Fotbollsgalan (7), man får väl säga nåt själv också

Isobel Hadley-Kamptz, djurgårdare, skribent och redaktionsmedlem i Tre Hörnor Straff

Årets vrål:
I det jag verkligen bryr mig om så fanns det inte så mycket att vråla över i år. Så jävla kul är det inte att kontra in ett mål mot Häcken. Och jag lyssnade på bortamatchen mot Bajen på radiosporten från fjällen, så de känslornas filtrerades lite av misstanken att det kanske var ett Orson Welleskt skämt på min och andra blåblåas bekostnad.

Så valet står mellan den där nicktouchen i eget mål på övertid (Arnefjord, helgat vare ditt namn) och den där kvällen på Street i juni. Kanske är jag bara på gott humör, men jag måste nog faktiskt välja den egna glädjen före andras smärta. Vi stod där, tätt sammanpackade i sommarvärmen. Jag stod längst bak på tå för att se över andra huvuden och våndades. Mitt språkbruk var väl kanske inte exakt ett sådant som de blågult uppklädda landslagssupportrarna var vana vid. Ja. Sen kom det. Sen kom det elmanderska smörpasset och den briljanta nednickningen och det kollektiva vrål som därpå kom ur allas våra strupar drömmer änderna på Bergsunds strand fortfarande mardrömmar om. Sen lyfte Gustav Gelin mig högt i luften och nån råkade hälla en öl över mig och vi diktade sånger till Fredrik Ljungbergs ära. Lite senare på kvällen badade vi i fontänen på Spy Bar i Humlegården och nån köpte in champagne och äcklig sprit och ännu var vi skonade från känslan av förnedringen i München. Ännu trodde vi, fåfängt förstås efter att ha sett matchen mot Trinidad, att det kunde bli något vackert av alltihop.

Årets pungspark
Jag kan inte räkna antalet gånger i år när jag stått på sektion N i regnet (har det dessutom inte regnet ovanligt mycket på oss i år?) och sagt att "sämre än såhär har jag fan aldrig sett dem". Och det har varit sant. Sämre och sämre för varje match. Vad ska man välja? 3-1-förlusten mot AIK i våras när det plötsligt kändes som om 2000-talet aldrig inträffat utan vi var tillbaka i idén att det naturliga är att förlora derbyn? Ett orättvist 1-1 mot ÖIS i lervällingen i oktober, med en enda bra spelare på plan och han spelade inte i DIF. Att förlora borta mot Gefle gör uppenbarligen de flesta, men det gör det inte roligare. Eller vad sägs om Daniel Sjölunds missade straff på övertid mot Kalmar? Tysklandseländet gånger två kvalar förstås in på bubblarlistan, men landslaget är ändå inte bofast i mitt hjärta. Som symbol för den här förfärliga säsongen får därför det insläppta målet med två minuter kvar mot Ruzomberok ståta. Visst, en seger hade varit grymt oförtjänt. Men ändå. Onda jävla dvärgar vinner alltid.

Årets personlighet:
Det går inte att komma ifrån. En man som ser ut som en sverigedemokrat och har mimik som en trilsken femåring och samtidigt lyckas framstå både som ett socialt missanpassat missfoster och en ödmjuk, faktiskt rätt charmfull, fotbollsbegåvning förtjänar någon form av pris. Richard Norling tar efter-matchen-snacket till en helt ny nivå.

Bubblare: Zlatan. Alltid. Lars Lagerbäck: "Bortsett från målen hade de inga direkta chanser".