Gala! Gala! Gala! Ekström, Rydström, Svensson

Andreas Ekström, kulturskribent på Sydsvenska Dagbladet, bloggar på Nya Ordlekar

Årets vrål: Gefle IF:s makalösa vändning mot Malmö FF. 0-3 blev 4-3 hemma på Strömvallen. Liten slår stor. Liten var på alla sätt roligare än stor i Allsvenskan 2006.

Årets pungspark: Den utdelade Tyskland till Sverige i åttondelsfinalen i VM, genom att vara bättre i allt. (Men den som säger att Sverige gjorde ett dåligt VM förstår inte mycket om fotboll.)


Årets personlighet inom svensk fotboll: Glenn Strömberg. Alltid bäst.

Henrik Rydström, mittfältare Kalmar FF, krönikör i fotbollsmagasinet Offside, nöjesskribent i Barometern.

Årets vrål: Visserligen hördes vrålet knappt, men det förtjänade ett dylikt; när vi i Kalmar FF manövrerade ut holländska Twente på hemmaplan i Intertotocupens final. Suveränt försvarsspel och sylvassa kontringar gav en rättvis 1-0-seger och visade att svenska lag visst har förmågan. I returen i
Holland hade vi 1-1 till drygt tio minuter återstod, men tappade i slutet. I åtanke bör vi ha att vi saknade vår skytteligavinnare Ari i båda mötena.

Årets pungspark: Landslaget och dess sandlådebråk. Hur ska man kunna engagera sig i ett lag där spelarna är småpåvar?


Årets personlighet inom svensk fotboll: Magnus Hedman - för underbar snusförnuftighet och lillgamla kommentarer.

Mattias Svensson, debattör, dokumentärfilmare och Ayn Rand-scholar

Årets vrål: Derek Boateng tunnlar Robert Stoltz (som valde dif framför gnaget) och slår in 2-0 i vårens 3-1 derby mot aporna. Där, i det ögonblicket, är AIK tillbaka i fotbollseliten.

Bubblare: Lasse Sandbergs panikutbrott på presskonferensen efter ovan nämnda derby.

Årets pungspark: Arnefjords självmål mot Helsingborg, 2-2 på övertid. Årets match i andra halvlek. Gnaget defilerar, bränner ohyggligt massa frilägen vid 2-1, och bara ett inkast från den förvisso långkastande Björck i 92:a minuten återstår. Sedan är allt tyst och mörkt. Hur många gånger har man inte för sitt inre repriserat den där bilden i sitt huvud och hoppats att den skulle sluta annorlunda.

Bubblare: Peter Fröjdfeldt som inte blåste straff för årets kanske mest solklara hands. För första och enda gången saknade jag Disco-Frisk, som aldrig hade tvekat att träda in i strålkastarljuset som den avgörande faktorn och fotbollens själva raison d'être genom att blåsa straff i slutminuten, vare sig det var straff eller inte. Fröjdfeldt är den ende som fått mig att allvarligt tvivla på min skepsis mot att placera underlåtelse i samma kategori som andra synder. Som AIK-are hade man förlikat sig med resultatet redan i förhand, men denna incident gjorde nästan i sig själv att silvret smakade surt. Men eftersom den också förstärker självbilden av AIK som klubben alla andra hatar (och vafan gör det?) så är det inte samma bottenlösa sorg.

Årets personlighet inom svensk fotboll: Lars Lagerbäck med hästlängder. "De är enter" skrev en bekant när någon TV-kanal bandat hur Söderberg - Lagerbäck mumlat till varandra på bänken. Jag fnissar fortfarande åt den där liknelsen med de slöa trädvarelserna från sagan om ringen. Och än mer åt den alltmer desperata klicken av pladdrande textmassekonstruktörer i pressen som får ägna sig än mer åt sig själva eftersom de inte lyckats få något vettigt alls ur Lagerbäcks senaste klargörande. Genidraget senast att lägga till ett "säkerligen" i beskedet om Zlatan skulle vara med i landslaget igen gjorde att ingen visste om det verkligen var bekräftat eller inte.