What's in a name? that which we call The Dank by any other name would smell as sweet

Som ett led i vår ständiga strävan att förmedla garanterat värdelöst vetande till er TRE HÖRNOR STRAFF-läsare kan vi idag avslöja att det vanligaste namnet på en svensk landslagsspelare genom alla tider är....

(vänta, håll andan och föreställ dig hur du redan nu i helgen med hjälp av denna kunskap blir festens medelpunkt)

....ERIK ANDERSSON!!!

Inalles fyra sålunda nämnda individer har under årens lopp fått ikläda sig de blågula färgerna och gå till storms mot riksens fiender. Intressant nog (här harklar du dig lite grann och gör en liten konstpaus som får skaran kring dig att tätna ytterligare) har ingen av dem lämnat några större spår i hävderna. Ja, två av dem fick bara göra en landskamp överhuvudtaget, nämligen den högerhalv i IK Sleipner som var crazy nog att stava sitt förnamn "Eric" och som den 1 juli 1927 var med om att besegra Estland med 3-1 hemma på Idrottsparken i Norrköping (6 av 11 svenskar i den matchen var f ö från Norrköping, ty detta var en tid när förbundet höll i reskassan), samt Landskrona BoIS-målvakten som den 11 juni 1939 var med om att slå Litauen med 7-0. Detta (här spänner du sådär lite lagom nonchalant blicken i den tjej du vill ha med dig hem när ljusen börjar slockna) var en av de få landskamper, om inte den enda, som spelats i Karlstad och denne Erik Andersson är dessutom möjligen den ende svenske landslagsmålvakt som aldrig släppt in ett mål.
Ja, och så återstår bara att i korthet nämna (nådastöten!) IFK Malmös Erik Andersson, som spelade i 2-2-matchen mot Österrike i Wien den 26 mars 1921 (legendariske målvakten Sigge Lindbergs landslagsdebut) då han gjorde Sveriges kvitteringsmål och i returen i juli samma år (1-3 på Stockholms Stadion). Och (på väg hem genom stan), den mest kände bäraren av namnet, IFK Göteborgs vänsterhalv som mellan 1923 och 1926 gjorde hela sju landskamper.

Och morgonen efter, när det ständigt lika pikanta problemet uppstår att hitta något att konversera om vid frukostbordet? Frukta icke, TRE HÖRNOR STRAFF är din vän i nöden. När du i förbigående redovisat de namn som har haft tre representanter i landslaget ("Sven Andersson", "Bertil Johansson", "John Nilsson", "Lennart Nilsson", samt "Erik Persson") övergår du osökt till att föra det vanligaste namnet inom dagens svenska elitfotboll på tal. Vill du dra ut på nöjet ber du honom eller henne (TRE HÖRNOR STRAFF har inga förutfattade meningar vare sig om läsarens kön eller hans eller hennes sexuella preferenser) att komma med en gissning, innan du med ett vänligt leende, sedan gissningen oundvikligen visat sig felaktig, avslöjar att tätpositionen delas av tre namn med vardera tre bärare:

ANDREAS JOHANSSON (förutom den stillsamme dalslänningen i Wigan och Halmstad-AJ har Jönköping en 18-åring med detta namn i truppen).

MIKAEL NILSSON (en bänknötare i Panathinaikos, en i Brommapojkarna och en i Degerfors), samt

JOHAN ANDERSSON (der sogennante "Dank", numera i Giffarna, spolingen BoIS just sålt till MFF samt den Lammhultsson den mycket minnesgode TFF-anhängaren minns som mycket anonym inhoppare under katastrofsäsongen 2001 och som numera förgyller Jönköping med sitt spel).

Det borde vara nog för att förbereda återvändandet till sängen och en fortsatt trevlig helgdag i densamma. TRE HÖRNOR STRAFF återkommer med ytterligare konversationstips för den första dejten, bröllopsmiddagen och de äktenskapliga fredagskvällarna framför tv:n.