Tre hörnor straffs fotbollsgala (3): Ernst, Niva, Weman

Tony Ernst, skribent på Sydsvenska Dagbladet, Expressen och rootsy.se:

Årets vrål: Det är aldrig "roligt" när ens eget lag spelar, inte ens när det går bra. Fotboll är inte "roligt"; bowling på fyllan är roligt. Fotboll är bara ångest, magkatarr och oväderskänslor. Då går alltså MFF bort. Och landslaget kollar jag inte längre på; det är över och förbi för mig. Återstår något annat svenskt lag då; vilket innebär skadeglädje eftersom jag avskyr alla andra svenska lag ungefär lika mycket (jo, med några differenser: IFK Göteborg slår högt, NK Croatia slår lägre).
Roligast i år har jag haft åt 3 saker: Peter Swärdhs "coachning", IFK Göteborgs försök att spela UEFA-cupfotboll igen samt rörelseschemat hos 14-miljonersmannen i Djurgårdens IF.

Årets pungspark: En läskkapsyl.

Årets personlighet: Zlatan Ibrahimovic. Han är i form! Han är ur form! Han tar sin andra raka scudetto! Han blir av med den! Han ska ha barn! Han kommer aldrig någonsin att bli såld till en ny toppklubb! Han går till Inter för rekordsumma! Han är kass! Han är bäst! Han är ute på kvällen efter läggdags! Han måste straffas! Han är slut! Han avgör mot Milan!
Sagan om Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna tar aldrig slut, får inte ta slut, vi behöver honom, han är den vi speglar oss i. Nåt sånt.


Erik Niva, skribent på Sportbladet:

Årets vrål: Du kan kalla mig förutsägbar, du kan kalla mig enkelspårig – men Fredrik Ljungbergs nick mot Paraguay går inte att se förbi. På listan över svensk fotbolls största ögonblick de senaste tio åren placerar den sig på andra plats; efter Zlatans klack, men före både Anders Svenssons frispark och San Siro-Svennes straffräddning.

Årets pungspark: Om vi ska kalla en pungspark för en pungspark och en felpass för en felpass finns bara ett alternativ. Med två minuter kvar av Champions League-kvalet mot Ruzomberok har Djurgården bollen under kontroll på offensiv planhalva. Det är då Enrico Cardoso Nazaré från Belo Horizonte bestämmer sig för att – som det så populärt heter – vända spelet. Tänkt och gjort; Enrico spinner runt och slår en fullständigt oförklarlig 40-meterspassning rakt bak till hungriga slovaker. Så snabbt kan en 5-0-förlust mot CSKA Moskva ryckas ifrån dig.

Årets personlighet: I en tid då politiker, företagsledare och religiösa patriarker bleknar i ljuset av de svenska landslagsspelarnas betydelse... Erik Edman. The man don´t give a fuck.


Mats Weman, författare och skribent på bl a Offside och Café:

Årets vrål: Vi kommer inte att sakna honom. Han gjorde ju bara sex matcher den här säsongen, trots allt. Men bakom sig lämnar han ett ljuvligt ögonblick, då han plötsligt bestämde sig för att 4-2 skulle kännas säkrare än 3-2, varpå han gjorde en dubbel Hamrin som avslutades med en klinisk passning till en helt fristående Marcus Pode. Jari Litmanen gjorde MFF-året värt att leva. Trots allt.

Årets pungspark: Tack gode Gud för att ingen semester förlades i närheten av Strömvallen i närheten av den 23 juli. Än idag förstår jag inte hur de tillresta fansen kunde överleva denna fysiska förnedring. Leder man med 3-0 i paus förlorar man inte med 4-3. aldrig. Självfallet inte om man heter Malmö FF. Och i synnerhet inte mot Gefle.

Årets personlighet: Det är lite lustigt, men årets personlighet har bland annat utmärkt sig med sin brist på personlighet. Samtidigt: efter straffstölden på Borås Arena var det Rikard Norling som stod, stolt och stark, inför TV-kamerorna och sa: "Det brukar jämna ut sig över en säsong, hade vi gjort mål mot GAIS hade vi inte behövt diskutera det här". Se och lär, José Mourinho, Arsène Wenger och Sir Alex Ferguson.