23 oktober 2006

Just i dag är jag stark

Jag känner igen det Pablo Piñones-Arce håller på med. Micke Andersson var likadan - han gjorde sig också oumbärlig när kontraktet löpte ut utan att förlängas. Fortsätt så här Pablo och du får ytterligare två år. Sedan kan du bli ditt vanliga, offsidespringande jag igen.
Vi var 10 000 på Söderstadion igen. En hammarbyare tål lite motgångar till skillnad från djurgårdaren, MFF-aren eller göteborgaren.

11 kommentarer:

The Bad Boy from Beddinge sa...

Motgång är varje MFF:ares mellannamn den här säsongen. Skillnaden, däremot, mellan en MFF:are (och för den delen en blåvit supporter) jämfört med de grönvita från södra Stockholm, är att de grönvita aldrig upplevt den andra sidan upp. Den med segerns sötma, den med de upprepade vinsterna, den där berusande känslan av att vara okrossbar, ouppnåelig. Det minnet går fortarande att framkalla, det kan besegra vilken motgång som helst. Ett enda guld från 2001 är inte mycket att hålla i handen. Men det var en grann viktoria igår. Pussmailen från AIK måste kännas mysiga.

Isobel sa...

Skillnaden är ju framförallt att vi andra definierar framgång på ett lite mer konventionellt sätt, alltså i vinster och poäng och sånt. Inte i längst halsduksfransar, tjusigast trummor och "bäst stämning".

Studiomannen sa...

Och då får en blåvit lägga sig i också, dagen efter en vidrig allsvensk omgång.

Det är ju först på senare år som Djurgården börjat nosa på något som påminner om återkommande framgång. Det är ju Sveriges två särklassigt bästa klubbar genom tiderna vana vid. Och det var inte så längesedan som det publika försprånget var 180 grader från nu. För övrigt leder ÖIS (!) snittet under en säsong, följt av IFK.

Jag var på plats på Söderstadion hösten -82 då vi enkelt expedierade Bajen och tog guldet. I tidningarna stod lite väl mycket om Hägersten Hot Heaven, men det sket väl vi i. Vi vann ju. För övrigt fick mina åsikter om det folkliga och gemytliga Bajen sig en knäck redan då för 24 år sedan, eftersom 4 vuxna fyllskallar till Bajare inte kunde tåla en motgång utan jagade mig med avsikt att spöa upp mig.

Men tack i alla fall för resultatet. Spänning är aldrig fel. Synd bara att fler lag inte hakat på. Jag räknade på det och det finns flera utfall: vad sägs om fyra lag på 44 poäng i sluttabellen? Inget är kul idag, men det KAN bli.

Och Pinones-Arce ÄR en stor tillgång!

Redaktör Slätt sa...

Isobel: Vi andra tolkar in en del annat i engagemang. Tretusen av era årskortsinnehavare saknade på matchen i söndags, är det era eldsjälar det? Då undrar man ju vilka som är era turister och medgångare?

Engagemang kommer jag aldrig koppla samman med poängjakt, det är något helt annat.

Jesper sa...

Den verkliga bluffen i dessa sammanhang är AIK - självutnämnd storklubb trots två SM sedan 30-talet... En svensk motsvarighet till engelska landslaget, som ständigt underpresterar på grund av en orealistisk bild av den egna meritlistan (och sen rasar mot Svennis, som fört dem till tre kvartsfinaler på raken). Helsingborg har lite liknande tendenser. Djurgården hade ju faktiskt några guld från 50- och 60-tal att falla tillbaka på även före den nu tydligen utgångna storhetsperioden.

Men ska man prata Europa så är IFK Göteborg i total särklass, MFF god tvåa och därefter ingen...

Snutnamn sa...

Fann tyvärr ingen kontaktadress direkt till skribent Jesper och använder därför denna kommentatorsfunktion för att föra fram mitt budskap.

Inspirerad av er sammanställning av Snutnamn i allsvenskan, har ju nu gjort en fullödig kartläggning av vanligheten av förekomsten av Snutnamn i allsvenskan.

Läs gärna mer på http://snutnamn.blogspot.com/

Jesper sa...

Vi ser med dräglande iver fram mot denna läsning!

Leif Engqvist sa...

Jag har under 2000-talet glatt mig åt DIFs offensiva spel och gratulerar era framgångar (kanske lite väl uppenbar lögn, men ett försök att låta balanserad). Det som jag däremot inte kunnat låta bli att smågarva åt är de som pratar om hur "storlaget" DIF följde Malmö ner i Superettans jämmerdal och att klubbarna skulle ha en speciell "bond" för denna olycksaliga säsong.
Superettan (norrettan, tvåan) var ju standardnivån för DIF på 80&90-talen, Allsvenska säsonger bara bonus. Eller för att parafrasera: "det är nu som är konstigt, förr som var normalt"

Studiomannen sa...

Just Djurgårdens sena femtiotal får mig att tänka på Anders Bernmar. Värvarkonungen. Han lyckades väl i DIF då, men det blev ingen storhetstid. Han värvade hej vilt till Västra Frölunda i hockey och det blev ett helt guld 1965. Ungefär samtidigt var DIF mycket duktiga i fotboll. Bernmar lyckades förstås mest vad gäller Blåvitts vandring från misär till UEFA-guld.

Jag välkomnar ifall Djurgården klarar av att vara bra i säsong efter säsong. Precis som tidningarna skrev att AIK var 1998. Vad hände sedan? Elfsborg har lagt ner enorm möda på sin arena och sitt lag, men kan falla tillbaka de också.

Efter 1996 är det ingen dynasti som regerat. Det börjar bra och sedan väljer spelarna FCK eller något jävla lag vid en fjord.

Varför?

Jag önskar att jag hade varit nöjd med att mitt lag varit helt OK sportsligt, dvs hänger med skapligt i allsvenskan och kanske hänger med långt i cupen. Men det funkar inte så för mig.

Jag skrattar fortfarande åt Cork och Thun men lider av Derry. Men det är egentligen ingenting att skratta åt. Några lag i allsvenskan har ambitioner att bli mycket bättre än så och som supporter har jag det också.

Trots att jag är en sådan som gillar charmen med en duggregnsfuktig varmkorv under en 0-0-match mot ÖSK i oktober.

På Astro-turf.

Hagström sa...

Som fan kan jag i väldigt liten utsträckning påverka laguttagning, spelarvärvningar och hur mitt lag agerar på planen. Jag försöker givetvis, men har insett att min förmåga på de här områdena är begränsad.
Däremot kan jag göra något åt stämningen på läktarna, jag kan stärka spelarnas känsla av att många bryr sig genom att gå på matcherna. Jag kan vara med om att skapa en kultur kring mitt lag som gör att det blir intressant att spela för, skriva om eller sponsra.
Därför är jag stolt över stämningen på läktarna som jag bidrar till, jag är glad när det är uppenbart att lojaliteten finns även i motgång. Och ja - jag räknar detta som framgångar.

Studiomannen sa...

Hagström: det är naturligtvis viktigt. Hammarby var naturligt nog ett rätt kasst varumärke under delar av de senaste decennierna. Men den stabiliteten som funnits ett antal år nu plus bibehållen festyra på läktarna gör ju att magin finns.

Jämför gärna med ÖIS. Jag vet förvisso att mitt lag drar bedrövliga publiksiffror återigen, men ÖIS sportsliga framgångar sedan senaste guldet -85 sträckte sig ju till en del hostningar märkta Erik Hamrén. Och deras publik hjälper inte upp varumärket.

Men det gör absolut Hammarbys publik, trots att många väljer att tro att huliganbråken på sistone var något okänt och chockerande.