Det är möjligt att jag har för mycket fritid, men det känns inte så. Dagen har jag till stor del tillbringat på Skansen med min femåriga dotter (ledig från dagis) och min åttamånaders son (ledig i största allmänhet). Alla föräldrar kan ana sig till huvuddilemmat: femåringen blir missnöjd om hon får gå för mycket (och frös dessutom, eftersom hennes slarvige far underlåtit att ta med vantar)och bebin vaknar i det ögonblick vagnen stannar. Manövrerande mellan dessa båda ytterligheter arbetade jag mig genom dagen.
Det borde vara läge för fotboll på tv. Men nej. Djurgården-Göteborg såg jag med ett öga på (och förmådde uppamma lite allmän skadeglädje över Olssons mål), men Chelsea mot Barcelona lämnar mig iskall. Jag ser ett
storföretag baserat i London med portugiser, ivorianer, holländare och ukrainare på lönelistan; jag ser ett annat, baserat i Barcelona, med brasilianare, portugiser, holländare och en islänning. Jag kan inte intressera mig för sånt. Naturligtvis är det något sjukt med att vara intresserad av fotboll, och helt likgiltig inför Champions League, ungefär som att älska litteratur och bara vilja läsa opublicerade manus, men så är inte fotboll litteratur heller. Fotboll är inte estetik; fotboll är en kamp mellan två lag och kräver (för min del i alla fall) någon form av intresse för det ena laget, eller i alla fall någon möjlighet att intressera sig för det som en definierbar enhet med en historia. Så är det inte i europeisk klubbfotboll längre. Jag såg Champions League-finalen i år, eftersom Ljungberg och Henke var på plan, men annars har jag inte sett någon sedan 1999 (när Jesper Blomqvist lär ha varit det...).
Det blir Frank Lampards självbiografi istället. "Totally Frank". För Offside. Men ni som också letar efter alternativ till storföretagsclashen på tv och till er förtvivlan inser att det inte finns några Superettamatcher att följa på Resultatservice, ni bör ge er på David Goldblatts "The ball is round" istället. 1000 sidor bildning som faktiskt kan få en att tro att fotboll är ett hyfsat intelligent intresse...
18 oktober 2006
Boulahrouz bortvald
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Lite synd om dig. Förbaskat bra match var det. En sån kväll då man motvilligt måste erkänna att Chelsea spelar världens bästa försvarsspel - över exakt hela planen. Och att Drogba gör ännu ett vansinnigt vackert mål att minnas länge. Och att gåtan Ronaldinho kvarstår. Har han fått barn? Undrade min fru. Ja, nåt är det.
Det är något märkligt med den där sortens resonemang. Hur mycket hjärta för klubben måste tränare/spelare ha för att det ska bli en intressant match? Och hur många av dem ska ha det? Är Machester U över gränsen men Arsenal hjälplöst under på grund av spelarnas nationalitet? Kan man säga att en spelare som har spelat fyra säsonger i samma klubb, där klubben dessutom är från hans hemland, är en positiv faktor i ekvationen? Eller räknas bara spelare med klubben som moderklubb?
Tja, det är egentligen inte ett resonemang, eftersom det inte vill hävda något sakförhållande eller några bevisbara teser, bara artikulera min egen, rent personliga känsla. Men som så ofta tycker jag att man konstatera när gränser överskrids, utan att kunna sätta fingret på exakt var eller när det gått till.
Det här måste vara samma personlighetsfel som gör att jag sitter bänkad vid superettansändningarna på tv4+ och njuter av usel bonkboll, men är totalt ointresserad av all fantastisk CL-fotboll som 3:an och 6:an visar. Skönt att man inte är själv med den defekten.
Ja, jag säger detsamma.
Kazakstan-Finland i efterhand på Eurosport går också hur bra som helst.
Skicka en kommentar