanliga - kanske det är läge att förkasta tesen.
Färgreflektion: det är väl inte bara i engelskspråkiga länder som gult är en illa sedd färg. Jag tror att gult ända sedan medeltiden symboliserat falskhet och skenhelighet, vilket inte ens Anders Svensson vill förknippas med.

Hagström sa...

Falskhet, skenhelighet, är det därför som Sverige har gult i flaggan?

Neander sa...

Och hur tolkar man då det faktum att Djurgården har gult i klubbmärket, men dolt detta faktum i valet av dräkt?

Per sa...

Fotbollsfolket är en av de dravligaste böcker jag har läst (delar av). Desmond Morris lanserade för övrigt teorin att människorna har varit vattenlevande under en period, det ska vara därför vi saknar päls och har näsor som pekar neråt.
VAD GLAD JAG ÄR att ni har bytt layout på sidan!

Studiomannen sa...

Den sporten som ni inte vill kännas vid här har ju anammat farligheter. Och inte bara då i NHL. Det är bara "chicken swedes" i landslagsdräkten som hänger med. Fast Lönnlöven vet att det är hårda broilers i kycklingdräkterna.

På klubbnivå här hemma också anses svart och rött framförallt vara "farliga" färger.

Så Morris kanske flummar till det, men han är inte ensam om att teoretisera om detta ämne.

roosvaldinho sa...

Klippt från nätet:
"Förklaringen till varför människan och vissa andra primater har trefärgsseende (och inte tvåfärgsseende) har länge antagits vara att bättre färgseende underlättar när man letar efter mogen frukt."

Vet inte riktigt vad det säger, men jag är säker på att också detta går att applicera på klubbtröjor.

Grumpy sa...

Jag som är en stor fan av det lite nedsättande "babyblått" som benämning för klubben som hör hemma på Malmö stadion måste då påpeka att det inte bara är deras bortadräkt (och deras spel den gångna säsongen) som är blek(t).

Honken sa...

Det finns en hel del stoff i den där boken. De olika segergesterna, detaljstudierna av fan och framförallt fotbollen som ersättning för vildmannens jaktmoment.

Jesper sa...

honken: ja, fast precis som alla som har hittat någon form av allt förklarande teori för mänskligt beteende (marxister, genusteoretiker, postkolonialister o dyl) har han en tendens att se bekräftelse på sina teser precis överallt. När jag bläddrade i Desmond Morris kom jag att tänka på vad Kingsley Amis skrev om sociologer: "There is an innocence, an unwordliness about most sociological writing which can be its greatest charm. With the possible exception of public relations, I can think of no field of cultural activity in which the expert seems to start off with so much less information than the ordinary citizen. This island is now [detta skrev 1962] full of voices announcing with an air of discovery that people do football pools and watch television and go dancing. What is at work here is not so much real ignorance (though there is that) as an error of approach. Encouraged, perhaps by deluding dreams of his subject one day becoming an exact science, this sort of sociological writer is determined to take nothing for granted and sets about rephrasing common knowledge with the assistance of figures, charts and tables. The result of these gestures towards objectivity is often that he begins to sound like a Martian - dazed by so much novelty, moving on from one topic to the next just when he seems about to say something that might interest a human being."