Wigar Bartholdsson lever

Jag erkänner att det var ett dilemma. Det finns två sorters matcher jag absolut ser direkt på tv: antingen en där ett lag jag håller på är inblandat (svenska landslaget, Trelleborgs FF, MFF om de spelar en jävligt viktig match) eller en viktig match där jag utan psykiska men kan se vilketdera av laget vinna (typ VM-finalen). Detta var en duell där jag, som landsortsbo, inte ville se Elfsborg förlora; men jag visste också att jag skulle kunna distansera mig från smärtan om jag valde att inte se matchen på tv. Det alternativet existerade ju faktiskt.
Och till sist tog beslutet från mig. Först krävde barnen en utflykt till Naturhistoriska muséet (där jag f ö såg gamle örebroaren, hif-aren och högst temporäre djurgårdaren Johan Wallinder stå med en liten flicka och beundra den skånska simdinosaurien Thalassomedon). Sen, när jag väl kommit hem, visade det sig att Canal+ inte fungerade. Troligen ligger det en obetald räkning i ett bortglömt fönsterkuvert nånstans.
Lika bra, insåg jag. En sån här match, allsvenskan överhuvudtaget, ska avlyssnas på Sportradion. Som det varit hela mitt liv. Men det var nervöst att lyssna. På radio låter det som kan bli mål vilken sekund som helst. Jag fick fly skräcken för ett djurgårdsmål genom att växla teorier om hur det kommer sig inspelningen av Beatles "Rain" låter så egendomlig på min iPod med den beundrade bloggkollegan grönasidanupp (som säkert är lika glad som jag i detta ögonblick, av samma skäl fast kanske ändå något annorlunda).

"Vad fasen säger man?" säger just nu Mathias Svensson och ursäktar sig i nästa andetag för att han svär i radio.

Västergötland tillhör ett annat sekel. Ett jädra stort grattis, dock!