Eftersom jag brukar klaga på SvD-Majlards metaforer ser jag det som en moralisk skyldighet att berömma honom när han har satt ihop en bra: "Rikard Norlings mun blev till slut snäv som åtdragen gymnastikpåse". Enkelt, åskådligt, träffsäkert.
31 oktober 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Bra. Men det är roligare när du klagar. Fortsätt med det snälla.
Jodå. Men man måste faktiskt erkänna när folk man brukar klaga på gör bra saker.
Nej, knappast. Storsinthet har aldrig varit hans mest utmärkande egenskap. Frapperande f.ö. vilket förtroende Zlatan åtnjuter hos Mancini. I Inter anses han uppenbarligen inte alls som någon lyxspelare, utan tvärtom som en pålitlig bollhållare och lagarbetare. Det finns hopp för honom - jag erkänner att jag tvivlade ett tag. Tyckte det var väl mycket Elvis över hans benägenhet att enbart omge sig med folk han kunde "lita på" och som samtidigt förvrängde alla intryck han fick från omvärlden. Men så finns det ju vissa likheter mellan hans bana och Elvis Presleys.
Hmm, jag har uttryckt mig förhastat. Någon så noggrann parallell mellan Elvis och Zlatans karriärer kan jag inte konstruera. Det som får dem att påminna om varandra är nog snarare den påvra bakgrunden och den plötsliga katapultfärden till stjärnstatus, där båda två känner nödvändigheten att omge sig med en klan av folk de litar på. Men jag erkänner att jag var rädd för att schismen med landslaget skulle visa sig vara en motsvarighet till Elvis värnplikt i Tyskland och efterföljas av en lång, tynande Hollywoodtillvaro under överste Raiolas ledning. Det behöver inte bli så, men pågen har onekligen vissa problem med sig själv.
Engkvist: det beror på när du föddes. Det är inte bara blåvita nostalgiker som såg ett absolut geni i Torbjörn Nilsson. Dessutom gjorde han så in i helvete många fler mål än Zlatan gör, Mot kvalificerade motståndare.
Han är för mig den absolut störste. Av de 331 målen han gjorde i den blåvita tröjan såg jag nog 100. Han har slagit fler tunnlar än vad Zlatan gjort toalettbesök.
Däremot råder det ingen tvekan om att Zlatan är en coming man. Kanske kommer han att leverera regelbundet och inte bara glimtvis framöver. Given i landslaget är han hur som helst oavsett vad hans belackare säger.
Sorry, men nu kanske jag skenade iväg på ett stickspår.
Förresten: när jag ändå växlat fel in på stickspåret... oavsett om det är THE Leif Engqvist eller någon som lånat hans namn skönjer jag ljusblåa färger. Då kan jag meddela att det var en mycket rolig banderoll MFF Support höll upp på Olympia i år: "Det finns bara en Larsson - Bosse".
Subjektiva klubben har sammanträde. Jag röstar alltid på Totte. Alla andra har fel! :-D Inkl de som röstar på någon som "bara" vunnit italienska skytteligan 5 år i rad. :-D
Och du Leif: det är dags för oss att åter ta befälet över fotbollen. Jag vet att ni vann nyligen. Det kan man inte säga om oss...
Och min blåvite far är nästan en överlöpare när han talar lyriskt om Bosse. För övrigt hade MFF haft ett extra antal guld om inte SM-slutspelen funnits. För MFF sent 80-tal var inte att leka med.
studiomannen: Nej, herre Gud! Sent 80-tal var mina år på Malmö stadion. Ingen publik, men det bästa svenska klubblag jag någonsin sett in person.
Det är ju egentligen tragiskt. Trots att det sägs av en man som skrek lungorna av sig på plats när Tord Holmgren sparkade guldet till Blåvitt i regnet hösten -87 på Malmö Stadion.
Nu kan jag inte MFF:s laguppställning i huvudet från då, men rimligen spelade Thern och Schwarz ett par säsonger ihop. De var väl inte kvar bägge när Dahlin dök upp?
Eller?
Det var hands även från min läktare...
...och det var Tords 500:e match i Blåvitt. Så ska man fira.
Skicka en kommentar