I backspegeln

1-0 (22) Allbäck
Domare: Rune Pedersen, Norge.
Publik: 500.
Sverige: Eddie Gustafsson, IFK Norrköping - Roland Nilsson, Helsingborgs IF (Christoffer Andersson, Helsingborgs IF, 74), Klebér Saarenpää, IFK Norrköping, Teddy Lucic, AIK, Pontus Kåmark, AIK -Håkan Mild, IFK Göteborg, (Anders Svensson, IF Elfsborg, 56), Anders Andersson, Aalborg BK, Magnus Svensson, Brøndby IF, Andreas Andersson, AIK - Marcus Allbäck, Örgryte IS (Tobias Linderoth, Stabæk IF, 83), Mattias Jonson, Brøndby IF (Jonas Wallerstedt, IFK Norrköping, 89)

Vad är detta? Jo, 00-talets första landskamp, med "hemmalandslaget" i La Manga mot Danmark den 31 januari 2000. Kul att se att Anders Svensson fortfarande finns med på plan, att Allbäck fortfarande finns med i bilden, att Teddy Lucic, Mattias Jonson och Tobias Linderoth fortfarande rör på benen. Jag vet inte om det är efterklokheten som talar - Allbäck, Linderoth och Anders Svensson etablerade sig ju i det stora landslaget först kommande år - men det känns som ett svenskt vinterlandslag då var tydligt starkare än ett nu. Inte så överraskande, kanske.

Annars är den stora chocken att ett landslag bara för tio år sen kunde ha tre spelare från IFK Norrköping på plan.

Klassiker och dess status

Mitt fotbollsintresse är inte inriktat på de allra största internationella fotbollsmatcherna. Gårdagens möte på Camp Nou såg jag inte. Men jag kan ändå inte komma ifrån att det spanska klassikermötet för närvarande känns som den allra största enskilda matchen i klubblagsfotbollen. Eller förvillas jag av att det råkar vara en svensk i ett av lagen - och att matchen därmed uppmärksammas mer i de medier jag tar del av?
Milan-Inter var väl en "större" match en gång i tiden?
Att spanska ligan fått sin status höjd är väl oomtvistat, men det känns som att den riskerar att tappa om de båda ledarlagen blir för överlägsna. Är det bara två lag som i praktiken kan vinna kommer intresset att koncentreras till matcherna mellan dessa lag. Typ det som hänt i Skottland där ingen orkar bry sig om något annat än Glasgowderbyt.

Taktikens triumf

Jag undrar fortfarande.

Hur såg Guardiolas plan B såg ut? Hur mycket hade han varit beredd att riskera, om Inter hade tagit ledningen?

Jag undrar också hur mycket som var psykologisk taktik, ett sätt att vagga in Inter i en känsla av trygghet. Två världsstjärnor, tillika Barças två bästas målskyttar, börjar på bänken i en (för Barça) avgörande match i Champions League.

Oavsett vilket kan Guardiola inte sluta le idag.

Straffsparkar och filmning

Du vet förstås att Real Salt Lake vann mot LA Galaxy när MLS avgjordes i Seattle i helgen.
Men kolla klippet från straffsparksavgörandet här.
Så ska en straffspark filmas!
Det är värsta TV-spelsvinkeln, jag blir nästan skakig i benen när jag ser det, som om man skulle slå straffen själv.
Den kameravinkeln vill jag se under VM i Sydafrika, och alla andra gånger en straffspark ska läggas.

(Om du låter videospelaren rulla vidare kommer du att få se prisutdelning utan planinvasion. Det funkar i en del kulturer och ser ganska trevligt ut.)

Henry, den vardaglige hycklaren

Jag var Thierry Henry imorse. Jag såg nog det var trångt om plats när jag skulle ställa den återlämnade hyrbilen på parkeringen, jag märkte nog att jag kom åt bilen bredvid när jag klämde mig in. Men jag tänkte att det var nog inte så farligt, om jag inte tittar efter så ordnar det sig nog, jag lämnar nycklarna och sticker. Hyrbilsfirman ringde en kvart senare. Hela sidan var skrapad.

"Oj då", sa jag.
"Det måste du ha märkt", sa killen på macken.
"Nej", sa jag. Vilket var sant, men ändå inte.

Jag lomade tillbaks till OK Q8, tackade Gud för självriskreduceringen men gick ändå därifrån betydligt fattigare.

Det är sådana här händelser som gör att jag inte kan delta i fördömandet av Thierry Henry. Visst vet jag vad jag tycker är rätt här i tillvaron, men det är inte alltid jag lever upp till det. Och i vissa fall blir jag lat, har bråttom, tar en genväg, hoppas att jag ska komma undan med något jag innerst inne vet att jag inte kommer att komma undan med och så blir jag tagen i örat och tillfrågad om jag inte var medveten om att jag gjorde fel. "Nej", svarar jag då fast svaret borde vara "ja, men jag hoppades att det skulle lösa sig på något sätt".

Jag förmodar att det är precis så Thierry Henry gör när han försöker hävda att han "instinktivt" tog bollen med handen mot Irland - han försöker placera sig mellan "ja" och "nej", mellan "skyldig" och "icke skyldig", precis som vi alla gör ibland, i ord och handling. Men eftersom han är en kändis och offentlig person naglas han fast vid sin halvdana position och tvingas försvara den.

Konsekvenserna av detta, av mäktiga och berömda personer som agerar som skamsna trettonåringar, kan bli hur komiska som helst ("I didn't have sex with that woman"). Men det värsta är att jag förstår mekanismerna. Thierry Henry fuskade i onsdags. Men jag tycker inte att han är en fuskare. Det är en viss skillnad.

Fotbollsföreningarnas tid

Nästa års allsvenska innebär comeback för en fotbollsförening. Antalet fotbollsföreningar i allsvenskan kommer därmed att vara fyra till antalet. Proportionellt är det en hög andel, det innebär att 80 % av alla fotbollsföreningar som någon gång spelat i allsvenskan kommer att vara med. Som vanligt dominerar dock idrottsföreningarna, sett till numerärerna. Fem idrottsföreningar spelar i 2010 års högsta serie för herrar. Så här ser fördelningen ut nästa år:
Idrottsföreningar 5 (IF Elfsborg, Helsingborgs IF, Djurgårdens IF, Gefle IF, IF Brommapojkarna)
Fotbollsföreningar 4 (Malmö FF, Kalmar FF, Åtvidabergs FF, Trelleborgs FF)
Bollklubbar 2 (Halmstad BK, BK Häcken)
Allmänna idrottsklubbar 1 (AIK)
Atlet- och idrottssällskap 1 (GAIS)
Sportklubbar 1 (Örebro SK)
Allmänna idrottsföreningar 1 (Mjällby AIF)
Idrottsföreningen Kamraterna 1 (IFK Göteborg)

Lägg märke till att inte en enda idrottsklubb deltar i 2010 års allsvenska. Trots att nio idrottsklubbar någon gång spelat i högsta serien har vi alltså ingen för närvarande. IFK-föreningarna har heller ingen peak - endast en av åtta finns med.

Ja, det var allt för i kväll. Nu ska jag dricka upp min Boddington. Vi hörs!

Den synliga handen

Givetvis hade Fifa bort beordra omspel mellan Frankrike och Irland. Givetvis låter de bli att göra det av rädsla för att skapa ett precedensfall, för att slippa dränkas i krav på omspel sedan matcher avgjorts efter verkliga och påstådda regelbrott. Så enkelt är det. Irländarna får nöja sig med att bli en motsvarighet till 1978 års brasilianare och 1982 års algerier, offer för en orättvisa som gör att reglerna ändrats. Brasilien missade 1978 års VM-final för att Argentina kunde spela på deras resultat, Algeriet slogs ut 1982 för att Västtyskland och Österrike kunde spela på deras resultat - därefter har avgörande matcher spelats på samma klockslag. Det intressanta med reformen nu är att den fortfarande verkar vilja kringgå frågan om videobedömning - man ska introducera en femte domare, sägs det, men om denne ska få befogenhet att titta på repriser på en tv-skärm sägs det ingenting om.

Det har dragits en del paralleller till ett omspel mellan Uzbekistan och Bahrain i 2005 års VM. Skillnaden är intressant - då fick Uzbekistan en straff som sköts i mål, men först sedan en annan uzbek rusat in i straffområdet. Domaren dömde då indirekt frispark till Bahrain, istället för att låta straffen gå om, som hade varit det riktiga. Det var alltså en direkt feltolkning av reglerna, inte ett misstag beroende på en felbedömning. Om domaren i Uzbekistan hade godkänt straffmålet hade det, fotbollsjuridiskt sett, varit en parallell till det irländska fallet i veckan och det hade inte räckt för att Bahrain skulle kunna kräva omspel.

Sen finns det ju emotionella faktorer, som att Thierry Henrys hands var så uppenbar, ägde rum i en livsviktig match och erkändes av alla inblandade, inklusive Heny själv. Lägg därtill att hela världens befolkning, utom Roy Keane, skulle ha jublat om irländarna slog ut Raymond Domenechs uppblåsta manskap. Sånt räknas inte, men det borde ha gjort det. Som när den är Arsenalmatchen fick spelas om för ett par år sedan, när Marc Overmars dragit fördel av det där inkastet. Den juridiska situationen kan inte ha varit annorlunda än nu. Trots allt måste man ta hänsyn till det där begreppet rättspositivister avskyr, nämligen rättskänsla.

Positiva tankar

Kanske är det att leta efter halmstrån, men personligen är jag ganska upplyft efter den senaste veckans landslagshändelser. Till att börja med är det ju uppfriskande bara att ha en förbundskapten som verkar uppskatta att vara vid liv. Sedan tycker jag mig trots allt se en linje i de få beslut han trots allt har hunnit fatta: Allbäck assistent, Anders Svensson lagkapten och klarspråk och öppenhet i Zlatanfrågan.

Inte så att jag älskar vare sig Allbäck (tyvärr öisare) eller Svensson (lite väl mycket gnällspik i mina ögon), men det är trots allt två snälla killar med hjärna som man kan prata med utan att det uppstår missförstånd. De är också exempel på den typ av spelare som känt sig lite undanskuffade och bittra under den bisarra epok då det fanns lite alla möjliga regler i landslaget, så länge de passade Henke och Zlatan.

Jag tänker så här: stjärnor är alltid stjärnor, vad som än händer. Vad du än gör för dem inträffar det ändå förr eller senare något som gör att skon inte passar. Och har du då byggt något kring dem står du där tomhänt till slut – för vattenbärarna har du förlorat på vägen.

Jag hoppas på en dansk utveckling (eller för all del en utveckling som påminner om hur Söderberg och Lagerbäck inledde sin epok). Få tråkmånsarna att känna sig älskade och sedda, bygg upp ett fungerande spel med dem – och lägg på garneringen i efterhand.

Skandinaviens främste genom tiderna lämnade trots allt sitt landslag, fick på distans se dem få ihop skiten lika bra utan honom, och till och med vinna EM. När Michael Laudrup återvände var pressen på honom mer hanterbar och maktförhållandet mellan honom och de andra mer i balans, vilket alla inblandade mådde uppenbart bättre av. I min ögon presterade sedermera det danska VM-98-laget med båda bröderna Laudrup stundtals den finaste fotboll jag sett ett skandinaviskt lag spela.

Nu kan ju inte Sverige vinna VM innan Zlatan kommer tillbaka, men, ja, ni förstår säkert vart jag vill komma.

Önsketankar, önsketankar…

Fotbollshumor

Eftersom jag såg matchen tillsammans med Trehörnorstraff-Ulf vill jag passa på att bjuda på ett citat från min gode vän. En bit in i den andra halvleken var vi nästan igenom den påse med sourcream & bearnaisechips jag investerat i (för er som ännu inte prövat denna nymodighet kan jag avslöja att den inte var så illa, även om det mest berodde på att den inte smakade bearnaise alls utan enbart sourcream), och Ulf behövde något att dricka.

Som alla vet kan det vara ångestladdat att lämna en TV-soffa, eftersom det är just när man befinner sig någon annanstans som det tenderar att hända saker. På väg mot köket sade Ulf:

– Men du, hojta till om Elmander gör mål!

Det tyckte i alla fall jag var ganska fyndigt.

The Luck of The Irish # 2

Jag orkade inte sitta uppe och följa förlängningen igår kväll. Så när jag vaknade i morse, strax före sex, och fick se vad som hade hänt på Stade de France, blev jag förkrossad. Fick genast den klassiska Lennon-hiten i huvudet och var helt enkelt tvungen att upprepa Jespers goda val att ha den som rubrik.

Jag är helt övertygad om att Blatter och Platini (som Robbie Keane sa efter matchen) skickade glada sms till varandra. Den tendentiösa seedningen till play-off-matcherna fick ett rätt till.

Och jag är övertygad om att Blatter och Platini, i likhet med Henry, bara slår ut med armarna och hänvisar allt till losern Martin Hansson.

Överallt idag talas det om handbollen. Så flagrant är den att den solklara offsiden inte ens nämns.

FAI (Irländska fotbollsförbundet) vill ha omspel och hänvisar till ett tidigare omspel mellan Uzbekistan och Bahrain från 2006.

Om Frankrike eller Tyskland hade begärt den kunde det kanske blivit så. Men inte Irland. They still have the luck of the Irish.

I likhet med den här killen, som bekräftar att irländarnas humor aldrig överger dem, hoppas jag att Frankrikes sorti blir minst lika smärtsam som den blev 2002.

Öka takten mer än första kvarten

Det var roligt, nytt och fräscht, tycker jag. Åtminstone i en kvart. Spelarna visade mod, attityd och utstrålning, och det kändes som om en hel landslagstrupp hade längtat efter att få göra just det i sisådär tolv år.
Det fanns en kort period när Lagerbäck och Söderberg talade om att spelarna skulle visa "positiv kaxighet", vilket jag tror är ungefär samma sak som "mod, attityd och utstrålning", men det var sällan mer än en läpparnas bekännelse. I grunden bestod Lagerbäcks ledarskap av helt andra nyckelord. Man skulle veta sin plats, bara göra det man behärskade och den första kvarten skulle man - i nästan alla matcher och definitivt i en match mot ett så skickligt motstånd som Italien - lyfta långt, ligga rätt i positionerna och liksom bara känna sig in i matchen. (Det var under en sådan matchgenomgång som Fredrik Ljungberg en gång ställde den relevanta frågan "men ska vi inte spela alls under första kvarten då?", vilket jag fortfarande tycker är väldigt roligt.)
Nu blev det lite tvärtom. Full fart och entusiasm i en kvart, och sedan ett stillsamt utplanande mot ett - förstås - väldigt bollskickligt italienskt lag. Men det såg väl någorlunda ut, eller hur? Trots allt? Nu vet också Hamrén att Safari inte är mittfältare, vi såg att Rasmus Elm är enastående lätt i alla sina rörelser, särskilt i jämförelse med sin storebror, och att Elmander även under en ny förbundskapten är beredd att springa tills lungorna spricker, men inte får så mycket mer uträttat för det.
Han får väl inventera vidare, mannen med den randiga halsduken, så hoppas vi att han hittar rätt uppställning så småningom.
Fast det där med "mod, attityd och utstrålning"? Alltså, Hamrén har varit förbundskapten i, vad är det, kanske två veckor. Och han har sagt den där frasen ungefär 128 gånger redan. Han får gärna byta slogan snart.

The Luck of the Irish

Eftersom det är så jävla sällan jag tippar rätt tillåter jag mig att påpeka att jag varnade för Slovenien.

I övrigt kan jag bara kontastatera att Martin Hansson nu uppnått Erik Fredriksson-status när det gäller tavlor av internationell nivå. Erik F dömde bort Sovjet i två VM i rad, Martin H har nu förlängt Raymond Domenechs osannolika karriär övr ytterligare ett VM. Ger mig fan på att Frankrike vinner i Sydafrika bara därför. Jag sörjer för Irland, men om det finns någon nation där man kan svepa in nederlaget i en romantisk mantel så är det väl den. Ryssarna är väl förresten inte så dåliga på det heller. Tänk att vi för ett och ett halvt år sen såg dem leka brallorna av inte bara de tröga svenskarna utan även Hollnd, tänk att vi då tröstade oss med tanken att detta bara var början på en rysk storhetstid som skulle sluta med VM-guld i Sydafrika. Och så faller de tillbaka i sin gamla rashästnervositet igen vid första bästa tillfälle. Och detta mot ett lag som är så lagerbäckskt man bara kan tänka sig, det sega och sluga Slovenien. Samma dag som ett annat Lagerbäcklag, Grekland, slutligen tar sig till VM.

Nej, jag tror nog att Lasse Lagerbäck satt framför tv:n igår och tänkte: mitt misstag var inte att hålla fast vid min gamla modell, mitt misstag var inte att klamra mig fast vid säkerhetstänkandet som alla sade. Mitt misstag var att jag lät mig bli övertalad - av Roland, spelarna och media - att spela 3-5-2 en gång, så att vi tappade den där poängen i Albanien i en match där vi annars hade tråkat oss fram till en 1-0-seger. Och gått till VM.

(Men irländarnas konspirationsteorier tror jag inte på. Jadå, VM-arrangörerna ville nog ha Frankrike och Portugal till VM. Men de ville nog ha Ryssland och Egypten också.)

Vigo till förbannelse

"There's always going to be a Vigo" satte jag som underrubrik ovan. Och med det menade jag att det alltid kommer en punkt som förvandlar den svenska förbundskaptenen från den glade, tillitsfulle person han börjar som till den förbittrade individ han alltid slutar som. Sen behöver det inte nödvändigtvis vara ett Vigo i precis den gestalt det manifesterade sig för Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck, eller för gamle Laban Arnesson, som ju också inledde med en fruktansvärd omgång (1-5 mot Sovjet i Malmö) och aldrig riktigt återhämtade sig från det. Man skulle faktiskt kunna hävda att ett Vigo är bättre än ett Costa Rica, Olle Nordins första riktiga genomklappning, som också blev hans sista. Och man kanske skulle kunna påstå att Tommy Svensson skulle ha varit betjänt att ett Vigo, i bemärkelsen en riktig prövning och kritikstorm, i stället för den långsamma utplaning som följde VM-bronset. Men det hade ju för att framtid vaccinerat honom mot hård kritik, vilket inte nödvändigtvis var något positivt.

Numera är ju medieklimtet såmycket mer skoningslöst och vem vet, Erik Hamrén kanske redan har haft sitt Vigo i form av Zlatans nej med tillhörande inkompetensförklaring. Några 0-4 tror jag hur om helst inte på ikväll. Och om de skull komma borde de inte ha spelat någon större roll. Men det borde de inte ha gjort i Vigo heller...

Hur att simma bäst i en ocean av tid

Helst av allt skulle jag så klart vilja vara på plats i Sudan och se Algeriet mot Egypten, näst helst se den på TV. Men eftersom jag inte hittat någon kanal som sänder detta glödheta och avgörande nordafrikanska derby, skulle jag så klart vilja se Irland vända på steken mot Frankrike. I synnerhet efter det turliga mål Anelka (via irländsk försvarare) tryckte in sent i matchen. Men ingen visar ju heller den matchen och, allvarligt, jag hittar ingen intressant ingång på kampen mellan Ukraina och Grekland...

Likväl kommer den väl att surra i bakgrunden, som uppvärmare till Erik Hamréns första landskamp. Det har varit ett evinnerligt jämförande med Tommy Söderberg och Vigo och det är väl, för all del, relevant. Inte bara för att 0-4 i aschlet är en rimlig utgång. Det handlar ju om en debut några månader (Hamrén ännu fler månader) före ett VM som vi misslyckats med att kvalificera oss till och följaktligen en ocean av tid att förbereda ett nytt landslag inför ett EM i London 2012.

Jag tänker dock mer på Tommy Svensson. Låt vara att det där VM:et redan hade varit och låt vara att att läget var extremt gynnsamt, i det att Sverige redan var klara för nästa mästerskap, dessutom på hemmaplan. Inga klimatologiska förberedelser krävdes.

Jag tänker på Svensson eftersom han, i likhet med Hamrén, hämtades hem från Norge och jag tänker på Svensson för att han, i likhet med Hamrén, tänker använda denna ocean av extra tid för att nöta in (eller i alla fall seriöst överväga) ett nytt spelsystem. Svensson var ju helt övertygad om att spela 3-5-2 i EM 1992. Ända tills den dagen han satt på läktaren på gigantiska Estádio da Luz och såg Benfica spela en match i Europacupen. På mittfältet hade "Svennis" placerat den gamla MFF-duon Jonas Thern och Stefan Schwarz - som tillsammans raderade ut allt motstånd.

Plötsligt visste Svensson hur han skulle formera sitt mittfält, plötsligt visste han att han skulle spela 4-4-2. Trots allt.

Att sen Svenssons stora framgång (ytterligare två år senare) var frukten av en turlig skada på Jesper Blomqvist, det är en helt annan historia.

Sex & krönikörerna

Ett av de allra enklaste sätten att hitta stoff för krönikor eller bloggande är att hitta något dumt som någon annan skrivit och sedan slå ner på det. Särskilt tacksamt är det givetvis att slå mot offentliga krönikörer, dels för att chansen finns att många andra läst den man kommenterar och har egna åsikter, dels för att det ofta går att hitta brister hos hos de professionella tyckarna. Det senare är inte så märkligt, har man som uppgiften att dagligen leverera åsikter är det oundvikligt att det blir en och annan fadäs och motsägelse.
Av de här anledningarna brukar jag inte vara så förtjust i att saxa ur krönikor och sedan argumentera mot just det stycket. Eftersom man själv valt ut det finns alla chanser i världen att man går "vinnande" ur diskussionen. Men jag menar förstås inte heller att man aldrig ska kommentera vad andra sagt, debatter kräver ju att folk tycker till om varandra.
Nu har jag hittat ett tillfälle när jag vill kasta ut citat och resonera kring det. I söndagens DN skriver Johan Esk i sin krönika en mening som tidningen valt ut som särskilt viktig och gjort den i fetstil. Där står:
"När djurgårdare firade det allsvenska kontraktet med att sopa till spelare i Assyriska är det i samma sanslösa klass som när hockeyklacken under lagets väg mot SM-guld sjöng att Håkan Loob skulle vara homosexuell."
Den här jämförelsen är intressant på flera sätt.
För det första: idén att jämställa ord som skanderas från en läktare med inspringande supportrar som faktiskt slår till en människa. Visst kan ord skada, men nog måste det väl ändå anses betydligt värre att ta sig in på en idrottsplan och använda fysiskt våld?
För det andra: jag minns hur illa det ansågs av 80-90-talens idrottskrönikörer när hockeyklackarna vrålade "Håkan Loob är homosexuell". Det var typ det värsta man kunde kalla en människa. Att klackarnas syn på homosexualitet var/är nedvärderande är ju uppenbart. Mig veterligen är inte Loob homosexuell, men genom att påstå att han var det ansåg klacken att han förnedrades. Meningen var givetvis att få honom ur balans och därmed oskadliggöra honom som motståndare.
Det intressanta är att även krönikörerna verkade vara av åsikten att det är förnedrande med homosexualitet. Varför skulle de annars bli så upprörda av att man kallar en människa för homosexuell? I grund och botten borde det inte vara värre än att kalla en person för "rödhårig". Jag trodde faktiskt att vi hade passerat det här stadiet. Därför förvånar det mig rätt mycket när Johan Esk tar upp saken än en gång, och till och med jämställer rop om homosexualitet med folk som rusar fram och slår till fotbollsspelare bakifrån.
För övrigt tycker jag rätt bra om Johan Esk som krönikör.

Varning för slovener

Med jämnmod men utan mista entusiasm konstaterar jag att Frankrike, Portugal och Uruguay är i princip VM-klara. Sen håller jag en peng på Egypten och Ukraina, men jag skulle inte bli förvånad om Slovenien ställer till något i returen mot Ryssland. Slovenerna var åtminstone ett segt kvallag som slog ut Ukraina, Serbien och Rumänien på den tiden det begav sig, ryssarna har en lika tydlig profil som nervösa när det gäller. Låt oss se om ränderna gått ur.

Karthago i ruiner

Även Nigeria VM-klara efter stor dramatik. De behövde bortaslå Kenya samtidigt som Tunisien tappade poäng i Mozambique och låg under med 1-0 i paus. Nigeria vände sedan till 2-1, Kenya kvitterade på nytt och nigerianerna gjorde 3-2 med 10 minuter kvar, alltmedan tunisierna fisklirade i Maputo och till sist åkte på ett baklängesmål. Sånt här kan bli extra dramatiskt när man följer det på liveuppdatering samtidigt som man går och pular i hemmet.

Hårt för Tunisien, som nu missade sitt första VM sedan 1994. Men med tanke på de försumliga avtryck de gjort i slutturneringarna var kanske ändå Nigeria att föredra. Sydafrikanska tummar hålls nog för att Kamerun och Egypten följer dem idag.

Antipoderna kommer

Jag brukade ha fantasier om Nya Zeeland när jag var liten. Det var så långt bort man kunde komma, ändå med en begriplig, det vill säga anglo-saxisk kultur: ett slags ännu mer exotiskt Australien. Den enda verkliga nyzeeländare jag någonsin hört talas om var en medeldistanslöpare som hette John Walker (fast hallucinerar jag, eller fanns det också en tennisspelare som hette Onnie Parun?). När Nya Zeeland sedan var med i VM i Spanien 1982 tyckte jag följaktligen att det var ganska kul att de fick göra två mål på Skottland och ge motståndarna skrämselhicka - skottarnas 3-0-ledning förvandlades till 3-2 och matchen vaknade till liv ett tag, fast det slutliga resultatet av detta bara blev två ytterligare skotska mål och 5-2 till slut. Min glädje för nyzeeländarnas skull fastnade i halsen, ty det var dessa båda mål som gjorde att Skottland slogs ut i gruppspel av Sovjet (och man nu inte ser det som en naturlag att Skottland ska slå ut i gruppspel, ett synsätt som ingen kan ha några invändningar mot.)

Korteligen vill jag härmed bli en av de första som gratulerar Nya Zeeland till VM-platsen, efter deras 1-0 hemma mot Bahrain. Om deras insats i Confederations Cup i somras är nåt att gå efter lär de få mer stryk än nåt VM-lag sen de där stackars grekerna i VM 94, men spelare som Ben Sigmund och Shane Smeltz platsar åtminstone i kraft av sina namn. Direkt ur en westernfilm, om ni frågar mig.

Den stora världen

Planinvasioner på Stadion ändå i en annan värld än detta. Algeriska spelare som hävdar att de fått stenar i huvudena av egyptiska fans. Egyptiska tidningar som tvärtom hävdar att det var algerierna själva som slagit sönder sina egna bussfönster med nödhammare. FIFA som kräver garanti av egyptiska regeringen för att matchen ska kunna genomföras. Varför känns det alltid som att alla svenska kravaller är hopplöst mesiga om man jämför?

Invasioner och invasioner

På tal om Assyriska och planinvasioner minns jag när jag intervjuade "Mr Assyriska", lagledarveteranen Melek Bisso, och just en planivasion kom på tal. Den ägde rum på Bårsta IP i Södertälje 1989, efter matchen Assyriska-Syrianska i dåvarande division III. Melek skyllde utan vidare på domaren - "jag hade sagt åt honom att blåsa av när det var lugnt och bollen var ur spel, istället blåste han av precis när en spelare tacklat ner en annan precis framför vår bänk. Så det var hans fel."

Planinvasioner och roliga ursäkter för dem är alltså inget nytt. För nästan precis tre år sedan hade jag ett litet meningsutbyte med Nuri Kino om en annan planinvasion, den gången sedan Assyriska åkt ur Superettan efter att ha fått stryk av Bunkeflo. Nu driver Nuri en debatt på Newsmill och hävdar att rasism låg bakom en tredje planinvasion, nämligen den som följde på kvalet mot Djurgården i söndags. Jag ska inte upprepa vad jag sa för tre år sen, mer än att jag tycker att det är onödigt att dra in den variabeln i sammanhanget. Beteendet mot Assyriskaspelarna på Stadion var svinaktigt och pöbelmässigt och att sånt ska förekomma på en fotbollsplan är oacceptabelt, men att kalla det rasistiskt är att skjuta över målet.

Rasim finns. Men allt som kallas rasism är inte för den delen rasism.

Boxningsmatch

Lite irländsk humor så här på fredagen:
http://irishsoccerinsider.wordpress.com/2009/11/11/french-and-irish-fall-out-over-box-incident/

Jag ger upp, jag ger verkligen upp

Helt jävla fantastiskt. Polisen valde att inte sätta upp staket kring Stockholms Stadion, eftersom de som stormade planen skulle kunna göra sig illa. Verkligheten överträffar ibland alla försök till satir. Vad blir nästa grej? Förbjuda spelare att ha benskydd, eftersom de som försöker sparka dem på smalbenen kan göra sig illa? Påbud att man alltid måste ha tänt i hemmet för att en inbrottstjuv inte ska kunna ramla och skada sig?

Debutant med rutin

Det är en enkel matematisk fråga: till sist finns det inga länder kvar som inte har spelat VM. Av de VM-klara hittills finns en enda debutant, Slovakien, och det är en sanning med viss modifikation. När gamla Tjeckoslovakien gjorde sitt sista VM, 1990, fanns sju slovaker bland dem som fick spela, exempelvis Lubomir Moravcik, som åkte på en hård utvisning i kvartsfinalen mot Tyskland, och den nuvarande förbundskaptenen Vladimir Weiss. Och om Bosnien/Herzegovina skulle slå ut Portugal och ta sig till sitt första VM siom självständig stat (något som jag personligen skulle hälsa med uppriktig glädje) kan man erinra sig Faruk Hadzibegic, bosniern som satte punkt för det gamla Jugoslaviens VM-historia genom att missa den avgörande straffen i kvartsfinalen mot Argentina i samma Italien-VM. Jag har hört talas om folk som menar att om Hadzibegic inte missat straffen, då hade Jugoslavien vunnit VM och inbördeskrig aldrig brutit ut...

Bahrain, som har en hygglig chans att nå VM i veckan, och Gabon, som har en något mindre, är de enda andra möjliga debutanterna i Sydafrika 2010. Det festligaste med Gabon är annars att de har en kille på Island, Gilles Mbang Ondo som spelar för Grindavik i den underbart betitlade "Pepsi deild".

Stora matcher 2010

Vi hade tidigare en diskussion här på THS om "storklubbar" - vilka de var och vilka kriterier som skulle gälla. Jag tillhör dem som inte tycker att det handlar om ren matematik. Det vill säga att man räknar antal SM-guld för att få fram vilka de största klubbarna är. Begreppet storklubb innefattar också ett lite mer subjektivt tänkande, en känsla helt enkelt.

Det finns ett antal matcher i varje allsvensk upplaga som jag räknar som "stormatcher" oavsett hur lagen ligger till i tabellen. Dessa möten är stora därför att klubbarna ifråga har en historik och aura som gör matcherna stora. Under en säsong kan det dessutom bli seriesituationer som gör att ytterligare matcher kan inkluderas i kategorin, men dessa är jag inte ute efter här. I nästa års allsvenska rankar jag på förhand de här mötena som "stormatcher":

Alla möten mellan lagen AIK, Djurgården, Malmö FF och IFK Göteborg.
AIK-DIF, AIK-MFF, AIK-IFK
DIF-AIK, DIF-MFF, DIF-IFK
MFF-AIK, MFF-DIF, MFF-IFK
IFK-AIK, IFK-DIF, IFK-MFF


Göteborgsderbyn mellan de traditionellt stora klubbarna.
IFK-Gais, Gais-IFK

Hemmaderby för lillebror i Göteborg mot storklubb.
Häcken-IFK, Häcken-Gais (men inte vice versa)


Det största Skånederbyt.
MFF-Helsingborg, Helsingborg-MFF


Helsingborgsmatch där resavstånd och rivalitet gör matchen stor.
Helsingborg-IFK Gbg

Ytterligare ett Skånederby med särskild rivalitet.
Trelleborg-MFF (men inte MFF-Trelleborg)

Det stora Stockholmsderbyt
AIK-DIF, DIF-AIK

Hemmaderby i Stockholm för lillebror mot "storklubb".
BP-AIK, BP-DIF (men inte vice versa)

Nykomlingars hemmapremiär.

Åtvid- ?

Mjällby- ?


Övriga matcher med särskild rivalitet.
Elfsborg-IFK Gbg, IFK Gbg-Elfsborg.

Halmstad mot närmaste "storklubb".
HBK-IFK Gbg


Sommarmatcher i Halmstad mot "storklubb".
eventuella möten HBK v/s MFF, AIK el DIF


Matcher i Örebro som på grund av resavstånd blir stormatch.
ÖSK-AIK, ÖSK-DIF

Matcher i Gävle som på grund av resavstånd blir stormatch.
Gefle-AIK, Gefle-DIF

Hemmaderby i Stockholm för lillebror mot "storklubb".
BP-AIK, BP-DIF (men inte vice versa)

Med den här kategoriseringen skulle det finnas 34 "stormatcher" i nästa års allsvenska (+ eventuella sommarmatcher i Halmstad enligt ovanstående). Det innebär att i snitt är det åtminstone en per omgång. Jag kan också ha missat några rivaliteter som skulle kunna lägga till matcher på listan. Till exempel har Elfsborg endast en stormatch vilket kan vara för lite. Helsingborg kanske ska ha ytterligare någon, och Kalmar har jag ju inte ens gett en enda fajt i kategorin. Det kan också vara så att jag är lite för Stockholmscentrerad i min bedömning. Se det som ett diskussionsunderlag - om man nu över huvud taget köper mitt resonemang om att det finns "stormatcher".

Hursomhelst, det jag är ute efter är att Allsvenskan mår bra av att ha den här typen av matcher. Matcher som är stora i sig oavsett situation i serien. I och med att Örgryte och Hammarby åkte ur försvann definitivt ett antal, hade Djurgården också ramlat ner skulle ytterligare stormöten gå förlorade. Allsvenskan står givetvis inte och faller med enskilda klubbar men för att bibehålla känslan av att högsta serien är stor, viktig och glamourös behövs ett antal klubbar som har förmågan att ge ett sådant skimmer.

Richt och sanningen

Kvällstidningarna försöker hitta syndabockar i Zlatan-härvan.
Bank tycker att Hamren har gjort bort sig. Det är budbärarens fel, alltså.
Expressen menar att landslagschefen Lars Richt har mörkat för Hamrén när han inte berättat allt han visste om Zlatans tveksamhet till landslaget.
Well, för en gångs skull ska jag ställa mig på Richts sida. Att Lars Richt mörkar är inget inget nytt, det är hans natur, han kan inte låta bli, ungefär som att skorpionen sticker. Men den här gången var det också det enda rätta. Om du tyckte att tillsättningen av ny förbundskapten var lätt cirkusartad kan du bara föreställa dig hur de ärliga samtalen mellan Lars Richt och en potentiell förbundskapten skulle ha låtit:
Lars Richt: "Tjena, jag heter Lasse Richt, jag är chef för fotbollseneheten på Svenska Fotbollförbundet (sic). Det är så här att vi letar efter en ny förbundskapten, och jag undrar hur du skulle ställa dig till ett sånt jobb."
Potentiell Förbundskapten: "Eh... jaha... kanske det. Kan du berätta lite om jobbet och bakgrunden och så?
LR: "Tja, du vet ju, vi är en ganska liten fotbollsnation egentligen, vår liga är ganska dålig om man jämför med andra och vi har inte så många stjärnspelare. Vi är rankade 41:a i världen just nu."
PF: "Hmm... jag vet inte, jag har också ett anbud från en klubb i engelska fjärdedivisionen att fundera på..."
LR: "Men vi har gjort ganska bra resultat. Vår förre kapten, han hette också Lasse, han såg inte mycket ut för världen, men han tog oss faktiskt till fem raka slutspel!"
PF: "Jo, det där vet jag ju. Men ni har ju haft några riktigt bra spelare också, som Larsson, Ljungberg, Zlatan..."
LR: "Ja, vi hade ju Henke och Ljungan, och sen är det så att..."
PF: "Hade?"
LR: "Ja, dom har ju slutat, tyvärr.
PF: "Det var som fan. Men då har inte publiken några förväntningar egentligen?"
LR: "Jo, vi missade slutspelet senast vettu. Folk verkar tycka att det var ett gigantiskt misslyckande och är väldigt besvikna. Dom är skittrötta på han som tog oss till fem mästerskap och toklängtar efter nån som du, nån som kan komma in och göra ÄNNU bättre resultat."
PF: "Okej... men med Zlatan i laget så har man alltid chansen att nå vilka höjder som helst."
LR: "Just det ja, det var en sak till, jag vill vara rak med det från början: Zlatan lägger av också.
PF: "---"
LR: "Hallå? Hallå? Är du kvar? Anders Svensson har sagt att han ska fortsätta! Hallå?

Superettan, Collectors Edition

Ut går Åtvidaberg, Mjällby, Vasalund, Sirius och Qviding (=21 allsvenaka säsonger)

In kommer Hammarby, Örgryte, Degerfors, Brage och Öster (=181 allsvenska säsonger)

Redan finns Norrköping (70), Landskrona (31) GIF Sundsvall (13) och Jönköping (10) i Superettan nästa år. Jag vet inte om detta är den mest merittyngda andradivisionen i Sverige någonsin, men det skulle inte förvåna mig.

Då är det väl bara att försöka fundera ut vilka av Falkenberg, Ängelholm, Syrianska och Trollhättan som kommer att vara i Allsvenskan 2011.

Om svar anhålles

Jag har alltid retat mig på folk som frågar vilka som kommer innan de tackar ja till en fest. De vill ha garantier för att det ska bli kul i stället för att själv se till att det blir kul. De vill bli underhållna, istället för att bidra själva. Precis så agerar Zlatan i fråga om landslaget. Det är mycket möjligt han gör det som ett inslag i något slags komplicerat psykologiskt spel där han kommer att bli så ifrågasatt att han till sist kommer att tvingas komma tillbaka och bevisa nåt, genom att skjuta Sverige till EM-guld 2012. I så fall bidrar jag mer än gärna. Kom igen, Zlatan, sluta hålla på!

Att leda en häst till vatten

Det är egentligen fullständigt logiskt. Blunda, gör en snabb summering av Zlatan Ibrahimoviçs fantastiska fotbollskarriär. Han har aldrig strukit media medhårs, alltid satt sin egen agenda. Han har bojkottat Aftonbladet, vänt landslaget ryggen efter den där nattliga utflykten, efter matchen mot Liechtenstein.

I nära nog samtliga lag har han, bortsett från makalösa idrottsliga resultat, skapat konflikter, i många fall, bränt broar bakom sig. Snarare skulle man kunna identifiera det som en av hans drivkrafter.

Så jag är inte speciellt förvånad när Olof Mellberg inte är särskilt förvånad. Han tillhör själv inte de smidigaste i landslaget. Hans avhopp som lagkapten var egendomligt. Han kunde inte, eller ville inte, ge någon riktigt bra förklaring.

Självklart tillhör Zlatan dem som är mest besvikna över att Sverige missade VM. Minns hur han, in i det sista, även inför Malta-matchen, såg en möjlighet att ta sig till Sydafrika. Så fungerar en riktig vinnarskalle. Och den andra sidan av vinnarskallen är att reagera så här.

Det var ju så Henrik Larsson, Zlatans förebild i landslaget under den tiden, reagerade när Sverige skickades ut ur VM 2002 av Senegal. Då skulle Henke sluta i landslaget. Vi vet ju hur det gick med det.

Jag vet inte mer än någon annan, men när det börjar dra ihop sig till EM-kval (nästa tävlingsmatch är ju nästan ett år bort) då är Zlatan med igen. Om han är i det skick och i den form han är just nu.

För övrigt gillar jag Hamréns lilla valspråk: "Man kan leda en häst till vatten, men dricka måste den göra själv".

Det blir en utmaning att leda den allra största hästen tillbaka till bäcken. Väl där kommer han nog att vara törstig igen.

Enter Allbäck, Exit Zlatan

Det är förstås två helt separata händelser, men det är ändå svårt att bortse från att Zlatan Ibrahimovic kliver av landslaget samtidigt som Marcus Allbäck kliver på. Två spelare med delvis parallella karriärer, som står för så helt olika saker i den svenska fotbollen - en som mot alla odds har nästan alltid har levererat i landslaget, en som mot alla odds har underpresterat. En som levt på att vara en lagspelare, en som lever på att vara individualist.
Och så har de stått i vägen för varandra. Under Japan-VM var det Allbäck som fick Lagerbäcks och (mest) Söderbergs förtroende trots klen form, och Zlatan som fick nöja sig med några minuters inhopp där han bara hann visa världen glimtar av sitt kunnande.
I Tyskland var det en frustrerad och frustrerande Zlatan som fick speltid, och en tänd Allbäck som kom in och rörde om ibland.
Nu kommer Allbäck tillbaka, som Hamréns länk till förr. Och Zlatan, vår överlägset bäste fotbollsspelare, som drar.
Så vad ska man säga om Zlatan? Well, ett enkelt svar är att han är en extrem individualist i en lagsport. Zlatan jagar individuell ära och personliga utmärkelser lika mycket som lagtitlar. Han har i alla år utmärkt sig på en massa sätt, men inte som lagspelare.
Nu är han på jakt efter utmärkelsen som Europas bäste fotbollsspelare. För att nå dit är Barcelona ett perfekt verktyg, medan svenska landslaget utan tävlingsmatcher inte kan hjälpa hans situation ett dugg.
På ett mer allmänt plan kan man konstatera att pressen på toppspelarna är enorm i dag. Zlatan är 28 år, han vet att han inte har så himla många år kvar på den extrema toppen. Med klubbmatcher i liga, cup och Champions League har han ett schema som sliter på en redan sliten kropp, och Barcelonas ganska tunna trupp gör at det inte finns många chanser till vila.
Med det i bakhuvudet känns det trött och förutsägbart att till exempel Ralf Edström muttrar om att det är en plikt att spela för sitt land.
Däremot är det oroväckande att Zlatan inte verkar ha haft kul i landslaget på sistone. Om nu Erik Hamrén kommer in och ska skapa ny och trevlig stämning, då lär det ju inte bli lättare för Zlatan att komma tillbaka när tävlingsmatcherna och det nya gänget redan har svetsats samman.
Det allra tråkigaste är ju att Zlatan-frågan kommer att debetteras vid varje landslagsuttagning och match, precis som när Torbjörn Nilsson, Tomas Brolin eller Henke Larsson frivilligt ställde sig utanför landslaget.
Allbäck då? Först får vi väl se hur långsiktigt hans engagemang är. Han lär förstås vara en trygg förankring till det traditionella landslaget, och det är säkert kul för Anders Svensson. Själv undrar jag hur han ska handskas med medierna. När han var gäst hos Ekwall & Lundh i Fotbollskanalen var han extremt obekväm så fort det började slängas käft och frågorna krävde andra svar än de vanliga trevlighetsklyschorna.

Frihet under ansvar

Rörande planinvasionen på Stadion igår: jag kan ha fel, men jag minns inte att några motståndarspelare blev slagna eller trakasserade på Söderstadion 2001 eller Malmö stadion 2004. Jag kan förstå driften att invadera plan i triumfens ögonblick, men det är en frihet under ansvar. Jag skulle inte tycka att det vore orimligt om Djurgården fråntogs segern igår, inte mer orimligt än att Sverige fick segern i Köpenhamn 2007. Arrangörernas ansvar är att garantera funktionärernas och motspelarnas säkerhet, punkt och slut.

af Kleen om Hamrén

THS som delar lokal med en egen stilguru (och succéförfattare) måste naturligtvis ha vår egen omdömesgilla analys av den nye förbundskaptenens stil. Vi bad alltså unge herr Björn af Kleen (som när det gäller fotboll saknar alla slags förutfattade meningar) att ta stegen fram till vår datorskärm och bedöma Erik Hamréns apparition.

Omdöme: en god representant för Alliansens Sverige. Typ: VD i mellanstort företag. Ledig, men ändå bekväm, modern och maskulin utan att vara gammaldags. Har uppenbarligen några års vana av att bära kostym. Samma sorts infantila halsdukar som Reinfeldt. Gantman: typisk landsortsman som vill vara lite flådig. Ovanligt yvig frisyr för att vara Reinfeldt-medelklass, men det passar honom bra. Bra att han inte har silverbricka utan vanligt spänne på skärpet. Man kan framför allt fundera över glasögonen - känns som han har en fru som har varit och valt dem.

Skulle man kunna stöta på Erik Hamrén på ett svenskt adelsgods? Nja, i så fall som inkallad representant för nån kommunal tillståndsmyndighet vid en hästtävling, möjligen från ett försäkringsbolag. Skulle man kunna stöta på honom vid Stureplan? Jadå, över en mäklarbricka på vilket after work som helst.

1973-2009

Så var då den sämsta säsongen i mitt liv som Hammarbysupporter fullbordad.

Ett svennigare Assyriska

Svenne Banan-klubben Assyriska, talade Ulf om för ett tag sen. Jag har inte sett dem spela i år, men mitt intryck framför sportradion är att det i alla fall är betydligt mer så än när jag följde dem för fem år sen. De namn jag hör: Marklund och Näfver, Lorentzon och Berglund, Samuelsson och Östlundh. Då hette de Andreas Haddad, Kabba Samura, Zoran Manovic, Christos Christoforidis, Charles Sampson och Ivan Isakovic. På högerbacken fanns visserligen den äktsvenske slitaren Johan Ländin, men han kompenserades mer än väl av Ghassan Heamed till vänster. Jag minns än idag "Borken" Borgqvists häpna oförståelse över att spelarbussen en gång fått stanna för att Ghassan skulle ut och lägga sig på en refug och be. Det känns, rent spontant, som det fanns fler sådana karaktärer i Assyriska på den tiden, som det är mer Svenne Banan nu. Om man inte räknar Östlundh och Conny Karlsson som hedersassyrier förstås.

P.S. en timme senare. Och egentligen hade ju Assyriska tänkt helt rätt. Det skulle vara en svenneveteran i år. Fast det blev Tjernström och Mattias Jonson i st f Göran Marklund eller Dennis Östlundh. Synd, tycker jag, fast om det var nån man unnade, etc, etc D.S.

Låt oss sätta punkt för en diskussion

I ett dunkelt hörn av mitt minne erinrar jag mig ett ännu dunklare hörn av mänskligheten som tämligen högljutt utstötte tvivel rörande Zlatan Ibrahimoviç och Barcelona.

Jag menar, titta här.

Och njut för all del av kommentatorn.

How do you describe genius? Why even bother.

Mina damer och herrar: Jag ger er Zlatan.

Är jag vuxen nu?

Givetvis var laddningen enorm under själva matchen – först euforin under IFK:s mangling och ledningsmål, sedan den gastkramande spänningen när AIK kom tillbaka och så sorgen och ångesten när landets mest osympatiska föreningskollektiv faktiskt slog oss på vår egen hemmaplan. Men efteråt, tja, då kändes det helt okej. Jag kunde hålla med dem som unnade Tjernström glädjen att få slå in segermålet. Jag kunde till och med tänka att det på sätt och vis var bra att AIK vann.

Inte emotionellt, förstås – men rationellt.

I IFK Göteborg vet man numera vad man håller på med, och kommer att komma tillbaka igen och igen. Men för AIK, och Stockholmsfotbollen i stort, kommer det att dröja ett tag innan man återigen får saker att fira.

När Hammarby fick koll på exakt hur taskigt det ekonomiska läget var rensade man ut i truppen, sålde det man kunde och ramlade ur serien. När AIK upptäckte samma sak tog man ett kortfristigt lån till hög ränta – och värvade hem psykfallet Dulee Johnson, samt ännu en latinamerikan till anfallet. Sportsligt sätt är det bara att gratulera en minst sagt intressant chansning som gick hem.

Eftersom det handlar om AIK har stockholmstidningarna än så länge varit artigare än när Örebro och Helsingborg befann sig i lindrigare ekonomiska knipor för några år sedan. Nu är det dags för AIK att betala räkningen. Ska vi slå vad om vilken kvällstidning som blir först med rubrikfyndigheten »Luftslottet som sprängdes«?

Jag gissar på Sportbladet, och att vi får läsa den senast i slutet av november.

Nu ska man sälja Obolo. Duktig spelare, trevlig person – men någon på kansliet i Solna måste ha överskattat värdet av icke-målsprutande icke-EU-spelare med ett år kvar på kontraktet (om jag nu inte missminner mig), dessutom till salu under den på senare år så transferdöda vintervilan. Min gissning är att försäljningen av Obolo max täcker årets driftsunderskott, om den över huvud taget blir av. För argentinarens skull hoppas jag att jag har fel – han verkar förtjäna att spela i en sundare omgivning.

Förmodligen väntar alltså fler försäljningar, hårklyverier med Elitlincensnämnden och en spelartrupp som får stå ut med lönesänkningar. Detta alltså enbart för att skotta igen dagens svarta hål – sedan väntar ett stort antal minusmiljoner på grund av nästa års brist på derbymotstånd. Den AIK:are som i dagens DN hoppades på en »fyrdubbel« – SM-guld, cupvinst samt att Djurgården följde med Hammarby ur Allsvenskan – var helt enkelt inte så smart.

Det deprimerande med det här är att det var Stockholmslagens framgångsvåg runt millennieskiftet som drog med sig medierna och publiken och skapade en hype runt sporten i stort. Räkna med motsvarande backlash nu när bistrare tiden väntar för alla 08-lag utom BP.

Det kommer att drabba hela serien och alltså även oss som håller på helt andra lag. Och… vad fasen, nu när jag tänker efter är det nog ändå värt priset.

Kanske är jag inte så vuxen, trots allt.

Eftertankens kranka

Jag ser en intervju med Erik Hamrén och drabbas genast av eftertankar. Vad fan, mannen har ju hår som ANDERS FRISK! Vad fan, mannen svarar ju på frågor som en högstadierektor som försöker visa sig ungdomlig (men ändå mysig). "Var det här jobbet min högsta önskan på jorden? Nja, det finns ju trots allt saker på jorden som är viktigare än fotboll. Fast det är svårt att tro det, ha ha."

-Mycket illavarslande, kommenterar Björn Wiman när jag dryftar saken med honom. Precis som de där färggranna halsdukarna han envisas med att bära. Han kan bli svensk fotbolls svar på Thomas Bodström.

Supermann

Skönt att det löste sig med Hamrén. Han jobbar snart heltid med landslaget, ska ni se.
Det som gladde mig mest var att se att Mikael Dorsin hade suttit i spelarrådsmöten om Hamrénsaken tillsammans med - trumvirvel - lagkaptenen Roar Strand!
Roar Strand spelar alltså fortfarande, som ende kvarvarande medlem av det klassiska veteranmittfältet Mini Jakobsen-Bent Skammelsrud-Strand. Han är 39 nu, Strand. Han som i RBK:s matcher mot Real Madrid fick höra Rosenborgklacken Kjernen sjunga "Zinedine Zidane, vem fan er han, för vi har Roar Strand, vår Supermann!"
Klassiskt.

Två hästar en för mycket

Så blev det ändå någonting nytt. En deltidsarbetande förbundskapten har vi inte haft sedan Laban Arnesson (som var elitinstruktör på förbundet bredvid FK-sysslan) och innan honom Lennart Nyman (som både skötte sin livsmedelaffär och var ledare i Hammarby under sin förbundskaptenstid). I ingendera fallet blev resultatet särskilt lyckat. Jag vet inte om detta med Hamrén är ytterligare en förhandlingsteknisk fint, på samma sätt som Svennis från början skulle sköta både Lazio och England samtidigt, fast tanken väl hela tiden var att Lazio skulle tröttna på arrangemanget? Annars vete fan - Guus Hiddink rattade Ryssland och Chelsea samtidigt, men det var under en begränsad period och då hade han redan satt ryssarna ordentligt på banan.

Jag fikade med Charlie Sharro, grå eminens i Assyriska i förra veckan. Vem ville han möta i kvalet, frågade jag. "Djurgården!", sa han tvärsäkert. Jag trodde att han kanske skulle få skäl att ändra sig, med tanke på DIF:s avslutning i Allsvenskan. Men han verkar ha vetat exakt vad han talade om. Jag följde ju Assyriska ganska nära under deras förra allsvenska kval, när de åkte dit i sista sekunden mot Örgryte på Ullevi och sen flyttades upp ändå tack vare tvångsdegraderingen av Örebro. Aldrig kommer jag att glömma bilfärden hem från Göteborg med Ninos och Sargon och hur folk tog emot de bedövade spelarna på Assyriska Föreningen i Hovsjö. Dennis Östlundhs ansikte minns jag än idag, när han stod där framme på podiet, helt bedövad, och assyriska tonårskillar gick fram och la handen på hans arm: "Du äger, Dennis!" Det var extra kul att just han gjorde mål igår. Jag håller tummarna för att de går upp av egen kradt den här gången. Och med tanke på hur Allsvenskan ser ut nästa år känns det inte helt omöjligt att de ska kunna hålla sig kvar.

Krisen som kom av sig

Förra säsongen sjönk Allsvenskans publiksnitt.
Vilket inte var så konstigt. Utvidgar man en 14-lagsserie med två lag krävs det en 30% publikökning för att behålla ett snitt kring 10 000.
Även i år larmades det inledningsvis om publikkris men när siffrorna nu kan sammanställas visar det sig att snittet faktiskt ökat. Från 7787 till 7952. Detta trots att svaga publikgäng som BP, Häcken och Örgryte anslöt till årets serie. Även Superettan ökade sin snittpublik, från 1577 till 1880.
Ryktet om det vikande fotbollsintresset är alltså något överdrivet.

Åtminstone har nedgången stannat av. Men nästa år finns givetvis en stor risk att intresset för att se allsvensk fotboll minskar. Utan Hammarby och med färre klassiska Göteborgsderbyn bör det det bli ett tapp. Och om nu Djurgården också åker ur accentueras den trenden ytterligare. I viss mån kommer den att uppvägas av högre publiksiffror i Superettan, men totalt lär elitfotbollen på herrsidan förlora åskådare.

Det innebär inte nödvändigtvis att det då är läge att ta fram krisstämpeln. Intresset för att se på fotboll känns rätt grundmurat för närvarande och det är meningslöst att utläsa trender utifrån siffrorna ett enskilt år.

Värdighet i förnedringens stund

Jag har ju varit med om det här förut. Närmare bestämt för 14 år sedan.

Senast Bajen åkte ur Allsvenskan var 1995. Jag var förmodligen en ännu mer fanatisk hammarbyare då, ändå är det jävligare nu. På den tiden var en nedflyttning för Hammarby inte någon chock. Vi var ett hissåkargäng och nedflyttning var alltid en faktor att räkna med innan säsongen började Den gången slapp jag ju dessutom saltkaret i såret i form av hånande guldfirare på tunnelbanan när jag åkte hem från begravningen.

En hängiven supporter förstår en annan hängiven supporter och jag tror de flesta aikare och djurgårdare fattar att jag hett önskade svidande nederlag även för dem i slutomgången. Med andra ord gjorde deras segrar min tillvaro än jävligare kl 16.50 söndagen den 1 november. Vi var inte bara ett losergäng, vi var ensamma i stan om att vara det.

Hammarbyare upplever i allmänhet att både aikare och djurgårdare ser ner på Bajen. Har de framgång, som AIK har nu, är de givetvis än drygare och det är en attityd vi kan räkna med att få uppleva i några år nu.

Trots den miserabla utgången av omgång 30 i årets allsvenska gick det att skönja fröet till pånyttfödelsen i avslutningsmatchen. Det som en gång byggde min hängivenhet för Hammarby finns uppenbarligen kvar nånstans. Humorn, värmen och värdigheten är inte utrotad från Söderstadion, även om mediebilden av klubben pekar i den riktningen.

"AVGÅ ALLA" skanderade publiken i en slags drift med sig själv. Och fortfarande tio minuter efter avslutningsmatchen i klubbens sämsta säsong på ett par decennier stod åskådarna upp på de tre läktare som var öppna och sjöng om sitt Hammarby. Spelarna gick runt och tackade, väl medvetna om att de inte direkt förtjänade några hyllningar och att det egentligen inte var de som hyllades. Det gamla slagordet "skit i tabellen - Bajen e bäst ändå" plockades fram, helt utan ironi. Värme och värdighet i förnedringens stund.

Herre på täppan

Ja, som Ulf redan varit inne på - vi gratulerar AIK, som nu bara har ett guld mindre än Halmstad och Öster i historisk tid. Själv har jag känt på mig det här sedan i somras, när jag satte på text-tv:n för att se hur det gått i deras match mot Brommapojkarna. Det sista jag sett var då att BP tagit ledningen i typ 54:e minuten, nu hade AIK vänt och gjort segermålet med typ fyra minuter kvar. Jag fick då den krypande känslan att 2009 nog var Råttans år ändå.

Det känns också logiskt med tanke på att IFK Göteborg ju faktiskt tog guldet för ett par år sedan och att vi levt under ett decennium där reglerna verkar ha påbjudit att en ny segrare måste koras vartenda år. Det enda undantaget har varit Djurgården. Inte mindre än åtta lag har fått ta på sig guldhattar under 00-talet - Halmstad, Hammarby, Djurgården, Malmö FF, Elfsborg, IFK Göteborg, Kalmar FF och nu alltså AIK. Det är en tidigare aldrig skådad diversifiering. Jämför:

30-talet: Sex mästarlag (varav Elfsborg 3 ggr, AIK 2, Helsingborg 2)
40-talet: 5 (Norrköping 5, MFF 2)
50-talet: 5 (MFF 3, Norrköping 3)
60-talet 6 (Norrköping 3, Djurgården 2, MFF 2)
70-talet 4 (MFF 5, Åtvidaberg 2, Halmstad 2)
80-talet 5 (Göteborg 4, MFF 2, Öster 2)
90-talet 4 (Göteborg 6, AIK 2)
00-talet 8 (Djurgården 3)

Precis vad det betyder för svensk fotboll kan man diskutera. Men konsensus verkar vara att det är negativt, att inget lag kan rycka åt sig det
lilla försprång som skulle tillåta dem att hävda sig internationellt. Sextiotalet, då guldet spreds ut över landet på ett liknande sätt som nu, var också en internationell lågstatusperiod för svensk klubbfotboll. Vi får se hur AIK hanterar sin position som regerande mästare.

Grattis, AIK!

Det är svårt att argumentera emot AIK:s SM-guld. Laget vann 18 matcher av 30, släppte bara in 20 mål, och när det gällde som allra mest reste man till Göteborg och gav IFK säsongens första förlust på Gamla Ullevi.
Marginalerna är förstås pyttesmå. Hade Selakovics skott i insidan av stolpen gått in hade vi förmodligen haft andra mästare, men de små marginalerna är också det som gör att vi gillar den här sporten.
IFK Göteborg gick in i omklädningsrummet efter första halvlek med en 1-0-ledning, med ett mäktigt publikstöd i ryggen och med känslan av att under den sista kvarten ha tryckt ner AIK i skorna och stressat stockholmarna till misstag.
När lagen kom ut till andra halvlek hade psykologin vänt: IFK skulle försvara sin ledning och blev ängsligt, AIK var hungrigt, desperat och jagande. AIK spelade säsongens sista 45 minuter betydligt bättre än Göteborg, och små detaljer som att flytta ineffektive Mutumba från höger- till vänsterkanten - där han inte gav den plågade Erik Lund någon ro - blev matchavgörande.
Sedan är det ju få spelare i Allsvenskan man unnar att få avgöra en avgörande match mer än Daniel Tjernström.
THS säger grattis!

Brottarland

Jag tittar ut över ett öde torg i en av Sveriges mest underpresterande fotbollsstäder. Nej, det är inte Uppsala, det är inte ens Linköping, det är Västerås.

Jag gick en sväng i den öde stadskärnan i går kväll. Jag såg Halloweensminkade tonårstjejer köpa energidryck i det obarmhärtiga ljus som råder i en Ica-affär en lördagkväll. Jag gick förbi ett par på väg in i en port och hörde kvinnan säga på bred västmanländska "Jag hör inte hemma i Västerås. Jag gör verkligen inte dä." (Den typen av replik som inte hade gått att använda i fiktion: för övertydlig). Jag såg en ung kvinnlig bartender i djävulshorn från Buttericks servera Black Russians och Margaritas på Plaza Hotels Skybar medan barpianisten drog av Elton John-låtar och tanter i Maud Olofsson-frisyrer stod på stolar och sjöng med. Ingenstans hörde jag någon tala om allsvenskans slutstrid. Ett par biffar med tjurnackar kom från brottarförbundets jubileumskongress i ett kongresscentrum där bredvid och beklagade sig över att det inte hade serverats vin till middagen. Det var tur att Martin Lidbergs farsa sagt ifrån till slut, var det här en frikyrkoträff eller vad var det? Jag såg Pelle Svensson och Lars-Gunnar Björklund i vimlet. Men fotbollen kändes långt, långt borta.

Jag trivs nog med den allsvenska avslutningen på detta lite melankoliska avstånd. Jag tänker köra hem på småvägar och kanske lyssna på sportradion. Och fundera lite grann på hur många säsonger Västerås SK egentligen gjort i Allsvenskan, eller om det finns något annat svenskt lag som är så där snyggt tvärrandigt.

Lyxångest - och lite Lagrell

Sex timmar kvar tills den roligaste allsvenska säsongen på länge får sin braskande avslutning och ingen verkar må bra. Fotbollsintresserade i min närhet - både blåvita och aik:are - rapporterar om sömnlöshet, okoncentration, rastlöshet, magont och frossa.
Men det är väl som Bojan säger (inte bara en gång, för övrigt, utan 318, i alla medier): "Gillar man inte det här ska man spela division fem-fotboll".
Eller titta på division fem-fotboll då, för oss vanliga dödliga.
Personen som lade årets spelschema borde få en rejäl bonus i lönekuvertet och ett långtidskontrakt på just den uppgiften.
Det ändå det här vi har längtat efter. Vi hade kunnat ha det som Hagström, som nu söker av Blocket efter "säck" och "aska". Eller som Mats Weman, som i brist på viktiga Malmömatcher får låtsas att förlusten mot IFK var "blytung".
Änglar och gnagare har lyxångest, och vet om det.
Själv laddar jag upp med innefotboll på förmiddagen, sedan hem och ta på långkalsonger, brunch på lokalsportpuben Foxes på Gibraltargatan, en brunch som måste bli en blixtsnabb historia eftersom forcerandet av kravallstaket, poliser, väktare och biljettkontroll lär ta en bra stund på Gamla Ullevi.
Det som inte är lyxångest är oron över vad som ska hända före, under eller efter matchen. Att det på något sätt kommer att bli bråk känns oundvikligt, frågan är bara var, när och hur mycket.
Jag hoppas vid gudarna att det blir en värdig seriefinal inne på arenan.

Måste bara säga något om Lagrells cirkus också.
Det är möjligt att vi om nån månad kommer att upptäcka att även förvirringen kring Hamrén var förhandlingstaktik, att det var ett sätt att locka ut Rosenborg på scenen, få dem att framstå som giriga bad guys eller något, men hittills verkar allt bara löjeväckande.
Lars-Åke Lagrell har suttit i 102 år som framgångsrik ordförande för SvFF, det sista han skulle göra var att fixa en efterträdare till Lagerbäck. Och Lagerbäcks avgång kommer inte direkt som en överraskning. Att följa rekryteringsprocessen som den nu har utvecklats är direkt plågsamt. Lagrell hävdar att jobbet som svensk förbundskapten är attraktivt, att det är ett statusjobb även för utländska tränare. Men att Sveriges rikaste och mest professionella (trodde man) idrottsförbund då inte är beredda att betala tio miljoner - eller ens förhandla om priset - för mannen de vill ha, det sänker den statusen på en sekund. Ett statusjobb kräver en statustränare, och kvalitet kostar. Vi kan välja att ge landslaget till den rutinerade Tom Prahl eller till den internationellt meriterade Roger Palmgren, men då har man också valt vilken status landslaget ska ha.
Lagrells mediala show har också varit bisarr. Som journalist kommer man ibland i kontakt med medieovana intervjupersoner. Då kan man hamna i en situation där man faktiskt har ansvar att censurera personen, förklara att "sådär ska du nog inte säga, det här ska tryckas i en stor tidning och det är inte bra för dig om du uttalar dig så".
Jag trodde aldrig att Lars-Åke Lagrell skulle vara en av de intervjupersonerna.