Vi ber om ursäkt för att vi byter ämne, men vi känner att vi måste följa vår favoritepiker, SvD:s J.M., i spåren. Det är en uppmärksam läsare som mailat in följande målande beskrivning av Charlotte Kalla:
"Som en snöripa for hon in i skogen. Till skillnad från den jagade fjällfågeln, som jag i går passerade flera exemplar av på min väg norr om polcirkeln, hade Kalla inte precis tid att stanna upp och äta grus för att understödja matsmältningen. Hennes energiska åkstil och tryck i synkroniseringen mellan stavar och pjäxor värmde i den kalla och gråmulna dagen. Kalla utstrålade en kraft som hämtad från närbelägna Porjus. Vid närmare eftertanke liknade hennes framfart mer harens språng än ett flygfäs flaxande."
Det finns, som vanligt när man konfonteras med stor litteratur, inget att tillägga. Jo, kanske skulle något sägas om dagens referens till "den gamla poprefrängen Should I stay or should I go?". Vad säger ni gamla Clashfans i publiken? Liknar den formuleringen en hares språng eller ett flygfäs flaxande?
24 november 2006
En mun grus åt snöripan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
23 kommentarer:
Man ska inte kasta kniv i kuvös, men Majlard får förlåta en kollega – detta citat var inget annat än beccoral.
fotnot: becco = näbb på italienska.
Ah, vad härligt det är att konfronteras med mobbing. Ingen gemenskap är större än den de smarta och coola känner när de får förnedra den mindre smarte och coole Helst ska det ska just så här systematiskt.
Uppriktigt, det börjar bli LITE obehagligt det här...
Bobby Byström: Jag tycker också väldigt illa om mobbing. Men om det är mobbing att kritisera en uppburen sportkrönikör i en av landets största tidningar, då är det också mobbing att kritisera enskilda fotbollsspelare, tränare och domare, i synnerhet om det sker i ett raljant tonfall. För mig är detta en principiell fråga: att det faktiskt är livsviktigt att skriva bra, och att jag inte förstår varför kraven ska sänkas om man händelsevis skriver om fotboll. Hur ska man kunna debattera denna princip och inte ta upp enskilda utövare? Hur ska man kunna debattera det överhuvudtaget - Tony Ernst försökte i somras och den debatten kom ingenvart, eftersom varken Majlard själv eller någon annan i de etablerade sportmedierna var intresserade av att bemöta honom. Ska vi försöka ta bort alla raljanta hänvisningar till "Sidleds-Danne" och alla gallsprängda påhopp på Lars Lagerbäck ur fotbollsdebatten eller är det bara vi fotbollsskribenter (jag undantar inte mig själv här) som ska vara fredade från löje. Jag frågar, eftersom jag är intresserad.
Jesper! I sak har du rätt när det gäller Jan Majlard, och att du gjort "bevakningen" av nyss nämnde Majlard till en grej är för det mesta roligt. Dock, jag tror att du tjänar på att inte gå i svaromål mot sådana som Bobby Byström. Och du; dina tre tankar som dök upp vid Stadion kan jag utan minsta tvekan applicera till mig själv. Allt gott hälsar vännen Erik D.
Jag undrar: Vad handlade Johan Esks krönika i dagens (lördag) DN om?
erik d: tack, kul att höra av dig. du har säkert rätt, men ibland blir jag verkligen intresserad av att veta vad det finns för resonemang (om något) bakom vissa inlägg. kan det verkligen vara den riktige bobby byström, lever han?
sb: Jag läste, men jag förstod inget. Överhuvudtaget.
Den riktige Bobby Byström lever, men jag tror inte att det är han. Han skulle aldrig uttrycka sig som denna B.B. gjorde. Allt gott!
Erik D.
Mobbning i bloggosfären är legio även om jag håller med om att Tony Ernst inte blir mobbad, tvärtom som är han ju ledaren för en utav Sveriges största mobbningskampanjer, den mot Zlatan. Men mobbingoffer finns det inte ont om, Ronnie Sandahl och belgare, bara för att ta några exempel. Majlard skulle man väl kunna säga, är i själ och hjärta en fransman.
Nej, det är klart att även uppburna krönikörer på stora tidningar får stå ut med att bli kritiserade och till och med hånade. Det är bara just det systematiska i ert dissikerande av vissa skribenters tillkortkommanden som tenderar att snudda vid mobbing. Kan jag tycka.
Tja, redan 1943 konstaterade Olle Strandberg i förordet till sin obetalbara 'Pegas på villovägar': "Den fina, försynta elakhet, som väckes till liv inför dumhet, stillöshet och trohjärtad, men omedveten komik är alltmera i utdöende." Jag är rädd att den idag skulle kallas just 'mobbing'. Sen kan man gärna citera Strandbergs vidare rader: "Visserligen definieras i Nordisk Familjebok pekoral som 'ett löjeväckande aktstycke av nötaktig enfald', men man har dock ett bestämt intryck av att den verklige pekoralisten äger en talang av säregen art, lika sällsynt som verklig litterär begåvning. Ett pekoral är ej liktydigt med en dålig eller oförståelig dikt; det sinnessjukt barocka och förvridna väcker aldrig glädje och det tråkiga, triviala och misslyckade framkallar endast förstämning och olust." Det skulle jag vilja hävda är skillnaden mellan de ovan citerade raderna om snöripan (=äkta pekoral) och någon gallsprängd attack på exempelvis Lagerbäck.
Angående Johans Esks krönika i lördags. Maken till obegriplig och kvasiladdad text var det länge sedan jag tog del av. Är inte krönikörer utsatta för redigare precis som "vanliga" journalister är?
Redigerare skulle det förstås vara. Verkar som att jag behöver en själv...
Bra argumentation, tvingas jag härmed medge. Lovar härmed att försöka upphöra vara så tunnhudad å pekoralisternas vägnar.
Nu när vi har kommit fram till att mobbning är en sak och kritik en annan vill jag vara med.
"Understödja matsmältningen". Den har nog Majlard lånat av Svennis, eller om det nu är Lagerbäck. Pressen, det är väl Majlard själv.
"Tryck i synkroniseringen" - que?
Lena K Samuelsson har verkligen rätt, Majlard skapar ett helt eget språk. Ett språk som när man är på rätt humör får en att tänka att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Tyvärr också ett språk som ger åtminstone mig ett behov av att understödja matsmältningen.
bobby b: det är trots allt hedervärt att reagera på det man anser är mobbning.
erik d: Tja, Mats Olsson (och Richard Williams, fick jag höra av Marcus Christenson som jobbat på The Guardian) vägrar gå med på att ett ord ändras i deras krönikor. Det funkar kanske när det är Olsson och Williams, även om jag har svårt att tänka mig någon som skriver så bra att en god redaktör inte skulle kunna förbättra det (Ezra Pound strök trots allt bort två tredjedelar av det ursprungliga "Öde landet"). Esk läser jag inte så ofta, men den krönika du talar om var verkligen obegriplig. Vad gäller Majlard, där en fast och konsekvent redigering verkligen skulle ha tydligt välgörande effekter, (även om det skulle beröva oss pekoralvänner genrens kanske främste företrädare inom svensk press) finns det tre möjligheter:
1) Han har en så stark position internt på SvD att ingen vågar hålla i tyglarna.
2) En sorts Kejsarens-nya-kläder-effekt har inträtt så att ledningen på SvD verkligen har intalat sig att han är ett ovanskligt geni.
3) De anser att eftersom han skriver sport så spelar det ingen roll.
Jag vet inte vilken förklaring som är värst.
Det finns en gammal oskriven regel i delar av tidningsvärlden som lyder ungefär såhär: om en text uttrycker åsikter får du inte redigera annat än uppenbara stav- och sakfel i den.
Många, många recensioner och krönikor läses av redigeraren med detta i bakhuvudet.
Har själv gafflat massor av gånger med envisa kulturredaktörer som vill att obegripliga, pekoralstinna manus ska tas in i sin helhet och utan att man ändrar ett ord. Sporten är inte annorlunda.
Av någon anledning betraktas krönikörer och recensenter som en aning upphöjda medarbetare som får behandla språket hur de vill utan att någon gör något åt saken.
Ansvarsfull redigering skulle alla, inklusive Mats Olsson, tjäna på.
Som recensent o tidvis krönikör själv är jag den förste att beklaga detta. Vem tjänar på att sätta sitt namn under en oklar, slarvig eller svulstig formulering? På sporten får jag dessutom för mig att krönikörerna blir ett sorts konstnärligt alibi mitt i den annars torftiga prosan; de får hålla på med sina överstegsfinter och bicycletas, precis som en kalvig Zlatan, utan att någon tänker på att den bästa tekniken är den som tar bollen mot mål.
Pounds strykningar var väl inte som enväldig redigerare utan mer som rekommendationer till en god vän? Ungefär som Majlard rekommenderar Lagerbäck att alltid bänka Zlatan till förmån för...tja...vem som helst.
Skulle det inte vara ganska fint om Lagerbäck gjorde som Eliot och dedikerade laguttagningen (med en petad Z) till il miglior fabbro - den bättre tränaren Majlard. Vilken seger för den bespottade!
l.e: mycket tilltalande idé!
kanje: det som frapperat mig i SvD:s förhållande till Majlard är att även språkfelen förblivit orättade, något som kan bero på att redigerarna helt enkelt blivit bortfintade av meningarnas enorma komplexitet. Majlard kan visserligen prestera enkla pekoral, som i den fysiologiskt mångtydiga beskrivningen av Fredrik Ljungberg ("Han syns i och för sig ofta skratta, som ytterligare accentuerar de höga kindknotorna. Men det är ett ytligt skratt, sällan utstött från magen som en glädjeyttring kommen från hjärtat) eller i denna lika mångbottnade sentens: "Knäet är fotbollsspelarens akilleshäl på samma sätt som tenoren är beroende av sina stämband." Men han uppfinner ibland sin helt egna grammatik, som i den mening från EM 2000 som var anledningen att jag för första gången fick upp ögonen för hans särställning inom svensk tidningsprosa ("På en rak fråga om varför Yksel Osmanovski inte adderats som anfallare sedan han bytts in då Sverige jagade en kvittering, varsegjorde Lars Lagerbäcks svar sin egen och Tommy Söderbergs syn på fotboll") eller följande lilla klassiker från i våras: "Att betala skatt beskriver en svensk, solidarisk handling ställd på sin spets."
Jesper: Jag läser inte själv Majlard regelbundet, men att döma av alla de exempel du kommer med så skulle ju lite enklare språkvårdsredigering göra väldigt stor nytta.
Två tänkbara orsaker till att det inte blir gjort:
• Redigeraren och/eller chefen läser helt enkelt inte texterna. Antingen beror det på ren slöhet eller på att de någon gång ändrat och då fått på skallen för det (så simpelt fungerar det).
• Man låter honom hållas eftersom hans stil på något vis anses charmig och personlig. Ett bra exempel på just detta är legendariska Keb i Gävle. Han skriver (skrev??) genomgående hopplösa krönikor men verkar få hållas. Hans grodor sammanställdes av kollegorna i slutet av varje år...
Oavsett vilket av de båda skälen som går att applicera på Majlards fall så gör det mig förbannad. Man måste kunna kräva betydligt mer av medarbetarna på en så stor och välrenommerad tidning. Om någon har problem med språket så måste det styras upp så att inte läsarna drabbas av det.
Och det är INTE charmigt med kliché- och pekoraltyngt (och dåligt) språk på sportsidorna. Som läsare har man rätt att ställa samma krav på en skribent oavsett om han publiceras på sporten, kulturen eller någon annan stans i tidningen.
Sportjournalistiken har i allmänhet så pass svagt rykte att det inte finns plats för något trams.
Jag blir förbannad som sagt...
kanje: jag kan bara glädjas över att träffa på någon som så totalt delar mina egna känslor i frågan. (Men den där Keb låter som nån man borde kolla in...)
www.gd.se klicka in på sporten så ligger Kebs krönika till vänster. Ha så kul, om du orkar läsa.
Vet inte vad Stisse Åberg har för roll på GD i dagsläget, men hans penna är aningen vassare för att uttrycka sig försiktigt.
Skicka en kommentar