Såg igår (det här är inte en sån hispig blogg där man måste kommentera saker samma dag de är skrivna) att Mats Olsson var ute igen och gruffade med läktarextremisterna. I det här fallet håller jag med honom: jag kan aldrig begripa varför man ska bua ut folk som gör vad alla supportrar själva skulle gjort om de fått chansen, nämligen bytt till ett bättre jobb. Vad gäller att jubla inför "rätt" eller "fel" läktare är det också en mer än lovligt tramsigt debatt. Jag har omöjligt svårt för alla resonemang som utgår från att fans "äger" vissa delar av ett fotbollsstadion, eller en klubb - det gör ni inte, grabbar, sådana absolutistiska krav grundar sig bara (precis som alla liknande) i taskigt självförtroende. Ni lånar en bit av denna vackra värld, precis som alla vi andra.
Vad gäller Olsson så håller jag inte med honom om allt han skriver. Att kalla uppträdena på Söderstadion i derbyt för "ondska" var aningen proportionslöst och i somras, när han skrev om Lagerbäck och Sveriges VM-insats, var han sur och snarstucken och utan finess i polemiken. Då skrev han (alltid en svaghet hos en skribent) som medlem av ett föregivet kränkt sportjournalistkollektiv snarare än som individ. Jag uppskattar ju honom annars för att han (oftast) inte faller för flockmentaliteten, att han är ointresserad av att vara en av grabbarna i omklädningsrummet (något som är pinsamt tydligt hos skribenter som ex.vis Peter Wennman och Jan Majlard). Det där med "Sveriges mäktigaste sportkrönikör" intresserar väl dem som är intresserade av sånt, men som stilist är han i alla fall huvudet (och axlarna) högre än alla krönikörer i sin generation.
23 oktober 2006
Mäktige Mats mot mupparna
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
19 kommentarer:
Jag vet mycket väl vad detta är för en slags blogg (faktiskt!) och vill ta Wennman i försvar när han skriver om hockey. Där är han bäst.
Kanhända. Det är utanför min begreppsvärld. När jag läst honom om fotboll har han alltid varit oerhört mån om att slå fast benhårda åsikter à la insändarskribent.
...jag vill för övrigt tillägga att det där är något jag tycker verkar vara på väg att förbättras. En yngre krönikör som Simon Bank verkar betydligt vettigare och mer mänsklig än den äldre generationen, mindre bufflig och insinuant och benägen att brusa upp för småsaker. Men det finns säkert undantag även från denna utvecklingslinje.
Det köper jag helt. Bank/Niva skriver dock lite för mycket om reservbänkar i Besiktas och andratränare i Boca Juniors för min smak. Jag jobbar med allsvenskan och superettan och det är där jag bränner mitt krut högst privat också.
Hade problem i åratal med en viss östgöte på Sydsvenskan när jag bodde i Skåne. Läser jag Sydsvenskan nu hoppar jag ofelbart över denne man, för lite koll tycker jag att man har rätt att begära....
håller helt med om bedömningen av simon bank. en helt annan ton!
Studiomannen: jag gick igenom en massa gamla klipp när jag skrev min bok om VM:s historia. Upptäckte då att den där östgöten en gång (på 70-talet) var en riktigt bra skribent - det förvånade mig också, för mitt intryck var också att det var en ganska självbelåten typ med omotiverat hög tilltro till sin egen språkliga ekvilibrism. Men jag antar att framgång inte nödvändigtvis leder till konstnärlig utveckling.
joelh: och lyckligtvis finns det flera andra yngre reportrar som är bra och har fört in en annan ton i rapporteringen. Erik Niva och Johan Orrenius tänker jag främst på (eftersom jag anständigtvis låter bli att bedöma medarbetare i Offside).
Jag tycker faktiskt att fotbollsfans har rätt att ställa krav på fotbollsspelare som man inte gör på andra yrkeskategorier.
Att vara fotbollsspelare går helt enkelt inte att jämföra med ett vanligt jobb. Den som tycker att fotbollsarbetarnas byte av arbetsgivare ska betraktas på samma sätt som karriäristens byte från Telia till Nokia accepterar givetvis att fotbollsspelaren tar pappaledigt, är hemma från match för att vårda sjukt barn, tar fyra veckors sammanhängande semester under sommaren, omfattas av turordningsreglerna när arbetsgivaren friställer osv.
Jag tycker inte att att fansen har rätt att ställa vilka krav som helst men för mig känns det närmare att jämföra fotbollsarbetet med ett kärleksförhållande än med krass arbetsmarknadspolitik. Jag kan helt enkelt känna mig sviken av en fotbollsspelare, och tycker mig ha rätt att uttrycka det. Men det finns situationer när jag förstår att jag blir lämnad - skulle min flickvän bli intressant för exempelvis Brad Pitt inser jag att det blir svårt att matcha. På samma sätt är det okej att se "min" spelare i Premier League men ganska bittert om han överger mig för spel i Tippeligan.
Jag har förståelse för känslor, men tycker att man är ansvarig för de sätt känslorna uttrycks på. Jag har förståelse för att man kan bli förbannad på en medtrafikant på stan, men inte för att man slår honom på käften. Jag har förståelse för att man blir attraherad av andra kvinnor än sin fru, men inte för att man är otrogen. Och jag har förståelse för att man kan känna sig besviken på en fotbollsspelare, men inte för att man skriker att han har sålt sig som en hora. Jag håller på TFF, men om någon skulle bua åt Erik Fischbein eller Peter Abelsson eller Daniel Andersson på Vångavallen skulle jag tycka att den personen var en idiot.
Det bästa är att det inte händer på Vångavallen. När jag såg derbyt mot BoIS hördes inte ett enda bu-rop under tiden som Landskonas laguppställning drogs. Ett beteende som är legio på Malmö Stadion. Jag förordar inte att spelarna ska tungkyssas före och efter matchen, inte heller att supportrar artigt ska applådera när motståndaren trycker in ett vinstmål på övertid. Men låt mig säga som så att det finns ett outnyttjat utrymme mellan den utopin och den frustration och aggressivitet som man tvingas stå ut med på Malmö Stadion.
Jesper: jodå (och nu gör jag det enkelt för mig) han har en del från förr att vara stolt över....
studiomannen: en ordvits föremålet själv mkt väl skulle kunna ha legat bakom.
Ojsan. Sudda!
Är man Göteborgssupporter så är man...
Jag är på plats för att försöka få mitt lag att vinna matchen. Tror jag det hjälper att bua åt en motståndare gör jag det.
hagström: Jag skulle tro att du anser att det finns gränser för hur man får bete sig, även om det händelsevis skulle hjälpa ditt lag. Det jag inte riktigt kan förstå är hur man kan ha vissa mänskliga värden utanför plan och sedan ändra dem när man ställer sig på en läktare. Jag hoppas jag har rätt, men jag har svårt att föreställa mig dig vråla "hora" eller "bög" ens till så allmänt ökända förbrytare som Hasse Berggren. Varför tycker du då att det är ok om någon annan gör det, bara för att denne någon är hammarbyare? Jag kan inte förstå den moralen, jag tycker den är rent ut sagt primitiv och farlig. Vissa AIK-anhängare hävdar att deras politik att hota och trakassera spelare som är på väg att lämna klubben gagnar föreningen; att det är lojalt mot AIK att hälsa på Anders Limpars barns dagis för att han vill spela för Djurgården. Är inte det, i förlängningen, exakt samma sätt att tänka? Det som gynnar stammen är bra, det som skadar stammen är dåligt. Vi mot dem, blod och hämnd. Mörkrets hjärta.
Jesper: jag vill jämföra min moral med den allsvenske spelarens. Precis som han på fotbollsplanen är beredd att göra saker som han inte skulle i det verkliga livet är jag det också i matchsituationen. De flesta fotbollsspelare skulle aldrig sparka någon på hälsenan för att komma före i busskön, men på plan kan de göra det. På samma sätt tillåter jag mig ett beteende som jag inte tycker funkar ute i samhället. Vi vill båda vinna matchen.
Du har rätt i din förmodan att jag normalt inte skriker "hora" eller "bög" på läktaren (även om det hänt) men att jag ändå tolererar att det händer i min omgivning. Också där jämför jag mig med en allsvensk spelare.
Även en fotbollsspelare som själv alltid är hygglig och anständig försvarar instinktivt (eller har överseende med) sin mer brutale och oförskämde lagkamrat - målet att vinna matchen är viktigare än att upprätthålla en hög moral.
Visst är det flockbeteende och primitivt, men accepterar man inte det finns sådana känslor i fotbollen förstår jag inte hur man orkar intressera sig för sporten över huvud taget.
Jag förespråkar givetvis inte ett totalt gränslöst beteende, varken hos spelare eller publik. De AIK-exempel du drar upp (som det finns tendenser till även i Hammarby) är fullkomligt horribla.
Men jag tror att de flesta inom fotbollen, både spelare och publik, har en någotsånär fungerande spärr för hur mycket man kan överträda reglerna. De som inte har det ska straffas.
hagström: det har sina sidor att förlita sig på en inre spärr. Den svenska pressen (eller polisen...)säger sig också alltid vara kapabel att sanera sig själv och det är inte heller särskilt trovärdigt.
Återigen: jag accepterar primitiva känslor inom fotbollen, precis som jag gör det på alla andra områden i livet, men jag tycker att det är varje människas ansvar att hantera dem. Jag vill att Trelleborgs FF och Sverige ska vinna och så länge matchen pågår avskyr jag motståndarna, men jag vrålar inte "hora", "bög" eller "negerjävel" åt dem och jag vill inte vara vän med den som gör det. Nej, jag skulle tyvärr inte ingripa personligen mot den som skriker så (det är lätt att sitta framför datorn och säga att man ska göra det, men i verkliga livet tror jag att fegheten skulle ta över), men jag skulle bli belåten om det kom en vakt och slängde ut honom (som det så gott som alltid är) från stadion.
Fotbollsspelare må vilja vinna till varje pris, men deras beteende är faktiskt noggrannt reglerat och övervakat av både domare och kameror. Och även frånsett det skulle jag inte kunna respektera eller känna sympati för en spelare som gjorde ALLT för att vinna - och det tror jag inte Henrik Rydström heller skulle göra.
Delar åsikterna här om Sportbladet-killarna. Till Wennmans försvar ska väl sägas att krönikörerna har olika roller att spela, cheferna beställer inte en smalbensnafsande bulldogattack av Bank utan av Wennman - omvänt går man till Niva och inte Anrell om situationen kräva analys av kroatiska högerbackars betydelse för den sociala utvecklingen i Zagrebs förorter.
anonymous: jo, det är klart. Och jag har själv, som bokrecensent, varit med att få böcker av en chef som mycket väl visste att jag skulle avsky och hata dem och hoppades på en smaskig sågning. Jag tycker dessutom gott att man driva polemik, men vad jag saknar i Sverige är polemik driven på ett spirituellt och elegant sätt (t ex Richard Williams krönikor om engelska landslaget i The Guardian under VM i somras). Tycker nästan alltid det blir småsint, surt och insinuant (och verkar gå tillbaka på hur vissa tränare beter sig i sitt förhållande till medierna, något som inte borde vara relevant för bedömningen). För mycket ego i det, helt enkelt.
Skicka en kommentar