Barmhärtiga öde, tänd blixten som slår ett folk med år av elände.

Redan före EM-kvalet kom jag på mig med att tänka i de banorna, att halvt omedvetet börja längta efter katastrof för landslaget. Det räckte med att se Polen igår för att tankarna skulle komma tillbak. Vad krävs det för att ett anikt gammalt fotbolsland ska hyra in en vagabonderande utlänning, vad krävs det för att de ska anlägga en så optimistisk och frimodig spelstil som polackerna igår? Jo, känslan av att inte ha nåt att förlora. Det är bara länder som kört sin fotboll i botten som kan börja om från början, ta in en outsider och ge honom fria händer - som Danmark med Sepp Piontek, som Ryssland med Guus Hiddink, som Grekland med Rehhagel och Polen med Beenhakker. Ja, när Holland började med sin totalfotboll på sextiotalet var det ju från en position där holländsk fotboll var obetydlig på både klubb- och landslagsnivå och hade varit så sedan trettiotalets början.

Det är inte det att jag önskar nån apokalyps för oss. Och just hemmamatchen mot Spanien när jag på förhand tänkte i de banorna fick mig att lova mig själv att aldrig mer räkna bort ett av Lgerbäcks landslag. Men annars känns det lite EM 2000 redan när jag ser alla dessa hårdlöpande, snabbpassande, positionsbytande motståndare, när jag ser Pepe vägga sig genom från egen planhalva och turkiska backar kortpassa sig ur pressade situationer och börjar tänka på Mellberg och Petter Hansson...