Hexametern lever

Fotboll är ju ett dialektiskt spel och då menar jag rent konkret. Två lag spelar mot varandra och det ena måste överlista det andra för att vinna. Därför är det i grunden meningslöst att moralisera över spelstilar, eftersom det enda sättet att argumentera en viss taktik är att besegra den. Därmed står den segrande spelstilen också i tacksamhetsskuld till den besegrade, som den tvingats att utveckla sig mot.

Allt detta ska, som ni förstår, mynna ut i en filosofisk inställning till gårdagens final. Jodå, även förhärdade gnällspikar som jag kan finna något försonande i Spaniens seger. När allt kommer omkring sitter nu morgondagens Tom Prahl eller Bob Houghton och klurar ut hur man ska kunna kväsa, kväva och frysa ner tica-taca-fotbollen, allt för att ta dialektiken vidare till nästa steg. För 54 år sedan, senast det spelades stor turnering i Alpländerna, var det tyskarna som vann, då över den tidens spanjorer eller ryssar, Puskas och hans ungrare. Efteråt beklagade sig den österrikiske författaren Friedrich Torberg, uppvuxen med trettiotalets Wunderteam, i pressrummet: "Nu är poesin död inom fotbollen."

"Oroa dig inte", sa hans vän, fotbollsexperten och f d hammarbytränaren Willy Meisl, "Det är bara hexametern som är död."

Så fortgår det.

P.S. Trots alla tvångsåteruppväckta schabloner - det var inte det "gamla Tyskland" igår. Det gamla Tyskland skulle gjort mål på Ramos tabbe i början. Det gamla Tyskland skulle inte låtit Torres smita in mellan Lahm och Lehmann och chippa in målet. Det gamla Tyskland skulle åtminstone åstadkommit nån sorts press på slutet. Nicht so. Och därför vann Spanien välförtjänt, enligt alla gammeltyska värden - de gjorde ju flest mål. D.S.

Stefan Rehn inkarnerad

"Ett Stefan Rehn-pass". Jag satt och gapade framför teven. Inte bara gladdes jag åt att mina för dagen förfärligt gulutstyrda älsklingar faktiskt tycktes stoppa den ryska totalfotbollen, det där passet fram till 2-0 väckte dessutom ljuva minnen från sommaren 2002. Precis det där lobbpasset över försvararna var ett av Stefan Rehns paradnummer på den tiden när Djurgården hade spelare som var bra på fotboll och inte bara på fotbollsspel. Precis som när Fabregas lyfte bollen i går ställde det nästan alltid försvararna, och den framsmygande medspelaren kunde enkelt placera bollen förbi målvakten. Det kräver ett fotbollsgeni för att göra det, den exakta lilla rörelsen. Tyvärr kan jag inte jämföra Torres mästerliga nedtagningar med något från svensk klubbfotboll. Inte ens målmissarna kändes så värst bekanta, därtill var de för många, för vidunderligt framspelade.

Jag inser att min spontana reflektion kan tyckas märklig med dessa världsstorheter framför ögonen. Men så är också klubbfotboll mer min tekopp än landslagsdito. Jag föredrar dock också det min käre kollega kallar "glamourskiten" framför kämpa-fäll-och-spring. Och då har man ju inte så mycket att hämta i allsvenskan, särskilt inte i mitt eget lag. Mer än nostalgiska drömmar, alltså. Någonstans i mitt källarförråd har jag Djurgårdsmatcher från våra egna glamourår inspelade på video. I höst tror jag att jag ska spela upp dem på lördagarna i stället för att beställa pay-per-view. Det blir helt säkert roligare så.

ps. Enligt Björn Wiman har Jesper förresten erkänt att Sergio Ramos var vanvettigt bra i går. Trots håret. Han må vara trelleborgare och skotte i skön förening, men han har alltså också ögon att se med. Det känns skönt på något sätt.

Zjirkov bra, Sergio Ramos dålig! Zjirkov bra, Sergio Ramos dålig!

Den offentliga psykoanalysen får anstå. Troligen är det, som min vän Svante sa imorse, alla internaliserade jantevärderingar från sjuttiotalets göingska skolgårdar som väcks till liv i mig när jag ser Spanien och Sergio Ramos. Som den som följt denna blogg vet har jag ju en tendens att identifiera mig med den mödosamma lerfotbollens företrädare som Skottland och Finland. Fast tyvärr är det inte så enkelt heller, för jag måste avslöja att jag i det förgångna hållit lika oresonligt på det "kreativa" laget - Holland mot Italien i EM-semifinalen 2000, Portugal mot Grekland i EM-finalen 2004 - som jag gjorde på Ryssland igår. Och slutpoängen är att jag alltid ångrar mig efteråt, för jag upptäcker att jag har blivit upphetsad och besviken av en match som jag hade kunnat förhålla mig välvilligt neutral inför.

Konstigt, det hela. För tio, femton, tjugo eller tjugofem år sen skulle jag hållit stenhårt på Spanien mot Tyskland. Nu får jag resonera med mig själv för att inte börja hamstra tyska flaggor inför finalen på söndag, men det gör jag helt för min egen skull, för att det är mycket bekvämare att vara neutral, för att det är mycket bättre för den egna själsfriden att vara en sån som Thomas Nordahl talar om som "älskar fotboll".

Släng din gamla hatt och köp en baskermössa

Här fortsätter diskussionen om den ryska stilens rötter. Från Lobanovskij, som jag tidigare var inne på här, till ett baskiskt lag som turnerade i Sovjet under Spanska inbördeskriget. Vet inte om de baskiska separatisterna är så pass integrerade nuförtiden att de skulle ångra ifall de lärdomarna vändes mot Spanien ikväll.

Domskäl

Den uteblivna straffen/frisparken för Philipp Lahm var anmärkningsvärd. Få spektakulära och uppenbara domarmisstag i årets EM (trots allt räknar jag inte den uteblivna frisparken för Rosenberg före Spaniens segermål till dem.) De jag just nu minns är:

1) Frankrikes uteblivna straff mot Holland när backen tog med hand.
2) Luca Tonis felaktigt bortdömda mål mot Rumänien.
3) Ballacks knuff på Ferreira före 3-1-målet i kvartsfinalen.

Österrikes straff mot Polen tycker jag utan problem kan försvaras. Precis som det hade gått att försvara om Lahm fått en straff mot sig igår när han drog turken i tröjan. Men tröjdragningar/brottningssituationer i straffområdet har blivit nåt slags fifty-fiftysituationer, ok om man blåser för dem, ok om man låter bli, eftersom båda parter förmodligen är skyldiga. Annars inget snack: domarna är bättre än någonsin.

Fantomsmärtan

Fantomsmärtorna sitter i. Det var väl därför jag med jämna mellanrum försökte föreställa mig gula tröjor och blå brallor på ett tyskt lag som sedan kvartsfinalen faktiskt spelar exakt som Sverige ville göra. Och visst, det gick att se Sverige framför sig i den tyska letargin igår.Det gick att se Olof Mellberg framför sig när Christoph Metzelder var i bild, det gick att se Rolfes och Hitzlsperger på mittmittfältet som en bratwurstvariant av Daniel Andersson och Anders Svensson, det gick (åtminstone igår) att se den tillbakadragne Ballack bakom Klose som en Henke Larsson bakom Zlatan, och det gick till och med, om man ansträngde sig riktigt jävla mycket, att se Bastian Schweinsteiger som nåt slags förädlad kombination av Chippens frisyr och snabbhet och den förmåga Fredrik Ljungberg en gång i livet hade att materialisera sig i straffområdet (fast vem som skulle vara Lukas Podolski som forsade fram på kanten och slog inlägg framgick inte, det skulle väl i så fall vara en genmanipulerad Sebastian Larsson).Slutligen gick det, under stora delar av matchen, att se Philipp Lahm som ett slags tysk Micke Nilsson, straffbart tafflig defensivt utan att kompensera det med den offensiva kompetens som uppgetts i reklamen. Sen sprack parallellen definitivt med Lahms allt försonande raid i slutminuten.

Och det är väl bara att inse att tankeexperimentet är omöjligt, att detta EM har visat att Sverige inte är tänkbart på semifinalnivå just nu. Ett Tyskland är vi inte, och inte ett Turkiet heller. Och det senare är egentligen mer smärtsamt, för om det är någonting jag innerst inne hade varit stolt över att vara så hade det varit en desperat krigande underdog som alltid kom igen, som bjöd upp till strid även om halva truppen sitter gipsad på bänken, som har en genomsvettig förbundskapten som efteråt kommer ut och förklarar att han är stolt över sina killar men inte vill tala om orättvisa, därför att ens egna tidigare segrar kanske inte var så rättvisa heller. Det var något vackert över det där, något i ordets innersta mening ridderligt, något som kan försona en med nederlaget för att man vet att man pressat ur sig den sista svettdroppen man överhuvudtaget hade. Det kan Turkiet ta med sig hem från det här EM, och det önskar jag att vi hade kunnat ta med oss också.

Gulligt, dock, att höra även Perlskog försöka utvinna minsta lilla svenskintresse ur matchen. "Nu håller Peter Fröjdfelt upp skylten med tilläggstid... Oro på avbytarbänken, men det ser ut som Peter Fröjdfelt lyckas hålla dem i schack!" Och lite konstigt att TV 4 hade så svårt att hantera bildavbrottet. Herregud, nu fick de ju möjlighet att göra vad de egentligen vill, nämligen sända reklam?

Demografi

2004 års EM-semifinalister:

Holland 16 milj invånare
Portugal 11 milj invånare
Grekland 11 milj
Tjeckien 10 milj

2008:

Ryssland 142 milj
Tyskland 82 milj
Turkiet 70, 5 milj
Spanien 46 milj

En tydlig demografisk trend, om nån frågar mig. Vad den betyder rent fotbollsmässigt vore intressant att fundera på.

Tala är silver

Ok, då lyfter vi väl förbannelsen över helfärgade dräkter. Det framgår nämligen här att ryssarna visserligen kommer att ställa upp i sådana imorrn, men att Spanien i gengäld kommer att spela i någonting ännu fjånigare, nämligen guldfärgade tröjor. Redan guldfärgade siffror skulle vara nog för att locka ner himlens vrede, och tillsammans med Sergio Ramos-faktorn är det mer än nog för att döma Spanien till omedelbar diskvalifikation.

Ikväll? Tja, efter att under förra EM ha dömt ut grekerna inför varje ny match tänker vi åtminstone inte göra om misstaget med Turkiet. Dessutom fantastiskt att se de gamla schablonernas makt - folk skriver redan nu om Tyskland som laget som "alltid" har gått minst till semifinal och piskar liv i det där trötta gamla Gary Linekercitatet. Som om den senaste tioårsperioden inte existerat.

Ett litet inlägg av oresonlig glädje

Jag ville döpa min son till Iker. Jag fick inte för min sons pappa, men jag ville verkligen. Det sammanfattar väl ungefär det jag kände i går.

Tillbaka till åttiotalet

Förbannelsen mot enfärgade dräkter fungerar bra, som ni märker. Fast i efterhand tycker jag nog att jag borde ha tänkt på att lägga en ännu kraftigare förbannelse över lag som har spelare som ser ut som Sergio Ramos. Det där hårbandet på den där axellånga frisyren är förbanne mig det fulaste jag har sett sen Björn Borg konfirmerades. Att han dessutom är en sån där klacka-på-mittplan-jävel gör inte saken bättre. Ut, ut, ut med Spanien i semin!

Det snackas en massa om den nya fotbollstiden men för min del måste jag erkänna att jag ofta känt mig förflyttad sådär 25 år tillbaka i tiden. Gårdagens match var en perfekt iscensättning av nån Europacupfinal från tidigt åttiotal, Real Madrid mot Juventus i en match som man visste skulle gå till straffar eller möjligen sluta 1-0 efter ett mål på hörna. Allt som fattades var 3000 bakåtpassningar till målvakten, upplopp på läktarna och spelartröjor i åtta nyanser av rött.

Dessutom är ju det ryska lag som ny hyllas som utövare av en ny sorts fotboll i mina ögon en ganska trogen företrädare för den som Valerij Lobanovskijs sovjetiska landslag, byggt på Dynamo Kievs cupvinnarcupvinnare, praktiserade kring åttiotalets mitt. Är det nån som minns den där VM-matchen i Mexico mot de stackars ungrarna där Sovjet gjorde 2-0 på de första fyra minuterna och sen vann med 6-0? Är det nån som minns Erik Fredrikssons ingripande i åttondelsfinalen, där han gav Belgien två offsidemål och chockade de stackars sovjeterna så svårt att de sen förlorade förlängningen? Skillnaden, förstår jag av en nyutkommen reportagebok om rysk fotboll - Marc Bennetts "Football Dynamo" - är att Guus Hiddink närmast åstadkommit en social revolution i en extremt auktoritär fotbollstradition. Hiddink kom till jobbet första dan i röda gabardinbrallor och sandaler, Hiddink har sagt åt spelarna att kalla honom "Guus" och detta i ett land där man aldrig skulle drömma om att tala om presidenten på annat sätt än "Lillefar" eller "Vladimir Vladimirovitj". Om man nu oroar sig, vilka somliga tydligen gör, för att ryska framgångar på något sätt ska förstärka deras auktoritära traditioner så borde man faktiskt ta med den faktorn i beräkningen: att de inte skulle ha fått de framgångarna om de inte hade liberaliserat sig, om de inte hade öppnat sig för omvärlden.

In my dreams

Hedman och Casillas och en massa andra må kalla straffsparksavgörande för "ett lotteri". Själv tycker jag att det är ett alldeles fantastiskt sätt att avgöra en fotbollsmatch. Man mot man, nerver mot nerver. Möjligen är det vänligt av en målvakt att påstå att straffar är slumpartade eftersom all press ligger på skytten, men det är inget slumpartat i vem som klarar av pressen, vem som kan slå bort de negativa tankarna, vem som med blicken i marken stressar iväg sin straff (di Natale) eller vem som efter 120 minuters fotboll fortfarande är tillräckligt mjuk i kroppen för att smeka upp bollen i krysset som om det var en lek på träningen (Camoranesi).
Nu räckte det inte för Camoranesi och Italien och nu får vi väl se mot ryssarna hur många spöken från det förflutna som Spanien egentligen jagat bort.
Det var en vansinnigt ängslig match från båda sidor. Den påminde lite om VM-finalen 1994, med två lag med alldeles för stor respekt för motståndaren och för lite tilltro till sig själva, och mot den bakgrunden får man väl hoppas på en final med Ryssland som ena part.
Själv drömde jag om Arsjavin förra natten. Jag tror jag håller på att bli kär, på samma sätt som jag blev kär i Scarlett Johansson efter Lost in Translation.

Io calling.

Har hoppat över Olsson på sistone eftersomjag på goda grunder antagit att han slösat bort en massa spaltutrymme på journalistgnäll på Lagerbäck. Idag iallafall en trevlig länk där man få sitt brasilianska artistnamn som fotbollsspelare. Erkänner att jag har väldigt svårt atttänka mig justmig själv som brasiliansk fotbollsspelare, men ok, namnet på den nye Dunga är "Io".

Och så kan kanske en rysk transkriptionsexpert förklara för mig varför Zjirkov heter ZJirkov, men Arsjavin ArSJavin? Anders Björkman som skriver om "ArSHavin" ska vi bara inte nämna.

En sak till förresten? Går det att få ett omedelbart moratorium på att kalla den förstnämnde för "Rysslands Ronaldinho" och den sistnämnde för "Den lille tsaren"?Omedelbart, ovillkorligt, strängt utdömt? Nästan lika jävligt som att kalla Zlatan för "Ibra" (hej, Perlskog) eller Thierry Henry för "Titi" (Isobel,ça va?).

Rent ryskt

Jag hoppas ni la märke till att jag har lagt en förbannelse på alla lag i enfärgade dräkter. Från och med nu kommer de att slås ut omedelbart. Holländarnas svek var extra stort och svårt eftersom de fram tills nu hade spelat i TRE färger.

Annars, jag vet inte vad ni tycker, men i mina ögon har Sveriges match mot Ryssland nu kommit i ett lite annat ljus. Det var precis som Mats Weman har muttrat om ganska länge nu, som Björn Wiman utropade under matchen i onsdags o GSU skrev om i natt: ryssarna är ett blivande storlag. Eller inte bara det, de är ett storlag redan nu. Och det är pinsamt, tycker jag själv, att jag har underskattat dem bara för att folk som Pavlutjenko, Kolodin, Sjirkov och Arsjavin inte har spelat i Spanien eller England och jag därför inte har fått deras namn och ansikten inhamrade i medvetandet tillräckligt ofta. Känns också som man kan dra sig till minnes att Guus Hiddink hittills alltid uträttat sina mirakel med, let's face it, begränsade resurser. Detta var alltså vad som hände om man tog en mirakeltränare och gav honom obegränsade resurser och en gyllene generation samstrimmade spelare från en jättelik fotbollsnation i explosiv utveckling. Låter nästan som man borde ha kunnat räkna ut nåt av det på förhand...

Imponerande, också, att de så uppenbart övervunnit den gamla Dostojevskijschablonen att ryssarna alltid faller samman så fort det blir allvar. Så sent som under kvalet höll de på att kasta bort EM-platsen genom att åka dit mot Israel borta och ha allmöda i världen att slå Andorra. Nu har de klarat av en inledande utspelning mot Spanien, en måste-vinna-match mot Sverige och ett kvitteringsmål i slutminuterna mot Holland.

För övrigt: 100% grupptvåor nu vidare från kvartsfinalerna. När Italien slår Spanien ikväll fullbordar det bilden. Har Fjellström rätt som menar att lagen som blivit klara efter två matcher och kunnat vila folk i den tredje alla förlorat spelrytmen? Eller handlar det om att även EM, en kortare turnering än VM, kräver att man successivt bygger upp formen? Holland och Portugal, som gick in i hundra procents hastighet, har redan gått in i väggen. Spanjorernas tur ikväll.

Same procedure as every year

Här är the bottom line. Lagrell uttrycker Förbundets officiella syn: att en föryngring av landslaget skulle kosta en VM-plats. Ett nytt spelsystem ska vi bara inte tala om.

Frågan är om han har rätt. Det blir nu med nödvändighet spekulation och tankeexperiment, eftersom vi vet om att landslaget kommer att köra på den linje man har. Men Ryssland och Polen kvalade båda in till EM i sina holländska förbundskapteners första kval. Det hackade en smula i början - Hiddink inledde med oavgjorda hemmamatcher mot Kroatien och Israel, Beenhakker med att få stryk hemma mot Finland (!). Men processen var framgångsrikt avklarad innan kvalet var över.Parallellerna kan kanske inte dras alltför långt. Hiddink hade ett fantastiskt spelarmaterial och ett otroligt uppsving inom rysk klubbfotboll att utgå från, dessutom har den gamla sovjetiska traditionen (om nån minns Valerij Lobanovskijs Dynamo Kiev och sovjetlandslag från åttiotalet) en hel del gemensamt med det holländska passningsfotbollen. Men de försök jag kommer ihåg att importera en holländsk modell i Sverige - Frans Thijssen iMalmö FF är det bästa exemplet - har däremot ändat i katastrof

Nej, jag vill inte heller se oss missa VM för "föryngringens" skull. Albanien borta, ett nyvaknat Ungern och Portugal hemma är tre svåra matcher där vi mycket väl kan tappa poäng i alla.Frågan är bara om valet nödvändigtvis måste vara det ena eller det andra.

This year's model

Vilka är årets greker? Turkarna såklart. Fast jag misstänker att de själva ogillar parallellen. De har onekligen kommit på ett helt nytt sätt att vinna matcher där de är underlägsna. Nu är de i semifinal efter att ha varit i ledningen i tillsammans fyra minuter under hela turneringen.

Jag blir inte det minsta förvånad om de vinner hela skiten till slut.

Hommage till vitsvart. Och grönvitt.

Precis som Sverige var de förklädda skottarna i årets EM utser vi härmed tyskarna till Sveriges företrädare i resten av turneringen. Mycket tillfredsställande att se herrar som Christoph Metzelder och Arne Friedrich springa ner de haussade portugiserna igår(och djupt tillfredsställande att se ytterligare en helfärgad landslagsdräkt eliminerad). Jag mottog estetiska synpunkter på sms om målskytten Schweinsteigers uppenbarelse - "German Psycho" var de exakta ord som användes - men vad ska man i såna fall säga om Nuno Gomes eller Cristiano Ronaldo? Nej, om Kroatien lyckas övervinna Turkiet ikväll (och vid det här laget räknar jag inte ut Turkiet i någon match innan slutsignalen har gått) har jag mycket svårt att se framför mig att de inte kommr att få ångra sin fräckhet att slå tyskarna i gruppspelet.

Det bästa som skrevs om Sveriges sorti? Skrevs som så ofta förr av våra kolleger på Grönvita. Vi avundas den där självklara distansen till nederlag, smärta och sinnesrörelser som ett långt liv på Söderstadion verkar skänka.

Free at last

Jag hade glömt den emotionella befrielse som infinner sig dagar som denna. Det känslomässiga engagemanget är avklippt, det finns inget kvar att klamra sig fast vid eller söka upprättelse av. Tricket är attlåta bli att läsa tidningar - en självrättfärdig vad-var-det-jag-sa-krönika av Majlard eller Laul skulle ofelbart fått mig att ta Lagerbäcks parti igen och det har jag inte lust med just nu. Jag vill vara ifred med min besvikelse, jag vill inte ha den exploaterad av nån småskuren analfabet. Jag vill glömma att ett svenskt lag har varit med i detta EM.

Jag blev uppringd av en journalist på danska Nyhetsavisen. Vad hade jag för förklaring till Sveriges "nedtur"? Han lät ärligt förvånad: Sverige som spelat ut Danmark så sent som på Råsunda i höstas? Sverige, som ju numera hade ett betydligt bättre spelarmaterial än Danmark? Jag upptäckte hur svårt det var att sätta finget på en enskild faktor. Klart är att de danske journalisten hade rätt: någonting har förändrats, så omärkligt att vi inte själva sett det, precis som ett förhållande kan förändras utan att man riktigt begriper vad som sker. Man tycker man har koll på sina styrkor och sina svagheter,och så en vacker dag upptäcker man att svagheterna ohjälpligt tagit överhanden. Oftast är det nån som kommer in utifrån och bevisar det för en, precis som elva ryska spolingar med popstjärnefrisyrer kom in och bevisade det för Sverige igår: det är för sent, er tid har varit, det är över nu.

Men vänta, säger man, ge mig en chans till. Det är rätt, jag har tänkt på det där själv, nu ska jag verkligen göra nåt åt saken, nu har jag fått mig en tankeställare...

Sorry, säger de elva ryska popsnörena. Det är redan för sent. Din tid har varit och den är över nu.

Jamen, jag ska bättra mig...

Sorry.

Och det enda man tänker: vad var det som hände?

Vad var det som hände med Sverige egentligen? Små, små faktorer som var och en för sig kunde ha varit möjliga att övrvinna, men som tillsammans rubbade den grundtrygghet som Sverige alltid kunnat vila i. En skada på Erik Edman, backlinjens bästa passningsspelare. En skada på Tobias Linderoth. En visserligen genial men likafullt uppenbarligen skadad Zlatan Ibrahimovic, i just den turnering där han skulle kliva fram och leda hela laget. En åldrad Fredrik Ljungberg utan det extra klippet i steget. En åldrad Henke Larsson, lika spelintelligent som alltid men ingen skyttekung på elitnivå längre. Ett dåligt passningsspel - det visade sig redan mot Grekland - som inte längre lät sig kompenseras av kämpatakter. En brist på koncentration som vållade baklängesmål på övertid i just en sån match där Sverige alltid lyckats gneta till sig 1-1 mot ett bättre lag. En motståndare som varken var Spanien, Italien, Argentina eller något annat av de lag vi i lugn och ro kunnat se oss som underdog mot, och inte heller ett Bulgarien, Paraguay eller Grekland som vi innerst inne vetat att vi var bättre än. Utan ett lag vi inte visste vilka de var.

Det visade sig vilka de var: laget som skulle visa oss vilka VI var. Elva ryska popsnören som kommit för att tala om för oss att vår tid var över.

Fast å andra sidan, ser du någon som känns het?

Återväxten bland förbundskaptenskandidater känns i och för sig inte heller särskilt imponerande. Det här är Bet 365:s oddslista för tänkbara kandidater. Jag blev inte mer hoppfull av att läsa den.

Roland Nilsson 4,00
Roland Andersson 5,50
Jörgen Lennartsson6.50
Hasse Backe 11,00
Sören Åkeby 11,00
Michael Laudrup 11,00
Stuart Baxter 15,00
Anders Linderoth 15,00
Jonas Thern 21,00
Sven Göran Eriksson 21,00
Roy Hodgson 34,00
Leo Beenhakker 34,00
Guus Hiddink34.00
Glenn Strömberg 34,00
Nanne Bergstrand 34.00
Stefan Rehn 34.00
Rikard Norling 34.00
Torbjörn Nilsson 51,00
Ola Andersson 101,00
Glenn Hysen 101,00
Magnus Hedman 101,00
Tommy Söderberg 101,00
Jens Fjellström 101,00
Alex Ferguson 1001,00

Synd att de inte tog det på allvar

Det var det där med rutinen som skulle vara så bra. Både Lagerbäck och spelarna pratade om att det här laget är så vant att spela viktiga matcher med kniven på strupen och att det skulle vara n så stor fördel. Det skulle det vara i Tysklands-VM också. Men jag har sett samma lag gå ut till viktiga matcher i två turneringar nu, och visa precis samma typ av handlingsförlamning, precis samma sämst när det gäller-uppvisning. Och man skulle kunna lägga till ett antal missade matchbollar i EM-kvalet innan platsen i årets EM säkrades.
Rutin är alltså inte allt. Att du har varit med i stridens hetta för behöver inte betyda att du hanterar den bättre. Och mot Ryssland såg det ut som om spelarna var så övertygade om att de skulle klara det på ren rutin att de inte tog matchen på allvar. Som om de var för lite tagna av stundens allvar.
Man får vara försiktig med efterhandsgnäll. Jag har gillat Lagerbäcks laguttagningar i det här mästerskapet, och köpt hans defensiva utgångstaktik och upskattat hans konsekvens. Problemet var att Sverige inte var konsekventa i går. Mot både Grekland och Spanien har laget sett till att ligga rätt i positionerna, krympa ytorna, göra det tråkigt för motståndarna - och eventuellt slå till när tillfäle gavs. I går gjordes inte det, och jag tror att det hade med bristande ödmjukhet att göra. Jespers favoritkrönikör Johan Esk var inne på det redan i går. Inför Greklands- och Spanienmatchen var försnacket helt inriktat på hur vi skulle stoppa motståndarna. Inför Rysslandsfajten var det plötsligt vi som skulle köra över dem. Men det här svenska laget ska inte bjuda upp till dans, det ska tråka ut.
Det är klart att man skulle önska att det var annorlunda, men sånt är inget man ändrar över en natt. Det kanske till och med kräver en ny chef.
Jag tyckte att Lagerbäck skulle sluta efter VM i Tyskland, och jag tycker att han ska sluta nu. Inte för att han är dålig, inte för att han har gjort några fel, inte för att han är tråkig - utan helt enkelt för att det ibland är försvarbart att byta för bytandets skull.
Som Mellberg sa: "Jag slutade som kapten efter VM 2006, det var bra för både mig och laget."
En efterträdare skulle inte direkt komma till dukat bord. Flera spelare lär sluta, återväxten är inte så himla imponerande och de som finns har inte direkt fått många tillfällen att skaffa sig rutin medan Lagerbäck har satsat på sina gamla favoritspelare. Om Lagerbäck skulle gå skulle också många av de andra ledarna följa med honom.
Det är så synd, för en sån där skapande förstörelse som Jesper pratar om, den ska komma för att man fattar ett aktivt beslut, inte bara för att det råkar bli så.
Jaja. Det kommer att bli några ruskigt sevärda kvartsfinaler i alla fall. Och snart börjar Allsvenskan.

Det var ett uselt tips

Det är inte bra att tippa svensk förlust för mig. Ett sådant tips gör att en liten del av mig faktiskt vill se förlust, det finns alltid en "vad-var-det-jag-sa-faktor" någonstans där inne i känslospektrat. Det negativa tipset grumlar upplevelsen, jag märker att jag inte är tillräckligt hårt fokuserad på det enda rimliga - att Sverige ska vinna matchen. Och eftersom klubblaget alltid går före landslaget finns redan från början ett förbehåll i engagemanget. Det är dumt att införliva ytterligare störningsmoment i matchupplevelsen.

Jag vill bara dansa

Medgångsbloggande brukar kollegerna på Grönvita sidan upp tala om. Sån vill man ju inte vara. Så här sätter jag mig nu bara för att skriva ner vad ni alla redan vet.

Att vi var usla.

Att vi var gamla.

Att vi blev så förbannat utspelade som vi inte har blivit sen jag vet inte när (jo, det vet jag förresten, Tyskland i VM-åttondelsfinalen).

Att jag litade på Lagerbäck, Lagerbäcks modell, riskminimeringen och rutinen och fan och hans moster och den sköljdes långt åt helvete när Hiddinks kosacker stormade fram, sköljdes långt åt helvete på ett sätt som den här gången inte går att skylla på att vi mötte en Stor Fotbollsnation på deras hemmaplan och får två mål i nacken på tolv minuter. Inga utvisningar, inga missade straffar. Bara det sorgliga faktum att vi som alltid varit underdogs nu mötte ett gäng underdogs som var mycket hungrigare, myckat snabbare, mycket bitskare än vi någonsin varit. Som kunde kombinera, som kunde ställa om, som kunde slå passningar till varandra samtidigt som de sprang.

Fan, vi såg ut som Österrike.

Tio minuter där det såg ut som det kunde fixa sig, när Ljungberg blev så trött på förnedringen att han tog tag i saken i slutet på första halvlek.

Jag kommer inte att orka läsa några tidningar idag. Orkar inte ta del av det ovärdiga spektakel som kommer att äga rum när Lagerbäcks alla mer eller mindre idiotiska kritiker kommer tävla om att slita köttbitar ur kadavret. Lagerbäck kanske redan har avgått, vad vet jag? Jag tror det inte, jag tror aldrig Sverige kommer att göra en så total utrensning, självprövning, nystart som Guus Hiddink fått göra med Ryssland. Sverige är inte Ryssland och det ska vi i ett större perspektiv vara tacksamma förr. Men Gud ska veta att jag ibland önskar att lite skapande förstörelse skulle drabba oss också ibland, och inte bara förstörelse, som det var igår.

Och så får jag till slut gratulera den ende som kan gå nöjd ur detta EM, nämligen Kim Källström.

Och kanske tillägga som Ulf gjorde i ett sms efter slutsignalen: "Snart VM-kval med Henke!"

Nervositetsfördriv

Marknadschefen på Offside ringer och säger att han har en "läskig känsla" inför kvällen. Det är precis vad jag själv har, så jag vill inte höra på honom. Han vill inte prata mer om saken heller, så det löser sig till det bästa. I alla fall blir jag glad när bokförläggaren jag hyr kontorsplats av kommer in och frågar om det finns nånting i fotbollsreglerna som hindrar att man lyfter upp en egen spelare. Han har tydligen sett på rugby där de gör så på inkast hela tiden. Ser framför sig hur man lyfter upp sin spelare på varenda hörna och låter honom nicka i mål från 3 meters höjd. Sen lyfter motståndarlaget upp sin back och så har man fotbollens motsvarighet till den där formen av tornerspel man lekte som barn där man satt på varandras axlar.

Själv skulle jag numera gärna se att ett par lagkamrater sköt på när Henke Larsson försökte nå inspelen.

Samma startelva som sist, enligt uppgifter. Helt ok för min del. If it ain't broke, don't fix it, och spelar Sverige som vi gjorde i första halvlek mot Spanien kommer vi att mala ner ryssarna. Kim och Seb får sitta och frusta på läktaren, redo att slängas in när Zlatan har gjort 2-0 och måste bytas ut och Henke går samma väg. Rosenberg får sitta och frusta på läktaren, redo att slängas in mot ett försvar som jag tror kommer att passa honom betydligt bättre än Spaniens.

Fotboll och kärlek

Man måste ändå säga att Domenech - det här mästerskapets största coach-klumpeduns hittills - har en behaglig distans till sitt jobb. Allt går åt helvete, Ribery vrider foten av sig, straff och utvisning, Henry, den klåtåige (borde det väl heta) petar in bollen i eget mål, och när Domenech står där vid sidlinjen och trummar sig på läppen tänker han på olika bortförklaringar för sitt lags beteende - men mest på sin älskade och på att han vill gifta sig med henne.
Det är förvirrat, och ganska sött.

THS på Debaser Medis ikväll

Den som vill hålla tankarna borta från förmatchnervositeten, kom gärna till Debaser Medis 19.00 ikväll. Jag pratar lite grann om tidigare möten med Ryssland/Sovjet, naturligtvis med särskilt fokus på den rafflande 1-0-mathen i Örebro i augusti 1998. Sen visas matchen på storbildsapparat. Gratis inträde.

Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee

Jag hade tänkt jag skulle låta bli att tänka på Zlatans knä. Som det är nu får det bra mig att hamna i fruktlösa funderingar om vad om är bäst för Sverige egentligen, att ha en världsstjärna som spelar en halvlek och gör ett mål, eller en världsstjärna som inte spelar överhuvudtaget. Sverige i andra halvlek mot Spanien kändes plötsligt som Malmö FF när Litmanen var där, ett lag som har blivit beroende av en genial invalid och som var mentalt besegrat så fort han inte var med längre (vilket var hälften av tiden). På så vis hade det kanske varit bättre om han inte startat överhuvudtaget, tvingat dem att inse att de fick fixa det utan honom.

Fast vad fan, vad skulle jag själv gjort? Låtit bli att spela med med en av turneringens bästa anfallare mot ett av turneringens sämsta försvar, avstått från vad som mycket väl kan bli en repris av EM-kvalmatchen i Köpenhamn och en 3-0-ledning efter 25 minuter? Det är bara det att jag misstänker att även fortsättningen skulle kunna se ut ganska mycket som Köpenhamn (minus fett fyllo), när ett Sverige med Zlatan utplockad skulle försöka hålla i sin ledning medan ryssarna kastar sig framåt som om det var slaget vid Stalingrad och de hade politruker med kulsprutor som sköt alla som backade.

Ja ja. Meningslöst tänka framåt. Jag slog över till Holland-Rumänien vid nån punkt av kvällen igår och såg då ett brandgult lag som rullade runt bollen som retsamma storebröder medan desperata rumänska småkillar sprang fram och tillbaka mellan dem utan att kunna ta den från dem. Kändes som en föraning av en i dagsläget ändå högst eventuell kvartsfinalmellan Holland och Sverige.

Det existerade alltså ett italienskt landslag. Jag förmodar nu att de gör som de brukar göra och slår Spanien. Vad Frankrike höll på med är en annan fråga (förutom att de förtjänade att åka ut bara för de helblå dressarnas skull). Bortsett från VM i Tyskland - inte så lätt att bortse från, det erkänner jag - måste de vara decennits mest underpresterande landslag med hänsyn till spelarmaterialet. Ut i gruppspel VM 2002 och EM 2008, ut i kvarten i EM 2004. Thierry Henry (eller "Titi" som hans goda vän Isobel väljer att kalla honom) såg märkligt nöjd ut efter förlusten mot Holland, när han hälsade på klubbkompisar imotståndarlaget. Se, däri ligger knuten.

P.S.Fast jag inte kan låta bli att citera kommentaren från Guardians direktrapport - "Vem sa att Henry aldrig gör mål i stora matcher?"D.S.

Odds and ends

Den engelska vadslagningsbyrån ger 6/4 på Ryssland, 11/5 på oavgjort och 17/10 på Sverige. Tror inte speglar en faktisk styrkebedömning så mycket som omvärldens syn på våra respektive länder. Lika bra att inse det, ett återuppståndet ryskt landslag anses som något till hälften exotiskt och sexigt (ungefär som ett konkurrenskraftigt australiskt, sydafrikansk eller indiskt landslag) till hälften som en representant för de gamla stormakter som "ska vara med". Ungefär som de flesta innerst inne vill se Frankrike eller Italien i kvartsfinal istället för Rumänien. Men hur mycket bryr sig en TFF-supporter om sånt?

Och varför så höga odds på oavgjort? Ett objektivt sett sannolikt resultat, if I ever did see one.

In med Kim!

Jag inser att jag inom sinom tid kommer att bli uppringd av en sträng röst från FRA som säger: "Roosvald, vi har gått igenom dina bloggposter från 2008, du verkar ju inte ha haft en enda fast åsikt. Vad har du att säga till ditt försvar?"
Jag ska ta det med en gång, i en pedagogisk steg-för-steg-guide:
1. Innermittfältet med Svensson och Andersson har varit grymt, rör ingenting. Gillar verkligen hur Lagerbäck har stängt Sverige där det förut var (nästan) öppna svängdörrar.
2. Fallet Ljungberg. Jag har alltid försvarat Ljungberg, nästan lika underdånigt som Robert Börjesson på Expressen. Jag tycker fortfarande att han är guld värd med sin rutin, sin taktiska blick, och framför allt sin förmåga att hålla i bollen när resten av laget börjar stressa. När Ljungberg får bollen vet man att det inte kommer att hända något dumt. Problemet nu är att det sällan händer något kul heller. Vox populi har redan börjat dissa Ljungan på nätforumen, och ärade Jesper messade redan före paus mot Spanien om att Ljungberg borde bytas ut.
Så ska han det (Ljungberg bytas ut, alltså. Jesper får sms:a om vad han vill)?
Nja, han är fortfarande för bra.
3. Högerkanten. Att sätta en anfallare på mittfältet eller en mittfältare som back kan se väldigt offensivt ut på pappret. I praktiken blir det gärna tvärtom, eftersom spelarna överkompenserar försvarsspelet i ren ängslan på den nya positionen. Det är därför Alexandersson är en mer defensiv back än Fredrik Stoor, och Elmander en mer defensiv mittfältare än Chippen. Jag antar att Elmander ska borga för ett fartfyllt svenskt kontringsspel, men jag har faktiskt inte sett så mycket av de där kvicka omställningarna. Har du? Jag minns mest ett par klumpiga tacklingar - den där hemska synen av överambitiösa forwards som ska försvara - som borde givit Spanien straff.
4. Enter Kim. På ena kanten (och flytta Ljungberg till höger om Kim kommer bättre till sin rätt till vänster). Anders Svensson har ett smått spel, Daniel Andersson ett lite större, men om det är något som kan sätta fart på svenska kontringar är det Kims svepande crossbollar. Att man sedan blir förjust över hans frustande entusiasm - han ser ut som en gammal arbetshäst som får komma ut på ängen efter en lång vinter i stallet - är bara en bonus.

Så, saken borde vara biff. Om bara Ljungberg sätter fart på benen vid de där kontringslägena då.

Kraft durch Schadenfreude

Jag brukar ofta tänka på en intervju jag gjorde med gamle Assyriskaliberon Zoran Manovic. Han tyckte att det tjatades alldeles för mycket om att kämpa i svensk fotboll. "Kämpa gör man om man inte är tillräckligt bra. Om jag sätter min pappa på plan, vad ska han göra? Han ska kämpa!" Österrike igår var en snygg illustration. Kämp, kämp, och så fort de kämpat fram bollen i närheten av straffområdet så var det en passning som slant eller nåt annat som gick fel. Inte så konstigt att de lyckades göra ett mål under detta EM och det på straff. Kändes som en historiens ironi att det var dessa österrikare som en gång i världen utvecklades passningsfotbollen - den centraleuropeiska, bollsäkra tradition som Zoran Manovic representerade uppstod ju just i Wien för sisådär en åttio år sen. Och länge betraktade österrikarna tyskarna som lite vulgära uppkomlingar på fotbollsområdet, klumpiga hantverkare och friidrottare som odlade kraft och själlös effektivitet på den skapande fantasins bekostnad. Matthias Sindelar och Hugo Meisl roterade nog i sina gravar igår.

Sen var det ju ändå trevligt för österrikarna att de fick så pass god utdelning av att vara så pass dåliga. Tre baklängesmål, chansen till avancemang kvar i sista omgången och bara 0-1 mot Storpotäten, det får de vara nöjda med. Misstänker dock att Cypern eller Albanien skulle ha kunnat hävda sig precis lika bra om det var EM hemma hos dem.

Turneringens stora besvikelser för min del hittills: Polen, Schweiz och Grekland. Inte särskilt överraskad varken av att Turkiet eller Holland gått så bra som de gjort eller att Frankrike och Italien hackar. Och vad Tyskland beträffar tänker jag vänta till matchen mot Portugal innan jag utfärdar nåt omdöme. Det mest graverande hittills är att Joachim Löw är skrämmande lik Patrick Ekwall. Det var väl därför han blev uppvisad på läktaren igår.

Den mänskliga kvastfeningen

Längst inne i Amazonas djungler, bortom ogenomträngliga träskmarker och höga berg hittade ett tv-team från BBC det som ingen trodde fanns längre - en siste levande anhängare till Kim Källström-läran. Fast ärligt talat har väl Zoran Lukic alltid bara varit en anhängare till Zoran Lukic?

Amen orka då

Det är nu en viss fotbollströtthet börjar infinna sig. Dramatiken igår betraktade jag lite förstrött, sa till min medtittare även efter Tjeckiens 1-0 att jag fortfarande trodde att turkarna skulle vända, fast om det blev 2-0 så... Jag ser nu fram mot Kroatien-Turkiet och en upprepning av Balkankriget 1912-13.

Undrar om det var Oliver Kahn-syndromet som drabbade Petr Cech igår. Upprepa tillräckligt många gånger att en målvakt är bäst i världen så verkar sådana här saker hända av sig själv.

Österrike-Tyskland: nej, det är helt enkelt FÖR MYCKET Busterläge för att det ska lyckas. Man kan snacka hur mycket man vill om David mot Goliat, men faktum kvarstår att Goliat nästan alltid vinner. Österrike må vara hur uppeldat som helst över chansen att slå storebror på hemmaplam, men klasskillnaden är helt enkelt för stor. Även om jag vid det här laget tycker att det vore väldigt kul om österrikarna kunde klara det. Och jag misstänker att Cristiano Ronaldo håller med.

Det är ju helt otroligt att man ska behöva vara osäker på såna här prylar, men detta läser jag i The Guardian inför morgondagens avslutning i grupp C: "A draw, or even a defeat by fewer than three goals, would also suffice for Romania if Italy and France were to draw their game in Zurich." Detta kan inte stämma. Om Rumänien förlorar och Italien-Frankrike spelar oavgjort hamnar alla tre lagen på 2 poäng och då blir det väl inbördes möten mellan alla tre lagen som avgör (Rumäniens målskillnad i gruppen som helhet spelar då ingen roll). Det kan då bara bli Italien som går vidare, för om det blir 0-0 för dem mot Frankrike får de och Rumänien samma målskillnad i interntabellen, och då gäller väl Uefakoefficient? Eller är då målskillnad i gruppen som helhet det som avgör mellan Italien och Rumänien - då kanske Rumänien kan gå vidare på en tvåmålsförlust mot Holland ändå? Om det blir 1-1, 2-2, 3-3 etc mellan Italien och Frankrike samtidigt som Rumänien förlorar, då måste under alla omständigheter Italien gå vidare på fler gjorda mål i inbördes möten. Det följer ju samma logik som tillät Sverige och Danmark att gå vidare på 2-2 i förra EM. Vore inte mer än rätt om Italien fick gå vidare på det sättet nu...

Ett helt överrasknde försvarstal för Rosenberg

”I´d rather have one injured Ibrahimovic than ten Rosenberg on the pitch.” Min kompis Erik messar, och det är tydligen gamle storspelaren Trevor Francis som sagt detta i nån TV-sändning.
Ja, man kan irritera sig på mycket när det gäller Rosenberg, men det känns hårt att klandra honom för att han inte är Zlatan Ibrahimovic. Och nu hör jag här och var att han får skit för att ha lagt sig för enkelt i den där sista närkampen mot Capdevila (var det väl?) som sedan leder till det ondskefulla spanska målet. För att vara anfallare på den nivån han nu är, är Markus Rosenberg fortfarande överraskande usel på att ta emot passningar med en försvarare i ryggen. Det vet han, det vet Lagerbäck, lagkompisarna, du och jag.
Så vad gör han, men en minut kvar att spela när det kommer en sista, enstaka boll som är åtminstone i närheten av det spanska straffområdet? Jo, han söker frispark. Jag kan tycka att det var ganska smart. Vi hade Källström och Seb Larsson, våra två bästa frisparksskyttar, på planen. Om domaren hade blåst hade det varit en hyfsad målchans, eller så hade åtminstone den där sista minuten tickat i väg medan bollen lagts på plats, muren ställts upp och så vidare.
Nu sket det sig, men det var knappast Rosenbergs fel. Är det nånstans på planen det är ok att tappa bollen är det väl 80 meter från eget mål.
All psykologisk peppning och övertygande argumentation om att Holland går att besegra i en kvartsfinal mottages för övrigt tacksamt.

Repriser

Det var så länge sen. Jag hade glömt hur det var. Hur målet ligger och maler i huvudet, hur man gör om sekvensen så att den får en annan avslutning - domaren ger Rosenberg frispark, Sverige har inte tryckt fram hela jävla laget, spanjoren missar långpassningen, Mellberg eller Petter Hansson bryter, Isaksson kommer ut blixtsnabbt och reflexräddar David Villas friläge, domarens pipa går och det går en kollektiv suck genom nationen precis som efter matchen mot Argentina i Japan-VM, 1-1, ännu en heroisk, perfekt genomförd match mot ett världslag, ännu en poäng Sverige har svettat till sig...

Men nej.

Och ska jag hitta ett hoppets tecken efter gårdagen så är det att den frustrationen plågar hela laget idag. Det kan bli tändvätska, kan bli precis det Sverige behöver för att köra över Ryssland och ta det där extra steg vi har efterlyst i många åt nu. Kanske fanns det en poäng i att den heroiskt disciplinerade defensiven inte räckte hela vägen fram igår, kanske var det ödets sätt att visa oss att det nu krävs någonting mer. Det var underbart att se Lagerbäcks öppna besvikelse efter slutsignalen igår, höra hans gnäll på den uteblivna svenska frisparken före kvitteringsmålet. Jag har länge tyckt att Lagerbäck har haft ett lugn i sin roll som har skvallrat om att nåt stort är på gång, nu ser jag samma tecken i att han tillåter sig att visa vrede och frustration. Det betyder att han vill ha mer, att han inte är nöjd.

Fyra av de fem senaste EM-segrarna, Holland 88, Danmark 92, Frankrike 00 och Grekland 04, förlorade en match i gruppspelet.

Sen är det en annan femma att vi behöver Zlatan på plan. Sen är det en annan femma att Ljungberg inte har klippet i stegety längre och att Henke Larsson, trots all sin fantastiska spelintelligens är 36 år gammal. Sen är det en annan femma att Markus Rosenberg igår missade ytterligare ett tillfälle att visa att han duger i landslaget. Ok att spanjorerna inte studsar från hans kropp som de gjorde på Zlatan, ok att han inte kan göra bort ett helt mittförsvar och göra mål som David Villa, det värsta var att han inte höll fast bollen en enda gång och kunde ge oss lite andrum. Trots allt har det ändå (återigen) visat sig att Sverige är fan så mycket bättre än vi vågade hoppas när vi hoppades på en poäng mot Grekland och fruktade total utspelning mot spanjorerna. Kolla bara inläggen för en dryg vecka sen och se vad THS medarbetare vågade hoppas på av de här matcherna. Två poäng var maxbudet och nu har vi tre.

En gutt är inte alltid en gutt?

För att ett ögonblick släppa dagens matcher vill jag påminna om ännu ett Majlardskt mästarprov. Häromdagen excellerade han dock inte främst språkligt, det var i tanken som det kristallklara lyste. Eller vad sägs om:

"Lek med tanken att Kalmar FF:s framgångsrike brassevaskare Nanne Bergstrand skulle gå ner i åldrarna på sina årliga resor till Rio och installera en hel akademi pojkar från Brasilien i träning på Fredriksskans. Skulle det känna rätt om en sådan import sedermera sprang ut på nya nationalarenan i Solna i blågul landslagsmundering?"

eller:

"En gutt är inte alltid en gutt även om han är norsk medborgare."

I artikeln passar han också på att fördöma det han kallar "värvningen" av Ludmila Narozjilenko, sedemera Engqvist, som avskräckande ur en moralisk synvinkel även bortom dopningen. Det moraliskt avskräckande är alltså att Ludmila först tävlade för Sovjet och sedan blev ihop med Johan Engqvist och flyttade till Sverige och började tävla för Sverige. En gutt är inte alltid en gutt.

Nog för Majlards hat mot exempelvis Zlatan ofta haft rasistiska undertoner, men det här tar ändå priset.

Uppoffring förgäves

Och jag som hade tagit på mig Sverigetröjan och allt.

Mierda, mierda, mierda.

Statistik, min ständiga tillflykt. Nu undrar jag när Sverige sist åkte dit på ett sista-minuten-mål i allvarliga sammanhang. Aldrig, som jag kan minnas i alla fall. Brukar vara vi som gör de där målen. Surt, surt, surt att åka dit mot de här långhåriga hårbandsjävlarna. Men det kanske finns ett pris att betala för att de två Superswedes vi hade kvar på plan i andra halvlek var tappra pensionärer båda två.

Sen önskar jag bara att ni Anti-Danne-aktivister tittade noga på vem som slog den där svepande crossen till Fredrik Stoor före Sveriges kvittering.

Och sen undrar jag vilket som är drömresultatet Grekland-Ryssland. En 4-0-seger till ryssarna är ett mardrömsresultat, men vilket är drömresultatet?

OBS, detta inlägg bör inte läsas (helt) bokstavligt!

Nu i halvlek kan vi alla fundera över på vilket sätt vi helst skulle se Magnus Hedman ledsamt förolyckad. Här hemma är favoriterna hittills:

"Ett hittills okänt virus har attackerat förre landslagsmålvakten Magnus Hedmans stämband och tvingar honom att tills vidare hålla sig i komplett tystnad."

och, mer drastiskt:

"Förre landslagsmålvakten och TV4-stjärnan Magnus Hedman har tragiskt avlidit i sviterna av en penisförlängning."

Hej matematik

Det är italienarna som har dragit igång den spekulativa paranoian i huvudet på mig också. De äe verkligen världsbäst på det där. Risken är att holländarna nu blir så fantastiskt trötta på tjatet att de kommer att lägga sig mot Rumänien bara på pur jävelskap. Annars är faktum att de tre senaste EM-lag som varit klara gruppvinnare före sista matchen (Portugal och Italien 2000 och Tjeckien 2004) faktiskt alla VANN sina matcher mot högmotiverade motståndare (Tyskland x2 och Sverige). Det är alltså inte alls självklart att motivation slår klass.

Den nya variabeln i det hela, den som nu när italienarnas alltid lika lättväckta paranoia, är att holländarna på nåt sätt skulle "föredra" att få med sig rumänerna till andra omgången, med baktanken att få möta dem igen i semifinal. För det första skulle man kunna tänka sig att matcherna mot Italien och Frankrike kunde ha gett holländarna en del tro på att kunna rå på även dem. För det andra vore det ett konstigt resonemang till att börja med, för om rumänerna nu är så usla att de behöver en holländsk läggmatch för att gå till kvarten, då är det också rimligt att tänka sig att de förlorar den matchen, förslagsvis mot Spanien, som sen kommer krytt och utvilat till semifinalen mot Holland. Eller har jag missat nåt?

På tal om siffror - det imponerande i holländarnas framfart hittills framgår med all önskvärd tydlighet av när Italien resp Frankrike senast fick stryk med tre mål i en slutspelsmatch. För Italiens del var det med 1-4 i VM-finalen 1970, för Frankrike med 2-5 i VM-semifinalen 1958. Båda gångerna var det Pelés brasilianare, de två bästa årgångar detta lag någonsin haft, som låg bakom. Det rörde sig dessutom om cupmatcher, där det är lätt att siffrorna springer iväg för det besegrade laget - Frankrike fick dessutom sin centerhalv Bob Jonquet tidigt justerad i den där VM-semifinalen. I en gruppspelsmatch i ett mästerskap har varken Italien eller Frankrike NÅGONSIN TIDIGARE fått stryk med tre måls marginal.

Det paranoida tankemönstret har nu rotat sig i hjärnan på mig och satt igång en mängd besvärliga spekulationer inför kvällens match. Till exempel:

1) Om Sverige förlorar med mer än ett mål har vi inte avancemanget i egna händer längre. 0-2 mot Spanien ikväll plus grekisk seger över Ryssland leder till att 3-1 till Grekland över ett gäspande Spanien i sista matchen skulle innebära att Sverige åker ut, hur mycket vi än slår Ryssland med. Allt tack vare den fantastiska inbördes-möte-regeln.

2) Det bästa är att bli kvartsfinalklart redan ikväll, men den enda möjligheten är att vinna, samtidigt som Ryssland inte slår Grekland. Om vi vinner med 1-0 över Spanien och Ryssland slår Grekland, då måste vi dock bara undvika att få stryk med två mål mot Ryssland samtidigt som Spanien slår Grekland (den underbara inbördes-möten-regeln igen).

3) I andra hand gäller det att hålla Ryssland bakom oss i tabellen, det vill säga hoppas på att de inte öser in 4-0 på Grekland om vi skulle förlora med 1-0.

Ja, det var väl allt. Förutom påpekandet att Lagerbäcks landslag numera tas ut med samma närmast matematiska konsekvens som ovannämnda tabellpermutationer. Två defensiva krigare på innermittfältet betyder Svensson och Danne och sorterar bort Kim. Men det betyder också att yttermittfältsplatserna viks åt offensiva speedkulor, vilket betydde Chippen och nu Elmander före Sebastian Larsson.

Hvilket skulle bevisas.

Före matchen - bästa tiden för optimism

Det är en finfin liten startelva som har läckt ut, med Elmander till höger som jag hoppades, och Stoor som högerback. Jag har drabbats av omotiverad och ohämmad optimism inför Spanienmatchen. På den tiden när Tobias Linderoth ensam var den som skulle täppa till alla ytor på det svenska mittfältet var det en ganska smal sak för ett bra lag att passa sig igenom det svenska landslaget. Nu, med Svensson och Andersson som två defensiva gnetare och en Henrik Larsson som faller ner och hjälper till är det betydligt svårare - till och med för Spanien.
Samtidigt får Zlatan och Henke stånga Puyol & Co trötta i en timme ungefär, sedan byter vi båda två, puttar upp expressloket Elmander och en springsugen Rosenberg, samtidigt som Sebastian Larsson kommer in som ännu en hårt arbetande mittfältare. Även om det spanska mittfältet kommer att rulla boll tills vi blir snurriga tycker jag att det låter som en ganska jobbig match även för en spansk försvarare. Det är verkligen läge för en svensk seger, för om vi får Holland i kvarten känns det nästan meningslöst att ens ha gått vidare...
Seger förutsätter ju förstås en massa andra saker, till exempel att spanjorerna inte tar till det nedriga knepet att sätta Hansson och Mellberg i rörelse i sidled.
I övrigt fortsätter diverse tv-experter att prata om Källström. Bojan tycker att Kim borde spela eftersom hans klubbkamrat Toulalan platsar i Frankrike. Elin Ekblom tror att resten av Europa skrattar åt oss som har Källström och Sebastian Larsson på bänken. Om det kan man säga en massa saker, man kan till exempel kolla hur det har gått för Frankrike hitills i turneringen eller konstatera att bättre spelare än Källström och Larsson sitter på olika bänkar, av taktiska skäl, i andra lag.
Framför allt kan man konstatera att Kim Källström har haft över 50 landskamper på sig att slipa bort de brister i sitt spel som gör att Lagerbäck inte litar på honom.
Största frågtecknet inför kvällen, bortsett från att Spanien är rätt bra: Det blir verkligen ett elddop för Fredrik Stoor att mästerskapsdebutera bakom Elmander - som inte direkt är känd för att hjälpa sin högerback. Stoor kan ju alltid ringa gamle Hammarbykompisen Alexander Östlund om han vill veta mer.

Oranjeboom, boom, boom, boom

Jag önskar verkligen att jag kunde tycka om Holland. De har nämligen inga likar i det här mästerskapet, de leker fotboll på det där lyckliga sättet som lag som Real Madrid, Barcelona, Arsenal gör när de är som bäst, den där bekymmerslösa anfallslustan, snabbheten, snurrfinterna. Det är effektivitet och skönhet i den mest fulländade kombination. Frankrike var inte särskilt dåligt i kväll, tvärtom, första halvan av andra halvlek i synnerhet hade allt utom mål från les bleus. Men ingenting kunde rå på Holland, hur Titis läckra insidesmål följdes upp bara sekunder senare med Robbens Zlatan-vinkel i krysset kan få symbolisera hela matchen. Det räcker inte så långt att vara bara okej om motståndarna är långt mycket bättre.

Holland är ett lag jag borde gilla. Jespers hjärta må klappa hårdast för hederliga grovarbetare med permanent vattensjuka hemmaplaner, men jag är ju i vanliga fall en sucker för det glittrande anfallsspelet. Men jag gör inte det. Det tar emot efter en sådan här match, jag önskar så att jag kunde jubla ohämmat, som jag gjorde i min barndom när jag till och med hade ett saftglas som hade varit ett ölglas som det stod Oranjeboom på. Det kan ha varit från VM 86 eller EM 88, jag minns inte.

I dag har jag inte bara slutat dricka saft, mina känslor gentemot det holländska landslaget har också frostats av alltfrån våldtäktskandaler till rasism och van Nistelroy. Jag vet förstås att det inte bara är holländska spelare som är inblandade i historier av sexuellt utnyttjande, om man läser engelska tabloider tycks tvångssex vara det kanske vanligaste lördagsnöjet för en genomsnittlig fotbollsspelare, men Holland har i mitt medvetande blivit den barnsligt kvinnoföraktande hänsynslöshetens centrum. Är det ngåon som vet om jag ens har rätt i de här fördomarna? Att laget knappt längre har några tongivande svarta spelare, med bakgrund av ryktena kring motsättningarna mellan de etniska grupperna i landslaget, gör inte bilden ljusare. Har van Basten måhända löst tvisten genom att slänga ut de gnällande invandrarna? Det låter ju tyvärr som en typiskt holländsk modell.

Jag vet förstås att jag är enögd. Jag låter inte Pirlo stå till svars för rom-pogromerna i Neapel eller dömer Beenhaker för det Kaczynskiska tvillingstyret. Och man måste ju älska ett mål som Sneijders. Till och med jag måste det.

Rött, vitt, rätt och fel.

Jag hoppas Ulf noterade att även helvita dräkter kan vara fula. Polackerna såg ut som ett gäng sjuksköterskor.

Uefas besynnerliga regel om att inbördes möten räknas före målskillnad får för övrigt svårast konsekvenser för just Polen. Nu måste de hoppas på att Österrike slår Tyskland och de själv besegrar Kroatien med ett måls större övervikt, eftersom de måste ha högre poäng än tyskarna för att kunna gå vidare. Hade det varit målskillnad som räknades skulle de ha kunnat gå vidare med exempelvis en 3-0-seger över de omotiverade kroaterna, om Tyskland samtidigt spelade oavgjort mot Österrike.

Sen kan man naturligtvis hävda att det är orättvist att just Polen ska ha förmånen att spela sin avslutande match mot ett lag som redan är klara gruppsegrare. Men det är också en konsekvens av inbördes-möten-regeln: annars hade Kroatien åtminstone behövt undvika förlust för att inte riskera att förlora gruppsegern. Samma gäller för Portugal i grupp A. Nej, jag säger det igen: inbördes-möten-regeln kan vara logisk i kvalspel med sjulagsgrupper, där man inte ska kunna gå vidare genom att vräka in tretton mål på San Marino i slutmatchen. Men i slutspel med trelagsgrupper är de bara idiotiska. Verkar mest vara ett sätt för Uefa och EM att hävda sin särart gentemot FIFA och VM.

En situation i Polens match igår visade förresten det problematiska i hela filmningsdebatten. Den österrikiske forwarden - var det Ivancsics? - tog sig in i straffområdet, hölls tillbaka vid linjen av den polske backen med ett par förstulna men tydliga grepp i tröjan i skuldertrakten, höll sig på benen med bestämde sig efter ett par steg för att falla ändå; då gjorde han det emellertid så klumpigt teatraliskt att någon straff inte kunde komma på fråga. Filmade han? Javisst, men samtidigt hade den polske backen regelvidrigt hindrat honom från att ta sig fram och försämrat målchansen avsevärt. Det borde således ha varit straff, men eftersom österrikaren stod på benen några extra steg så försvann tydligen det alternativet. Den engelske domaren grep till en kompromiss genom att inte utdöma straff, och inte heller varna för filmning. Men det är sådana här situationer som får en att förstå att debatten inte är så enkel, för med tanke på alla dessa tjuvnyp, tröjdragningar och annan spelförstörande verksamhet försvarsspelare ägnar sig åt förstår jag att anfallare väljer att ramla ibland. Var blev det av den där "obstruktionsregeln" min farsa alltid brukade snacka om när jag var liten?

P.S. Inget av det här hindrar att den där jävla Leko borde stängas av i efterhand för att ha filmat så förbannat när Schweinsteiger åkte ut. Var det inte just Slaven Bilic som gjorde exakt så i Vm-semin 98 och fick Lauren Blanc avstängd i finalen? D.S.

Österrike-Polen, EM 2008: match som bara tjänade till att bekräfta fotbollsklyschor.

1) om man inte gör mål på alla sina chanser, då gör det andra laget det.
2) in football, anything can happen (sagt på Svennis-engelska).
3) det är inte slut förrän domaren har blåst.

Ingenting, ja ingenting, talar för att Österrike skulle kunna slå Tyskland. Förutom att möjligheten nu finns.

Untergang des Abendlandes

Så fick vi en ny EM-guldkandidat istället. Kroatien verkar jobbigt likt Sverige: bättre ju bättre motstånd de möter. Fast som mäster Yoda påpekade på sms: en bättre variant av Sverige, tyngre och mer bollsäkert. Den där kroatens fasoner när Schweinsteiger blev utvisad - handen för ansiktet när knuffen tog i bröstet - tog emellertid bort ganska många av mina sympatier för dem. Hoppas innerligt att det är sånt som numera kan bestraffas retroaktivt. En semifinal mellan Kroatien och Portugal lovar att unleasha hell på ett sätt Lagerbäck inte ens kan drömma om.

Numera tror jag att Österrike mycket väl kan klå Polen. Och även om de inte gör det kommer de att ha chansen kvar i slutrundan, vilket öppnar för en intressant showdown mot storebror Tyskland. Klart att tyskarna är bättre på alla positioner, men om det är någonting som skulle kunna få all österrikisk fighting spirit att vakna till liv...

Och Tyskland, ja, efter all hausse måste detta ha blivit en gigantisk tankeställare. Det här såg plötsligt mer ut som EM 2004 än VM 2006.

Det gamla Tyskland och det nya

Kroatien-Tyskland: då tänker jag på två symboliskt laddade möten på nittiotalet, när Kroatien var en mycket ny fotbollsnation och Tyskland en mycket gammal.

På Old Trafford i EM-semifinalen 1996 minns jag att det var tyskarna som var sitt gamla jag, det lag man trots VM-misslyckandet 1994 ändå alltid väntade sig från deras sida, de som på nåt sätt alltid vann till sist. Var det Dieter Eilts om rusade på en kroat, blev bortfintad och fortsatte rakt in i ett reklamplakat? Bara för att komma på fötter igen, rusa in på plan och sno tillbaka bollen från den intet ont anande kroaten. Davor Suker gjorde mål efter en otrolig sulfint, Slaven Blic - som var spelare då - satte dobbarna rakt i bröstet på den liggande Christian Ziege och tyskarna vann naturligtvis till sist över all denna slaviska kombination av briljans och brutalitet genom ett mål av Mattias Sammer.

Och bara två år senare, i Frankrike, var det gamla Tyskland dött. 0-1-underläge i halvtid, en man utvisad och ändå tror jag att alla vi som hade varit med ett tag väntade oss att tyskarna skulle nästla sig ur greppet, kvittera och vinn, bara för att de alltid gjort det, bara för att det var deras fullständigt unika kvalitet. Men det gjorde de inte. Olaf Marschall på topp ihop med tre andra anfallare och det enda som hände var att kroaterna lugnt kontrade in både 2-0 och 3-0. Och det Tyskland vi had känt och respekterat (men kanske inte älskat) var plötsligt borta, och då saknade man det på något sätt, precis som man alltid saknar en personlighet man vant sig vid.

Sedan 2006 finns det ett nytt Tyskland. Ska bli kul att se det ikväll.

Vila får dom göra sen!

Så då har man förstått att Lagerbäck under alla sina mästerskap kastat avundsjuka blickar mot storlagen. Medan Sverige alltid har tvingats bränna allt sitt krut i gruppspselet har de stora nationerna kunnat blanda runt i sina kvalitetsspäckade trupper, vila en spelare här, en där - och när utslagsturneringen börjar är alla pigga, fräscha och i form. Sverige däremot, brukar redan ha nött ut sina bästa.
Så, efter 2-0 mot Grekland börjar Lagerbäck blicka framåt. Talar om att vila spelare mot Spanien, höjer blicken mot horisonten, lite fältherremässigt sådär.
Man kan gilla det, men jag tycker att det låter jätteläskigt. Okej att vi kan acceptera torsk mot Spanien, men vem har sagt att en match mot Ryssland är en promenad i parken? Vi snackar ändå om ett lag med Guus Hiddink som coach. Byta spelare kan han väl ändå vänta med tills matchen är avgjord åt endera hållet?
Nej, den enda ändring jag vill se är att Elmander borde vara på planen. Spanjorerna har respekt för honom och han själv borde ha goda minnen med sig in på planen.
Helst borde han förstås spela på topp, men då säger jag ju emot mig själv om att Lagerbäck inte ska kladda med laguppställningen. Så då får det bli på höger mittfält i stället. Sebastian Larsson, säger du, för han har så fina frisparkar. Well, säger jag, han kommer ändå inte att få ta någon om Zlatan är på planen...

Farbror Högströms modeblogg

OM man nu ska ha helfärgad dräkt så ska den se ut som Portugals. Den gröna siffran och den röda kragen var ytterst smakfulla till den helvita dräkten. Tro på ett gammlmodelejon som mig.

Och så kan jag inte hjälpa att jag tycker synd om Schweiz, banksekretess till trots. Som jag misstänkte: den sämsta insatsen av ett värdland någonsin, Belgien 2000 vann ändå en match (som somliga av oss kanske minns). Turkiet har en imponerande fighting spirit, Volkan Demirel är en imponerande målvakt. Om det skulle gå till straffar mot Tjeckien (och det inte blir Uefa-koefficient som avgör) så har jag pengarna på dem.

Apropå sidleds-Danne

Jag nås av informationen att inga anställda på Expressen får vara med i den av den tidigare Expressen-medarbetaren Hermann Dill startade Facebook-gruppen: "Vad fan gör Sidleds-Danne i startelvan (ja vad fan gör han i truppen?)". Order från tidningsledningen. Tidningen vill visa upp en enad front till Daniels stöd. Eller också är det en markering mot Dill, vem vet.

Ännu kan man se att kulturens redaktionssekreterare Björn Wiman trotsar dessa order uppifrån, men under dagen i dag har några ledarskribenter fallit ifrån. Själv är jag ju inte anställd och drabbas inte av denna inskränkning i yttrandefriheten, men jag har som jag skrev nedan inte heller erfordlig styrka i mina aversioner mot sidleds-Danne. Om inte han så Linderoth, och hellre en fulltränad spelare på plan i såfall. Hermann tror väl heller rimligen inte att Lagerbäcks alternativ skulle vara Kim eller Sebastian Larsson. Nåja. Min liknöjdhet är faktiskt inget jag är stolt över.

Om Expressens medarbetare nu får påbud om att gå med i Ulfs konkurrerande Facebook-grupp vet jag heller inte. Men Facebook-aktivismen har under alla omständigheter nu nått ett nytt, korporativt, skede. Om Expressens anställda också förbjuds att yttra negativa omdömen om Daniel Andersson hemma vid teven är oklart.

Uppdatering:
Björn Wiman är med i både "Vad fan gör Sidleds-Danne i startelvan (ja vad fan gör han i truppen?)" och "Stötta Sidleds-Danne"! Han gick med i pro-gruppen kl 14.12 i dag och sedan kontra-gruppen kl 14.45. Han är ett mysterium den där Wiman. Han får gärna förklara sig.

Join the Campaign Trail

Lite svårt att dra slutsatser av matchen i går. Grekland hade uppenbarligen extrem respekt för det svenska anfallet, och det bådar ju på sätt och vis gott för resten av turneringen. Om den respekten skulle smitta, alltså. Imponerande av Sverige att fortsätta vänta ut grekerna, att inte låta sig provoceras av det evinnerliga bollandet i backlinjen, utan bara ligga kvar och stänga grekernas ytor på mitten. Och förvånande att Grekland/Rehagel inte hade någon som helst alternativ spelidé när de nu inte kunde spela exakt som planerat. Äsch. Jag är onödigt snäll, bara för att man som svensk är van att försvara defensiv tråkfotboll. Det var faktiskt skit, och närmast ett hån mot lag som inte haft lyckan att nå ända till EM-slutspelet.

Man kan ju inte påstå att Wilhelmsson har flyt i karriären just nu. Först detta flackande mellan klubbar, och nu, när han äntligen verkade ha nått form och beslutsamhet - han var ju riktigt bra i går - och så brister låret. Med Alexandersson också sargad är allt bäddat för det som verkar vara folkets val på högerkanten - Stoor och Sebastian Larsson. Och det är väl så de flesta generationsskiften går till, även i lag där Lagerbäck inte bestämmer: det är inga beslut man fattar aktivt, utan något man tvingas till av omständigheterna.

Och Daniel Andersson då? Ja, det gick ju i det närmaste felfritt, om man ser till vilka krav man ska ställa på honom. I går eftermiddag startade jag en facebook-grupp som heter "Stötta Sidleds-Danne". Jag är lite missnöjd med namnet, eftersom Sidleds-Danne närmast är ett öknamn, men nu heter den så. Det var mest en reflexreaktion på att jag bjöds in till Hermann Dills hata-Daniel-grupp, men nu är vi 26 själar som i vår virtuella gemenskap stärker landslagets nummer 19.
Som journalist kan man ibland omotiverat börja nojja över om vissa personliga ställningstaganden är förenliga med yrkeslivets krav på neutralitet och objektivitet, men nu lurar jag lite på att göra det till min yrkesmässiga image att stötta Daniel Andersson, no matter what. Ungefär som Mats Olsson, som blir personligt förorättad så fort någon yppar något som inte genast kan tolkas till Zlatans fördel.
Vi får se hur det blir.

Ännu inga känslor

Usch. Jag vet inte vad det gör med mig det här mästerskapet. Inte det det gör då, utan det det inte gör. Ingen nationalpsykos, ingen hata-sidleds-Danne-passion, knappt några känslor alls i går mer än att det var en fruktansvärd tråkig match och ett vidunderligt vackert mål. Jag brukar inte vara sådan här. Jag brukar kokettera med mina icke-känslor gentemot det svenska landslaget under kvalspel och svänga mig med min misstro mot Lagerbäck, men när jag sedan väl står där framför matcherna så väller känslorna fram för Teddy Lucic och de andra. Är det kanske för att Teddy inte är med? Jag hade aldrig trott att just han skulle vara så viktig.

Fotboll brukar vara den perfekta avledande manövern från det vanliga livet, jag går upp i felpass och glidtacklingar i stället för att tänka på att jag hemma i datorn har ett plågsamt ofärdigt, ja knappt ens halvfärdigt, manus, i stället för att ha ont i magen över eventuella storförluster på bostadsmarknaden. Inte nu. Ekona från det vardagliga tränger sig igenom den mycket lilla känslosvall som jag ändå lyckades uppmana inför Chippens misslyckade chipp, Petter Hanssons nästan-självmål, Lagerbäcks sällsamt trendsmala slips. Inte vid målet förstås. Ett sådant mål kan man bara ta in, bara le och häpnas och le igen. Då håller sig räntenivåer och inflationen och skräcken över en ruinerad privatekonomi sig borta. I ett par minuter. Jag behöver mer än så. Landslaget ger inte mer än så. Det finns bara en Zlatan. Det är nog mest mig det är fel på.

Dan efter

Man kan vara bakis och ändå må ganska bra. Jag har en lägenhet och städa och en Elsie Johansson-roman att läsa, men hur fan var det Lagerbäck sa, nu får vi suga på den här karamellen tills 11.50 på torsdag?

Just Lagerbäck: det kom ett sms från Weman efter matchen igår. Det löd "Jag ska aldrig mer tvivla på Lagerbäcks fingertoppskänsla. Jag ska aldrig mer tvivla på Lagerbäcks fingertoppskänsla. Jag ska aldrig.." Han talar för många av oss. Till och med laguttagningsfrågorna verkar lösa sig av sig själva. Med den här skadetakten kommer till och med Kim få spela innan den här turneringen är över. Vänsterback i kvartsfinalen kanske? Men allvarligt talat undrar jag om Linderoth automatiskt återtar sin plats när han vilat sig i form.

Sen tiotusenkronorsfrågan: hur bra/dåliga är vi egentligen. Och det knäppa med det här svenska laget är att jag aldrig tycker att jag riktigt vet. Igår tyckte jag mig se ett ganska trögt och nervöst lag som tvingades spela på ett sätt de inte riktigt behärskade - dåliga uppspel, mycket chanspassningar - men som å andra sidan aldrig gick bort sig och som räddades av ett stycke individuell briljans.

Hur står det sig mot de andra lagen, nu när vi sett alla? Det enda som går att säga är att vi är bättre än Grekland, Schweiz och Österrike, sämre än Tyskland, Portugal, Holland och Spanien, fast om vi möter Tyskland, Portugal, Holland och Spanien kommer det inte nödvändigtvis att se ut som det gjorde igår ändå. Matchen igår var en sån Sverige traditionellt har svårt för - mig påminde den om nån av de där matcherna mot Rumänien eller Portugal på åttiotalet som vi alltid förlorade med 0-1 eftersom vi inte kunde bryta ner ett kompakt och bollsäkert försvar och förr eller senare släppte till ett skitmål på en kontring.

Nu har vi ett bredare register. Med Zlatan i skalans ena ände och Petter Hansson i den andra. Jag vet inte varför, men deras mål fick mig omedelbart att tänka på Maradonas båda mot England -86. Petter Hanssons mål (Guds knä, Guds lår, Guds mage och Guds smalben) kan inte jämföras med Guds hand på riktigt samma sätt som Zlatans yttersida med den där solodribblingen, men vad gäller demoraliserande inverkan på motståndaren, vad gäller konsten att dela ut två blixtsnabba slag med höger och vänster på kort tid, tycker jag att parallellen är tydlig.

Slaven på triumfvagnen

Klockan har passerat ett, den sista skvätten rödvin rör sig lite oroligt på botten av glaset. Som en eftertanke till triumfen undrar jag bara: vad betydde första halvlek egentligen? Allt dessa inexakta passningar, allt detta obekväma svenska bollinnehav? Var det bara en nödvändig transportsträcka, den nervösa förstahalvleken i en stor turnering eller det som behövdes för att bryta ner ett så bisarrt passivt lag som det grekiska? Eller var det symptom på nånting värre? Gud ska veta att jag hela tiden satt och väntade på att grekerna skulle langa upp det äss jag var övertygad om att de hade i rockärmen, men det visade sig ju att det var vi som hade det istället. Nej, inte bara ett, utan två: inte bara Zlatans grandiosa mål, utan dessutom Petter Hanssons ännu mer grandiosa. Två mål som inte såg ut att ha nånting gemensamt, men de hade de: Henke Larsson hade ett finger med i båda två.

Och så väntar jag mig att se all Daniel Anderssons belackare göra offentlig avbön i tidningarna imorgon.

Hurra, vi är bara näst tråkigast!

Det var väl inte så dumt. Ett supersnyggt mål och ett inte fullt så snyggt. Petter Hanssons mål var till och med fulare än Johan Mjällbys mot Belgien i EM 2000. Har landslaget gjort ett fulare mål över huvud taget? Jag har ett vagt minne av att Patrik Andersson snubblade in en boll av misstag efter en oavgjord luftduell på mållinjen i nått kval för längesen. Men inte kan det väl slå Hansson?
Skönt för Lagerbäck också, som nu får en glad och mysig samling pojkar på hotellet. Då slipper han ha märkliga krismöten varje gång kvällstidningarna skriver en artikel.

På trampolinen

Ok, here goes. Säga vad man vill om Lagerbäck, men detta är en modig laguttagning, och då menar jag modig som i konsekvent. Nu återstår att se vad resultatet blir. Ser matchen med en plastfabrikör och tre småtjejer i Sverigetröjor, en vinnande kombination hoppas jag.

Nervöst är det. Spanien var, ska vi säga halvbra. Har en jobbig känsla av att till och med oavgjort idag kan försätta oss i ett prekärt läge om det sen blir stryk mot Spanien och grekerna slår Ryssland. Men får just nu en känsla av att det ändå kommer att bli bra.

Daniel i lejongropen

Hstorien finns i Gamla Testamentet. Den berättar om den helige mannen, som blir kastad i lejongropen för att han ber till sin Gud, men ändå vägrar att ge upp sin tro. Vad hette han? Daniel, såklart. Sångerna om hans öde, om den trofaste som blir prövad, tillhör de mest älskade i den afroamerikanska sångskatten - The Band gjorde "Daniel in the lion's den", när Gillian Welch och David Rawlings var i Stockholm förra sommaren framförde de en fullkomligt vibrerande version av "Daniel was a man of God"och Patty Loveless spelade in "Daniel prayed" på "Mountain soul".

Överflödigt att säga att jag hoppas att detta kommer att bli kvällens tema. Att, precis som Ulf varit inne på, den förhånade Daniel Andersson ska få sin stora revansch.

Expertis och högervridning

Stor förvirring. På varenda webbsajt där allmänheten ombeds rösta fram den svenska startelvan förväntas läsaren välja en "offensiv mittfältare" och en "defensiv mittfältare".
I TV4 slår experten Hasse Backe med självsäker stämma fast att Anders Svensson ska spela offensiv mittfältare. Hos SVT uttrycker Strömberg förvåning över att Svensson ska spela som offensiv mittfältare eftersom "han var ju defensiv mot Ukraina och Brasilien".
Vad är det frågan om? Har experterna bott i en grotta det senste året? Eller är det hos mig det har brunit i proppskåpet? Tala gärna om det i så fall så att jag kan börja blogga om elsäkerhet i hemmet eller något liknande.
Men vi har ju själva sett förändringen i det svenska landslagets spelsätt den sista tiden, Lagerbäck och spelarna har berättat om den, till och med de tidningar som ordnar webbomröstningarna har presenterat grafik med det nya svenska spelsystemet.
Jag kommer fram till matchstart att med en drucken papegojas envishet hävda att både Svensson och Andersson kommer att ha defensiva utgångspositioner på mittfältet - helt enkelt för att det är så blågult har spelat på sistone.
Antingen har jag komplett missupfattat något, eller så är det en halvdan uppladdning för en TV-expert att leva hemmaliv i Bergamo eller träna fotbollslag i Nordengland och Mexiko.

Det största felet med den svenska startelvan är att den är helt renons på vänsterfotade spelare. Förutom att vänsterfotingar besitter en allmänt högre kretaivitet och spelförståelse och är goda människor som gillar barn kommer slagsidan av högerfötter också att innebära - och den här analysen snor jag från Kåmark - att det blir svårare att trä in bollar till Chippens högerkant.
Dags att putsa högerdojans utsida, Svensson!

Kanske den vackraste revanschen

Daniel Andersson i startelvan, precis som jag trodde. Om han lyckas kan det bli den finaste revanschen någonsin för en svensk fotbollsspelare.
För övrigt är det nog bara mitt husorgan Göteborgs-Posten som in i det sista har hävdat att Kim Källström är trolig startman på en offensiv innermittfältsposition (alltså en position som inte längre finns i landslaget).
Eller så blir det tvärtom. Grekerna tar ledningen efter att en saktfärdig Daniel tappat bollen på mittplan, och Kim kommer in och kvitterar med ett långskott.
Jag blir glad för vilket som helst av dessa båda scenarier.

Siam pronti alla morte, Italia chiamó

Ingen nationalsång går upp mot den italienska. Den har allt, dramatiska temposkiften, obegriplig text om Scipios hjälm och så ett känsloladdat crescendo om att dö när Italien kallar. Kände hur all min latenta kärlek till italienarna vaknade när jag såg dem sjunga den före matchen igår med armarna om varandras axlar. Sen blev det ju inte mer än den där sången. Eftersom jag tippat Holland som EM-segrare borde jag jublat över händelserna igår, men istället slet jag mitt hår över Grossos friläge, över del Pieros friläge, över Luca Tonis friläge och Pirlos frispark, och till slut började jag fråga mig när Italien sist fått stryk med tre mål i en mästerskapsmatch (VM-finalen 1970 visade det sig vid kontroll, 1-4 mot Pelés Brasilien). Men tror fortfarande att Italien slår Rumänien och eftersom Frankrike knappast slår Holland innebär det att det kommer att räcka med oavgjort för italienarna i sista gruppmatchen.

Och vad gäller Holland - om deras utdömda backlinje kunde hålla så kan vår göra likadant. Det var det stora hoppingivande tecknet från igår.

Säga vad man vill om TV4, men Perlskog och Fjellström är bra.

Här kommer förresten EM:s nationalsångstopp, med förbehållet att Danmark och Finland inte är med:

1.Italien.
2. Frankrike. Klassiker som är svår att komma förbi, särskilt när det är Lilan Thuram som klämmer i med "Aux armes, citoyens!"
3. Ryssland. Javisst är det den hederliga gamla CCCP-hymnen som får en att se Tretjak, Charlamov och Maltsev framför sig, nu avdammad och lagom omgjord för att representera Putins och Abramovitjs Rysslan istället, men samma mäktigt-melankoliska donkosackerna-feeling.
4.Portugal. Otippad, men ytterligare en ståtlig marsch m grandios klimax.
5. Holland. Har tydligen femton verser, men är också den bästa representanten för alla de sorgmodiga,mollstämda nordeuropeiska nationalhymner som egendomligt nog all representerar hedonistiska välfärdsstater.

Sen skulle jag vilja lägga några ord för Grekland och Turkiet också. Tjeckiens är snygg, men är den inte lite lik Danmarks? Polens är grandios och laddad med det patos som en tragisk historia för med sig, men når inte riktigt ända fram. Sverige? Parkerar utan vidare i träsket. Lika bra att inse det, "Du gamla du fria" hävdar sig lika bra i internationell konkurrens som uppspelen från vår backlinje.

Det sista som överger människan

I kväll ska det smälla. Det är då Lars Lagerbäck ska "unleash hell" på Europa. Det tror jag när jag ser det. Vi vet vad det brukar heta: om Sverige ska gå långt måste spelarna vara friska och i form. Vi vet också att det inte är i närheten av att vara så i år.
Jag ska inte älta allt som talar emot Sverige, för det finns ändå små strimmor av hopp.

1. Allt kan hända i fotboll. På riktigt. Faktiskt. Jag har ett starkt minne från EM i Portugal 2004, inför matchen mot Italien. Jag satt på Belenenses hemmaarena i sydöstra delarna av Lissabon och såg Italien träna, det var liten plan, tio mot tio och trångt som katten, och mest gåfotboll i makligt tempo. Och så ibland, som på ett givet kommando, blixtrade det till med passningar, rörelse, teknik i ett tempo som var så uppdrivet att man nästan inte trodde att man sett rätt. I jämförelse med de svenska träningarna - stora ytor, slentrianmässiga inläggsövningar med käppar som motståndare, avslut som landade på läktartaket - var det som att få ett facit på hur fotboll ska spelas, och jag gav inte svenskarna större chans mot Italien än vad jag hade gett det svenska rugbylandslaget mot det engelska.
Sen blev det 1-1 i matchen.

2. Alla andra lag är inte superbra.
Som Frankrike till exempel. Visst gick det rätt långsamt? Visst såg det ganska enkelt ut för rumänerna att hålla fransmännen borta från straffområdet? Om inte ens Frankrike är briljanta, då kanske inte Grekland är det heller.

3. Gio inspirerar Henke
Förhoppningsvis såg Henrik Larsson bäste kompisen van Bronckhorts makalösa match mot Italien. Bättre peppning kan han inte få.

Till sist, två reflektioner på lustiga svenska perspektiv:

1. Fröjdfeldt. Väldigt svenska recensioner av hans bedömning av första målet. Uppenbarligen finns en paragraf som säger att en spelare måste begära tillstånd av domaren för att lämna planen. Eftersom man inte ska kunna ställa någon offside genom att lämna planen, kan domaren bedöma att en spelare som hamnar utanför planen fortfarande är delaktig i spelet. Domaren KAN alltså bedöma det så, men han KAN alltså bedöma det precis tvärtom. I fallet Panucci är det mycket begärt att han skulle be Fröjdfeldt om lov att kliva av i samma ögonblick som han krockar med Buffon. Och jag tycker att det är magstarkt att hävda att han påverkar spelet när han ligger i en hög vid sidan av målet. Om du vill läsa alternativa recensioner av Fröjdfeldts beslut - där recensenterna inte är Fröjdfeldts svenska domarkolleger - rekommenderas valfri utländsk tidning på nätet.

2. Dissandet av Vastic. Alla svenska medier raljerar över den österrikiska fotbollens status och tar som paradexempel det faktum att 38-årige Ivica Vastic finns med i truppen. Att snart 37-årige Henrik Larsson, detta föredöme och fysiska pratexemplar, skulle kunna säga samma sak om svensk fotboll talas det däremot tyst om. Jag konstaterar bara att Vastic var bra när han kom in mot Kroatien.

Aux armes mot monokoloren!

Barnens magsjukebacill drabbade även mig inatt, men det var inte det enda skälet till att jag somnade på golvet under andra halvlek. Däremot tänker jag inte moralisera över rumänerna. Om Sverige klarar 0-0 mot Spanien på liknande sätt kommer vi att jubla av glädje. Dessutom blev jag nästan lite nostalgiskt över att se ett land som så skamlöst företrädde vad som förr brukade kallas öststatsfotboll. Detta rumänska lag spelade ungefär som det som på åttiotalet slog ut Labans landslag ur EM-kval. Fast på den tiden hade de inga högljudda, resande supportrar. Europa blir verkligen större.

Moralisera tänker jag däremot återigen göra av de som har klurat ut detta mästerskaps dresscode. Varför i djävulens namn ska Frankrike tvingas ställa upp i helblått mot ett helgult Rumänien? Vad är det för fel på Trikoloren?

Barmhärtiga öde, tänd blixten som slår ett folk med år av elände.

Redan före EM-kvalet kom jag på mig med att tänka i de banorna, att halvt omedvetet börja längta efter katastrof för landslaget. Det räckte med att se Polen igår för att tankarna skulle komma tillbak. Vad krävs det för att ett anikt gammalt fotbolsland ska hyra in en vagabonderande utlänning, vad krävs det för att de ska anlägga en så optimistisk och frimodig spelstil som polackerna igår? Jo, känslan av att inte ha nåt att förlora. Det är bara länder som kört sin fotboll i botten som kan börja om från början, ta in en outsider och ge honom fria händer - som Danmark med Sepp Piontek, som Ryssland med Guus Hiddink, som Grekland med Rehhagel och Polen med Beenhakker. Ja, när Holland började med sin totalfotboll på sextiotalet var det ju från en position där holländsk fotboll var obetydlig på både klubb- och landslagsnivå och hade varit så sedan trettiotalets början.

Det är inte det att jag önskar nån apokalyps för oss. Och just hemmamatchen mot Spanien när jag på förhand tänkte i de banorna fick mig att lova mig själv att aldrig mer räkna bort ett av Lgerbäcks landslag. Men annars känns det lite EM 2000 redan när jag ser alla dessa hårdlöpande, snabbpassande, positionsbytande motståndare, när jag ser Pepe vägga sig genom från egen planhalva och turkiska backar kortpassa sig ur pressade situationer och börjar tänka på Mellberg och Petter Hansson...

Niemals Österreich

Jag såg bara andra halvlek,men kroaterna verkar av den att döma som ett slags italienare i förklädnad - en 1-0-ledning utlöser ett slags automatisk muskelreaktion hos dem, ungefär som en mollusk som drar sig undan om man petar på den med en pinne. Jag fick ett slags sympati för österrikarna, ungefär som jag fick för Schweiz igår, här kämpar och jobbar de inför en massa människor som inget hellre vill än att de ska lyckas peta in ett mål, men sanningen att säga tror jag inte att de skulle ha lyckats skapa nånting om kroaterna inte hade dragit sig tillbaka. Och sanningen att säga lyckades de redan som det var nu inte skapa särskilt mycket - Schweiz producerade åtminstone ribbskott och frilägen. Men genom sitt hederliga slit gjorde de åtminstone att man gillade dem, vilket skapar en goodwill denna arma nation verkar vara i stort behov av...

Nu ska det bli intressant att se Beenhakkers Polen. Men om allt går som det hittills har gått i den här turneringen lutar det åt 1-0 för Tyskland.

Livet en schlager

En tjej från P1 Morgon ringde mig förra veckan. De skulle göra program om fotboll och nationalkaraktärer och undrade nu om jag inte höll med om att "vi svenskar" alltid trodde att vi var mycket bättre än vi var och därför alltid hade överdrivna förväntningar på de våra. Dt skulle gälla Eurovisionsschlagern likaväl som fotbolls-EM. Nja, sa jag, i fotboll fungerar konceptet mycket bättre. Där spelar det ju ingen roll om hela södra Europa tycker att vår fotboll stinker eller om Armenien, Moldavien, Serbien och Långtbortistan har gaddat ihop sig för att stödja ryssarna - de måste ju ändå slå oss på fotbollsplan. Det var ett så tråkigt svar att jag inte fick vara med i programmet. Men idén måste ha legat och skvalpat omkring på nåt sätt, för på nationaldagen såg jag att det det var nån som förespråkade den på Expressens ledarsida.

Fast slår jag upp tidningarna eller slår på tv:n kunde det lika bra ha varit schlager-EM. Jag hade nästan glömt hur det var -mediernas enorma självbespegling, anklagelserna mot landslaget för att mörka och hymla, det systematiska utnyttjandet av varenda tillfälle då de inte mörkar och hymlar för att frambesvärja en KRIS. Herregud, jämfört med Rehhagels Grekland verkar ju Lagerbäcks Sverige öppet som ett AA-möte.

Tänk att Roy Hodgson varit förbundskapten i Schweiz förresten. Jag undrar vad han skulle ha gjort om hans spelare gjorde en sån pushup som den igår. Jag fick slå upp namnet på den där lille typen med mustasch i Hodgsons schweiziska landslag, han som gjorde ett sånt snyggt frisparksmål mot USA i premiären av 94-VM. Han hette Georges Brégy och var 36 år gammal redan då, men det kändes som de kunde ha behövt honom igår.

Känns som matchen mellan Schweiz och Turkiet nu har ännu bättre förutsättningar tt bli en ska vi säga laddad historia...

Turk åt alla!

Nu äntligen började det på allvar. Inser att varje stor internationell turnering behöver turkar för att det rätta trycket ska uppstå, både på och utanför plan. Schweiz-Tjeckien kändes som en utflykt med skogsmulle i jämförelse, vilket inte nödvändigtvis betyder att Schweiz och Tjeckien förlorar mot Turkiet resp Portugal på onsdag. "Så där gör Hansson mot Grekland" sms-ade Ulf efter Pepes offensiva rusch med avslutande mål, men det ska vi kanske inte förvänta oss. Impades också av Ronaldos sätt att stå och gunga före frisparken som nästan gav 1-0 i första halvlek. Den ende jag skulle kunna tänka mig göra nåt liknande i svenska landslaget är faktiskt Kim Källström.

En annan sak är att jag, som hatar enfärgade fotbollsdräkter, verkar ha ytterligare ett dystert mästerskap framför mig. Kom igen nu, Uefa, måste fotbollsspelare se ut som jävla skridskoåkare?

Att Tjeckien har en som heter Tjeck förstår jag, men varför har de har en Polack också?

You can Czech out anytime you want.

Tyckte Schweiz påminde lite grann om Sverige 92: ett intensivt och taggat hemmalag som gick på mål betydligt snabbare än sina mer namnkunniga motståndare. Sen blev det plötsligt snabbspolning framåt till Brolins fotled. Det tog i hjärtat att se Alexander Frei gråtande gå av plan: tänk att behöva inse att hemmaturneringen är över efter 44 minuter. Hoppas det inte blir så.

Men det var fan vad fula tröjor schweizarna har. Emblemet på bröstet ser ut att vara designat av samma en som gjorde om sossarnas ros och siffran på ryggen verkar komma från en gammal matrisskrivare. Där leder tjeckerna på poäng. Liksom numera på plan.

Och så tycker jag att det alltid är en lika kass idé att låta solosångare framföra nationalsångerna. Blir aldrig ett tempo som lämpar sig för allsång. Men det kanske är meningen? Åsynen av de snörräta raderna sittande åskådarna fick mig i en blixt att förstå allt vad Hagström och hans kompisar säger om värdet av ståplats.

Så här går det!

Hur går det för våra killar?

1-1 mot Grekland, 1-1 mot Spanien, och när alla bedömare börjat hurra över hur bra det trots allt går resultatmässigt och att vi nästan är klara så förlorar vi mot ett överlägset Ryssland (1-3) där Arshavin är tillbaka och gör äkta hattrick i första halvlek. Rosenberg gör ett tröstmål i slutminuterna.

Vem blir årets Brolin?

Mest sannolik att medverka i en usel poplåt med väldigt många, väldigt storbystade bikinibrudar i videon? Chippen förstås.

Vem blir årets Kennet Andersson?

Anfallare som står i närheten av straffområdeslinjen och får försöka ta emot planlösa långbollar från Olof Mellberg eftersom landslagets kollektiva medvetande fortfarande tror att Kennet är ibland dem? Zlatan. Tragiskt på så många sätt.

Vem blir årets Limpar?

Jag är medveten om att min djupa kärlek till Kim Källström numera tycks rätt obesvarad, men vi var otroligt lyckliga ihop en gång. Därför tänker jag inte skoja till den här frågan, än minde svara på den.

Hur går det för alla andra?

Spanien pallar självklart inte favorittrycket utan klarar sig bara med nöd och näppe (1-0 mot Ryssland, 2-2 mot Sverige, 1-0 mot Grekland) vidare från gruppen och åker ut pinsamt enkelt i kvartsfinal mot Frankrike. Tyskland vinner, nästan hemmaplan, vidunderligt anfallspar i Klose/Gomez och ännu fascinerande fritt från favorittryck. Ryssland är kometen, tar sig till semi efter bragdvinst mot Italien i kvartsfinal.

"Hemlig" favorit om det går åt helvete för Sverige?

Jag håller alltid mer på Frankrike och Spanien än på Sverige om jag inte drabbas av tillfällig nationalpsykos, vilket för all del händer under vissa mästerskap.

Vem vill du bjuda på ett glas 95% strohrom i sommar?

Visst är Fabregas gammal nog att dricka sprit nu? I såfall får det bli för att trösta efter ännu ett bittert landslagsnederlag.

Vem vill du tvinga att lyssna på en radiopjäs av Elfriede Jelinek i sommar?

Lagerbäck förstås. Om Sverige spelar som i matchen på Råsunda mot Spanien mästerskapet igenom och man äntligen väljer att forma ett spel som tar tillvara spelare som Kim och Zlatan så får jag lyssna själv. Jag skall då med glädje sätta på mig hörlurarna.

Årets näsplåster?

Jag är mer intresserad av vad som blir årets mästerskapsfrisyr. Om även detta års Ronaldo rakar av allt utom en liten tofs ovanför ögonbrynen kommer jag dock att börja gråta. Jag brukar inte bedöma fotbollsspelare så värst efter deras utseende, men någonstans får man dra en gräns för vanställande av perfektionen.

Vad blir soundtracket till EM-krönikan?

Love is a losing game av Amy Winehouse. Detta framförallt riktat till mina älsklingar i rött.

THS EM-tips: Hagström

Hur går det för våra killar?
- Drömstart med 5-0 mot Grekland. 1-0 Ljungberg, 2-0 Ibrahimovic, 3-0 Mellberg, 4-0 Ibrahimovic, 5-0 Anders Svensson. Därefter stark insats mot Spanien, 1-1. Hela Sverige kokar av förväntningar, kvartsfinalspekulationerna avlöser varandra. Då kommer chocken - klar förlust mot Ryssland, 1-3. Sverige tröstmålar när det redan är kört. Ryssland och Spanien vidare. Kim Källström och Tobias Linderoth rejält osams och knuffar varandra efter slutsignalen. Lagerbäck reser sig på presskonferens i vredesmod och går därifrån.

Vem blir årets Brolin?
- En kille som blir något slags diffus affärsman efter karriären? Olof Mellberg.

Vem blir årets Kennet Andersson?
- Sympatisk kille som går in som delägare i tidskriften offside efter karriären? Marcus Allbäck.

Vem blir årets Limpar?
Kille som utsätts vandalism av idioter efter att ha gått till fel lag? Får Daniel Andersson för sig att leta "nytändning" i Helsingborg kan han bli svaret.

Hur går det för alla andra?
- Jag har ju länge haft uppfattning att fotbollen blivit så jämn och slumpartad att precis vilka som helst kan vinna. Min tombola säger Ryssland som slutsegrare.

"Hemlig" favorit om det går åt helvete för Sverige?
- Vilka är med nu igen? Inga lag från brittiska öarna, vilka samtliga hade varit aktuella som svar på den här frågan (till och med England - jag kan inte låta bli att tycka att den där sången från läktaren är så mäktig att de förtjänar viss framgång). Inte heller är mina två öststatsfavoriter på plats: Vitryssland, Ukraina. Och någon riktig underdog, likt Slovenien eller Lettland, går inte heller att hitta. Ja, Österrike måste väl räknas dit förstås. Svaret får bli Spanien, det latinoland jag tycker klart bäst om, samt Holland.

Vem vill du bjuda på ett glas 95% strohrom i sommar?
- Mig själv. Skulle vilja ha en riktig blecka (bläcka?) innan jag helt glömmer bort hur det var. Eller vill jag det? Kanske är jag rätt nöjd med att backa ur alla möjligheter till rejält festande med hänvisning till barnfamiljelivets verkliga och inbillade krav. Det kanske får bli en rejäl hutt till Lars Lagerbäck från mig också.

Vem vill du tvinga att lyssna på en radiopjäs av Elfriede Jelinek i sommar?
- Eftersom frågan är ställd som den är måste jag utgå från att läsning av Nobelpristagerskan är en plåga. Hmmm... måste ju då bli någon person som jag har svårt för. Jag hade visserligen ett tag Richard Channing från Falcon Crest som mitt mansideal (gör allt för sina nära och kära - inklusive låtsas vara död om han tror det gynnar familjen - och samtidigt skoningslös mot sina fiender) men jag har inte lyckats forma mitt liv så att jag har några fiender att vara skoningslös mot. Hoppar frågan tills vidare, kanske dyker det upp någon under resans gång som kan bli mitt svar.

Årets näsplåster?
- Flera kan behöva plåstras om efter matchen Schweiz-Turkiet som blir en riktig holmgång både på planen och läktarna.

Vad blir soundtracket till EM-krönikan?
- "Fint väder" med Latin Kings.

Tre hörnor straffs EM-tips: Ulf

Hur går det för våra killar?

Oavgjort mot Grekland, tyvärr förlust mot Spanien och Ryssland.

Vem blir årets Brolin?

Om vi talar ungt genombrott a´la Brolin 1990 blir det ingen, även om Sebastian Larsson kommer att få en hel del speltid. Jag hoppas dock fortfarande att det finns plats för en vänsterfotad vänsterback och att unge Dorsin, 27 år, får chansen. In my dreams. Om vi pratar Brolin modell Crystal Palace tror jag att oddsen är låga på att vi får se Linderoth kämpa mot övermakten, med sargad höft och med huvudet lindat efter krock i desperat närkamp.

Årets Kennet Andersson?

En spelare som är så bra att han inte går att hålla utanför startelvan, varpå Lagerbäck, som Tommy Svensson, finner upp ett nytt spelsystem för att få rum med honom? Nej, det kommer inte att hända. Men Rosenberg verkar ju ha bra fart på träningarna. Tänk ett sent inhopp med mål mot grekerna – sedan kan han bli svårpetad.

Årets Limpar?

Kim förstås, och han verkar ha insett det själv. En tråkig utveckling för spelaren som skulle bli Sveriges Gerrard (som i och för sig inte ens är med i EM). I dagens Expressen säger Kim angående sina chanstagningar och defensiva tillkortakommanden: ”Om man väljer att spela mig så är det det man får.”
Ungefär så sa Anders Svensson tills han var 29, sedan lärde han sig och är given på mittfältet. Det kanske finns hopp för Kim. Om inte annat kanske Lagerbäck slutar innan Kims karriär är över helt.


Hur går det för alla andra?

EM-bucklan höjs av tyskarna. Nästan hemmaplan och hyfsad lottning. Seger mot Schweiz i kvarten, Portugal i semi, Frankrike i finalen. Ryssland blir turneringens överaskning och når semifinal, Italien drar kortaste strået i Dödens Grupp C.


Din hemliga favorit om det nu går åt helvete för Sverige?

Det roliga är att det ändras hela tiden. Jag hoppas få nya favoriter – spelare, lag, tränare – så fort EM startar. Är svag för Tjeckien, men å andra sidan hoppas och tror jag att Schweiz tar sig vidare från just den gruppen. Det blir alltid roligare om värdlandet är med en bit på vägen.

Vem vill du bjuda på ett glas 95 %-ig Strohrom i sommar?

Jag fruktar att mina tv-soff-vänner och jag själv kommer att behöva tröstdricka några droppar när gruppspelet är över och festen fortsätter utan Sverige. Om jag har fel bjuder jag gärna Lagerbäck.

Vem vill du tvinga att lyssna på en radiopjäs av Elfriede Jelinek i sommar?

Tvång är inte riktigt min grej, men pjäserna In den Alpen och Ein Sportstück kan tillsammans med romanen Die Ausgesperten (De utestängda) vara lämplig läsning för svenskarna på planet hem.

Årets näsplåster?

Näsplåstret var en estetisk och funktionell höjdpunkt i jämförelse med den där mentol/eucalyptus-geggan som ett tag fick alla Arsenal-spelare att se ut som om dom hade kastat upp på sina tröjor. Jag hoppas vi slipper båda.

Och vad blir soundtracket till EM-krönikan?

Broder Daniel. ”But now it´s hard to see, through a fog of memories, but i remember when we were winning.” Bilder på det svenska lagets uttåg från EM 2008, varvat med korninga minnesbilder från samma spelares höjdpunkt i Portugal för fyra år sedan.

En dag till med Norén. Fan vilken deppturk han är. Säga vad man vill om Ingmar Bergman, men jag får i alla fall för mig att man kunde ha en jävligt kul kväll med honom. Så icke med Norén. Ser i SvD idag att Annina Rabe är fascinerad över att få inblick i ett liv - ja, men det livet handlar ju bara om teater, klassisk musik och förbannad snobbmat. Har mannen nånsin köpt en varm korv eller lyssnat på en poplåt på radio?