För övrigt vill jag gratulera Isobel till att nytänkandet nått även hennes klubb. Jag hörde just på Sportnytt att Djurgården ska spela enligt taktiken 4-4-3 i fortsättningen. Radikalt!
14 november 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Tja, det har ju gått rätt bra hittills. Även om man emellanåt kan sakna en klassisk libero. Och egentligen var det roligast med 3-4-3. Fram tills, hrm, allsvenskan då alltså.
Jag kan ingenting om islänningen, men gillar a priori islänningar. Knivur, rafnur, etc.
Vad tycker vi förresten om Magnus Hedman och Chelsea? Själv är jag till och med ännu mer häpen än när jag häromsistens såg honom på rörstrandsgatan i blekslitna boot-cutjeans med paljettnitar.
Om djurgårn har spelat 4-4-3 tidigare så förstår jag om det gått bra tidigare...Bara konstigt att SvFF, domarna och motståndarna har låtit dem hållas.
Kan meddela att jag som pojkvasker hade en 18-årig Siggi som tränare. Han sa inte så mycket. Typ, "spela tvåmål". Antar att saker hänt sedan dess. Eller, ja, det har det nog.
Mina isländska källor vittnar om en rätt sur kille som ogillar media, men gillar hårt och brutalt spel. Ska bli kul att se vad han kan göra med Djurgårdsfjollorna.
I så fall borde Bajen köra 4-5-2.
dysterkvisten, vi ser fram mot ytterligare rapporter om din tid med siggi.
Egentligen är väl taktikvalet 4-4-3 inte så märkligt för den som, enligt dagens rapporter, sätter "den kollektiva disciplinen" framför allt annat. Tidigare har ju målvakten tillåtits stå fri från de klassiska lagformationerna, som alltså bara innehållit tio spelare. (Vilket, inom parentes sagt, gett upphov till den sanktionerade excentritet bland burväktare som den gode Hedman bara är det senaste exemplet på)Dags alltså att inordna honom i en klassisk fyrbackslinje. Och vem kunde då passa bättre än vår vän Pa Dembo Tourray?
aha, jag har förstås avslöjat att jag inte kan räkna. 4-4-3 spelade vi väl bara 2002. Precis som gnaget i år spelade 4-5-2.
Siggi Jónsson var kung när han lirade i Örebro. Han kommer göra DIF mycket gott. Förhoppningsvis i alla fall.
tim: "kung i Örebro", det får mig genast att tänka på "Markurells i Wadköping". För det var väl Örebro Hjalmar Bergman menade?
Jesper: mina minnen av Siggi är dimmiga. Han är 8 år äldre än mig, och lämnade Akranes i unga år; men ungefär jämnårig med brorsan och syrran + ett gäng kusiner. Han var en legend redan som ung; spottade in mål och var väl huvudsakligen anfallare, om jag minns rätt.
I Arsenal och Sheffield skolades han om till mittfältare, och i slutet av karriären vill jag minnas att han var såväl mittback som innermittfältare. Ryktet säger att Örebro var så förtjusta i honom att man försökte hitta en exakt kopia av honom, och värvade därför min gamle klasskamrat Gunnlaugur Jónsson, som väl misslyckades ganska fatalt med att axla Siggis örebro-mantel. Den mentala pressen blev för tuff för Gulli, som berättat för mig att "Fan, ingen, absolut ingen, kan ersätta en legend".
Som tränare vet jag inte ett smack om honom, mer än det som rapporterats i Expressen. Han är ny i tränarbranschen, har inte gjort så framstående resultat och fotbollsisland var mycket överraskat över DIF-anställningen. Som jag skrev tidigare beskrivs han som lite mediasur, småelak och stenhård, men som har ganska lekfulla träningar och är bra på att ta hand om yngre spelare.
dysterkvisten: din sakkunskap är uppenbarligen unik. Så synd att Offside inte pratade med dig innan Island-nerslaget! Vi får hoppas att det går fler tåg (eller om man ska säga båtar). Islänningar i Sverige är ju ett intressant kapitel i sig, med tanke på folk som Teitur, Arnor Gudjohnsen, Petur Marteinsson och hette han inte Hlynur Birgersson?
En tränare får vara mediasur, stenhård, lite galen, rubrikmakare, eller bara torr och trist - om han levererar det förväntade.
Och då kanske det är på sin plats att påpeka att det både kan handla om placeringar, inspelade poäng eller spelsätt.
Ur mitt eget perspektiv så kan jag väl säga att Tony G har börjat bra i media. Men han har inte vunnit en match med Hammarby ännu.
Å andra sidan är han obesegrad...
Juryn väntar spänt på fortsättningen.
Jesper: reportaget var bra, tycker jag, men det är klart att det finns mer att säga om isländsk fotboll.
På det temat är väl det intressantaste i Sverige just nu, förutom Siggi-storyn, de två gamla Akranessnubbarna Gardar Gunnlaugsson (ja, lillebror till de tvillingar som jag talat om i ett tidigare inlägg...) och Stefan Thordarsson (som en göteborgsback en gång kallat "galen jävla grönlänning) som fullkomligen spottat in mål för Norrköping i superettanspurten. Blir kul att följa dem om de stannar kvar nästa säsong.
Hlynur Stefánsson fanns det en Örebroare som hette; och sen var det två killar som spelade i MFF (Ólafur Örn Bjarnasson + en jag inte minns) som är de mest noterbara förutom de du nämner. Och tyvärr blev MFF av med Hallfredsson, som i mitt tycke var di blåes mest underhållande stycke fotbollsspelare under hösten.
Men då har jag ju en nationalistisk bias förstås.
Örebro + Island var ju ett segerrecept utan dess like under 90-talet: Hlynur Stefansson, Arnor Gudjohnsen och Siggi Jonsson var spelare av allsvensk toppklass. Föga märkligt slutade ÖSK i princip alls att ens titta åt öriket till efter fadäsen med "Gulli", som dysterkvisten mycket riktigt påpekar.
F ö kan nämnas att Gulli bott i samma trappuppgång som jag i Örebro under hans korta sejour där. Även Roffes yngre släkting Lars Zetterlund har en gång inhabiterat lyan.
Tim, jag har följt Örebro mycket noggrannt under 90-talet, och förstod egentligen aldrig varför Gulli floppade som han gjorde. Den enda rimliga förklaringen är att psyket inte riktigt höll (han hade mindre lyckade sejourer i Kongsvinger och Bayern Uerdingen); medan han ständigt varit med i landslagsdiskussioner och varit isländska ligans överlägset bästa mittback under ett par år på 90-talet. Men vaffan, folk som inte klarat internationellt tryck finns det ju fler av (Totte N bl a...); det gör ju stackars Gulli inte sämre för det. I sammanhanget bör nämnas att nämnde Gulli sannolikt bildar mittbackspar med Marteinsson i KR nästa år; och äntligen lär väl ett lag kunna ta upp kampen med FH (där förövrigt Landskronahjälten Audunn Helgasson numera är lagkapten om jag är rätt informerad) som varit fullkomligt överlägsna de senaste säsongerna.
Marteinsson håller fortfarande grymt hög allsvensk klass om han bara får vara skadefri över en lite längre period. Tyvärr får hanväl inte det? Men Marteinsson hemma mot Göteborg hemma 1998 är en av mina absolut största fotbollsupplevelser.
Skicka en kommentar