Muntligt betyg

Eftersom jag brukar klaga på SvD-Majlards metaforer ser jag det som en moralisk skyldighet att berömma honom när han har satt ihop en bra: "Rikard Norlings mun blev till slut snäv som åtdragen gymnastikpåse". Enkelt, åskådligt, träffsäkert.

Eftersnack

Jag måste säga att det genomblöta håret till kostymen, de ofrivilliga grimaserna och de märkliga ordvändningarna verkligen fick Norling att framstå i sin fulla autistiska gloria. Magnus Haglund såg att anstränga sig väldigt hårt för att se avslappnad ut bredvid honom.

Assyriska beláb

Jag gick på Assyriskamatch för en månad sen och såg ett demoraliserat lag och halvtomma läktare. Jag är inte direkt förvånad över det som hände igår. Men jag lider med Ninos och Sargon, som jag åkte bil med hem från Göteborg efter det smärtsamma kvalnederlaget mot Örgryte för två år sen (Ninos, som hade slagit knogarna i blod efter det ödesdigra självmålet i slutsekunden, och Sargon, som bad om att vi skulle stanna i Borås så han skulle kunna lindra nederlagets smärta med tre snabba Jägermeister på Stadshotellet). Jag minns supportrarna som jag åkte buss med till bortamatchen mot Falkenberg: hur Zelge Fans tålmodigt stod i kö på en bensinmack utanför Jönköping och väntade på att bli betjänade av den omständliga tonårstjejen i kassan. Jag minns mannen i skinnjacka som slog takten med ett hoprullat programblad mot en soptunnelock på Bårsta IP, de där minuterna efter att Assyriska gjort 1-0 mot Öster i den näst sista matchen i Superettan 2004 och verkade vara på väg mot direktuppflyttning, hur publiken plötsligt stämde upp en gammal favoritramsa med en frenesi som fick håret att resa sig i nacken på mig:

Assyriska beláb
yo yo
fi nis al meláb
yo yo

Jag såg många sidor av den klubben och inte alla ljusa och okomplicerade. Mycket av det som hände kring kvalmatchen mot Bunkeflo och flera av de assyriska reaktionerna på nedflyttningen, fick mig att känna igen den assyriska benägenheten - sammansatt av klanmentalitet, av en historiska bakgrund som förföljd minoritet i Turkiet och den ofta helt begripliga känslan av att vara diskriminerad och sedd över axeln i Sverige - att reagera på kritik genom att vända taggarna utåt. För två år sedan handlade det om hur tränaren Edmond Lutaj regelbundet fick sin bil vandaliserad, eller hotades av anhöriga till missnöjda spelare; klubben reagerade genom att bagatellisera problemen, förneka all kännedom om dem, eller insistera på att lösa dem internt. När nu Assyriskas hemsida - innan de stängde ner igår, eftersom någon virrhjärna lagt ut domaren Patrik Berglunds telefonnummer på forumet - skriver om planstormningen i söndags tar skribenten visserligen avstånd från den, men:

”Sedan kan jag ha förståelse för de upprörda känslorna och aggressionerna som demonstrerades. Assyriska är mer än ett lag. Det rödvita laget är en kulturbärande, identitetsskapande och intergrationsförmedlande förening. Och ibland slår det slint i skallen på en. Stormningen var ett sätt att markera 'vi orkar inte längre!'. Vi vill bli behandlade som alla andra lag i superettan.”

Det kunde inte sammanfattas på ett bättre sätt: Assyriska är mer än ett lag, men vill samtidigt bli behandlade som vilket lag som helst. Jag tror inte alltid alla inom Assyriska förstår vad det innebär att behandlas som "vilket lag som helst". I "vilket lag som helst" skulle det vara anmärkningsvärt om en styrelsemedlem skäller ut domaren i halvtid eller om domarens kompetens används som ett argument för att ursäkta en planinvasion. Så här skriver den assyriske journalisten Nuri Kino på sin hemsida (www.nurikino.com):


Främlingsfientlighet på sportarena?

I dag är tidningarna späckade med bilder och artiklar om att Assyriska fotbollslagets supportrar betedde sig illa på gårdagens match.

Jag var där.

Varför skriver ingen om att domaren betedde sig mycket illa? Han provocerade fram bråket och borde genast sparkas. Jag vet att man inte ska skylla en förlust på domaren, men i det här fallet är det befogat att ifrågasätta hans kompetens.

Han dömde fel flera gånger, bland annat såg han när en av motståndarnas spelare höll fast en av Assyriskas spelare men låtsades som ingenting. Och detta precis vid målet.

Grattis Sverige! Grattis Svenska Fotbollsförbundet!

Jag känner Nuri och jag gillar honom, men i det här fallet håller jag inte med honom. Jag var inte på matchen själv, men folk jag känner och litar på och som var där talar om en domare som visserligen var usel och uppenbarligen inte vuxen sin uppgiften, men vars domslut missgynnade båda lagen i lika hög grad. De talade om en utebliven straff när Assyriskas Erik Sundin fälldes, men om en annan utebliven straff för Bunkeflo när Atiku begick hands och en lika utebliven frilägesutvisning på David Durmaz. Det var fel när hammarbysupportrar skyllde planinvasionen på Söderstadion på en föregivet "provocerande" domare; det är lika fel när Assyriska gör det.
Dessutom känner jag mig förolämpad när Nuri gratulerar mig, som svensk, för att Assyriska åker ur. Varför skulle jag vilja ha de gratulationerna? Varför tror han jag blir glad? Och varför skulle Svenska Fotbollförbundet, som för två år sen flyttade upp Assyriska till Allsvenskan på Örebros bekostnad, nu plötsligt vilja fiffla bort dem? Varför skulle Södertälje kommun, som byggt en dyr arena åt dem, vilja ha dem ur Superettan? Mediasverige älskade Assyriska för dess särart för ett och ett halvt år sedan, Micke Persbrandt och Mona Sahlin uppträdde plötsligt som trogna Assyriskasupportrar; det är helt enkelt inte sant att deras image har gjort dem till ett förföljt parialag. Det finns rasism i Sverige, något annat vore dumt och naivt att tro, men det betyder inte att allt som kallas rasism verkligen är det.
Det finns gott om skäl varför Assyriska nu har åkt ner i Superettan. Några förslag till varför det gick som det gjorde framförs i den här artikeln: http://www.svenskafans.com/fotboll/artikel.asp?id=141019. Hur det än är tror jag att Assyriskas enda chans att reda upp problemen är att sluta skylla dem på andra.
Och tro mig, Nuri och ni andra, detta skriver jag som en vän.

Elfsborgs lösen

Där sprang Anders Svensson och där sprang Holmén och ingen av dem tacklade Olivier Karekezi som sprang bredvid dem och i godan ro nalkades straffområdesgränsen. Det var som att se Stefan Schwarz springa bredvid Romario i den där VM-matchen 1994, med den skillnaden att Schwarz hade ett gult kort tidigare och hade order att inte tackla. Det var som att se det gamla, icke-tacklande Elfsborg sticka upp ett hårdbandsbeklätt huvud mitt i leran på Olympia. Älvsborgs lösen kostade Sverige många år av svett, möda och umbäranden. Låt oss se vad detta ögonblick av glömska kostar Elfsborg.

Tre hörnor, nu också i televisionen

I kväll kl 21 på TV8 diskuterar jag fotbollsåret, terror-Tommy, maskulinitet och lite annat med Stephan Mendel-Enk hos Hörstadius.

Tillbaka till John Stuart

Den filosofiska debatten om vem som bör vinna allsvenskt guld fortsätter. Häromdagen hävdade signaturen "Ola" (Andersson?) att den utilitaristiska principen "största möjliga lycka för största möjliga flertal" kräver en AIK-seger, eftersom laget har fler anhängare än Elfsborg. Med all respekt, Ola, och från en så filosofiskt upphöjd position som möjligt, tror jag att det även finns fler människor som tycker aktivt illa om AIK än om Elfsborg, något som kan tänkas krångla till bedömningen lite grann. Dessutom tycker jag som det verkar om det faktum att så många retar upp sig på AIK-arnas framgångar är en inte obetydlig del av deras glädje över desamma, en invecklad och motsägelsefull faktor som jag inte tror ingick i John Stuart Mills rationalistiska begreppsvärld.
Men utilitarism är ett ganska vanskligt sätt att bedöma mänskligt liv på (själv undrar jag vad jag ska dra för slutsatser av att jag alltid grips av kraftiga olustkänslor när jag läser nåt ärkeutilitaristen Torbjörn Tännsjö har skrivit). Offsideredaktören Tobias Regnell, som jag pratade med idag, levererade ett annorlunda vinklat resonemang som gick ut på att man för AIK:s eget bästa borde hoppas på att de missade guldet. "Annars kommer supportrarna att kräva jättesatsning inför Champions League-kvalet nästa år och så är de tillbaka där de började igen. Det blir bara värst för dem själva."
Själv erkänner jag, utifrån ett mer moraliskt än filosofiskt perspektiv, att jag önskar att Fredrik Björck, när en höjdboll kommer singlande mot honom i eftermiddag, för sitt inre öra hör Råsundapubliken som skanderar "han har sålt sig som en hora", och förpassar bollen vidare in i eget mål.

Tony for president

Man undrar vad jag anser om Tony Gustavsson som ny Hammarbytränare. Svaret är: ingenting.
Det enda jag vet om honom är att han var på gång som tränare till Dala-Järna IK i div III men valde Degerfors i stället när han fick det erbjudandet. Över huvud taget är det oerhört svårt att ha åsikter om tränare om man inte själv är spelare eller på annat sätt nära involverad i ledningen av ett fotbollslag.
Det jag kan bedöma är en tränares laguttagning samt coachning, och för att den bedömningen ska ha någon relevans krävs att det handlar om ett lag där jag känner till spelartruppens kvalitéer. Men även i dessa fall grumlas min bedömning av att jag inte följt huvuddelen av tränarens yrkesutövande, nämligen själva träningen.
Jag kan även krasst konstatera vilka serieplaceringar en tränare uppnått, men de kan vara förvillande. Efter guldet 2001 har Sören Cratz hunnit få sparken från två tränarjobb - ska han bedömas efter insatsen i Hammarby? Eller är sejourerna i Helsingborg och Mjällby mer rättvisande?
När det kommer till tränarrekrytering brukar jag veta att det är vissa namn jag inte vill se i min klubb, men de åsikterna grundar sig mer på deras massmediala bild/image än hur de faktiskt är som tränare.
Ärligt talat har jag svårt att begripa alla er tyckare (supportrar, bloggare, journalister) som har väldigt bestämda åsikter om huruvida en tränare är bra eller inte. Vad grundar ni er uppfattning på?

Åsnan mellan hötapparna

Den person i min bekantskapskrets som följt Elfsborg och AIK på närmast håll den här hösten tror trots allt på västgötarna. "De är hårt pressade nu. Men de har samtidigt mer solida spelare än AIK och de har vunnit ett par matcher nu när spelet inte fungerar. AIK-arna känns betydligt mer beroende av Norlings coachning och att allt funkar. Nu kan Elfsborg åka till Helsingborg utan någon större press på sig, eftersom de flesta tror att de får stryk. Det är bra tillfälle för dem att bevisa att de faktiskt är värdiga mästare och vinner de där, då kan Allsvenskan mycket väl vara avgjord redan på måndag. Då blir det inte roligt att vara AIK-are mot Gais på Gamla Ullevi."

Å andra sidan skulle man kunna ställa sig frågan om det, från en vidare synvinkel, spelar någon roll huruvida Elfsborg eller AIK vinner. Tiden är förbi när ett klubblag i Allsvenskan kunde påverka landslaget med sin spelstil, när det kunde utmålas som ett hot mot hela den svenska fotbollen (som Malmö FF på 70-talet), eller vara en ledstjärna för landslaget (som Göteborg på 80-talet). Djurgårdens stora år vid decenniets början märktes överhuvudtaget inte på landslagsnivå. Vad nu gäller Elfsborg och AIK har de båda unga, solitt utbildade tränare som läser managementböcker, och Hammarbys val av Tony Gustavsson visar att brottet med Stefan Lundin-generationen mycket väl kan bli en trend inom klubbfotbollen: frågan är när, om någonsin, den förändringen slår igenom på större nivå. Elfsborg kan framgångsrikt spela 4-2-3-1 och AIK kan byta spelsystem var tjugonde minut: det är omöjligt att tänka sig ett svenskt landslag nåonsin göra något liknande.

Nej, möjligen skulle en Elfsborgsseger kunna visa andra ambitiösa landsortslag att man faktiskt kan utmana de stora elefanterna. Elfsborg har lyckats mobilisera en hel bygd bakom sig och det kan möjligen visa vägen för andra. Dessutom verkar årets Allsvenska visa att Malmö FF och IFK Göteborg, de enda storlag Sverige har, historiskt sett, fortsätter att lida av en hopplös baksmälla. Kanske är de framgångarna, vunna i ett samhälle och en fotbollsepok som ohjälpligt tillhör det förgångna, ett för tungt historiskt bagage att bära.

When we grow older

Bengt Andersson må tålmodigt vid 40 års ålder fortsätta att vittja nätet på tre-fyra bollar per match. 43-årige Roland Nilsson, eller "Fet-Edvard" som han enligt Wikipedia lär kallas, var spelande tränare hos makrillarna så sent som förra året.

Riktigt så är det inte för de flesta andra. När spelare slutar, och det gör de oftast tidigare än ovan nämnda, blir de ibland tränare, ibland sportkommentatorer, sannolikt också ibland frisörer. Något måste man ju göra. Men vad? Kanske kan man planera sin framtida karriär redan under den aktiva fotbollstiden. Tre Hörnor Straff har undersökt saken.

Krogbranchen är populär, med Håkan Milds bowling-diner i Trollhättan och Anders Limpars gamla Limpbar vid Norra bantorget som exempel. Jag kan tyvärr inte hitta något specifikt om Anders Svenssons beryktade Taco-kedja i Borås - är kedjan en myt, en saga uppdiktad av suktande boråsare eller hånfulla motståndarsupporters? Ingen vet.

Det står däremot helt klart att Abgar Barsoms (DIF/kd) 286 personröster i valet till Stockholms kommunfullmäktige inte räckte hela vägen till ett valt ämbete, vilket däremot Lasse Johanssons (KFF/s) 508 personröster gjorde i Kalmar. Med 6,22 procent av rösterna kom Johansson över spärren och blev personvald från plats 21 på listan för Kalmar södra och tog ett av socialdemokraternas 13 mandat. Om det inte hade funnits någon spärr finns det å andra sidan en liten chans att Barsom skulle ha tagit en av kristdemokraternas tre platser i Stockholms kommunfullmäktige trots det blygsamma antalet personkryss.

Till min besvikelse är Mats Rubarth inte längre inskriven som doktorand i sociologi vid Stockholms Universitet - fotbollsvärlden om någon behöver väl initierade forskningsinsatser. Henrik Rydström (fil. mag i litteraturvetenskap) kämpar dock på med nöjesbevakningen i Barometern. Lite mer hands-on övervägde Elias Storm i början av säsongen att återuppliva sin hantverksfirma, och efter att snart ha (sannolikt) åkt ur allsvenskan med två olika lag på raken kan man tänka sig att den lockelsen finns kvar. Å andra sidan kan han också titta mot Lasse Johansson, som åkte ur med tre olika lag i rad innan han stannade kvar i KFF och bröt trenden. Kanske har han alltså också en politikerkarriär framför sig.

Filosofiska rummet

Konsekventialism

Konsekventialism: en grupp etiska läror som menar att (1) det är meningsfullt att rangordna olika handlingsalternativ med avseende på deras utfall eller konsekvenser, och (2) att man bör välja det handlingsalternativ som är högst rangordnat (eller ett av de högst rangordnade, om det finns flera likvärdiga alternativ). Termer som "konsekventialism" och "konsekvenser" har kritiserats för att vara missvisande; bl a därför att det är svårt att säga var gränsen går mellan "konsekvenser" och "handlingar-i-sig".

Olika konsekventialistiska teorier skiljer sig åt i synen på utfall för vem (mig eller kollektivet) och vad är det som ska maximeras (lycka eller lust). Utilitarismen menar att det är det totala utfallet ("ur universums synvinkel") som ska räknas, medan egoismen menar att det är utfallet för mig (den handlande agenten) som är det relevanta. All konsekventialism har dock vissa nackdelar och förtjänser gemensamma.

En invändning är att vi kan inte överblicka konsekvenserna av våra handlingar eller ens våra handlingsalternativ i en situation. På detta skulle en konsekventialist svara att vi bör skilja på riktighetskriterium och beslutsmetod. Riktighetskriteriet säger oss vad som är en riktig handling, vad vi bör sträva mot. Beslutsmetoden är hur vi bestämmer hur vi ska handla, exempelvis handla så vi maximerar det förväntade goda.

Diskutera: Från en konsekventialistisk synpunkt, hur skall man förstå fotbollslaget Hammarbys beteende, när de först besegrar Elfsborg, och sedan genast spelar 0-0 mot Häcken? Är det inte så att det totala utfallet blir negativt såväl "ur universums synvinkel" (AIK:s lust och lycka maximeras) som för "den handlande agenten" (den lilla chans Hammarby själv hade att genom Elfsborgsmatchen maximera det förväntade goda förfuskas omedelbart)? Försök finna argument som förklarar och rättfärdigar Hammarbys beteende utifrån ett riktighetskriterium, utan att tillgripa deontologiska resonemang!

Jag och Mourinho

Jag vill ha José Mourinho.

Jag vaknar nån gång mitt i natten av barnskrik. Magdalena kommer in i gästrummet där jag sover, utom sig av sömnbrist: ”Jag orkar inte längre! Du får ta honom!”
Jag vacklar upp. Vad sa hon, ta honom? Menade hon ta upp honom? Vad är klockan? Klockan är fem, Vilhelm skriker som en vansinnig i spjälsängen, sjuåriga Siri har lagt sig i vår dubbelsäng bredvid, jag vill inte att hon ska vakna, jag bestämmer mig för att ta upp Vilhelm och lugna honom. Jag går av och an i vardagsrummet med honom, i kalsongerna, jag fryser, jag kan inte hämta några kläder för de är i garderoben i gästrummet där Magdalena nu sover, plötsligt står Magdalena där ändå.
”Vad fan gör du? Varför tar du upp honom?”
”Du sa ju jag skulle ta honom...”
”Jag menade låta honom somna i sängen. Har du inte förstått att det är vad den här metoden går ut på? Jag hoppas du förstår vad du har sabbat nu!”
”Ja men klockan är ju fem...”
Jag får en ursinnig blick. Jag tittar på klockan igen: den är inte alls fem, utan fyra.
”Det är så typiskt, du fattar inte vad som pågår, du går bara in i gästrummet och lägger dig och låter mig ta hand om nätterna...”
”Ja, men jag tar ju tjejerna på morgonen och tar dem till skolan! Och jag sa ju att du kunde sova i gästrummet i natt...”
”Det är inte lönt om jag inte har några öronproppar, jag vaknar ändå...”

Jag läser fotbollsböcker. Hur ska jag kunna läsa dem på det distanserade sätt som en recensent ska läsa? Hur ska jag kunna leta efter syrliga formuleringar och fåniga detaljer? Jag läser i Frank Lampards självbiografi om hur José Mourinho kommer fram till honom i duschen, ser honom i ögonen och säger: ”Du är världens bästa fotbollsspelare.” Jag läser om hur Frank munhuggs på plan med Jimmy Floyd och Marcel Desailly, att det kan gå lite hett till, men att man måste lära sig att ta plats, att det är för lagets bästa och efteråt är alla bästa kompisar igen. Jag drömmer om att vi spelar i Chelsea, att fyllda läktare på Stamford Bridge applåderar oss och hur vi jobbar för laget. Jag drömmer om att José Mourinho kommer fram till mig i duschen: ”Du är världens bästa pappa, Jesper. Du är världens bästa äkta man, Jesper. Du är världens bästa romanförfattare, Jesper.”

Det kom en leksakskatalog i brevlådan igår. Nu ligger det långa önskelistor som tjejerna har skrivit överallt: JAG VIL HA DOKSARVIS och JAG VIL HA PÖNY WANGN.

Jag vill ha José Mourinho.

Årets samplare

Sören Åkeby tar ialla fall tillvara på ljusglimtarna här i livet. I år har " Laget tagit med sig" första kvarten, andra halvlek och en bit av förlängningen till nästa match.
Lite som allsvenskans Puff Daddy alltså.
Frågan är bara om han får ihop en hel bra match av det samplade materialet.

Jag sov och jag drömde om Ariens land

Bara för det började jag fundera på hur svensk fotboll skulle se ut om den verkligen påminde om svensk litteratur. Den skulle vara uppdelad i ett proffs- och en amatörliga, ungefär som den tidiga engelska fotbollen. Proffsligan skulle vara en med internationella mått mätt mycket fattig och primitiv variant, en som inte kunde locka till sig spelare över nuvarande division 2-klass, men vars påvra, hårdhänta och råbarkade variant av fotboll ändå lockade hyggliga publiksiffror och stor mediauppmärksamhet i ett land där det inte fanns några alternativ till Läckbergs FF, BK Guillou och IFK Marklund. (Inte så olik Allsvenskan alltså, om man tänker närmare på saken)
Den enda nationella konkurrenten skulle dock vara den mycket finare Amatörligan, där det inte fanns nerflyttning, eller ens en serietabell, utan där alla lagen subventionerades av Fotbollförbundet, spelade uppvisningsmatcher mot varandra inför halvtomma läktare och där något av dem med jämna mellanrum belönades med ett pris eller utmärkelse. Inga poäng delades ut, utan den fotboll som spelades bedömdes genom recensioner av aktiva spelare eller tränare i tidningarna och kvaliteter som en förfinad, "experimentell" och komplicerad spelstil - förmågan att jonglera med bollen på stället, eller att överraska recensenterna med en bicykleta utan att bollen var i närheten - skattades högt. Minst tre spelare av "invandrarbakgrund" skulle kvoteras in i varje lag som en tribut åt "mångfald" och "integrering".
Jag bestämde mig för att jag föredrar Niclas Alexanderssons landslag.

Honaloochie Boogie

Jag tillbringade en kväll häromdan med att pimpla vin och prata om Mott the Hoople. Tempoväxlingarna i deras låtar är bra och häftiga, menade min kompis. Tempoväxlingarna i deras låtar är dåliga, affekterade och sabbar tempot, menade jag. (Sen satte vi på Merle Haggard och enades i vår beundran).
Dagen efter läste jag Nick Hornbys recensionssamling "Housekeeping vs The Dirt" och funderade på litterär estetik. Jag gillar Hornbys ståndpunkt (även om hans romaner i mina ögon, med undantag av "Fever pitch", inte är någon fantastisk reklam för dem) att det tillgängliga är att föredra över det tillkrånglade, att det bästa litterära språket är det som underordnar sig ett ämne, en historia och en livserfarenhet och inte håller på och försöker dra uppmärksamhet till sig själv.
På det här sättet kan man inte diskutera fotboll. Jo, man kan, men det känns som om man hela tiden håller på med en sorts skenfäktning eller ett tomt intellektuellt spel som alla inblandade egentligen vet är ett sådant. Vad gäller Mott the Hoople så är Honaloochie Boogie Honaloochie Boogie: låtens kvalitet och vårt sätt att reagera på den är inte beroende av om "Mott" låg etta eller tjugofyra på Billboardlistan 1973 (även om det säkert betydde en del för bandet själva och deras karriär). Men när det gäller fotboll vet vi alla att det är resultatet som räknas (och det inte bara för vår del, åskådarens del, utan även för tränarna och spelarna). Man är fri att tycka att Barcelonas spel är mer estetiskt tilltalande än svenska landslagets, men i sista hand spelar Barcelona som de gör för att de tror att det är effektivt, för att de tror att de kan göra mål på det viset, och för att de tror att de kommer att vinna matcher och turneringar om de spelar som de gör. Och de som älskar Barcelona älskar dem inte för att de spelar på visst sätt, utan för att de kommer från Barcelona, eller har föräldrar som gör det, eller har andra skäl att identifiera sig med dem. Och när de väl har bestämt sig för den lojaliteten, då följer bekännelsen till Barcelonas "sätt att spela fotboll" som en självklar konsekvens; någon ren estetisk uppskattning, som när en människa faller för Mozart eller Bodil Malmsten, är det inte.
Det är inte att säga att det inte finns estetiska värden i fotboll. Det är bara att säga att de är underordnade andra, värden, mer primitiva om man så vill, mer omedelbara och grundläggande om man så tycker.

För övrigt anser jag att det var fel att Hammarby berövades tre poäng. De borde ha fått spela ett antal matcher inför tomma läktare istället. Nu blir det fel hur man än gör, eftersom man inte kan ändra poängförutsättningarna i en serie utan att hela sammanhanget påverkas, och att ta bort tre poäng från ett lag ena dan och ge tillbaka dem nästa är orättvist mot alla lag i serien. Men det minst orättvisa just nu är att ge poängen tillbaka, kanske öka bötesbeloppet drastiskt och att döma Hammarby att spela ett antal matcher inför tomma läktare från och med snarast.

P.S. Vi har fått en idrottsminister med tydlig anknytning till ett visst fotbollslag från Stockholm. Jag väntar mig omedelbara konspirationsteorier från anhängarna till vissa andra fotbollslag från Stockholm D.S.

För övrigt undrar jag över denna plötsliga pessimism kring Elfsborg. De förlorade i måndags mot ett mycket bra lag, kanske Allsvenskans bästa, och har fortfarande endast två förluster i serien. De leder serien och möter närmast Gais på hemmaplan. Varför skulle de inte ta hem den pokal vars först ingraverade klubbnamn är Hammarby IF?

Bevara Allsverige Allsvenskt

...men si, nominerade till utmärkelsen som Årets Forward som delas ut på den s k "Fotbollsgalan" är ändå trenne äktsvenskar (Johan Elmander, Marcus Allbäck och Henke) plus den egentligen ännu mer äktsvenske Jonatan Johansson. För mer svensk än en finlandsvensk, det blir man aldrig.

Given bland de fyra nominerade till Årets tränare är självfallet Conny Karlsson, Trelleborgs FF.

"Allsvensk skytteliga"

Paulinho, Brasilien................... 12 mål

Ari da Silva Ferreira, Brasilien...11 mål

Jonatan Johansson, Finland.......11 mål

Olivier Karekezi, Rwanda...........10 mål

Wilton Figueiredo, Brasilien........9 mål

James Keene, England................9 mål

Luton Shelton, Jamaica..............8 mål

Just i dag är jag stark

Jag känner igen det Pablo Piñones-Arce håller på med. Micke Andersson var likadan - han gjorde sig också oumbärlig när kontraktet löpte ut utan att förlängas. Fortsätt så här Pablo och du får ytterligare två år. Sedan kan du bli ditt vanliga, offsidespringande jag igen.
Vi var 10 000 på Söderstadion igen. En hammarbyare tål lite motgångar till skillnad från djurgårdaren, MFF-aren eller göteborgaren.

Så långt borta från Borås

Allsvenskan påminner mer än någonsin om Monty Pythons maratonlopp för inkontinenta. Så fort nån leder måste han genast springa av banan. Och jag som trodde att det var för ögonblick som dessa som Elfsborg åkte på överlevnadsläger med Klas Ingesson.

Ironiskt, för övrigt, att höra Bajenklacken skandera "Solnatattare" åt Ishizaki samtidigt som deras lag gav de riktiga Solnatattarna en hjälpande hand.

Och så hade jag glömt bort att Klebér Saarenpää fanns på riktigt.

Mäktige Mats mot mupparna

Såg igår (det här är inte en sån hispig blogg där man måste kommentera saker samma dag de är skrivna) att Mats Olsson var ute igen och gruffade med läktarextremisterna. I det här fallet håller jag med honom: jag kan aldrig begripa varför man ska bua ut folk som gör vad alla supportrar själva skulle gjort om de fått chansen, nämligen bytt till ett bättre jobb. Vad gäller att jubla inför "rätt" eller "fel" läktare är det också en mer än lovligt tramsigt debatt. Jag har omöjligt svårt för alla resonemang som utgår från att fans "äger" vissa delar av ett fotbollsstadion, eller en klubb - det gör ni inte, grabbar, sådana absolutistiska krav grundar sig bara (precis som alla liknande) i taskigt självförtroende. Ni lånar en bit av denna vackra värld, precis som alla vi andra.
Vad gäller Olsson så håller jag inte med honom om allt han skriver. Att kalla uppträdena på Söderstadion i derbyt för "ondska" var aningen proportionslöst och i somras, när han skrev om Lagerbäck och Sveriges VM-insats, var han sur och snarstucken och utan finess i polemiken. Då skrev han (alltid en svaghet hos en skribent) som medlem av ett föregivet kränkt sportjournalistkollektiv snarare än som individ. Jag uppskattar ju honom annars för att han (oftast) inte faller för flockmentaliteten, att han är ointresserad av att vara en av grabbarna i omklädningsrummet (något som är pinsamt tydligt hos skribenter som ex.vis Peter Wennman och Jan Majlard). Det där med "Sveriges mäktigaste sportkrönikör" intresserar väl dem som är intresserade av sånt, men som stilist är han i alla fall huvudet (och axlarna) högre än alla krönikörer i sin generation.

Veckans öppna mål

Bunkeflos Igor Sypniewski fast för rattfylla

The salad days are long gone

Efter en natt på Spy Bar på Carl M Sundevalls bekostnad följd av mystiska efterfester (venetianska masker och absinth, inget elektriskt ljus) var jag en liten aning däven när jag vid fyratiden intog min vanliga plats på sektion N på Stockholms Stadion. När det första skottet på mål kom i 29 matchminuten var totalupplevelsen dittills inte exakt av det uppiggande slag jag hade behövt. Långbollar mot Jones som plockades bort av en reslig back, tio man utan boll som stod blickstilla och väntade på att den elfte skulle passa, Daniel Sjölund som tappade bollen. Precis den matchbild vi vant oss vid den här säsongen alltså.

Någonstans där började å andra sidan något skifta. Det kom smarta djupledspass, som av naturliga skäl förvånade anfallarna så mycket att de inte kom sig för att springa åt rätt håll. Enstaka klackpass, överlappningar, dribblingar antydde att de här killarna kanske ibland tycker att det här med fotboll är rätt kul ändå. De må inte vara så duktiga. Men de försöker i alla fall.

Sen ett mål på ren vilja och början av andra halvlek tog sig allt mer. Jag vet att jag är generös nu. Men jag jämför också med, säg, Kalmar FF hemma. Med tre matcher i rad 11 mot 10 utan vinst. Det är lite bättre nu. Lance Davids växer för varje match han får spela och gjorde ett fint mål igen. Mattias Jonsson kämpar inte bara utan hittar emellanåt också rätt med sina passningar.

Självklart släppte vi in en boll ändå och fick stå, i hällregnet, med hjärtat i halsgropen den sista kvarten. Allt blötare och blötare. "Vi är bättre när det regnar" sjöng den för dagen patetiskt tysta klacken. Minikaminerna i kurvan lät mer än vi. Och definitivt mer än moltigande sektion F.

Men regnet var okej. Matcher i oktober ska vara ruffa, kylslagna, blöta, tråkiga.Så kan man också säga för att trösta sig. The salad days of våren 2003 är long gone. I dag är det mer rårivna morötter. Men det är okej. Tre poäng är okej.

Bliss was it in that dawn to be alive, but to be Ljung was very heaven

Efter en kvart vände sig min gudson om och frågade:
-Varför har gräset olika färger?
Jag betraktade de ljusgröna och mörkgröna fälten på Stockholms stadions gräsmatta och sa att jag trodde att det hade något med klippningen att göra. Det var så roligt det blev (för den som inte är djurgårdare förstås, och njuter av att se Stockholm stolthet masa sig tre poäng den ofattbara triumf som en Royal League-plats innebär). Fast det är alltid lite mysigt att sitta under tak och se människor springa omkring i ösregn. Och Dioh Williams mål reduceringsmål för Häcken var fint.

P.S. Jesper Ljungs frisyr är värd ett eget kapitel. Autentiskt skolfoto från sjuttiotal, perfekt till en tshirt som det står WYOMING på och jeans med tyglappar på knäna. Undrar om det var därför han blev utbytt tjugo minuter efter han blivit inbytt? D.S.

Fallfrukt

En smurf, en ko, en Geflebo!
Norrlänningarna hade två (2) flaggförsedda fans som antagligen bilat i skift för att stötta sitt lag från bortakurvan på Malmö stadion. Paret måste vara ganska nöjda med beslutet.
Malmö bjöd som vanligt på både vin och vatten. Oklokt nog enligt samma princip som förr. Vin i första och vatten i andra.
Om Åke Stolt hade bjudits in i vattenmetaformatchen hade han antagligen elaborerat kring att Malmös försvar var Röda havet och att Gefle var Moses.
Och Moses borde faktiskt haft tre nickmål i andra även om ett blev tveksamt bortdömt

Tre hörnor straff noterade också att dom har bytt reklam på den eldrivna bårbilen. När Patrik Andersson kördes ut för sista gången stod det "Vill du synas här?". Numera står det KRIS (Kriminellas Revansch i Samhället)

Tinker, tailor, soldier, spy

Jag har lärt mig en del av att plöja engelska spelarbiografier den senaste veckan. Dels att Wayne Rooney brukar sätta på dammsugaren för att ha ett bakgrundsljud att somna till. Dels att upptågen i engelska omklädningstum må vara roliga att delta i (om man har en mental ålder på 11-12, sådär), men pinsamma och tråkiga att läsa om. Lite matnyttig var dock Frank Lampards bok, där han bland annat beskriver Claudio Ranieri som urtypen för en tinkerer, en plottrare med laguppställningen. Som alla plottrare plottrar han bort sig själv till slut, med ett par omotiverade byten under Chelseas semifinal mot Monaco i Champions League 2004. Rikard Norling fick mig att tänka på det där idag.

P.S. I Liverpools omklädningsrum, berättar Steven Gerrard belåtet, fick man inte låsa dörren när man satte sig på dass, för då slängde genast någon en spann kallt vatten över en. Det är sånt som fostrar engelska fotbollsmän. D.S.

Sveriges plantskola

Låt mig se... Jon Jönsson, Thomas Olsson, Hasse Mattisson... det är ju Malmö FF som är svensk fotbolls stora talangfabrik... tragiskt med alla dessa skrupelfria storklubbar som skördar frukterna av deras osjälviska arbete...

The portrait of Olof Guterstam

Så ser då Allsvenskan ut att ha gått miste om svensk fotbolls mest genomförda dubbelnatur. Ansedd som en sympatisk småhandlare i elitsammanhang och som kallhamrade roffare och elitister inom ungdomsfotbollen. Var det skuldmedvetandet som kom ifatt Brommapojkarna till sist? Hänger det ett porträtt på en vind på Grimsta med en kniv i hjärtat?

Bortamatch

Den rådande ruralsextrenden ger det klassiska DIF-uttrycket "Hej bönder" en helt ny möjlig innebörd.

Stolthet och fördom

Aftonbladets artikel om gay-laget Manchester Village häromveckan visar att det finns hopp om en värld där alla får plats. Tre hörnor straff är givetvis emot homofobi inom fotbollen och delar av redaktionen tänker sig för innan de väser fitta eller kärring på plan.
Miljöpartiets Maria Wetterstrand, som tagit upp frågan i sin blogg under rubriken Fotboll och moral, påpekar att Manchester Village ingalunda är pionjärer.
Det finns lag högt upp i seriesystemen som aldrig blivit "outade".
- Young Boys från Basel har i princip kört med läderkeps i klubbemblemet sedan 1898, säger Wetterstrand och tillägger att Sylvia är ett ännu bättre exempel. Klubben delar namn med en nättidning för gaykontakter, har valspråket "liten och stolt" och salamiförsäljning på hemsidan.
- Case closed!
Tre hörnor straff inbjuder nu läsarna att toppa Wetterstrand. Bästa förslaget på klubbar som borde outas vinner en singel där Lennart Liston Söderberg tolkar Dead or alives You spin me around (like a record)

Och så till det lite lumpnare

"Fittor" väste jag mellan tänderna. "Jävla fittor" Jag slängde hatiska blickar över lokalen. Vid bordet mitt emot oss satt några obekymrat fnittriga göteborgare som hurrade. "Vad gör ni här då?" muttrade jag för mig själv. Kan ha sagt något om att flytta hem dit ni kom från. Eller något liknande.

Primitivt, ohyfsat, otrevligt. Jag vet. Men alla citerar inte Gunnar Ekelöf när de tänker på fotboll. Jag slåss i alla fall inte. Men en gång, det var en bortamatch mot Halmstad, har jag berättat den här historien förut? Med porslinsskärvorna som ännu flera år senare hittas runt om i lägenheten? Jaja. Jag lever ut min aggression på döda ting åtminstone.

Mitt sällskap hade rest sig upp med ett ryck för att röka redan sekunderna efter att den där jävla bollen gått i mål. När han kom tillbaka hade jag ännu inte hämtat mig. Vi beställde mer öl. 30 spänn per halvliter. Det behövdes.

"Fan vad vackert" hade jag strax efter Lance Davids volleymål skadeglatt messat min gode vän, ifk:aren Andy Ek. Nu pep telefonen till. Jag tittade utan att vilja se: "Alla, utan undantag, heter Glenn i Göteborg."

Sen tog matchjäveln slut. Jag messade tillbaka: "Fittor". När jag i dag försiktigt bad om ursäkt för mitt språkbruk skrattade han fortfarande. Jag hatar fotboll.

ps. Den här posten är från i går, men publiceras i efterhand.

Svensk dikt III

I vårt förra avsnitt av serien där svenska fotbollskändisar tolkar folkkära dikter, koncentrerade vi oss på enkla känslor uttryckta på ett enkelt sätt. Dock kan enkla känslor också bearbetas genom att man krånglar till dem. Detta kallas "modernism". På särskild begäran presenterar vi här

ABSENTIA STAMINAE
(Helsingborg, 12 september 2006)

Om hösten
Om hösten när slutsignalen nalkas
Om hösten när alla matcher vetter
mot meningslösa streckstrider
där overkliga hörnflaggor slokar
och suddiga sidlinjer är på väg
till intet, och en långboll är på väg
en haltande djupledslöpning är på väg
till intet, som är en missad rensning
den snedaste och mest desperata. Och helsingborgarna, de dumma djävlarna
långbenta, rusiga i elljusets sken om kvällen
och elljuset självt som susar tynande
om ljusets intiga ort, tankens Oxie
I långa böljor
Tyst frasande skum
Av serier dividerade med serier
Ur intet genom intet till intet
Guld nerflyttning mittenplacering Christian Järdler är en hora
(som ljudet av helsingborgsklacken på Olympia)
Och Daniel slår i tysta natten sitt sidledspass
och Hallfredson springer
Meningslöst.
Overkligt. Meningslöst.

Om hösten.

(...)
Du försöker ta markering
Du irrar dig, förirrar dig
Ha inte så bråttom
Dröj ett tag
Vänta
Om hösten när
Om hösten när alla matcher
Då händer det att i den sista sneda strålen
efter ett dagsregn
med långa pauser tvekande
som ertappad
en överbliven helsingborgsanfallare löper mot dig
för ingenting, för benens skull. Du ser
hans tröja stå mot läktarens mörka fond
där han löper förbi dig. Och tröjan simmar
som andra tröjor men också liksom överbliven
hors saison
och till sitt väsen längesedan annorstädes
(på väg in i straffområdet redan, faktiskt)
och i sig själv (som målskottet som passerar Sandqvist) redan någonting annat än
Evig ro.
Meningslöst. Overkligt.
Meningslöst. Jag
sjunger står här
om Luton Shelton, om mål till Helsingborg
Jag önskar mig ingenting mer
Jag önskar mig långt långt bort
Jag är långt bort (bland kvällens ekon)
Jag är här.
Var ska vi sova inatt?

O långt långt borta
i det som är Luton Shelton
finns Jonas Sandqvist!
O djupt nere i mig
i det som är Jonas Sandqvist
finns någonting Luton Shelton
någonting Sheltonsandqvist
i det som är Lutonjonas
någonting varken eller
i det som är antingen eller:
varken Snuffe eller Stuart
varken Stuart eller Stuart
varken Snuffe eller Snuffe
varken varken eller eller
men någonting annat!
Det enda som finns
är Oxie!
Det enda som finns
i detta som finns
är Oxie!
Det enda som finns
i detta som finns
är det som i detta
är Oxie!
(O själens vaggsång
sången om Oxie!)

(...)

Meningslöst.
Overkligt. Meningslöst.

Och Daniel slår i tysta natten sitt sidledspass
och Hallfredson springer.
Om hösten.


(Olof Persson, efter Gunnar Ekelöf. Dikten är av utrymmesskäl något förkortad.)

Fotboll är kul! För vissa.

Brittiska inrikesdepartementet har i veckan presenterat resultatet av en undersökning av hur våldet mot kvinnor ökar vid fotbollsmatcher.
Under fotbolls-VM ökade rapporteringar om "domestic violence" med i snitt 25 % på matchdagarna, jämfört med en vanlig lördagkväll.
Största ökningen, 31%, skedde den 10 juni när England slog Paraguay med 1-0. Det hjälpte alltså inte att de vann, de ville ändå slå sina fruar. Däremot ökade våldet bara med 17,7 % efter Sverige-matchen. Hurra.
Vad är det för fel på engelsmän/män/fotbollsfans?

Boulahrouz bortvald

Det är möjligt att jag har för mycket fritid, men det känns inte så. Dagen har jag till stor del tillbringat på Skansen med min femåriga dotter (ledig från dagis) och min åttamånaders son (ledig i största allmänhet). Alla föräldrar kan ana sig till huvuddilemmat: femåringen blir missnöjd om hon får gå för mycket (och frös dessutom, eftersom hennes slarvige far underlåtit att ta med vantar)och bebin vaknar i det ögonblick vagnen stannar. Manövrerande mellan dessa båda ytterligheter arbetade jag mig genom dagen.
Det borde vara läge för fotboll på tv. Men nej. Djurgården-Göteborg såg jag med ett öga på (och förmådde uppamma lite allmän skadeglädje över Olssons mål), men Chelsea mot Barcelona lämnar mig iskall. Jag ser ett
storföretag baserat i London med portugiser, ivorianer, holländare och ukrainare på lönelistan; jag ser ett annat, baserat i Barcelona, med brasilianare, portugiser, holländare och en islänning. Jag kan inte intressera mig för sånt. Naturligtvis är det något sjukt med att vara intresserad av fotboll, och helt likgiltig inför Champions League, ungefär som att älska litteratur och bara vilja läsa opublicerade manus, men så är inte fotboll litteratur heller. Fotboll är inte estetik; fotboll är en kamp mellan två lag och kräver (för min del i alla fall) någon form av intresse för det ena laget, eller i alla fall någon möjlighet att intressera sig för det som en definierbar enhet med en historia. Så är det inte i europeisk klubbfotboll längre. Jag såg Champions League-finalen i år, eftersom Ljungberg och Henke var på plan, men annars har jag inte sett någon sedan 1999 (när Jesper Blomqvist lär ha varit det...).

Det blir Frank Lampards självbiografi istället. "Totally Frank". För Offside. Men ni som också letar efter alternativ till storföretagsclashen på tv och till er förtvivlan inser att det inte finns några Superettamatcher att följa på Resultatservice, ni bör ge er på David Goldblatts "The ball is round" istället. 1000 sidor bildning som faktiskt kan få en att tro att fotboll är ett hyfsat intelligent intresse...

Svensk dikt II

Melankoli är ett fotbollslivets återkommande tema, något som tydligt visar sig i den andra delen av vår serie Svenska diktklassiker bearbetade av fotbollsspelare:

AFBYTAREBÄNKENS TANKAR

Jag längtar hem sen flera veckor nu
I sjelfva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar hvar jag går
- men ej till menniskor! Jag längtar Face Art Studio,
jag längtar saxarne som barn mig klippt.

(Björn Runström, efter Verner von Heidenstam)

BACKAR

Vad backar har sorgsna ögon,
bruna och nån gång blå
-Vanliga allsvenska backar,
vem vet vad de tänker på?

(Glenn Hysén, efter Nils Ferlin)

Svensk dikt I

En av höstens mest uppmärksammade böcker är Lars Mikael Raattamaas "Svensk dikt". Men den ur ekologisk synpunkt berömvärda utgångspunkten att det redan finns poesi så det räcker här i världen utan att man behöver producera ny, har Raattamaa helt enkelt återanvänt befintliga dikter och bytt ut ett ord här och var, ett grepp som med rätta hyllats av en enig recensentkår. TRE HÖRNOR STRAFF strävar som alltid att vara i framkant av den estetiska diskursen och har tagit initiativet till ett liknande projekt. I samarbete med Föreningen Svensk Elitfotboll kan vi alltså med början idag presentera ett antal diktklassiker bearbetade av fotbollskändisar:

JORDEN KAN DU INTE GÖRA OM

Jorden kan du inte göra om
stilla din häftiga själ
endast en sak kan du göra:
skava en människas häl.

Men detta är redan så mycket
att hela Råsunda ler.
En fotbollsspelare mindre
är en AIK-pinne mer.

(Nicklas Carlsson, efter Stig Dagerman)

GRÅBERGSSÅNG

Stå
grå,
stå
grå,

stå
grå,
stå
grå,

stå
grå-å-å-å.

Så är gråbergs gråa sång

lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.

(Petter Hansson, efter Gustaf Fröding)

I MORGON: Ja, visst gör det ont (Jari Litmanen, efter Karin Boye) och Jag är vackrast när jag tacklar (Tobias Linderoth, efter Pär Lagerkvist)

Christi blod, för dig utgjutet

Assyriska fick däng igen inför lite fler än tusen åskådare. Minst oavgjort mot Örebro borta är vad som gäller om det inte ska bli kval för att hänga kvar i Superettan. Assyriska är i alla fall ett av få elitlag där de f d spelarna hör av sig till forumet - Andreas Haddad brukade skriva där när han var i Norge för att förklara sina olika kontroversiella handlingar för supportrarna därhemma och nu har gamle skyttekungen Christos Christoforidis skickat följande inlägg :

"sitter i greklnad och följer assyriska, har gjort det sen jag lämnade laget, det jag ser idag är allt annat än trevligt, hur kan det va möljigt att från att vara ett lag bland dom 4 första i superettan i somras va på väg att åka ut!! va på matchen mot lanskrona och jag trodde verklingen att aff va på väg mot alllsvenskan igen. pratade med mina gamla lagkamrater och det va inte riktigt så som det ska vara efter en vinst, vad det beror på vet inte jag. till er fans har jag att säga att det va 1300 per på matchen idag, kanske aff viktigaste match på många år. kommer ihåg matchen mot sylvia (spelade där då) där det va mycket mer folk och tro mig det hälper mycket att ha 4000 tusen som stöttar laget istället för 1300. hoppas verklingen att ni klarar er kvar i superettan.lycka till!!! till er som skyller på att det va kallt för att gå på matchen har jag att säga, då ska ni veta hur kallt det kommmer bli i div 1. ge erat lag det stöd dom behöver!!!!"

Det fanns en massa orealistiska drömmar kring Assyriska för ett par år sedan - att assyriska miljonärer från hela världen skulle ösa in pengar i klubben, att Sveriges alla assyrier (och Stockholms alla andra- och tredjegenerationens invandrare) skulle sluta upp kring laget och ge dem en jättelik hemmapublik. Det blev inte så. Men det är nåt speciellt med det där laget, annars hade inte gamla spelare suttit i Grekland och postat inlägg på supporterforum, och det vore synd om de försvann. Jag har hört folk säga att de är rädda att det vore början till slutet för hela föreningen om de åker ur Superettan. Syrianska ligger i division I och vill inget hellre än att konkurrera ut storkusinerna. "Orealistiska drömmar" är en stor del av Assyriskas själ och det vore sorgligt om de försvann helt. Men troligen måste drömmarna bli lite mer realistiska, för ett tag framöver i alla fall. Tillbaka till Bårsta, Assyriska! Tillbaka till det ni hade för ett par år sedan.

redan de gamla nordborna

"Människa är människas glädje".
Det noterades för att tag sedan - en nybörjarbloggare som jag har svårt hänga med - att ingen gratulerade Trelleborg till den allsvenska platsen.
Så är då BP ett steg närmare att göra Trelleborgs FF sällskap upp i Allsvenskan.
Två klubbar som väldigt få bryr sig om. Eftersom jag inte vill ha en högsta serie som är stängd är det bara att acceptera, men särskilt kul är det inte. Det finns ett värde i att smålag skakar om etablissemanget - men för mycket amatörklubbar utan publikintresse är inte kul för någon. För inte skulle väl spelarna i Trelleborg tycka det var lika roligt att spela i Allsvenskan om de inte hade matcher på Gamla Ullevi, Råsunda, Söderstadion, Malmö stadion osv att se fram emot?
Låt säga att de senaste 25 årens uppstickare konsekvent klarade sig kvar. Då hade vi haft en allsvenska bestående av Ljungskile, Umeå FC, Frölunda, Häcken, Assyriska, Enköping, Oddevold, Gefle, GIF Sundsvall, Trelleborg, Mjällby och tre lag till.
För mig räcker det med en match på Centralstadion i Volgograd (även känt som Värendsvallen) och en på Grindavikvöllur (okej Rambergsvallen) någon gång då och då. Det behövs inte ännu fler lag som spelar utan åskådare på arenor som knappt skulle godkännas i Estland.

För övrigt tycker jag tuvan som gjorde bort den engelske målvakten Robinson inför en en hel värld är argument FÖR naturgräs.

Nomina sunt odiosa

Arnefjord är förresten ett väldigt fånigt namn. Taxichauffören i Claes Carlssons "Lång fin blond" skulle vägra att köra honom. Tur att bara 15 pers i hela landet heter så (efter en snabb titt på SCB:s namnstatistik). Exakt lika många som heter "Odenberg" förresten.

Kunde ens Sofokles göra det grymmare

Det har skrivits blodtörstiga alexandriner om lindrigare förseelser. Det har skålats i champagne över mindre bravader. Det har definitivt gråtits glädjetårar med ädlare motiv än mina egna i detta ögonblick. Faktum kvarstår.
Självmål med tretton sekunder kvar. Detta är det stoff som mardrömmar vävs av. Jag kan inte sluta le.

Fredrik Björck och JämO

Nicklas Carlsson ser ut som om han skulle vara med i "Det sjunde inseglet". Råsundspubliken låter som om de skulle vara med där. Vad är det med fotbollspublik och horor egentligen? Jag börjar förstå var Claes Borgström fick sina idéer ifrån.

Statlig utredning chockar supportrar

GÖTEBORG (Tre hörnor straff)

Fans i Malmö och Stockholm rasar sedan Örgryte utnämnts till landets mest genuina arbetarklassklubb.
Kontroversiellt men sant, hävdar statlig utredare.

En statlig utredning under ledning av professor Bo Rothstein har kommit fram till det sensationella resultatet att Örgryte IS är fotbolls-Sveriges mest genuina arbetarklassklubb. Utredningen, som pågått under flera år och som tagit hänsyn till faktorer som utbildning, kostvanor och socialt kapital, kunde fastslå att de rödblå medlemmarna i "Balders hage" åt mer snacks, lyssnade mer på dansbandsmusik, såg på fler dokusåpor och hade ett sämre ordförråd än anhängarna till något annat allsvenskt lag.
-De e la en sorts kebab, sa Fredrik Ohlsson, make till sångerskan Siw Malmkvist och lidelsefull örgrytesupporter när han tillfrågades om han kände till årets Nobelpristagare i litteratur, Orhan Pamuk.
-Jag har varit nere med arbetarklassen från dag ett, kommenterade en annan tongivande Örgrytesupporter, f d kulturminister Leif Pagrotsky (s).
På annat håll hälsades emellertid utredningens resultat med vrede och misstro. En av Malmö FF:s mest kända supportrar, författaren Fredrik Ekelund förklarade till exempel för TRE HÖRNOR STRAFF att det "på ren skånska var 'nock'"
-Jag är sannolikt den som oftast skrivit om Malmö FF:s arbetarklassprägel, både i artiklar och i böcker. Om och om igen har jag påpekat att ingen är dummare, mer aggressiv, äter fler chips eller säger fler könsord än en MFF-supporter och varje gång har jag fått positiva reaktioner från hela Malmö. Sms, mejl, telefonsamtal. Varför skulle jag då bry mig om vad en "fubbickajävel", för att tala ren malmöitiska, till professor kommer fram till?
De många genuina Malmö FF-anhängare som spontant samlades på genuina arbetarkrogen "Möllan" i genuina arbetarstadsdelen Möllevången för att gråta och vara tillsammans gav uttryck åt liknande synpunkter.
-På ren malmöitiska kan de ta sig i röven, förklarade filmproducenten och proletären Fredrik Gertten. Här i myllan på Möllan vet vi vad vi är för några, vi som har slitit på Kockums och slavat på Strumpfabriken och bott åtta man i varenda etta medan de där jävla snobbarna i Göteborg ätit kaviar och spelat krocket.
Även på andra håll i landet väckte offentliggörandet av utredningen bestörtning. På Medborgarplatsen i Stockholm samlades en demonstration under ledning av regissören Janne Halldoff och f d svensktoppsstjärnan Lalla Hansson och protesterade mot "stölden av vår identitet". Weeping Willows-sångaren Magnus Carlsson, som uppträdde solo, fick flera gånger avbryta sitt framträdande när han övermannades av gråtattacker. Flera andra Hammarbysupportrar gick under fredagen ut i vild strejk, vilket ledde till att arbetet på flera mediaproduktionsbolag i centrala Stockholm förlamades.
-Jag vet att detta är en kontroversiell utredning, sa professor Bo Rothstein. Men ingen ska kunna säga att han inte visste.

Hallå autist!

TRE HÖRNOR STRAFF söker två faktaupplysningar, som vi under det senaste ägnat mycket fruktlöst grubbel åt att söka själva. Ett ljudligt hedersomnämnande väntar som vanligt den som kan stilla vår nyfikenhet.

1) Hur många dräktvarianter har egentligen svenska landslaget spelat i? Efter landskampen mot Island tror vi oss ha sett gult/blått, gult/gult, gult/vitt, blått/vitt, blått/blått och vitt/vitt (den minnesvärda VM-94-reservdräkten). Är det någon som känner till några ytterligare varianter?

2) Hur många landslag har egentligen sin egen brasilianare? I veckan presenterade Kroatien sin Eduardo da Silva, som gjorde det icke-komiska av målen på England, och från VM tror vi oss minnas att Tunisien, Mexico och Japan körde med brassar. Hur många fler finns det egentligen?

Mardröm för Magnus - skuldskandalen hotar Elfsborgs gulddröm

BORÅS (Tre hörnor straff)
Guldkandidaten Elfsborgs förberedelser inför Allsvenskans slutspurt förvandlades till kaos igår när det avslöjades att flera av lagets spelare har skulder till lånebibliotek.
Nu ska spelarna förhöras av polis.
Tränare Magnus Haglund är djupt oroad, uppger en av hans medarbetare.

Det var igår som nyheten spred sig genom ett chockat Borås. Elfsborgsspelarna Johan Wilandh, Anders Svensson och Mathias Svensson, samt sportchefen Stefan Andreasson har obetalda bötesskulder på tusentals kronor till lånebibliotek över hela landet. Nu hotas spelarna av åtal och klubben av poängavdrag.
-Det kan bli så, säger Fotbollförbundets ordförande Sune Hellströmer. Reglerna är entydiga på den här punkten, fastän jag inte vill gå Tävlingsutskottets beslut i förväg. Sedan tycker jag naturligtvis att det är bedrövligt att fotbollen ska bli förknippad med sådana här företeelser.
Sven-Erik Alhem, överåklagare i Malmö, var chockad när TRE HÖRNOR STRAFF talade med honom igår.
-Under mina år som åklagare har jag hört och sett mycket, men det här är något av det värsta, sa han. Likhet inför lagen innebär att alla måste rätta sig efter normsystemet. Det gäller både kriminella gäng som Hells Angels och Bandidos och så kallade sportkändisar.
Inom Borås höjs nu röster för att klubben själv ska agera och stänga av de felande spelarna.
-Hela vårt bibliotekssystem bygger på att människor tar sitt ansvar, säger den kände Elfsborgssupportern och f d statsminister Ingvar Carlsson (s).
Från de polisanmälda spelarna själva varierar förklaringarna. Forwarden Mathias Svensson är skyldig biblioteksfilialen i Sexdrega hela 135 kr sedan 1994, då han behöll Sven Hassels "Döden på larvfötter" hemma i tre månader efter lånetidens utgång. Svensson ville igår inte uttala sig. Målvakten Johan Wilandh var däremot angelägen att ge sin förklaring till varför han, trots upprepade påminnelser, behållit göteborgsförfattaren Magnus Haglunds meditativa stadsskildring "Göteborg: naken stad" i ett halvår sedan lånetiden gått ut.
-Jag trodde ju att det var Magnus som skrivit den [Elfsborgstränaren och författarens namne, vår anmodan]. Fast det var jättemånga svåra ord.
Mest uppmärksammat har naturligtvis landslagsstjärnan Anders Svenssons fall blivit. Det har antytts att Svenssons vägran att betala böter för Philip Roths "Lustans professor" (lånad på Borås Stadsbibliotek i januari 1999 och inte återlämnad förrän i december 2001) ska ha haft att göra med att han på den tiden tillhörde det s k "hårbandsgänget", en frihetlig sekt som av principiella skäl motsatte sig alla former av etablerad kultur. Svensson förnekar detta, men lägger skulden på den dåvarande medlemmen i samma gäng, nuvarande landslagsspelaren Tobias Linderoth.
-"Tobbe" fick inte läsa såna böcker för sin pappa, så jag lånade den åt honom, sa Svensson igår. Det var väldigt dumt gjort, inser jag nu, och jag ångrar mig djupt.
Den tredje medlemmen i "hårbandsgänget", nuvarande FC Köpenhamnsspelaren Fredrik "Bella" Berglund är för sin del starkt misstänkt för att ligga bakom stölden av Wayne W Dwyers "Älska dig själv", som vid samma tid försvann från biblioteket och aldrig har återfunnits.
-Vi vet att det är han, säger en källa vid Boråspolisen till TRE HÖRNOR STRAFF, men vi kan inte bevisa något.
Skandalen för Elfsborg förvärras av att det i samma veva uppdagades att sportchefen Stefan Andreasson fortfarande hade Hans-Eric Hellbergs trilogi "Kram", "Puss" och "Love, love, love" hemma, trots att lånetiden gått ut 1981. Andreasson återlämnade böckerna i bokinkastet på Borås stadsbibliotek sent igår kväll och lovade att överlämna en check på bötesbeloppet 3 750 kronor så fort biblioteket öppnar idag. Dessutom kontaktades biblioteket av både Samuel Holmén och Joakim Sjöhage som erkände att de hade försenade böcker hemma. Holméns lån "Du och ditt marsvin" och Sjöhages "Muu, säger kon" tillhör dock båda barn- och ungdomsavdelningen och kan inte bli föremål för böter.
Tränaren Magnus Haglund ville igår inte säga mer än att de polisanmälda spelarna ska få stöd från klubben.
-Jag är väldigt besviken, sa han, men spelarna har fortfarande mitt förtroende. Vi har särskilda åtgärdsprogram för den här typen av problem, där spelarna får prata ut om saken och får hjälp att ändra sitt beteende.
Frågan är om det räcker för att rädda Elfsborgs gulddröm.
-Det känns som ens brud har varit otrogen, sa en gråtande guligan utanför Borås arena inatt.

Jodå!

Tidsfördriv-äh

Tillbringat en timme med att se på Europsporthighlights från EM-kvalet, ty detta är frilansskribentens priviliegium (och hans förbannelse). Den svenske kommentatorn har ett egendomligt sätt att lägga till en liten utandning efter varenda ord som slutar med en konsonant: "Polen-äh", "spelet-äh", "löpvillighet-äh." Dessutom är det konstigt att polska fans bär cowboyhattar som det står POLSKA på. Har de ingen traditionell huvudbonad i det där landet?

Äpplen och päron

Så kan då äntligen den riktiga fotbollen börja igen. Jag menar förstås den där matcharrangören får tre poängs avdrag och böter när publiken tar sig in på planen.

Kommentarer om priset

TRE HÖRNOR STRAFF frågar

Vad tycker du om att Orhan Pamuk fick årets Nobelpris i litteratur?

Kim Källström, 25, Lyon, Frankrike: ”Det är klart man blir besviken, men det är Svenska Akademin som bestämmer. Jag har fått en förklaring av Horace Engdahl och en förklaring är en förklaring. Det är ett nytt pris nästa år.”

Teddy Lucic, 33, Göteborg: ”Som storstadsbo från en blandad kulturell bakgrund är jag djupt imponerad av Pamuks förmåga att använda sin hemstad Istanbul som metafor och på så sätt gestalta en kosmopolitanism jag känner mig starkt befryndad med. Personligen skulle jag dock gärna ha sett ett pris till Herta Müller, från rumänska Banatet, som numer bor i Tyskland. Hon skriver oerhört underkylda berättelser om marginaliserat liv i en diktatur. De är skrivna på ett väldigt sparsmakat språk, och kan påminna om Kafka.”

Rikard Norling, 35, Solna: ”Om man kör sin jordfräs över gräsmattan, då är det lätt att bara köra på, men om där ligger en sten är det bäst att man tittar upp, annars så har man ju ingen jordfräs längre, och då sitter man där. Fast när det gäller att optimera ett zonförsvar, då tycker jag att Pamuk är en av de mest optimala vi har.”

Tommy Söderberg, 58, Stockholm: ”Egentligen så tycker jag att det här är ett pris till alla som håller på med turkisk litteratur. Det är naturligt att det alltid blir fokus på de stora namnen, men man får inte glömma bort alla killar och tjejer i Turkiet som håller på med böcker i det tysta. Eller dem som kör bussarna och tvättar kläderna och så.”

Schablonernas makt

Som den kloke Ystén påpekade igår: det är en jävla skillnad på när Anders Svensson tjurar över att bli petad och när Kim Källström gör det. Anders Svensson beskrivs som en gnällspik, en vek känslomänniska som "gråter ut" i tidningarna och därmed har sig själv att skylla när han blir petad. Kim Källström är däremot en kompromisslös vinnarskalle som "inte finner sig att bli petad". Skillnaden är att Kim är typecastad som ung, kaxig indivualist som står i motsats till Lagerbäcks folkhemsmodell och i bästa fall kan tänkas bojkotta den. Anders S framställs däremot som den lojale svenske killen, snäll och lite mesig. Och så vill väl ingen av oss vara?

Godkväll, Falkenberg

Jag såg matchen med ett gäng hallänningar och blev strax informerad om att Sveriges nya dräkter såg ut precis som Falkenbergs FF:s. Dessutom påminde spelet starkt om en DM-match mellan Falkenberg och Slöinge någon blåsig oktoberkväll. Tur bara att Sverige tagit för vana att vinna såna här historier. Det skulle blivit likadant även om Isaksson, Mellberg, Lucic, Ljungberg, Linderoth, Henke, Zlatan och Kleber Saarenpää funnits på plan - 2-1 med nöd och näppe efter en anskrämlig match. Fast Allbäcks bröstning och Le Chips skott var förstås väldigt fina. Och Shaaban blev, som sig bör, räddad av högre makter fast han städse var ute och flaxade som en kråka i stormen.

Såg inte islänningarna förresten väldigt mycket ut som ett gäng kedjefångar? Ska verkligen sådana människor få vara med i Nordiska rådet?

Grallimatik

Säljer inte Bodil Malmsten sina böcker i bokhandeln längre? Jag var inne och letade efter "Hör bara hur mitt hjärta bultar i mig" i Akademibokhandeln på Odenplan, men kammade noll. Hennes blogg är en sån som får en att känna att det är fan inte vem som helst som kan göra vardagliga reflektioner så att plötsligt världen öppnar sig runtomkring en. Förvånande, eller hur?
Jag hoppas hennes språkspalter är kvar i boken också. I fotbollsvärlden skulle hon ha en outtömlig källa till reflektioner. Det finns ju den som min kompis Wille Behrman tog upp i ett mail - "den varje vecka återkommande tipssidan [i DN, min anmodan]där språkekvilibristen Berndt Rosqvist alltid avslutar med orden: Mot 'första miljonen'. Jag vet att det är futtigt och att det är jag som är sjuk men de där citationstecknen runt första miljonen har jag kontemplerat mycket över. Vad betyder de? Heter det inte första eller är miljonen ett slanguttryck eller betyder första miljonen också bli av med oskulden eller är Berndt ängslig för att vi ska ta miljonen för given om han inte använder citationstecken? Frågorna är många men jag får inga svar." Ett annat är det typiska fotbolls-"så att"-et, som inte alls är en konjunktion som betyder "med följden att" utan snarare leder fram till en bisats där huvudsatsens innehåll upprepas. "Vi spelade bra i dag, så att det gick bra, tycker jag". "Nej, men det har varit positivt att sitta på bänken här i Odd Grenland i tre år, så att man ska inte klaga."
Sen finns det naturligtvis meningar skrivna av svenska fotbollskrönikörer, Esk, Lühr, Stolt och kungen Majlard, ett ämne som skulle förtjäna en bok i sig. Läsekretsen är välkomna att skicka in sina favoriter.

Istället för I Ching...

...har vi numera iPod Shuffle. Jag satte på den efter att ha lämnat min dotter på skolan och fick följande fingervisningar från gudarna inför kvällens match:

1) "The harder they come" med Jimmy Cliff
2) "Where have all my good friends gone" med Hayes Carll
3) "Mama tried" med Merle Haggard.

Jag antar att tolkningen är lika fri som när augurerna spådde i inälvorna på romerska kalvar, men frågar ni mig handlar allt det här om den frånvarande Zlatan. Den första känns som en ganska bra illustration av Zlatans självbild: "But I'd rather be a free man in my grave/ than living as a puppet or a slave." Den andra (Hayes Carll är en ung, bra countrysångare som jag såg på en festival i North Carolina) handlar om en ung man som sitter och frågar sig var alla hans kompisar tog vägen, ungefär som Zlatan, enligt Mino Raiola igår, går och funderar på om hans landslagskamrater egentligen vill ha honom tillbaka. Merle Haggardlåten är en övertydlig illustration till Zlatanmyten om den obändige rebellen: I turned twenty years of prison doing life without parole/ no one could steer me right but mama tried.
Myt, ja. Den amerikanskfödde journalisten David Bartals bok om Zlatan (uselt korrekturläst och faktakollad som allt rån Sportförlaget, men läsvärd ändå) påpekar hur idyllisk det så kallade ghettot i Rosengård ser ut för någon med internationella referensramar. Själv fick jag en rejäl överraskning när jag såg klassbilden (Värner Rydén-skolan 2A) på baksidan och kände igen fröknarna. Jag har aldrig insett det innan, men jag tillbringade ett halvår i den klassen, som olycklig 22-årig beredskapsarbetare, året innan Zlatan gick där. Jag minns de kärnsvenska fröknarna, jag minns blandningen av nationaliteter (tuffa jugoslaviska killar, snälla och bortkelade grekiska) och jag minns vilken sång denna kosmopolitiska klass undantagslöst ville sjunga när de själva fick välja: "Vi gå över daggstänkta berg."
Schabloner säger så lite om världen.

Tungur knivur

Ah, men så slarvigt av mig! Nu sitter det ju människor över hela landet och väntar på en historisk exposé över landskamper mot Island. Alla minns vi ju sådana klang- och jubelföreställningar som Jesper Mattssons enda landskamp, det EM-kval på Råsunda 1995 som föregicks av att Tommy Svensson offentliggjorde mottot "En drake lyfter i motvind" och där Sverige mycket riktigt vände en tidig 1-0-ledning för Island till ett meriterande 1-1-resultat. Jag var där och jag minns att Anders Limpar först var planens kung och sedan raskt skadade sig, en händelsesekvens som i minnet liksom sammanfattar hela hans karriär. Mången lär väl också dra sig till minnes 1-2-nederlaget omedelbart efter EM 2000, då Stefan Selakovic lanserades som mobboffer i pressen och Magnus Kihlstedt fick stå en hel halvlek. Mest intressant, emedan mest kufisk, är dock den första matchen mot Island överhuvudtaget, som spelades i juni 1951 och resulterade i en isländsk seger med 4-3. 8 av 11 man i det svenska landslaget var debutanter och fyra av dem (Karl Sjöstrand, Jönköping Södra, Urban Larsson, Elfsborg, Karl-Erik Kristensson, Örgryte och Per-Olof Larsson, Örebro) gjorde sin enda landskamp överhuvudtaget. Nederlaget skylldes på den hårda planen och på de underliga ljusförhållandena - "Så här års lyser solen dygnet runt på Island. Kl. 22 svensk tid började matchen i fullt dagsljus och slutade vid midnatt." (Dagens Nyheter 30/6-51)

Skuggan av Z

Två dagar efter matchen och det börjar redan handla om Zlatan igen.
Historien upprepar sig aldrig, men det slog mig precis nu att den match jag tänkte på, när jag satt på Råsunda i lördags, var segern över England hösten 1998.
Precis som nu var Sverige hårt kritiserat, precis som nu mötte vi ett haussat och omsvärvat stjärnlag (Michael Owen var då underbarnet som just hade gjort ett otroligt mål på Argentina i VM) och precis som nu vann vi efter en kollektiv utladdning (där Ljungberg och Mjällby steg fram precis som Petter Hansson och Elmander nu gjorde). Och precis som då handlade mycket av snacket om den Z som inte var med. Man glömmer det lätt i efterhand, men Pär Zetterberg skulle ju ha varit med i detta Lars-Tommys första tävlingslandskamp: han föll offer för en insulinchock precis innan match. Kanske var hans frånvaro en förutsättning för den kollektiva kämpainsats som följde. Och säkert gjorde den det lättare för Lars-Tommy att tänka bort honom ur landslaget under den schism som följde.
Det är lätt att föreställa sig att detsamma kan bli fallet med dagens stora Z. Matchen mot Spanien visade att hans deltagande inte är en förutsättning för en stor svensk insats, ja att vissa stora svenska insatser troligen bara är möjliga utan honom. Ändå finns det en annan typ av stora svenska insatser som bara är möjliga med Zlatan på plan. Lars-Tommys Z-befriade kollektiv havererade ju ömkligen när det väl kom till EM 2000. Precis som Zetterberg bör Zlatan finnas som resurs, men frågan är om han, och den mediala logik som finns runt honom, tillåter att han används som resurs. Lagerbäck skulle aldrig kunnat peta Zlatan före Spanienmatchen, precis som han och Söderberg aldrig skulle petat Zetterberg till att börja med för åtta år sedan. Men går det att använda honom som avbytare? Är Lagerbäck tillräckligt stark för att ha med Zlatan i en trupp och hålla möjligheten att bänka honom öppen och är Zlatan mogen nog att finna sig i en sådan möjlighet? Jag skulle vilja tro det, men jag tvivlar.

På tal om ingenting...

...träffade jag på den ytterst begåvade Sportbladetskribenten Erik Niva i tunnelbanan efter matchen i lördags. Han hade med sig en norrländsk kompis som var aspackad på det självklart sociala sätt man bara finner hos landbygdsbor. Jag kom att tänka på det, eftersom Niva skrivit en väldigt bra artikel om Olympique Marseille i Aftonbladet häromdan. Jag och Ystén satt under matchen och filosoferade över det märkliga faktum att både Tobias Linderoth och Zinedine Zidane är födda i denna stad.

För att återigen byta ämne gläds alla vi Fight club-anhängare naturligtvis över Frankrikes förlust mot Fight club-landslaget par préférence, Skottland, i lördags. Och så måste jag till sist citera The Guardians Paul Doyle om Irlands 5-2-nederlag mot Cypern:

"It's tempting to talk about the weather. Or the price of houses. Or gonorrhoea. Anything, really, other than Saturday's outrageous humiliation in Cyprus. Any Irish person who didn't at least contemplate burning their passports while watching the 5-2 rogering in Nicosia should, well, have their passports burned."

Den oföränderlige

Lars Lagerbäck skulle nog aldrig erkänna något revanschbehov gentemot pressen. Det skulle innebära att han låtit sig dras in i deras spel, låtit sig lockas till en debatt där förutsättningarna dikteras av människor och intressen han inte respekterar. Men i lördags kväll, när han fick frågan om han mindes någon match där Sverige gjort en lika bra försvarsinsats, då var svaret ändå ett debattinlägg i sig: "Ja, mot Trinidad i VM och i de två matcherna mot Kroatien i kvalet". Kvalets båda förluster, alltså, och den VM-match som allmänt dömdes ut som ett misslyckande. Det var en lågmäld deklaration som betydde: jag ställer inte upp på era definitioner. Jag tänker inte gå med på att kalla en match för "fiasko" om den ur min synpunkt inte är det. Man kan svära sig blå i ansiktet över den envetenheten, och man kan med en mikrofon i handen ägna hur mycket tid som helst åt att försöka få honom att ändra den attityden, men det är också den som ligger bakom resultatet i lördags.
När jag intervjuade Roland Andersson i somras talade han om hur han reagerat när han såg Franz Beckenbauer omfamna Jürgen Klinsmann efter bronsmatchen i VM. "Jag höll på att kräkas. När man vet hur Beckenbauer höll på att hugga huvudet av honom före VM. Fotbollen är en så jävla förljugen värld. I ena sekunden är man en idiot om man bor i Kalifornien och tränar Tyskland och nu är det plötsligt genialt att ha bott i Kalifornien och ha tränat Tyskland. Fotbollsjobb, det är att finnas i skiten varje dag, dansa en sommar kan alla göra." Jag antar att den världen kräver en viss personlighet, jag antar att den formar en viss karaktär.

Petter Hansson, olé, olé, olé

Vad missade ni, ni som inte var på Råsunda? Vad missade ni, ni som såg på tv istället?
Ni missade alla de svenska supportrar i hockeytröjor och tramsiga hattar som började samlas vid Fridhemsplans T-banestation vid halvsjutiden på kvällen (ni hade förmodligen aldrig kunnat ana att flera av dem fortfarande bar landslagstöjan från det tidiga nittiotaler, den med egendomliga brandgula fält och SPARBANKEN diagonalt över bröstet. Ni missade de svenska flaggorna med "Norrfjärden", "Barnarp" och "Kulltorp" i korset, ni missade försöket att göra vågen och ni missade talkörerna som skanderade "Svääär-ö-je" och "Vi är svenska fans allihopa" som om Råsunda hade förflyttats till just Norrfjärden eller Kulltorp. Ni missade en extremt enerverande kvinnlig speaker som pratade om "de spanska killarna" och sa sånt som "Ska vi slå Spanien ikväll? Vad säger ni i publiken?" och ni missade Håkan Milds flint, som tittade upp mot oss från ett par bänkrader längre ner.
Och ni missade månen som vandrade in och ut bland molnen ovanför Norra läktaren och som hela tiden fick mig att tänka på Hank Williams rad: The moon just went behind the clouds to hide its face and cry.
Däremot såg ni nog, lika tydligt, som vi på Råsunda, att månen inte hade någonting att gråta över, ingenting att gömma sitt ansikte för. Ni såg nog att detta uträknade Sverige, Petter Hanssons Sverige och Marcus Allbäcks Sverige, var precis lika bra som det alltid har varit när det har varit uträknat och utdömt och fått lov att spela mot ett sydeuropeiskt stjärnlag. "Det är ändå nåt fel på svenska fotbollsspelare", sa den alltid lika kloke Ystén till mig efter en kvart. "De älskar det här som alla andra hatar, att jaga i sidled på mittfältet!" Niclas Alexandersson älskar det, Tobias Linderoth älskar det: visst personfierar Linderoth Lagerbäcks hedersbegrepp "riskminimering", visst dröjer bollen alltid ett par sekunder extra vid hans fötter, eftersom han alltid måste bedöma om alla medspelare är i en sådan position att han kan riskera en passning, men när man ser honom jaga i hälarna på en spansk mittfältsstjärna, med en löpstil som om han tappat en tusenlapp i hård blåst, då förlåter man honom allt sånt. Och när man ser Micke Nilsson vinna varenda närkamp, då förlåter man honom den gången när han i bra kontringsläge, efter en spansk felpassning, avbryter löpningen vid mittplan och slår en passning snett bakåt, eftersom han bedömer att det blir för riskfritt. Det är inte romantiskt himlastormande, det är snarare - Lagerbäck använde ordet två gånger vid presskonferensen efteråt - "prickfritt", men det är den spelstil som Sverige alltid har triumferat med, det är den spelstil Sverige triumferade med i dag igen, och flera av oss som har önskat ett "nytt" Sverige inser då att vi bara har önskat oss att få det gamla tillbaka. Vi kanske bara har önskat oss att runstenen Petter Hansson, på det mirakulösa sätt han nu gjorde, skulle få fötter, och plötsligt börja hoppa upp och nicka bort varenda inlägg som kom i hans väg.
Dessutom utesluter det inte romantik. Vad ska man kalla Johan Elmanders insats? Vad ska man kalla hans sätt att galoppera fram som en jävla hingst tvärs igenom Puyol och hans världsberömda kamrater och fyra av jätteskott i ribban? Spanien ställde sin backlinje vid mittplan, för att de aldrig hört talas om Elmander, för att de är ett sydeuropeiskt världslag som inte behöver bry sig om vilka motståndarna är och vad de heter, och det var en arrogans som straffade sig. Tennisstjärnan Rafael Nadal, som var slående lik Björn Runström, satt bredvid oss med sina kompisar och de blev alltmer desperata - vamos, coño! skrek de, och falta! så fort någon rödtröja ramlade innanför straffområdet och Muy bien! Bravo! ropade de ironiskt till linjemannen så fort han vinkade av någon svensk för offside. Vi får erkänna att Elmanders mål var offside. Vi får erkänna att vi hade en jävla tur när spanjorerna trummade på som mest och Rami Shaaban tog samma steg som Petter Hansson och Elmander, rakt in i de svenska fotbollshjältarnas pantheon. Men framför allt får vi erkänna att sekvensen som började med Linderoths räddning å mållinjen, fortsatte med Källströms pass till Chippen och slutade med Allbäcks 2-0-mål var en av de mest vidunderliga som skådats i svensk landslagshistoria och att det är skönt, att det är oändligt skönt, att ha det gamla Sverige, att ha Lagerbäcks "prickfria" Sverige tillbaka. Ett Sverige utan Henke, ett Sverige utan Zlatan, ett Sverige utan Kim Källström och till slut även ett Sverige utan Fredrik Ljungberg. Vem kunde ana att detta skulle vara det Sverige som fick månen att titta fram bakom molnen och skina över Råsunda stadion.
Mina vänner, ni skulle varit där.

En sömngångares matchförberedelser

Min åttamånaders son har hållit oss vakna halva natten. Jag har lyckats ta mig genom dagens program i Grundkursen för ungdomstränare och lyckades faktiskt spela min roll som punktmarkerare i djupspelsövningen med sådan entusiasm att Sven från Järla BK blev arg på mig: "Jävla korpfasoner" muttrade han. Men i grunden är jag så utmattad att jag ger fan i det mesta. Jag och min fru sitter och tittar grått på varandra över köksbordet och försöker komma på fungerande teorier. Femminutersmetoden? Anna Wahlgren? Hur det kommer att gå för Sverige mot Spanien känns plötsligt helt oviktigt. Vi får se om jag kvicknar till när jag väl är på Råsunda.

Innanför murarna

Mina första stapplande steg över Fotbollsförbundets tröskel. På inledningskvällen av Grundkursen för ungdomstränare får vi åtta utbildningshäften och en dvd. Anders och Nypan från Stockholms Fotbollsförbund håller ett litet inledninganförande om landslagets betydelse för hela den svenska fotbollsrörelse som vi nu är en del av. "Det är viktigt att landslaget tar sig till slutspel. Att de spelar bra är inte så viktigt, men att de presterar resultat. Annars blir det genast färre barn som söker sig till fotbollen." Om det är nån som undrar var Lagerbäck och hans landslag kommer ifrån.

Med uppenbar känsla för stil

En krönikör som skriver: "Det var i Sveriges finnkamp Markus landslagskramp började." En annan som skriver: "Inte för att Mellbergs uppspel kan vidhäftas Erik Edmans uttalande till SvD:s reporter Anders Lindblad inför EM-kvalpremiären mot Lettland om att landslaget måste bort från 'glamourskiten'". Visst är det fantastiskt att den svenska sportjournalistiken bjuder på alternativ.

Tre hörnor goes Stureplan.se

Plats: Riche, Stora baren
Tid: I natt, någon gång kring tvåtiden.
På bilden: Björn Runström, Johan Kinde. I förgrunden Gustav Gelin.

Jag fick en puss på kinden av Runström. Han tog tålmodigt emot vuxna mäns hämningslösa kärleksförklaringar. Han hade aldrig hört talas om Lustans Lakejer.

Inatt, inatt, är det du, är det jag...

"Pyha!", som min danske vän kommenterade när jag berättade om svenska landslagets pågående sönderfall. Man kan inte säga det bättre. Även de har sin tunga landslagsvägrare, i form av Thomas Gravesen (känd som Danmarks motsvarighet till Henrik Rydström), men det låter på Rico som om de tar det med en klackspark. Tja, de vann ju EM utan Michael Laudrup, så varför inte? "Jeg krydsernu alligevel fingrene for, at de svenske reserver hiver et eller andet udaf ærmet på lørdag!" fortsatte Rico vänligt. Och ja, ser man det på det viset börjar det faktiskt kännas hoppfullt igen. Klassiskt Sverigeläge, helt enkelt. Skador och reserver, motvind och konflikter och allmän dysterhet och så en överlägsen sydeuropeisk motståndare på andra planhalvan. Inget kan stoppa oss nu.

That ole devil called Roland Sandberg

På tal om att alltid vara på rätt plats, i rätt ögonblick.

Kan få vem som helst att se stjärnor och månar. Och hela solsystem.

Fight club

Apropå elaka defensiva spelare utan hår:

"Men jag menar att det är publikens förbannade skyldighet att sätta tryck på motståndare och domare, och med alla lagliga medel psyka, påverka och göra avtryck. Stämningen får gärna vara hätsk, hatisk och laddad. På samma sätt som det är spelarnas och ledarnas skyldighet att tänja på varje millimeter av regelverket och tillskansa sig så många fördelar det bara går."

Henrik Rydström i senaste Offside.

Visst är det tjusigt med precisa 70-meterspassningar och helikopterfinter. Men det tycker ju alla. Därför är det kanske ännu härligare när någon vågar stå upp för tjuvnyp och aggressivitet.

Barmhärtiga öde, tänd blixten som slår ett folk med år av elände

Det verkar oundvikligt. Den som tillräckligt länge betraktar det trögflytande, kompromissvilliga, pragmatiska och försiktiga som är den svenska politikens särart, den grips till sist av en längtan efter apokalypsen. Det är därför svenska poeter alltid betett sig som Stagnelius, Fröding och Bruno K Öijer. Det är är därför folk med jämna mellanrum drömmer om att återerövra Finland, få Sverige att gå med i Första världskriget på Tysklands sida, eller att åstadkomma omedelbar världsfred genom ensidig svensk nedrustning. Jag har en teori (som det inte finns plats att helt utveckla här) är att det är denna apokalyptiska strävan som får folk som Sven Lindqvist och Jan Myrdal att, från ett moraliskt grundat äckel över den försiktiga trygghet de själva utgår från, kasta sig i armarna på idéer som förkroppsligar deras självhat - på den kinesiska kulturrevolutionen, på de röda khmererna och på Hizbollah.
Vad som fick mig att tänka på det denna gången var Goesta Aaron på Det ljuva livet: "Det går åt helvete". http://detljuvalivet.blogspot.com/2006/10/tillbaka-till-framtiden.html . Jag förstår den där drömmen om att det tröga, leriga, pragmatiska Petter Hansson-sverige ska sprängas sönder och samman på lördag så att något nytt ska kunna födas. Som Heidenstam sa: driv oss samman med gisselslag och blåaste vår ska knoppas. Men jag tror inte på det (och det är inte bara för att jag är för gammal för att misstro det apokalyptiska överhuvudtaget, för gammal för att se det som något annat än ett projicerat och i grunden destruktivt självhat). Jag tror, som Goesta också är inne på, att även om vi fick stryk med 0-6 på lördag så skulle det bara leda till en väldigt utdragen och jobbig självprövningsprocess, som skulle leda till att någon som påminde väldigt mycket om Lars "Ingvar Carlsson" Lagerbäck fick jobbet.
Och är verkligen den inte särskilt skapande förstörelse som kontinuerligt pågår inom svensk klubbfotboll något att föredra?

That ole devil called love

Jag vet att det skulle kunna antas handla om skönhet. Jag är ju inne på sånt, för all del. Och han är otvivelaktigt en av de allra vackraste. Å andra sidan - för att försvara mig från de anklagelser om objektifiering som lätt och självklart inte helt oförtjänt drabbar kvinnor som med klappande hjärtan och snålvattnet forsande beundrar manliga idrottsstjärnor - han är inte min typ. Köttsligt sett föredrar jag stenhårda elaka defensiva mittfältare. Helst utan hår. Jag ska inte gå in på det närmare.

Men att han inte är med gör mitt missnöje med frånvaron av biljetter till på lördag långt mindre. För, som Jesper påpekade, jag håller alltså inte nödvändigtvis på Sverige. Landslagsfotboll får inte mitt hjärta att klappa mer än ibland, och dessutom tror jag ändå inte att Sverige klarar av att ta sig till EM. Kanske vore det förresten rätt bra om vi missade de här mästerskapen. Kanske är det det enda sättet att bli av med Lars Lagerbäck och hans pärmar och hans oförmåga att få ut mer än i alla fall en gång i tiden stabilt habila insatser ur spelare som borde vara bättre. Som är bättre i sina klubblag. Nu, och då syftar jag till exempel på Sverige-Tyskland x 2, är förstås habilt inte längre helt rätt valt ord. Håglöst, hafsigt, harigt. De h-orden känns närmare sanningen.

Medan Spanien, detta lag av tonåriga fantomer, löper i böljande vågor, anfaller med alla utom en eller två, Iker inräknat, har en försvarslinje i nivå med mittcirkeln och en guldpojke i straffområdet som skrattar så lyckligt efter varje mål att man knappt kan tro att han gjort hundratals. Jag vet att jag öppnar för ohöjt förakt från förespråkarna av en mer, hrm, trelleborgsk, spelidé, men det svenska språket saknar den dubbeltydighet i ordet spel som kan beskriva det det här landslaget gör med bollen. De leker. Som ett gäng övertalangfulla ungar, uthällda på en fotbollsplan, spelar de med så mycket bekymmersfri glädje att man knappt kan tro att det inte längre är sommarlov. Den här lättjefulla, glädjefyllda modellen är inte utan brister. Luckorna bakom de där hämningslösa anfallen kan bli stora nog för till och med Christian Wilhelmsson att utnyttja. Som Iker är van vid i Real Madrid (och där har modellen ärligen inte fungerat särskilt väl sedan del Bosque fick sparken ) blir det många tillfällen när målvakten har det totala försvarsansvaret. Men han är oftast bra nog för det. Precis som Isaksson var i (inga jämförelser i övrigt) det ystert anfallsglada Djurgården, precis som Lehmann inte var hela tiden i Arsenal i ligan förra året. Iker Casillas är bara 25. Han kommer att bli bäst i världen. Han kanske redan är bäst i världen.

Inte många utanför Madrid menar att älskade Raúlito är bäst i världen längre. Om de nu någonsin begrep det. Och kanske har de rätt. Han är visserligen den största målskytten i spanska ligans historia, i Champions Leagues historia, i spanska landslagets historia. Men han är inte lika bra som för fyra, fem år sedan. Och han har aldrig varit spektakulär på det sättet som en Zidane eller Ronaldinho, aldrig varit snabbast, skjutit hårdast eller skruvat vackrast. Hans genialitet är mer lågmäld. Kanske är den därmed för långt från vansinnets gräns för att locka de riktigt stora beundraskarorna. För hur många ser stjärnor av att någon nästan alltid lyckas vara på exakt rätt ställe? Av att någon inte har några svagheter? Av att någon är nästan snabbast, nästan mest teknisk, nästan starkast, nästan alltid gör mål? Jag förstås. Stjärnor och månar och hela solsystem.

Hade han kommit hit hade jag offrat armar och ben för att få tag på en biljett. Som det nu är ska jag se Sverige förlora på teve.

Sista striden det är

Vissa andra händelser skulle behöva inträffa för att Roland Andersson skulle bli ledig för posten som MFF-tränare. Även om Sverige åkte dit med 0-3 både mot Spanien på lördag och Island på onsdag är det svårt att föreställa sig att Lagerbäck skulle gå innan hoppet om EM-slutspel definitivt var släckt (om inte stämningen inom landslaget havererar så totalt att folk börjar slåss med varandra inför öppen ridå) och det kan väl inte hända förrän tidigast nästa höst, inte ens i teorin. Nej, det känns lite grann som Göran Perssons sista valrörelse när jag ser Lagerbäck. Han har tröttnat på alltsammans, och oppositionen inom Rörelsen börjar bli för tydlig för att han ska kunna ignorera den, men han tänker sitta kvar tills den sista valkretsen är räknad. Sen är Lagerbäck en Ingvar Carlsson mer än en Göran Persson, men det är en annan sak. Svensk fotbolls Reinfelt heter förmodligen antingen Rikard Norling eller Magnus Haglund.

P.S. På tal om MFF, Tom Prahl är väl också ledig? Och Bob? Och hur är det med Thijssen eller Micke Andersson? D.S.

Ett nej är inte alltid ett nej

Två dagar i rad har Bengt Buffalo Madsen dundrat (han pratar tydligen aldrig i samtalston) och dementerat uppgifter om att Hasse Backe eller Arne Erlandsen skulle vara på väg att ta över från Åkeby i MFF.
Samtidigt går MFF:s spelare ut offentligt för att betyga Snuffe sitt helhjärtade stöd.
Dessa till synes entydiga ställningstaganden kan bara tolkas på ett sätt-tvärtom.
Det är i alla fall så det låter på Himmelrikets forum där nya kandidater lanseras på löpande band.Någon vill ha in Jonas Thern och an annan Bjärred. Signaturen Ill communication spekulerar i Roland Andersson men hotar samtidigt med att ta sig själv av daga om så skulle bli fallet.
Men varför ska man ta livet av sig om man ändå inte får se matchen efteråt?
Tre hörnor straffs största medgångssupporter ordinerar den deprimerade mff:aren ett gäng Gertten-filmer och ett par lågprisöl på Möllan som tröst. Rota fram ett par vykort med kockumskranen på och tagga ner.
Vi syns på ståplats (Om vädret är okej och matchen inte krockar med desperate housewives)

Näpp, sa Alfons Mellberg

Svårigheten just nu är väl att överhuvudtaget piska upp nåt slags engagemang för Spanienmatchen (om man inte är som Isobel, förstås, och håller på spanjorerna...). Det är tidigt i kvalet och jag har mentalt förberett mig på ett nederlag som i och för sig inte ens det vore en katastrof eftersom Spanien har fått däng av Nordirland och det hur som helst är de två första i gruppen som går vidare. Det är nästan så jag är tacksam mot den irriterande Mellberg som sätter lite dramatisk snurr på det hela. Ibland baxnar jag över hur omogna elitidrottsmän kan vara. Mellberg och de andra två bröt medvetet mot reglerna när de begav sig ut på nattsudd och det är klart landslagsledningen kunde löst frågan "internt" om regelbrottet skett "internt". I det ögonblick det nådde offentlighetens ljus måste Lagerbäck också reagera offentligt. Allt det vet Mellberg och nu vill han bara markera prestige på ett pubertalt sätt, ungefär som Zlatan gör genom att bojkotta hela matchen. Jag har en femåring och en sjuåring själv så jag vet att det är så barn fungerar - om man gör en grimas samtidigt som man lyder tillsägelsen att plocka upp sina leksaker efter sig, eller tar en extra gnölande halvminut på sig när man gör det, då känner man att man har räddat lite grann av sin stukade självaktning. En klok förälder kanske väljer att inte se de där minerna eller höra de där kvidande protesterna utan fokuserar på att det som ska göras blir gjort istället, men om barnungen heter Olof Mellberg och fyllde 29 för en månad sen...

Se dig om i vrede

Var kommer den ifrån, den melankoli som inte låter sig förklaras med kärleksproblem eller pengarelaterade bekymmer? Tony Ernst skrev på Rootsy nyligen att han trodde att det var begångna elakheter som kom tillbaka för att hemsöka sin upphovsman, och för en hyggligt temperamentsfull skribent är det naturligtvis alltid en levande möjlighet. Men lika troligt är att melankolin kan komma sig av att begrunda det svenska landslaget och dess framtidsutsikter.
Jag vet inte hur det har gått till, men precis som alla andra har jag börjat ta för givet att vi kommer att missa EM. Det är som det finns en rent fysiskt påtaglig känsla av att en tidscykel har gått till ända, att en solid men kanske inte så briljant epok när svenska landslaget alltid kunde kämpa till sig ett oavgjort mot bättre motstånd och en seger mot sämre nu slutligen är över.
För att i någon mån bearbeta denna överhängande känsla av annalkande katastrof har jag konsulterat arkiven och konstaterat att Sveriges tävlingsmatcher mot Spanien omväxlat mellan att vara generalfiaskon och jättesuccéer. Och att, om man ska hitta något cykliskt mönster i detta, det faktiskt är dags för en succé. Som en liten tröst för dem som letar efter Guds, världsandens eller den dialektiska processens hand i historien.

1.Antwerpen (OS, 1/9 1920) 1-2.

Robert Zander (Örgryte) – Valdus ”Gobben” Lund (IFK Göteborg), Bertil Nordenskjöld (Djurgården) – Albert Öijermark (Djurgården), Ragnar Wicksell (Djurgården), Karl ”Köping” Gustafsson (Djurgården) – Rune Bergström (AIK), Albert Olsson (Gais), Herbert ”Murren” Karlsson (IFK Göteborg), Albin Dahl (Landskrona), Mauritz Sandberg (IFK Göteborg).

Det är naturligtvis en svår brist att det inte finns någon spelare som heter Valdus "Gobben" Lund i dagens svenska fotboll. Men att det finns en viss kontinuitet i svensk klubbfotboll är uppenbart - alla de lag som fanns representerade i det landslag som för 86 år sedan mötte Spanien för första gången spelar än idag i Allsvenskan. Utom Landskrona BoIS, som nästan gör det.
Andra saker har ändrat sig. Det är i efterhand svårt att inse att förlusten i Antwerpen 1920 bedömdes som ett sånt fiasko, men sydeuropéerna ansågs vid denna tid som blåbärsnationer i fotbollssammanhang och Spanien hade innan denna turnering faktiskt inte spelat en enda landskamp. Att de i första omgången slog ut Danmark - silvermedaljörer vid OS 1908 och 1912 och den första nation utanför brittiska öarna som på allvar tagit till sig fotbollen - var en enorm överraskning ("lördagen den 28 augusti 1920 kan betecknas som fotbollhistoriens mest sensationella bemärkelsedag" skrev Idrottsbladet).
Sverige var dessutom ett lag i svår disharmoni. Svenska Fotbollförbundet leddes vid denna tid av sin utan konkurrens mest omstridde ordförande, Anton Johanson, som trots att han verkar ha varit hatad och avslydd av halva den svenska fotbollsvärlden ändå lyckades klamra sig fast vid sin position i över 30 år (som sekreterare 1905-23 och ordförande 1923-37). Till detta OS (som innan VM instiftades 1930 var den största internationella fotbollstävling som fanns) hade han utsett en engelsman vid namn Butterworth som tränare och denne blev impopulär eftersom han "strängt tillämpade engelska proffvanor på svenska amatörer". Särskilt hans dietkrav väckte ogillande: "Han ordnade med maten, så att de som skulle spela fingo en biffstek två timmar före matchen och ingenting till, varken potatis eller något annat." Det påstods dessutom bestämt om att svenskarna, kvällen före kvartsfinalen mot Holland, skulle ha haft en "stor supé på Grand hotell, vilken pågick till långt inpå natten". Detta ansågs ha haft en avgörande betydelse för att Sverige förlorade den matchen, med 5-4 efter förlängning, sedan den bohemiske skyttekungen "Murren" Carlsson först missat en svensk straff och därefter, med två minuter kvar, vållat en holländsk. I förlängningen hade de utfestade svenskarna inga krafter kvar.
Den svenska lagledningen skyllde emellertid nederlaget på domaren (som underkänt vad de menade var ett regelrätt svenskt mål) och meddelade att de tänkte dra sig ur turneringen. Sverige skulle nu egentligen möta Spanien (som under tiden åkt ut mot hemmalaget Belgien) i en så kallad "tröstturnering", men detta kunde först ske sedan ordförandena i Svenska Olympiska Kommittén och Riksidrottsförbundet tillsammans med generalkonsuln i Belgien uppvaktat landslagsspelarna och vädjat till dem om att inte ställa till skandal. Och så blev matchen mot Spanien alltså ändå ett "blamant nederlag". De okända spanjorerna hade den blivande världskändisen Ricardo Zamora i mål och Barcelonas store speluppläggare Pepe Samitier på mittfältet och vann efter en sällsynt rå match där svenskarna än en gång missade en straff (som nervöse centerhalven Ragge Wicksell sköt utanför). "Sverige spelade matchen igenom nästan så dåligt, som man någonsin kan påminna sig ha sett ett svenskt landslag göra, och det vill inte säga så obetydlig" kommenterade Idrottsbladets "Ceve" Linde. Spaniens segermål kom sedan svenske målvakten Robert Zander "förfallit till sin gamla kardinalförsyndelse att placera sig en god bit utanför målet" och blivit överlobbad. Matchen slutade med tumultartade scener, då först "vänsterbacken Vallana satte sig på Alb. Olsson, så att nyckelbenet brast". "Skandalen kulminerade i alla fall" fortsätter IB "då den temperamentsfulle Acedo utan minsta anledning rusade på Nocke [vänsterbacken Nordenskjöld] och i fullt raseri sparkade honom i underlivet. Spelarna rullade runt flera gånger i minuten."
Den svenska insatsens fiaskostämpel borde ha mildrats något av att spanjorerna, på ett minst sagt underligt sätt, kom att bli turneringens silvermedaljörer. Finalen mellan Belgien och Tjeckoslovakien avbröts nämligen efter 40 minuters spel när tjeckerna, som ansåg sig missgynnade av domaren, helt sonika lämnade planen. De diskvalificerades nu helt och hållet, varvid man skulle kunna tänka sig att de lag som slagits ut i semifinalen, Holland och Frankrike, borde få göra upp om silvret. Fransmännen hade dock redan åkt hem, och arrangörerna kom då på att holländarna skulle få göra upp om medaljen med tröstturneringens segrare, nämligen Spanien. Spanien vann med 3-1, Zamora blev världskändis, och i en nation som just då kände sig ganska bortglömd av världen firades medaljen som en gigantisk framgång.
Men i Sverige stundade alltså räfst och rättarting. Den som tror att hårda ord i svensk fotbollsjournalistik är något nytt kan läsa "Ceve" Lindes slutomdöme över OS 1920:

"Vår fotboll har ett utmärkt material till spelare, stora resurser och en entusiastisk publik, men vi komma alltid att bliva på efterkälken då det verkligen gäller, alldenstund fotbollsspelet, den mest demokratiska av alla idrotter, icke kan främjas under en despotisk och härsklysten tyranns envåldsregemente.
Men nu är måttet rågat!
Bort med de fotbollfördärvande elementen, bort med de ordensjagande egoisterna, bort med de svansviftande småpåvarna, som i åratal ha låtit sig duperas av den potemkinske byggmästaren Johansons fagra läften och välberäknade valmanövrar, bort med intrigmakarna, nollorna och de tanklösa eftersägarna!
Bort med Anton Johanson!"

Synd bara att inte polemiken mot Lagrell/Lagerbäck är lika vältalig...

2.São Paulo (VM, 16/7 1950) 3-1

Kalle Svensson (Helsingborg) – Lennart Samuelsson (Elfsborg), Erik Nilsson (Malmö FF) – Sune ”Mona Lisa” Andersson (AIK), Gunnar Johansson (Gais), Ingvar Gärd (Malmö FF) – Egon Jönsson (MFF), Bror Mellberg (AIK), Ingvar Rydell (MFF), Calle Palmér (MFF), Stig ”Vittjärv” Sundkvist (IFK Norrköping).

Nästa Spanienmatch blev dock succé. Det var sista matchen i finalgruppspelet i VM 1950 och Sverige behövde vinna för att ta brons. Efter ett lyckat gruppspel där Sverige sensationellt slagit ut regerande världsmästarna Italien hade nämligen krafterna falnat och svenskarna åkt på två nederlag mot de sydamerikanska stornationerna - förödande 1-7 mot värdnationen Brasilien och snöpliga 2-3 mot Uruguay. Spanien (som sedan 1920 seglat fram som en högt respekterad fotbollsnation) hade slagit ut England i gruppspelet, åkt på ett nästan lika katastrofalt nederlag mot Brasilien som Sverige (1-6) , men klarat 2-2 mot Uruguay.
Till denna sista match hade Sverige bytt ut ett par trötta succémän från gruppspelet, "Nacka" Skoglund och Hasse Jeppson, mot AIK:s Bror Mellberg och Malmö FF:s dalslänning Ingvar Rydell. Nacka, säger min vän Gunnar Persson som med sann forskariver gått genom de noveller som den store söderbohemen författade till ett antal porrtidningar mot slutet av sin karriär, lyckades troligen göra sig omöjlig genom att under en bankett smita ut i trädgården med en brasiliansk förbundspamps flickvän. Mellberg (som i tidens yviga stil kallades "Den vilde jägaren från Ambjörby", fast troligen inte av sina kompisar) låg bakom 1-0-målet och gjorde själv det andra och Sverige gjorde sin bästa insats dittills i VM. Matchen fick sin särskilda atmosfär av att den spelades samtidigt som den avgörande match i Rio, där Uruguay sensationellt slog Brasilien med 2-1 och berövade dem guldet. Flygblad med texten "leve de brasilianska världsmästarna" släpptes ner på planen under matchen och Spaniens reduceringsmål, med några minuter kvar, hälsades med ett avgrundsvrål av åskådarna. De svenska journalisterna häpnade över att spanjorerna kunde vara så impopulära, men förstod snart att det var nyheten om Uruguays segermål i Rio som meddelats på radio.

3.Buenos Aires (VM 11/6 1978) 0-1

Ronnie Hellström (Kaiserslautern) – Hasse Borg (Eintracht Braunschweig), Roy Andersson (MFF), Björn Nordqvist (IFK Göteborg), Ingemar Erlandsson (MFF) – Lennart ”Lie” Larsson (Schalke 04), Bosse Larsson (MFF), Olle Nordin (IFK Göteborg) – Ralf Edström (IFK Göteborg) [Benny Wendt, Kaiserslautern], Thomas Sjöberg (MFF), [Anders Linderoth, Olympique Marseille], Torbjörn Nilsson (IFK Göteborg)

Från succé till fiasko igen. VM-matchen i Argentina är mest värd att minnas för att ett gäng så fantastiska personligheter som Hasse Borg, Bosse Larsson, Olle Nordin, Ralf Edström, Anders Linderoth och Torbjörn Nilsson befann sig på planen samtidigt. Sveriges avancemangschanser hade mer eller mindre försvunnit redan med 0-1-förlusten mot Österrike i andra gruppspelsmatchen och det sades att Åby Ericssons beslut att ta ut tre blåvita spelare i startelvan var en demonstrativ gest mot den röststarka göteborgsfalangen inom sportpressen.

För sakens skull lägger vi också till två vänskapslandskamper:

4. Salamanca (1/6 1988) 3-1

Thomas Ravelli (Öster) - Roland Nilsson (IFK Göteborg), Glenn Hysén (Fiorentina), Andreas Ravelli (Göteborg), Dennis Schiller (Lilleström) - Jonas Thern (Malmö FF), Robert Prytz , Leif Engkvist (MFF), Joakim Nilsson (MFF), Hasse Eskilsson, Hammarby, Mats Magnusson (Benfica) [Hasse Holmqvist, Young Boys]

Är det någon som minns Olle Nordins förlovningstid som svensk förbundskapten? Är det någon som minns den ärorika "för-EM" segern i Berlin våren -88, då Hasse Eskilsson och Hasse Holmqvist (som då ännu inte anlagt den skinnväst vari han senare brukade framträda inför en andlös tv-publik) firade triumfer som svenskt landslagsanfall och Dennis Schiller plötsligt dök upp från Norge som vänsterbacksgigant? I matchen mot Spanien var både Peter Larsson och Glenn Strömberg skadade, men den vajande rapssplantan Jocke Nilsson slog in ett inlägg över Zubizarreta (jodå, det var han redan då), Glenn Hysén slog in en volley i mål (!) och Masse Magnusson reste sig vid ett tillfälle från den punkt innanför straffområdet där han vanligtvis liggande brukade tillbringa matcherna och språngnickade in ett inlägg. Ett stort svenskt fotbollsögonblick. Tänk om Schiller, Hasse & Hasse fått vara med i Italien två år senare...

Jag har f ö undanhållit uppgiften om vilken klubb Robert Prytz spelade i vid denna landskamp. Den som kan nämna detta vinner ett hedersomnämnande av TRE HÖRNOR STRAFF.

För symmetrins skull ska vi också nämna den mest uttjatade matchen i modern svensk fotbollshistoria:

5. Vigo (25/3 1998) 0-4

Håkan Svensson (Halmstad) - Roland Nilsson (Coventry), Patrik Andersson (Borussia Mönchengladbach), Joachim Björklund (Glasgow Rangers), Gary Sundgren (Real Zaragoza) [Teddy Lucic, Göteborg] - Klas Ingesson (Bari) - Henrik Larsson (Celtic), [Yksel Osmanovski, Malmö FF], Pär Zetterberg (Anderlecht), Stefan Schwarz - Kennet Andersson (Bologna), Jörgen Pettersson (Borussia Mönchengladbach) [Håkan Mild, Real Sociedad]

Nytt spelsystem, vänskapsmatch borta i mars mot sydeuropeisk toppnation. Fortfarande är det ett mysterium varför denna match i så hårda ordalag dömdes ut som fiasko. Fortfarande tror jag att Tommy Söderbergs erkänt spända förhållande till medierna spelade in, fortfarande tycker jag att det är beklämmande och oproffessionellt att sådana faktorer ska få så stor betydelse, och fortfarande baxnar jag att atmosfären. åtta år senare, i stort sett är densamma kring svensk landslagsfotboll. Men i den omväxlande följden av fiaskon och succéer passar denna spanienmatch onekligen in...

Utslagsfråga - vem spelade Schwarz för vid denna match?

Och ja - den som någon gång undra vad man kan fördriva en melankolisk förmiddag med har nu fått ett gyllene tips...