That ole devil called love

Jag vet att det skulle kunna antas handla om skönhet. Jag är ju inne på sånt, för all del. Och han är otvivelaktigt en av de allra vackraste. Å andra sidan - för att försvara mig från de anklagelser om objektifiering som lätt och självklart inte helt oförtjänt drabbar kvinnor som med klappande hjärtan och snålvattnet forsande beundrar manliga idrottsstjärnor - han är inte min typ. Köttsligt sett föredrar jag stenhårda elaka defensiva mittfältare. Helst utan hår. Jag ska inte gå in på det närmare.

Men att han inte är med gör mitt missnöje med frånvaron av biljetter till på lördag långt mindre. För, som Jesper påpekade, jag håller alltså inte nödvändigtvis på Sverige. Landslagsfotboll får inte mitt hjärta att klappa mer än ibland, och dessutom tror jag ändå inte att Sverige klarar av att ta sig till EM. Kanske vore det förresten rätt bra om vi missade de här mästerskapen. Kanske är det det enda sättet att bli av med Lars Lagerbäck och hans pärmar och hans oförmåga att få ut mer än i alla fall en gång i tiden stabilt habila insatser ur spelare som borde vara bättre. Som är bättre i sina klubblag. Nu, och då syftar jag till exempel på Sverige-Tyskland x 2, är förstås habilt inte längre helt rätt valt ord. Håglöst, hafsigt, harigt. De h-orden känns närmare sanningen.

Medan Spanien, detta lag av tonåriga fantomer, löper i böljande vågor, anfaller med alla utom en eller två, Iker inräknat, har en försvarslinje i nivå med mittcirkeln och en guldpojke i straffområdet som skrattar så lyckligt efter varje mål att man knappt kan tro att han gjort hundratals. Jag vet att jag öppnar för ohöjt förakt från förespråkarna av en mer, hrm, trelleborgsk, spelidé, men det svenska språket saknar den dubbeltydighet i ordet spel som kan beskriva det det här landslaget gör med bollen. De leker. Som ett gäng övertalangfulla ungar, uthällda på en fotbollsplan, spelar de med så mycket bekymmersfri glädje att man knappt kan tro att det inte längre är sommarlov. Den här lättjefulla, glädjefyllda modellen är inte utan brister. Luckorna bakom de där hämningslösa anfallen kan bli stora nog för till och med Christian Wilhelmsson att utnyttja. Som Iker är van vid i Real Madrid (och där har modellen ärligen inte fungerat särskilt väl sedan del Bosque fick sparken ) blir det många tillfällen när målvakten har det totala försvarsansvaret. Men han är oftast bra nog för det. Precis som Isaksson var i (inga jämförelser i övrigt) det ystert anfallsglada Djurgården, precis som Lehmann inte var hela tiden i Arsenal i ligan förra året. Iker Casillas är bara 25. Han kommer att bli bäst i världen. Han kanske redan är bäst i världen.

Inte många utanför Madrid menar att älskade Raúlito är bäst i världen längre. Om de nu någonsin begrep det. Och kanske har de rätt. Han är visserligen den största målskytten i spanska ligans historia, i Champions Leagues historia, i spanska landslagets historia. Men han är inte lika bra som för fyra, fem år sedan. Och han har aldrig varit spektakulär på det sättet som en Zidane eller Ronaldinho, aldrig varit snabbast, skjutit hårdast eller skruvat vackrast. Hans genialitet är mer lågmäld. Kanske är den därmed för långt från vansinnets gräns för att locka de riktigt stora beundraskarorna. För hur många ser stjärnor av att någon nästan alltid lyckas vara på exakt rätt ställe? Av att någon inte har några svagheter? Av att någon är nästan snabbast, nästan mest teknisk, nästan starkast, nästan alltid gör mål? Jag förstås. Stjärnor och månar och hela solsystem.

Hade han kommit hit hade jag offrat armar och ben för att få tag på en biljett. Som det nu är ska jag se Sverige förlora på teve.