Bärs o thinner - Bajen vinner! Olé, olé - socialgrupp 3

Hammarby-Gefle förra tisdagen. Några minuter efter kickoff banar sig två minst sagt oregerliga jeppar genom publikhavet och ställer längst upp på klackläktaren. De väljer att ställa sig bredvid mig, vilket innebär att de stundtals står på mig eller lutar sig över mig. När de över huvud taget orkar stå, lika ofta måste de sätta sig och ägnar sig då att krama varandra eller plåstra om den hand som kommit för nära den medhavda och sedermera trasiga whiskyflaskan. Emellanåt kommer killarna ihåg var de befinner sig, ställer sig upp och hojtar "BAJEN!". Det handlar helt enkelt om två killar som suttit i nån lägenhet i söderort, knarkat lite grann, kommit på att det är Bajenmatch och bestämt sig för att åka in. Den här kategorin supportrar syns knappt till längre. 8000 säsongsbiljetter och borttagna direktinsläpp har sorterat bort de socialfallsgäng som brukade komma indråsande via tunnelbanans gröna linje. Saknar jag dem? Ja, faktiskt. Inte så att jag längtar efter närkontakten med missbrukarna eller tycker det är bra med folk som blandar ihop sångerna och har svårt att koncentrera sig på matchen. Det jag saknar är snarare idén om att gå på fotboll som en spontan handling. Och så vill jag att de här människorna ska fortsätta känna att Hammarby är deras lag.