Fotbollsgalan (4): Peronius, Schöldström, Sjöholm, Ystén

Olof Peronius, reporter på Offside.

Årets vrål: Ljungbergs mål på Paraguay. Det enda jag minns.

Årets pungspark: Sveriges åttondelsfinal mot Tyskland. Det impotenta i alltsammans.

Årets personlighet: Zlatan Ibrahimovic. Den ende som vågar skapa kontroverser.

Henrik Schöldström, sportkrönikör på Länstidningen i Södertälje:

Årets vrål: Sverige-Paraguay 1-0. Målet var inte vackert, men det kom. Fotboll är mer resultat än estetik. Och det är bara en av anledningarna till att jag mycket hellre ser Fredrik Ljungberg spela fotboll än bekläda husfasader.


Årets pungspark: Borde väl vara vad som hände på Söderstadion, Hammarby-Djurgården. Men jag röstar ändå på Roland-Gate. Roland Andersson, tror jag, är en av få i fotbollsbranschen man känner att man skulle kunna diskutera såväl fotboll, Seinfeld som Robert Nozicks "Anarchy, State and Utopia" med och verkligen ha utbyte av det. Typiskt då att han hamnar mitt i årets pseudo-debatt. Svensk media upptäcker, via ett uttalande som kanske inte var helt rent, att Saudi-Arabien inte bekänner sig till feminismen eller tillhör rättstaternas sfär. Det hade man kunnat komma på tidigare, om inte annat då det uppdagades att Sverige och svenska företag exporterar krigsmateriel till just Saudi-Arabien.

Årets personlighet: Med tanke på att allt fler i fotbollens värld gör allt mer för att dölja sin personlighet är valet enkelt - Kalmar FF:s Henrik Rydström. En man som av sin egen tränare blir utsedd till allsvenskans värsta skitsnackare slår enkelt ut både Lars-Åke Lagrell och alla som inleder varje intervju med ett "näej, men". Hedersomnämnande till James Keene och Olof Persson, två andra som verkar gilla den gyllene konsten trash talk.

Magnus Sjöholm, författare och frilansjournalist

Årets vrål: Det har varit en säsong där supportrarna spelat huvudrollerna. I alla avseenden. Årets vrål: 55 000 i Berlin!

Årets pungspark: Trodde aldrig att italiensk fotbollsjuridik skulle framstå som ett föredöme! Att Fröjdfeldt inte vågar blåsa straff i sista minuten av matchen Elfsborg-Djurgården är årets pungspark. Mitt mellan benen på vårt rättsmedvetande. Han kunde skyllt på att han inte såg det men att påstå att det inte var avsiktligt är löjligt. Som svensk fotbollssupporter hamnar man i det dilemma av brist på ansvar och moral som redan Mikael Wiehe påpekade för 30 säsonger sedan: Vem kan man lita på!

Årets personlighet: Rikard Norling. Modig, dumdristig, verbal fritänkare och 100-procentigt lojal mot sina spelare.


Henrik Ystén, författare till högaktuella Elfsborgsboken "Utmanarna" och reporter på Offside

Årets vrål: Elfsborgs guld. När 16 000 lokalpatriotiska bonnläppar på Borås Arena står upp de sista fem minuterna, får andan i halsen när det blir hands i straffområdet och sen kan släppa loss. Och djurgårdsfansen är gladast av alla.

Årets pungspark: Den andra landskampen mot Tyskland, andra momentet i tvåstegsraketen. Det kändes som slutet på svensk landslagsfotboll som vi kände den. Jag minns hur vi satt och fnissade framför tv:n, först när vi såg vilket juniorlag vi ställde upp med, sen när det stod 3-0 på slutet och vi satt och sa "Gör ett mål till för fan, det gör ingen skillnad!" Då var jag övertygad om att svenska landslaget inte hade någon framtid.

Årets personlighet: Rikard Norling. Ett helt nytt tillskott till den svenska elitfotbollen. Dels för mimiken och den unika metaforiken, men i första hand med att han bryter så skarpt med de tankar som dominerat inom den svenska tränarkåren med sitt extremt flexibla coachande.