Åsnan mellan hötapparna

Den person i min bekantskapskrets som följt Elfsborg och AIK på närmast håll den här hösten tror trots allt på västgötarna. "De är hårt pressade nu. Men de har samtidigt mer solida spelare än AIK och de har vunnit ett par matcher nu när spelet inte fungerar. AIK-arna känns betydligt mer beroende av Norlings coachning och att allt funkar. Nu kan Elfsborg åka till Helsingborg utan någon större press på sig, eftersom de flesta tror att de får stryk. Det är bra tillfälle för dem att bevisa att de faktiskt är värdiga mästare och vinner de där, då kan Allsvenskan mycket väl vara avgjord redan på måndag. Då blir det inte roligt att vara AIK-are mot Gais på Gamla Ullevi."

Å andra sidan skulle man kunna ställa sig frågan om det, från en vidare synvinkel, spelar någon roll huruvida Elfsborg eller AIK vinner. Tiden är förbi när ett klubblag i Allsvenskan kunde påverka landslaget med sin spelstil, när det kunde utmålas som ett hot mot hela den svenska fotbollen (som Malmö FF på 70-talet), eller vara en ledstjärna för landslaget (som Göteborg på 80-talet). Djurgårdens stora år vid decenniets början märktes överhuvudtaget inte på landslagsnivå. Vad nu gäller Elfsborg och AIK har de båda unga, solitt utbildade tränare som läser managementböcker, och Hammarbys val av Tony Gustavsson visar att brottet med Stefan Lundin-generationen mycket väl kan bli en trend inom klubbfotbollen: frågan är när, om någonsin, den förändringen slår igenom på större nivå. Elfsborg kan framgångsrikt spela 4-2-3-1 och AIK kan byta spelsystem var tjugonde minut: det är omöjligt att tänka sig ett svenskt landslag nåonsin göra något liknande.

Nej, möjligen skulle en Elfsborgsseger kunna visa andra ambitiösa landsortslag att man faktiskt kan utmana de stora elefanterna. Elfsborg har lyckats mobilisera en hel bygd bakom sig och det kan möjligen visa vägen för andra. Dessutom verkar årets Allsvenska visa att Malmö FF och IFK Göteborg, de enda storlag Sverige har, historiskt sett, fortsätter att lida av en hopplös baksmälla. Kanske är de framgångarna, vunna i ett samhälle och en fotbollsepok som ohjälpligt tillhör det förgångna, ett för tungt historiskt bagage att bära.