Gryning vid Herkules stoder

Vi som intresserar oss för landslagsfotboll verkar inom kort få ytterligare ett lag att ägna vår uppmärksamhet. Enligt senaste When Saturday Comes har Gibraltar (27 000 invånare, eller lika många som Vetlanda kommun) gott hopp om att få sin inträdesansökan till Uefa godkänd. Uefa har avvisat tidigare propåer, av det småskurna skälet att Gibraltar inte är självständig stat och FN-medlem, men gibralteserna (eller vad fan de kallas) har gått till "The Court of Arbitration for Sports" (CAS) i Lausanne och fått deras backning, med hänvisning till att Nordirland, Wales, Färöarna och andra icke-suveräna stater ändå får ha med sina fotbollslag i VM- och EM-kval. Uefa är därmed redo att släppa in Gibraltar, men det återstår att övertyga spanjorerna - Spanien erkänner fortfarande inte britternas ockupation av den strategiska klippan, som nu har pågått sedan den 1704 stormades av brigad engelska och holländska marinsoldater under befäl av prins Georg av Hessen-Darmstadt.

Nu kan man ju fråga sig hur rimligt det är att ytterligare ett Vetlanda kommun ska göra Andorra, San Marino, Liechtenstein och Färöarna sällskap i ett redan nertyngt landskampsschema. Det är märkligt att tänka sig att Sverige behövde fyra kvalmatcher för att ta sig fram till VM 1970 och 1978; idag, när Uefa har 52 medlemmar (Gibraltar inte medräknat) måste det till tolv stycken. Många har därför argumenterat för att de mindre nationerna ska tvingas genomgå någon sorts preliminärkval. Å andra sidan måste en del av skulden för sakernas nuvarande tillstånd placeras på de regionala förbunden själva, som verkar vilja ha så många tävlingsmatcher som möjligt att sälja tv-rättigheter till. Till nästa EM-slutspel ska 14 platser fördelas mellan 52 nationer; egentligen finns det inget skäl att ha 7 grupper fördelade på 7 eller 8 lag, utan man skulle minst lika gärna, om man verkligen var intresserad av att minska matchantalet, kunna ha 14 grupper med tre eller fyra lag i varje och där bara segraren gick till EM. Sportsligt skulle det kanske bli orättvist på ett annat sätt, eftersom lottningen skulle få mycket större betydelse (Sverige skulle, enligt nuvarande seedning, hamna i en trelagsgrupp mot Lettland och Island, men förmodligen skulle varje grupp i realiteten bli en uppgörelse mellan högst två lag), men det skulle samtidigt ge 6 eller 8 kvalmatcher istället för 12-14.

Det verkar dessutom som om ryktena om landslagsfotbollens död är en smula överdrivna. I fallet Abdelmajid Oulmers, där den belgiska klubben Charleroi med megaklubbsföreningen G 14:s uppbackning stämt FIFA på 615 000 euro för att deras marockanske landslagsman kom tillbaka skadad från ett landslagsuppdrag har Europadomstolen visserligen avgett det preliminära domslutet att fotbollen inte står utanför EU:s arbetslagar (vilket Sepp Blatter slugt hävdat, eftersom Fifa har sitt högkvarter i Schweiz). Följaktligen är det inte orimligt för en klubb att söka ersättning för att deras anställde skadats medan han, avlönad av klubben, (därtill, dessutom, nödd och tvungen enligt Fifas:s lagar) utfört uppdrag för en annan arbetsgivare. Ändå har G14 bestämt sig för att söka uppgörelse utanför rätten ett år innan fallet kommer upp, något som When Saturday Comes tolkar som tvivel på den egna saken. G14:s talesman Thomas Kurth hävdar dessutom att "det aldrig kan bli tal om att nationella förbund ska betala klubbarna när spelaren är hos sitt landslag", vilket är den skräckbild som hittills målat upp (SvFF skulle till exempel omöjligen kunna betala den lön Fredrik Ljungberg har hos Arsenal, och än mindre Islands Fotbollsförbund den Eidur Gudjohnsen har hos Barcelona). Istället hävdar han att klubbarna borde ha rätt till någon form av försäkring mot att deras spelare återvände justerade, något som även för en landslagsfotbollens svurne vän som jag faktiskt låter rimligt. Faktum är ju att organisationer som Uefa och Fifa drar in stora pengar på landslagsturneringar (och, som vi har sett ovan, gärna låter dessa turneringar svälla ut över det sportsligt rimliga). Om de, snarare än fattiga nationella förbund som Islands, står för någon form av skadeförsäkring för klubbarna skulle ingen kunna ha något att invända. Då skulle hela denna fråga, som fått så apokalyptiska dimensioner, faktiskt kunna ges en rimlig lösning.