16 november 2006

Status Quo i Allsvenskan

En blandning av unga talanger och rutinerade rävar. Känns mönstret
igen? Javisst är det Status Quos framgångsformel som ligger till grund för de allsvenska lagens värvarmönster.
- Alla vill ju ha taktfast boogie med spets, säger TFF:s klubbchef
Lasse Larsson till THS under ett seminarium på temat långsökta paralleller mellan gubbrock och allsvensk fotboll.
Mötet modererades av Niclas Kindvall och Henrik Rydström. Allsvenskans kändaste indie- och bibliotekariealibi.
Kindvall lanserade en intressant parallell mellan MFF och Rolling Stones. Analysen gick i korthet ut på att stenarna bara levererat skit sedan Tattoo you.
- Jag menar bitches to babylon och dirty work. Vad är det för mög?
Kindvall ångade på och menade att det krävs nytändningar för att ettband ska kunna uppnå och bevara det organiska och lediga sväng som
finns på Exile on main street och Sticky Fingers.
Vattenbärare som Billy Preston och Nicky Hopkins måste få plats men dåoch då behövs det en Ronnie Wood eller Mick Taylor. Kanske Wigans
Andreas Johansson?
Bruket av hemvändare sågades rejält.
- Det är ju knappast så att Bill Wyman skulle vara en injektion i Stones i dag.
Henrik Rydström menade att klubbarna hade ett varnande exempel i Black Sabbath anno 1983 då gruppen hade Ian Gillan på sång och Bev Bevan(ELO) på trummor.
- Det blev lite Deep Purple och lite Sabbath. Det fanns ingen tydlig spelidé.
Han menade att KFF var byggt som ett punklag med exotisk udd.
- Ja, som Rancid eller Clash för den delen.
Påståendet fick några i publiken att muttra att det snarare liknadekängpunkarna Dia Psalma och Coca Carola men Rydström låtsades inte höra och gliringen föll till golvet.
När landgångarna och lättölen rullats in blev det mera fart på seminariet. Elfsborgs tränare Magnus Haglund fick skit för att han ? profiterat på bossens goodwill? genom att posera med gitarr och påstå
att han har ett hungrigt hjärta i Expressen.
Häcklarna ansåg att Elfsborg snarare var att likna vid det kristna hårdrockbandet Jerusalem eller tidiga Freestyle. AIK:s Rikard Norling var oberörd under tumultet men sa mellan tuggorna att han såg sig som
en korsning mellan demonproducenten Phil Spector och Jerry Williams.
Lite på gränsen men ändå hårt arbetande.
- Individ och kollektiv i en spännande symbios.
Tre hörnor straff lämnade mötet med andan i halsen och majonnäs på kavajen men inbjuder nu läsekretsen att delta i det angelägna arbetet med att hitta fler långsökta paralleller.
Bästa bidraget vinner en hembränd cd signerad Pål Lundin.

11 kommentarer:

Anonym sa...

HBK är som Gyllene Tider - folkligt, skit-tråkigt, framgångsrikt men det var rätt längesen...

gwendur sa...

Assyriska är som de här trummande och dansande Ändernas Söner som finns i varje huvudstad, och irriterar alla till döds och säljer chorizos och skit. Fan. Jag ska åka till fucking Peru, spela svensk folkmusik på nyckelharpa och sälja surströmming. Lite som när Samba Erik åkte till Brasilien och tränade. Ni fattar. Ni är ju inte dummare än så.

Per sa...

Djurgården är Beastie Boys, eller kanske Strokes för att ta ett fräschare exempel. Först älskade alla allt dom gjorde. Sen var allting skit helt plötsligt fast det dom gjorde var typ ungefär samma grej som vanligt, bara lite lite sämre.

Studiomannen sa...

AIK är som Rydell & Qvick. Apar gärna efter andras idéer, knycker lite här och var, är lite hemvävda, har en rejält trogen publik, samtidigt som alla andra försöker låtsas som att de inte finns.

Dessutom retar både Rydell & Qvicks OCH AIK:s framgångar upp många.

Och bådas publik sjunger Back in Black.

leif e sa...

Då måste väl MFF vara 50 cent/Jay-Z/Puffie D. Stenhårt jobb för grabbarna från enkla förhållande till stora framgångar. När de blivit stora elefanter slår det över och de ägnar sig mer åt att köpa bling-bling (Jari och Afonso) än att skriva musik och vinna SM-guld.
(erkännes att jag inte vet speciellt mycket om hip-hop, men det känns viktigt att få in MFF i kommentarerna...)

HIF måste väl vara Dolly Parton. Mjölkkossan.

Jesper sa...

leif e: som stor Dolly Parton-beundrare vet jag inte om jag gillar HIF-parallellen. Det framgår inte alltid av dollybilden i Sverige, men hon gör faktiskt högkvalitativa skivor med jämna mellanrum. I kombinationen av glamour, traditionsförankring och extrem hantverkarkvalitet saknar hon motsvarighet inom svensk klubbfotboll. Snarare påminner hon om Henkes förra klubb.

Anonym sa...

Mja,

HBK känns mer som Toto. Hemvävd känsla med gediget hantverk utan överraskningar.Individuellt starka spelare med mycket lagmoral. Trots lovord från recensenter slår de aldrig igenom på allvar...

Nu börjar de dessutom kännas lite gamla och bedagade.

/Flugan på väggen

leif e sa...

Jag vet. Svenska intellektuella måste av nån outgrundlig anledning numera gilla c&w vilket förstås gör Dolly untouchable. Just därför hänger en billig ironisk schyffertbröstpoäng så skönt.

Henkes (förr)förra klubb. Celtic vinner allt på hemmaplan men är helt okända och oälskade overseas. Håkan Hellström?

I min värld skulle då Dolly möjligtvis (bröstskämt borträknat) ha haft sina stunder, men nu vara sönderkramad av intelligensian...GAIS? (där I will always love you = samir bakaou?)

Anonym sa...

Men va fan. Toto är ju Ajax och deras totalfotboll! Ständiga positionsbyten!

För den historielöse bör man ju påminna om att det var den numera sorgligt bortglömde Pål Lundin som först införde totalfotboll i Sverige. TV-räddningar och sulfinter i en och samma fotbollskropp. En sann artist!

Jesper sa...

leif e: onekligen en slagkraftig bild: två tunna akademikerarmar som försöker krama ihjäl Dolly Parton.

...grönvita sidan upp! sa...

Billy Preston och Nicky Hopkins - vattenbärare? Inte alls. De tillförde en helt ny dimension i soundet Ska vi snacka vattenbäare i sammanhanget måste vi snacka Ringo Starr respektive (i viss mån) Charlie Watts. Ytterst sällan något oväntat och irrationellt, men hög lägstanivå (utom när Ringo började skriva låtar) och alltid värdefulla.

"I've got BLISTERS on my fingers!"