Öka takten mer än första kvarten

Det var roligt, nytt och fräscht, tycker jag. Åtminstone i en kvart. Spelarna visade mod, attityd och utstrålning, och det kändes som om en hel landslagstrupp hade längtat efter att få göra just det i sisådär tolv år.
Det fanns en kort period när Lagerbäck och Söderberg talade om att spelarna skulle visa "positiv kaxighet", vilket jag tror är ungefär samma sak som "mod, attityd och utstrålning", men det var sällan mer än en läpparnas bekännelse. I grunden bestod Lagerbäcks ledarskap av helt andra nyckelord. Man skulle veta sin plats, bara göra det man behärskade och den första kvarten skulle man - i nästan alla matcher och definitivt i en match mot ett så skickligt motstånd som Italien - lyfta långt, ligga rätt i positionerna och liksom bara känna sig in i matchen. (Det var under en sådan matchgenomgång som Fredrik Ljungberg en gång ställde den relevanta frågan "men ska vi inte spela alls under första kvarten då?", vilket jag fortfarande tycker är väldigt roligt.)
Nu blev det lite tvärtom. Full fart och entusiasm i en kvart, och sedan ett stillsamt utplanande mot ett - förstås - väldigt bollskickligt italienskt lag. Men det såg väl någorlunda ut, eller hur? Trots allt? Nu vet också Hamrén att Safari inte är mittfältare, vi såg att Rasmus Elm är enastående lätt i alla sina rörelser, särskilt i jämförelse med sin storebror, och att Elmander även under en ny förbundskapten är beredd att springa tills lungorna spricker, men inte får så mycket mer uträttat för det.
Han får väl inventera vidare, mannen med den randiga halsduken, så hoppas vi att han hittar rätt uppställning så småningom.
Fast det där med "mod, attityd och utstrålning"? Alltså, Hamrén har varit förbundskapten i, vad är det, kanske två veckor. Och han har sagt den där frasen ungefär 128 gånger redan. Han får gärna byta slogan snart.