Brottarland

Jag tittar ut över ett öde torg i en av Sveriges mest underpresterande fotbollsstäder. Nej, det är inte Uppsala, det är inte ens Linköping, det är Västerås.

Jag gick en sväng i den öde stadskärnan i går kväll. Jag såg Halloweensminkade tonårstjejer köpa energidryck i det obarmhärtiga ljus som råder i en Ica-affär en lördagkväll. Jag gick förbi ett par på väg in i en port och hörde kvinnan säga på bred västmanländska "Jag hör inte hemma i Västerås. Jag gör verkligen inte dä." (Den typen av replik som inte hade gått att använda i fiktion: för övertydlig). Jag såg en ung kvinnlig bartender i djävulshorn från Buttericks servera Black Russians och Margaritas på Plaza Hotels Skybar medan barpianisten drog av Elton John-låtar och tanter i Maud Olofsson-frisyrer stod på stolar och sjöng med. Ingenstans hörde jag någon tala om allsvenskans slutstrid. Ett par biffar med tjurnackar kom från brottarförbundets jubileumskongress i ett kongresscentrum där bredvid och beklagade sig över att det inte hade serverats vin till middagen. Det var tur att Martin Lidbergs farsa sagt ifrån till slut, var det här en frikyrkoträff eller vad var det? Jag såg Pelle Svensson och Lars-Gunnar Björklund i vimlet. Men fotbollen kändes långt, långt borta.

Jag trivs nog med den allsvenska avslutningen på detta lite melankoliska avstånd. Jag tänker köra hem på småvägar och kanske lyssna på sportradion. Och fundera lite grann på hur många säsonger Västerås SK egentligen gjort i Allsvenskan, eller om det finns något annat svenskt lag som är så där snyggt tvärrandigt.