Jag sov och jag drömde om Ariens land

Bara för det började jag fundera på hur svensk fotboll skulle se ut om den verkligen påminde om svensk litteratur. Den skulle vara uppdelad i ett proffs- och en amatörliga, ungefär som den tidiga engelska fotbollen. Proffsligan skulle vara en med internationella mått mätt mycket fattig och primitiv variant, en som inte kunde locka till sig spelare över nuvarande division 2-klass, men vars påvra, hårdhänta och råbarkade variant av fotboll ändå lockade hyggliga publiksiffror och stor mediauppmärksamhet i ett land där det inte fanns några alternativ till Läckbergs FF, BK Guillou och IFK Marklund. (Inte så olik Allsvenskan alltså, om man tänker närmare på saken)
Den enda nationella konkurrenten skulle dock vara den mycket finare Amatörligan, där det inte fanns nerflyttning, eller ens en serietabell, utan där alla lagen subventionerades av Fotbollförbundet, spelade uppvisningsmatcher mot varandra inför halvtomma läktare och där något av dem med jämna mellanrum belönades med ett pris eller utmärkelse. Inga poäng delades ut, utan den fotboll som spelades bedömdes genom recensioner av aktiva spelare eller tränare i tidningarna och kvaliteter som en förfinad, "experimentell" och komplicerad spelstil - förmågan att jonglera med bollen på stället, eller att överraska recensenterna med en bicykleta utan att bollen var i närheten - skattades högt. Minst tre spelare av "invandrarbakgrund" skulle kvoteras in i varje lag som en tribut åt "mångfald" och "integrering".
Jag bestämde mig för att jag föredrar Niclas Alexanderssons landslag.