Positiva tankar

Kanske är det att leta efter halmstrån, men personligen är jag ganska upplyft efter den senaste veckans landslagshändelser. Till att börja med är det ju uppfriskande bara att ha en förbundskapten som verkar uppskatta att vara vid liv. Sedan tycker jag mig trots allt se en linje i de få beslut han trots allt har hunnit fatta: Allbäck assistent, Anders Svensson lagkapten och klarspråk och öppenhet i Zlatanfrågan.

Inte så att jag älskar vare sig Allbäck (tyvärr öisare) eller Svensson (lite väl mycket gnällspik i mina ögon), men det är trots allt två snälla killar med hjärna som man kan prata med utan att det uppstår missförstånd. De är också exempel på den typ av spelare som känt sig lite undanskuffade och bittra under den bisarra epok då det fanns lite alla möjliga regler i landslaget, så länge de passade Henke och Zlatan.

Jag tänker så här: stjärnor är alltid stjärnor, vad som än händer. Vad du än gör för dem inträffar det ändå förr eller senare något som gör att skon inte passar. Och har du då byggt något kring dem står du där tomhänt till slut – för vattenbärarna har du förlorat på vägen.

Jag hoppas på en dansk utveckling (eller för all del en utveckling som påminner om hur Söderberg och Lagerbäck inledde sin epok). Få tråkmånsarna att känna sig älskade och sedda, bygg upp ett fungerande spel med dem – och lägg på garneringen i efterhand.

Skandinaviens främste genom tiderna lämnade trots allt sitt landslag, fick på distans se dem få ihop skiten lika bra utan honom, och till och med vinna EM. När Michael Laudrup återvände var pressen på honom mer hanterbar och maktförhållandet mellan honom och de andra mer i balans, vilket alla inblandade mådde uppenbart bättre av. I min ögon presterade sedermera det danska VM-98-laget med båda bröderna Laudrup stundtals den finaste fotboll jag sett ett skandinaviskt lag spela.

Nu kan ju inte Sverige vinna VM innan Zlatan kommer tillbaka, men, ja, ni förstår säkert vart jag vill komma.

Önsketankar, önsketankar…