02 november 2009

Värdighet i förnedringens stund

Jag har ju varit med om det här förut. Närmare bestämt för 14 år sedan.

Senast Bajen åkte ur Allsvenskan var 1995. Jag var förmodligen en ännu mer fanatisk hammarbyare då, ändå är det jävligare nu. På den tiden var en nedflyttning för Hammarby inte någon chock. Vi var ett hissåkargäng och nedflyttning var alltid en faktor att räkna med innan säsongen började Den gången slapp jag ju dessutom saltkaret i såret i form av hånande guldfirare på tunnelbanan när jag åkte hem från begravningen.

En hängiven supporter förstår en annan hängiven supporter och jag tror de flesta aikare och djurgårdare fattar att jag hett önskade svidande nederlag även för dem i slutomgången. Med andra ord gjorde deras segrar min tillvaro än jävligare kl 16.50 söndagen den 1 november. Vi var inte bara ett losergäng, vi var ensamma i stan om att vara det.

Hammarbyare upplever i allmänhet att både aikare och djurgårdare ser ner på Bajen. Har de framgång, som AIK har nu, är de givetvis än drygare och det är en attityd vi kan räkna med att få uppleva i några år nu.

Trots den miserabla utgången av omgång 30 i årets allsvenska gick det att skönja fröet till pånyttfödelsen i avslutningsmatchen. Det som en gång byggde min hängivenhet för Hammarby finns uppenbarligen kvar nånstans. Humorn, värmen och värdigheten är inte utrotad från Söderstadion, även om mediebilden av klubben pekar i den riktningen.

"AVGÅ ALLA" skanderade publiken i en slags drift med sig själv. Och fortfarande tio minuter efter avslutningsmatchen i klubbens sämsta säsong på ett par decennier stod åskådarna upp på de tre läktare som var öppna och sjöng om sitt Hammarby. Spelarna gick runt och tackade, väl medvetna om att de inte direkt förtjänade några hyllningar och att det egentligen inte var de som hyllades. Det gamla slagordet "skit i tabellen - Bajen e bäst ändå" plockades fram, helt utan ironi. Värme och värdighet i förnedringens stund.

9 kommentarer:

Jerk sa...

Jag börjar känna att det ska bli jävligt skönt att slippa åka ut till Solna för att spela "hemmamatch"..fast jag hade iofs hellre sett att det var så pga att de andra åkte ur..

Yogi Bear sa...

Det är kanske inte mycket till tröst, men eftersom det snackades själbild på förra tråden, så kan man ju säga att detta passar mycket bättre med det Bajen jag växte upp med. Björn Wesström sa något i stil med

"- Jag kommer så väl ihåg det. Ijeh stod där i någon 50 Cent-mössa vid Poseidon och man bara tänkte: Herregud det här är inte Blåvitt.
- Det passade inte dem. Det var inte deras identitet. Nu har de hittat tillbaka till vad som passar dem bäst."

Så plötsligt börjar Bajen sikta på topp 4 placeringar.

Hagström sa...

Nej, det är ju ingen riktig tröst. Att vi inte varit bland de mest framgångsrika klubbarna är ju inte en position vi strävar efter att bibehålla. Rimligen bör vi med vårt publikunderlag vara på åtminstone Halmstad BK:s nivå. Däremot hoppas jag att vi kan fortsätta vara bra på att stötta vårt lag även i motgång. Det är defintivt en del av själen och identiteten.

Ulf sa...

Wesström hade verkligen rätt. Ijeh-värvningen var verkligen oblåvit så det skrek om det (även om tex värvningen av Big Mama, om ni minns, var ännu märkligare).
Men minns också vilka eländesår IFK hade bakom sig när Ijeh-värvningen dök upp, det var som en plötslig fläkt av den stora världen igen, långt från Sebastian Henriksson, Långås och Jimmy Svensson.

Jesper sa...

Det var nog logiskt, Blåvitt skulle ju hämta sig från sin gråsossighet och plötsligt visa att de platsade i de kreativa lösningarnas värld. Det var lite grann som om ABF skulle börsnotera sig. Klart att det gick åt helvete.

Max L. sa...

Efter guldet 2001 var det någon sa "man gick ut på stan med en ny slags värdighet - vi är inte buskis längre"
Balsam kanske?

Men det verkar som om det är det gamla talesättet "ränderna går aldrig ur" som gäller....igen.....för fyrtiosjunde gången ungefär.

Heja kompisar&brorsor i Kringelstan!

Studiomannen sa...

Ulf: Och Crossa kunde ju också stannat hemma. Jimmy Svensson, ja. Ett mysterium. Duktig mittfältare som helt uppenbart inte räckte till i allsvenskan och som nu är hemma i Marks kommun igen.

Spelare jag förknippar med Hammarby genom åren är de där "hjälte-spelarna". Kanske inte jordens bästa spelare, men ändå. Typ Lefvert.

Fråga vilken blåvit som helst om Ölme och jag säger att vi älskar honom alla. Även om han som det sades "rensade med precisionen som en hagelbössa" ibland.

Yogi Bear sa...

Ölme gillar vi!

Studiomannen sa...

Yogi: Ölme hade du älskat i ditt eget lag, även om jag förstår att du gillar att han satte straffen mot HBK -04. Motsvarande typer i MFF är Hasse Mattisson. Och Olof Persson. Vilka hjältar!