Snart är du en av oss, Jesper!

Ur Punkt.SE:
Gårdagkvällens P16-match i fotboll mellan Trelleborg och Kristianstad fick ett abrupt slut. efter en spelad halvlek kände sig gästande Kristianstad sig så hotade att spelare och ledare låste in sig i omklädningsrummet.
Enligt polisen var det ett gäng på ca 30 ungdomar som ställde till bråk. Matchen avblåstes och bråkstakarna avvisades.

Ett litet steg för oss, ett stort steg för jämlikheten

Jämlikhet, ja. En situation som sätter detta värde på prov är att möta ett korplag bestående av hälften tjejer. Tacklar du lika hårt? Sätter du till lika rejält i närkamperna? Det gläder mig att säga att vi i Godismännen, åtminstone mer och mer ju längre matchen led och det blev uppenbart att tjejerna vi mötte var ganska bra (och minst sagt hårda), bestod provet med den äran. Vi tacklade tillbaka. Ja, vår anfallare Rasmus blev så uppretad över en amazon till högerback som fällde honom tre gånger på rad utan att domaren ingrep att han till sist rev åt sig bollen, dribblade sig fram längs kortlinjen och avgjorde matchen med ett så kallat Kurre Hamrin-mål. 2-0 till Godismännen och en stor seger för jämställdheten.

Barnen gråter utanför Söderstadion

Kvarnen har visst blivit av med sitt alkoholtillstånd. Detta för att även barnfamiljerna ska kunna gå dit, enligt Jackie Nylander (v) i tillståndsutskottet. Som snart del i en barnfamilj begriper jag inte riktigt argumentet. Eller bör inte föräldrar dricka alkohol alls? För det är väl inte barnen som serverats för mycket på Kvarnen?

Viktigaste anledningen till detta kvasiinlägg är dock möjligheten att få använda den här rubriken och ställa några frågor.

- Varför gråter barnen?
- Varför är de utanför och inte inne på söderstadion?
- Håller barnen på Hammarby?

Jag är uppriktigt nyfiken, då jag aldrig förstått vad uttrycket handlar om.

It's the media-image, stupid!

I senaste numret av Arena finns en artikel av Rakel Chukri som bl a beskriver kontrasten mellan bevakningen och verkligheten kring vårens s k kravaller i Köpenhamn. Både vanliga medier och medborgarjournalister/aktivister beskrev stämningen som ett annat nordiskt Gaza, komplett med brinnande bilar och molotov-cocktails. För den som var där var det visst mer likt en stillsam grannskapsfest, då och då avbruten av förhållandevis beskedliga gräl med poliser.

Jag påminns om Chukris text när jag ser Svenska Dagbladet i dag. På förstasidan en mörk bild av ynglingar i bredd på en gata, knytnävar i luften. Det brinner i bakgrunden, luften är full med rök. Om man såg bara den där bilden hade man gissat på fullt upplopp, allt iscensatt av läskiga huliganer.

Ungefär när den där bilden togs satt jag 50 meter bort, på en uteservering på Rörstrandsgatan. På gatan vällde en demonstration förbi, uppsluppet som ett förstamajtåg som för en gångs skull befinner sig i opposition. Lite mer alkoholstinnt dock. Flaggor, banderoller, talkörer som i styrka och enighet lätt överglänste vanliga demos. "En råtta svart och gul..." "Vi är från Stockholm..." Några killar höll bengaler i händerna som spred sitt glada sken över tåget. När de slocknade lade de försiktigt ner dem invid trottoarkanten.

Vi som satt där log mot dem, de log tillbaka. Jag gör ju ingen hemlighet av var mina sympatier ligger, även om jag inte demonstrerade min tillhörighet just då med stiliga blåblåa färger. Ändå påverkade det rimligen min generella bild av spektaklet. Den man på andra våningen mittemot som argsint drämde igen sitt öppna fönster verkade onekligen mindre tilltalad. Stämningen var ändå på det stora hela yster. Polisbilar följde före och efter, men det mest förargelseväckande jag såg var nedskräpning. En kille stod uppe på ett biltak och dirigerade sina kamrater, men jag antar ändå att det inte var det som i tidningen beskrevs som demolerade bilar.

När vi reste oss och gick såg vi en bit bort på st Eriksgatan ytterligare en sjungande hop. Där hade de fler bengaler och mer rök. Också fler poliser. Där togs SvD-bilden. När jag vaggade igenom med min ansenliga kroppshydda flyttade sig de sjungande fansen snällt. När en nedställd bengal rullade ut i körfältet hämtade någon upp den och placerade den vid mittlinjen i stället.

Folkligt, festligt, fullsatt. Eller huliganupplopp. Synd bara att de allra flesta inte kan välja bild själv efer vilket de tycker stämmer med verkligheten.

Ps. Självklart är det dumt att vandalisera tunnelbanevagnar. Det behöver väl inte sägas?

Idioti

Dem jag blir förbannad på när jag läser nåt sånt här är inte "supportrarna", vare sig Hammarby- eller andra. Självklart vet jag 99% (hoppas siffran är rimlig) av Hammarbys supportrar aldrig skulle drömma om att ta till knytnävarna eller hota nån med våld bara för att han eller hon har på sig ett annat lags halsduk. Nej, dem jag blir förbannad på är publikvärdarna. Häromveckan var jag på Djurgården-Helsingborg och såg en publikvärd sitta en meter från ett gäng as som stod upp (på sittplats!) och provocerade HIF-fansen med nazihälsningar och DFG-banderoller. Hon rörde inte ett finger för att ingripa. Om inte publikvärdarna tar sitt ansvar för att skydda publiken, då får klubbarna ta in andra som kan göra det.

Mannen i våra hjärtan

"Det är paradoxalt, men vi lär oss."

Richard Norling som svar på frågan om hur det känns att släppa in två mål på en minut och 19 sekunder.

Lös tanke

Jag undrar om det är Mino Raiola som instruerat Zlatan att posera med Moggi? Bara för att strula sig bort från Inter precis som han strulade sig bort från Ajax och Juventus.

Jag har befunnit mig i en litterär debatt på sistone, så jag tänker lätt i konspirationsteorier och dolda dagordningar. Ni vet, man tror man tycker någonting om en sakfråga, men sen får man reda på att man bara ingår i en kampanj som nån dold makt har satt igång av okända skäl.

Inget är som väntans tider

Förra året missade jag hemmaderbyt mot Hammarby. Hemmapremiär var det dessutom, om än på den där betongklumpen i förorten. Det är väl bara följdenligt att killen som köpte de där oombokningsbara Paris-biljetterna senare på hösten ordnade så att jag inte kan gå i kväll heller. För södra stå går inte. Det går inte med en månad kvar till förlossning, med foglossning, med 90 jävligt tunga kilo extremt snett fördelade över kroppen.

Jag ska alltså se matchen på teve. Tidigare i dag satt jag och en kompis på en bänk vid Karlaplan och diskuterade våra känslor inför matchen. "Quirino gjorde nästan mål mot Trelleborg", sa jag. "Ett och ett halvt år efter 15 miljoner känns den ljuspunkten sådär", sa han. Sen pratade vi om Elmanders mål mot Bordeaux.

Liljor i Saron

På Expressens enkät om bästa svenska dikt någonsin valde jag en av en Kalmar FF-supporter. Eller kan Stagnelius ha hållt på Kalmar AIK, jag kan inte riktigt den lokala demografin? Fast dikten, den känns just nu som om den handlar om dagens bortalag på Fredriksskans:

Tystna, suckande vind i trädens kronor
rosenkransade brud på saffransbädden
unna herden att ostörd
drömma sin himmelska dröm

När han vaknar en gång, vad ryslig tomhet
skall hans lågande själ ej kring sig finna
Blott i drömmar Olympen
stiger till dödliga ned.

Show me a good loser...

Nere på kvartersbutiken, dit jag gått för att köpa lördagsgodis med tjejerna, stötte jag ihop med en kille i Hammarbytröja. Han stod en bit från godishyllan, betraktade flickorna som trängdes framför den i den trånga passagen, och väntade på sin tur. Han såg lite sorgmodig ut och jag sa att det inte var någon skam att förlora mot Elfsborg.
"Äh", sa han, med en sluddring som avslöjade en lång eftermiddag framför tv:n, "för jävla överskattade, de där. Vi som var för jävla dåliga."
Supporterns eviga försvar. Jag brukar ta till det själv: det var aldrig de som var bra, det var vi som var dåliga.På det viset har man ändå behållit nån form av kontroll över händelseförloppet. Men i det här fallet tror jag inte det håller. Visst var det länge sedan jag såg så lite av Sebastian Eguren, men det var Elfsborg som inte lät honom få tag i bollen. De blir svåra i år.

Halvtid på Söderstadion, halvtid vid Vanadisplan

Efter ett tag kom jag på vad Daniel Mobaeck ser ut som. Han ser ut om nån som har på sig en lite för liten Michael Laudrupmask. Vem James Keene liknar är fortfarande oklart, men Elfsborg liknar i alla fall ett mästarlag. Det känns som det finns en potential hos dem som inte finns hos något annat lag jag har sett i årets allsvenska, Malmö FF undantaget. Men så ska de göra mål också. Vad Hammarby beträffar får väl Tony G ta ett av sina snack med Paulinho i pausen så att han inte åker ut.

Allsvensk idyll

Jag infann mig i en trädgård på Lidingö i torsdags och fick ta emot ett exemplar av en bok jag medverkat i. Jag var med bred marginal den yngste närvarande, det var Jolosällskapet som hade årsmöte och boken var en antologi med föremålets sportjournalistiska texter. På Lidingöbanan hem hade jag sällskap med en pensionerad jurist i vattenrätt som var 82 år gammal, bar käpp och hade lärt känna Jolo genom Herbert Tingsten, som varit hans professor på Stockholms Högskola på 40-talet. Han uttryckte sin glada överraskning över att jag som var så ung läst Tingstens självbiografi.

Att Jolo var en bra reporter är ingen nyhet för mig och kanske inte för er som läser den här bloggen heller. Men det som slog mig när ja bläddrade igenom boken är ändå hans sätt att ge skarpa tidsbilder från läktarna - jag undrar om nån kommer att tycka detsamma när de läser vår tids sportjournalistik? Här är det derby, AIK-Hammarby, i augusti 1954:

"Hammarby...medförde till den högre stockholmska fotbollsvärlden en jättelik stimmande supporterklubb, rekryterad mellan Mälaren, Saltsjön, Årstavikn och Hammarby sjö: en aktiv, sydländskt livlig skara ("Ut med domar'n", "skicka'n på ålderdomshem", med mera i den stilen), en skara som var utrustad med grönvita vimplar, högt spända förväntningar och ett outsinligt humör.
Dessa entusiaster, som man nu alltså mötte för första gången på femton år i allsvenska sammanhang, skilde sig starkt från AIK:s anhängare. Detta är samma surmulna grupp som alltid, alltid redo med ett hemskt hånskratt åt sina gunstlingar och i samma utsträckning snål med uppmuntran och applåder när det ser illa ut för dem. AIK:s mål hälsades med ödsliga och reserverade handklappningar. Det är en mycket egendomlig samling personer som älskar AIK."

Det bör tilläggas att Jolo själv hörde till denna egendomliga samling personer. Det gjorde man tydligen om man växte upp i Birkastan på 30-talet. Här en annan supporterobservation, från Djurgården-AIK i augusti 1959:

"Allmänt sett föreligger en skillnad mella Djurgårdens och AIK:s supporters.
De förra är unga, progressiva män, som infinner sig i varannandagsansad crew cut, skrynkelfria kalifornienkostymer, krympfria konstfiberskjortor och gärna kragnål under slipsen, att inte tala om prydliga fästmör.
AIK-supportrarna är mera tunna och tärda bröder, som inte har någon särskild ordning på slipsknuten, förvrar cigarrettstumpar i tändsticksasken och har frun hemma vid kvällskaffet, ofta utan att i förväg ha underrättat henne om sin frånvaro från hemmet och sin närvaro vid "matsen".
De putsade djurgårdarna hejar friskt och taktfast på de sina. AIK-arna betraktar sina svarta män med till synes tomma, ibland något plirande ögon, skakar menande på huvudet, när de gör bort sig och tar fram n fimp ur tändsticksasken när de gör mål, för att fira händelsen på sitt stillsamma sätt."

Avundsjuk på Champions League-Hermann? Löjligt!

"Allsvenskan - har ni sett oss någon annanstans" hojtar Tre Hörnor Straffs underrubrik.

Jo, den uppmärksamme kunde notera undertecknad i folkvimlet när Dala-Järna IK gjorde upp med Valbo häromsistens. Jag satt där på Dala-Järna IP:s huvudläktare och deltog i kverulerandet över den tänkte mittfältsmotorns oförmåga att uträtta något vettigt över huvud taget.
Nr 22 Jonas Carlsson påminde om mig själv som spelare - och jag tyckte inte om vad jag såg. Han var stor nog och borde kunna ta för sig men sprang ängsligt omkring långt från alla bollar och närkamper. Händerna uppdragna som ett tafatt skydd för kroppen. Och när han väl fick bollen behövde han oändlig tid på sig för att lägga den till rätta. "Har han mynningsladdare?" frågade bänkgrannen.
I matchprogrammet annonserade virkesköpare Bo Lindström med det glada utropet "Här är det jag som köper virke!".

Det finns sånt som lockar fram avunden

Det här är alltså Hermann. Och Champions League-pokalen. Pokalen är till höger i bild.

Ord till Europälskare (2)

Jaha, nu har ni suttit uppe halva natten bara för att se världens mest sympatiske fotbollsspelare pråla sig på scenen. Grattis!

Ord till Europälskare

Jaha,nu har ni suttit uppe halva natten bara för att se världens mest osympatiska fotbollsspelare pråla sig på scenen. Grattis!

Han har åtminstone självinsikt

"Men ändå – jag kan aldrig bestämma mig: är det liv och kiv och bråk och myntkastning tycker jag det är tråkigt och är det tomma läktare är det tråkigt."

Blott i drömmar Olympen stiger till dödliga ned

Känsliga bedömare tyckte visst att det var "pinsamt" att det bara kom 2 500 åskådare till TFF:s förra hemmamatch mot Elfsborg. Själv undrar jag när det blev tvång på att gå på fotboll, eller när publiksiffror började spela någon roll för bedömningen av ett fotbollslags kapacitet. Särskilt när den kapaciteten, som i detta fall, verkligen förtjänar att bedömas i sin egen rätt.

Nej, som alla förstår - själv är jag stolt. Stolt över att hålla på det enda lag som kan tillföra Allsvenskan dessa unika kvaliteter. Stolt över att hålla på det enda lag som skapa en atmosfär som den som liksom koncentrerades i den 71:a minuten igår. Först hur Mensah skickades av banan, rullande med ögonen som en stråtrövarhövding i en gammal stumfilm (man bara väntade sig att han skulle dra upp en kroksabel och börja vifta med den). Sen hur Malmqvist kastade sig fram och nickade bollen klockrent i eget kryss. Allt medan tystnaden härskade över Vångavallen och nån enstaka fiskmås blåste förbi kameralinsen.

Jag vet inte var detta ska sluta egentligen. Var gång jag hittills har sett TFF har jag tänkt att detta måste vara botten, värre än så här kan det inte bli. Nu tänker jag att det kan nog bli precis hur illa som helst resten av säsongen, och det fantastiska är att man ändå kan klara sig kvar.

Svensk fotboll är att gratulera.

Finskt tips

Jag talade om för Isobel att om hennes djurgårdare tänkte förlora mot BP och Gais (i nån slags altruistisk iver att visa att stureplansbrats inte saknar hjärta för samhällets olycksbarn trots allt?) så var det inte mer än rätt att de förlorade mot TFF också. Jag misstänker att hon inte riktigt höll med mig. Jag misstänker också att Vångavallen, som vanligt, är det enda som talar till TFF:s fördel. Jag har aldrig sett TFF förlora mot Djurgården (1-0 1992 efter en chippad Peter Hillgren-straff, 2-2 1999, 0-0 2001, 2-2 igen 2004) men jag blir inte direkt förvånad om detta blir första gången.

Blåsningen

Jag och brorsan satt och funderade på ett par tv-satsningar som kunde hjälpa upp den svenska domarkårens skamfilade image. Vi hoppas på bidrag från Fotbollförbundet för att kunna utveckla manus:

Förslag 1: "Pipan". Hårdkokt serie som utspelar sig på Svenska Fotbollförbundets högkvarter på Råsunda. Där får vi följa den svenska domarkåren i deras dagliga arbete, hur uppdragen varje morgon fördelas av Bosse Karlsson, hur relationerna mellan domare och linjedomare utvecklas under den hårda press som matcherna innebär, etc. Hjälten är en dynamisk, fascinerande karaktär vid namn Markus Strömbergsson som skipar rättvisa på sitt eget sätt -vilket innebär samarbete med kriminella supportersfalanger och ökända gängledare som Kalmar-Rydström och Dansk-Larsen i Örebro. Men hans egna kolleger börjar komma honom på spåren...

Förslag 2: "Emma Linjedomare". En finstämd skildring av vardagen för en kvinnlig flaggviftare spelad av Marika Lagercrantz. Hur vardagen, hämtningen på dagis och förhållandet till män måste vägas mot ett hårt och krävande jobb, där manssamhällets nedlåtenhet ständigt gör sig påmint.

Förslag 3: "Hyvärinen". Tysk-svensk-finsk samproduktion om preliminärt 34 filmer, om den luttrade gamle elitdomaren Keijo Hyvärinen och hans team. Hyvärinen är gammal i gamet och har förlorat tron på rättvisan, men han gör jobbet ändå.

Lång helgs färd mot Behrns Arena

Sören Åkeby ser mer och mer ut som den luttrade kommissarien i en svensk kriminalserie. I matchkostymen ser han ut som den luttrade kommissarien i en svensk kriminalserie som är på sin dotters bröllop, fast han har ett halvkasst förhållande till dottern och ogillar brudgummen.

Jag vet jag borde kunna piska upp nån form av kollegial entusiasm för Richard Richardssons målvaktsmål, men jag är ledsen, jag har åkt ensam på skärgårdsutflykt med alla tre ungarna i helgen, ettåringen skrek under hela bussresan från Stavsnäs till Slussen i eftermiddags och det enda jag orkar vara entusiastisk över just nu är att jag har en smakfull lokal pizzeria som har burkchampinjoner på capricciosan istället för såna där affekterade färska. Nästan rätt åt MFF att åka på baklängesmål i slutminuten för att de spelar i bortatröjor fast det inte behövs, fast Anders Anderssons blickar efter kollisionen med Walker jr förtjänade ett bättre öde. Det var nästan Thernklass på dem.

Strömvallen 17.5.07

Och själv satt jag och slötittade på cupmatchen Gefle-Djurgården. Det var som att kastas tillbaka 20 år i tiden. Ingen såg ut att ha roligt, varken spelare eller publik. Lite folk på läktarna; en oinspirerad djurgårdsklack inklämd i ett hörn av en för övrigt helt folktom kortsida, hejaropen på hemmalaget främst från barn med flagga i handen. En TV-produktion som tycktes bestå av en enda kamera - Djurgårdens 1-0 såg inte ut att vara över mållinjen från den vinkel målet visades, men alternativa bilder kunde inte presenteras.
Det är så här jag minns fotbollen i Sverige kring 1987. Jag längtar inte tillbaka.

En märkvärdig nymodighet i TV-produktionen fick jag dock uppleva. Efter Gefles kvitteringsmål till 1-1 sprang målskytten ut till sidlinjen och lät sig intervjuas av Patrik Ekwall. Under tiden ställde lagen upp till avspark men spelet blåstes inte i gång förrän spelaren var tillbaka. Jag ser nu inte så mycket matcher på TV, detta kanske är normalt? Eller är det något slags grepp för att popularisera Svenska Cupen, att göra den mer attraktiv på TV-marknaden?

För övrigt undrar jag om kostymvurmarna tycker det är så jävla så snyggt och elegant när kostymerna omges av dessa med stjärtvärmning försedda tränartäckjackor.

Och sjömansgossens lilla, lilla vän står sörjande på strand

Jag måste säga att pay-per-view är ett oöveträffat sätt att uppleva Vångavallen. I pausen, när den orörliga kameran vilade på den folktomma läktaren närmast Östervångsparken och kommentatorerna var ute och tog sig en mazarin, då var det som de där tv-sändningarna från Wimbledon som av någon anledning fortsatte fast det var regnavbrott. Fast skillnaden var inte så stor när det väl blev match. Jag satt och funderade om kommentatorn kunde vara släkt med gamle speedwaystjärnan Anders Michanek, eller den store Frödingforskaren Germund Michanek, och på vem som skulle missa TFF:s nästa öppna målchans. Jag antar att det var Jon Jönssons flagranta tröjdragning på Mensah och den uteblivna straffsignalen som fick Mensah att kvickna till så pass att han verkligen gjorde mål; otur bara att det i sin tur fick Elfsborg att kvickna till såpass att de gjorde mål.

Jag vet aldrig hur mycket jag ska tro på det där med mentala faktorer inom fotboll. En omedelbar riskfaktor är att det är någonting vi som inte begriper oss på fotboll kan förstå oss på och som vi därför är alltför snara att projicera på det vi ser ("the romantic fallacy" var det någon som talade om, benägenheten att läsa in sina egna känslor på processer där de faktiskt inte spelar någon roll). Minns när höll på med ett rep om finländsk fotboll och frågade Bosse Johansson (som tränade HJK Helsingfors ett tag) om det fanns en "förlorarmentalitet" i Finland. Nej, menade han, det enda var att finländarna helt enkelt inte var tillräckligt bra; om man förlorar sina kvalmatcher med 0-1 på hemmaplan hela tiden handlar det om kvaliteten på spelet, inte på att man på något sätt framkallar nederlaget genom sitt tänkande. Detta sagt undrar jag ändå över ett lag som Elfsborg. När man såg dem gång på gång missa markeringen vid hörnor och frisparkar - hade det inte varit Thommie Persson, Linus Malmqvist och Erik Sundin som fått chanserna hade det blivit tre påsar bakom Wiland - var det omöjligt att inte tycka sig se en viss nonchalans i laget. Precis som Sverige efter VM 1994 och precis som Frankrike i VM 2002 och EM 2004 verkade de bara springa omkring och vänta på att det skulle vända (för, det var den uttalade förutsättningen, det måste ju vända förr eller senare). Och precis som då är jag helt övertygad om att man faktiskt har förutsett faran - att Magnus Haglund nu, precis som Tommy Svensson och Roger Lemerre då, faktiskt har insett att risken för mättnad är stor och gjort allt han kunnat för att motverka den. Det är bara det att mättnadens makt, att bekvämlighetens makt, är större än vi människor ibland vill erkänna. Detta sagt fast det, kanske, verkligen vände för Elfsborg idag.

Och TFF? Ja, där kan vi lyckligtvis helt räkna bort de mentala faktorerna idag. TFF kämpade, och jag tänkte på vad en annan gammal Conny Karlsson-adept Assyriskas libero, Zoran Manovic, sa till mig en gång om att det handlade alldeles för mycket om att kämpa med svenska lag. "Kämpa gör man om man inte kan spela! Om jag sätter in min pappa på plan, han ska kämpa!" Jag tänkte på honom när jag såg Erik Sundin slå en halvvolley i öppet läge fem meter utanför mål, eller Jimmie Augustsson slå bort en passning som hade frispelat en TFF-forward. TFF räcker inte till, helt enkelt. Inte med sådana här motståndare i alla fall. Det är bara att hoppas på att det kan finnas ett sämre lag i Allsvenskan.

It is the ancyent Marinere, and he stoppeth one of three

Jag tror fortfarande att det kommer att lossna för Elfsborg. Jag skulle helst se att det inte skedde just idag, men det enda som står ivägen är TFF:s förtrogenhet med den egna dimension som Vångavallen utgör. Den Elfsborgsmatch jag minns bäst är en jag lyssnade till på Sportradion, i köket på min lägenhet på Tomtebogatan i Stockholm för ganska precis sex år sen nu. Trelleborg tog en av tillsammans tre segrar det året, efter att ha tappat en 2-0-ledning till 2-3 och sedan vänt till 5-3 igen. (Jonas Nilsson gjorde fyra mål). Jag höll på att gå i bitar framför radion och när matchen väl var avslutad ringde min svägerska: då låg min farsa på sjukhus i Trelleborg, undsatt av sjöräddningen efter att ha kapsejsat med båten i kulingen och legat två timmar och flutit ute i Höllviken. Förutom att det är sånt som får en att minnas vissa fotbollsmatcher är det den typen av lokala väderförhållanden man får hoppas på idag också.

Comebackfunderingar

Jag såg att det fanns en klubb i Stockholmsserien med namnet Bondegatans Bajares FF. Ett lag som inledde seriespelet med att torska 1-3, 0-5, 3-8. Plötsligt blir jag sugen på comeback, det här låter onekligen som ett lag som skulle ha plats för en 46-årig, långsam och feg kantspelare. Men troligen är de för bra för mig, de ligger ju i sjuan. Min naturliga nivå är spel i div 8 i något lag med "demokratiska" uttagningsprinciper. Hur är det med BK Ångest nu för tiden?

Kaffetåren den bästa är

Observation från Olympias hedersläktare igår: Sten-Inge Fredin hämtade kaffet själv i pausen, medan Buffalo Madsen satt kvar och lät sig betjänas. "Olika ordförandekultur", menade min sagesman. Dessutom stod MFF:s assisterande assisterande Patrik Johansson däruppe, höll kontakt med bänken via mobil och blängde hätskt på alla som menade att MFF:s mål föregåtts av offside.

Själv håller jag med om att nya regeltillämpningen är knäpp. Vadå, inte inverkar på spelet? Som nån engelsk tränare sa: "Vad gör han på plan om han inte inverkar på spelet?"

Aldrig redo

Jag vet inte riktigt hur Jonas Sandqvist förberedde sig inför derbyt. Men jag misstänker att han inte skrev en arg debattartikel om förfallet inom svensk romankonst, låg vaken och vred sig av ångest för att formuleringarna blivit för taffliga och till sist fick söva sig med två glas vin framför datorn. Det är sånt som vissa korpmålvakter ägnar sig åt. Sådana som kommer springande till planen en minut före avspark eftersom barnvakten blivit sen och släpper in det första skottet, ett visserligen hårt men för en målvakt som tagit sig tid att värma upp dock högst tagbart sådant.

Well, Godismännen klarade 1-1 till slut och jag kom hem i tid för att se derbyt med ett öga. Precis som när jag var på Olympia ifjor konstaterar jag att HIF har problem med drägg i publiken. Jag konstaterar också att det är surt ofta spelare som ligger på rätt sida gränsen vinkas av för offside och jag förstår hur förbannad Jonatan Johansson blev i andra halvlek; så demoraliserande det måste vara att tajma löpningen så perfekt, bara för att bli avvinkad av en nervös linjeman. Sandqvists parader kunde jag bara baxna åt; bittert för alla HIF-are (bland dem min egen far), men det kändes som de kvitterade Oferes miss av tomt mål i första halvlek.

Men det här med Gabriels långärmade underställ. Var det verkligen så kallt i Helsingborg igårkväll?

Ultimatum till Serbien

För att få lite perspektiv på Allsvenskan läser jag om det obönhörliga ödesdramat i juli 1914 som ledde fram till Första världskriget. Det lyckas ganska bra måste jag säga. Och när det inte räcker säger jag till mig själv att hallå där, Högström, 0-1 mot HBK innebär att TFF fortfarande har BP bakom sig...

Låt mig förresten påpeka att jag tillhörde en av de få skribenter som trodde på Hammarby före Allsvenskan. Ironi, säger ni? Nja, men inte helt och hållet. De senare åren har gett mig en bergfast tro på vikten att undvika förväntningar för svenska lag. Jag misstänker att Malmö FF i år kommer att skörda frukterna att man för en gångs skull lyckats komma undan favoritbördan. Pressen att segra förvandlas lätt till nederlag, som redan Kaiser Wilhelm fick lära sig.

Royaume-uni, huit points.

Eftersom jag har två döttrar på sex och åtta år blev jag sittande framför tv:n igår kväll. Medan de likt två små tanter avgav sina omdömen ("det är precis min stil när de rockar tillsammans" meddelade Siri efter Rysslands bidrag) noterade jag två saker:

1) att, i motsats till vad man ibland kan tro, den äkta, icke-ironiska enfalden inte är död än. De små filminslagen mellan låtarna uppfyllde högt ställda krav i den genren. Särskilt ett där ett par lättklädda blondiner på en båt sågs skrubba tvätt som om det vore 1884 och vinka till sig tre äventyrslystna killar som går förbi. Klipp till nästa scen, där det är killarna som skrubbar tvätten. Det fanns en fullkomligt obetalbar scen där en brud glömmer sin brudbukett och rafsar åt sig ett morotsknippe istället. Kronan på verket var när hon kastar ut buketten bland väninnorna och hon som tar emot den, med ett obeskrivligt tanketomt ansiksuttryck, tar ett bett av moroten.

2) hur tacksam jag är att fotbollen inte är en bedömningssport. Att ett mål av Lionel Messi och Andres Vasquez är värt precis lika mycket som ett löst skott av Mensah som Sandqvist tappar in. Så slipper man alla dessa förutsägbara godtycke som blir följden där folk ska tycka saker och ting. "De bittraste kontroverserna", säger ju Bertrand Russell med skäl, "uppstår kring sådana frågor där det inte finns några goda skäl på någondera sidan."

Du ska va president

Fast det är några år sen nu kan jag fortfarande bli upprörd (vilket på ett sätt gläder mig, men det är en annan historia).
Jag kan inte riktigt begripa intoleransen mot spelare som kan dra tre gubbar men sällan glidtacklar. Visst gillar jag också alltid kämparna, de som med sin vilja kommer längre än vad de har talang för. Den som ser ut att ge allt för sitt klubbmärke kommer alltid att uppskattas på läktaren och det är också rimligt.
Det som retar mig är att teknikerna bedöms mycket hårdare, man kräver att de ska lyckas med varje dribbling och att de ska delta i varje möjlig närkamp. Ingen begär av en ytterback att han ska kunna dribbla, men en yttermittfältare måste tydligen vara komplett som spelare för att gå hem i alla läger.
Det var en förmån att få ha Kennedy i sitt lag. Jag och de flesta tyckte det men som alltid med tekniska spelare fanns det fans som kastade skit.
Lycka till i Ajax, Kennedy.
Och välkommen tillbaka.

Måsen vet en väg till vila, hjärtat ovan jord vet ingen

Fredag, fredag. Och vad ser vi i kristallkulan inför helgen? Att TFF bör kunna lämna jumboplatsen redan imorgon, om AIK bara gör sitt jobb. Att TFF mycket väl kan vara tillbaka på jumboplatsen redan på måndag, om Halmstad BK gör sitt jobb. (Skulle motsatsen inträffa kan TFF som bäst hoppas på att avancera till fjärdeplats, måste jag tyvärr upplysa om efter omfattande sannolikhetskalkyler). Att Hammarby bör behålla serieledningen skulle jag också tro. Det gnölas om unge Charlie Davies, men jag håller med Grönvitasidan att det inte är så dåligt bara att skapa alla de lägen han gör. Herregud, jag minns första gången jag såg Johnny Ekström, i en Uefacupmatch mot några skottar (hösten -86?) där han skapade ungefär 35 frilägen och gjorde mål på ett enda. Fortsätter Davies att skapa lägena så kommer också målen. Sen är det en annan sak att han är en fadersframpiskad idrottsbroiler av det slag USA verkar så bra på att producera (Tiger Woods, systrarna Williams) - hade han varit från de forna Öststaterna hade det inte varit någon ände på hur folk hade förgryst sig. Men amerikanarna har sin särskilda variant, inom alla grenar av showbiz, och när man kollar lite närmare på det är det frapperande hur många av de stora amerikanska namnen som börjat redan som knattar, påpiskade av fanatiska föräldrar. Och det gäller allt från Hank Williams till Sam Cooke till bröderna Osmond och Michael Jackson. Frågan är om det är en hundraprocentig regel att barnstjärnor alltid blir mer eller mindre knäppa när det blir vuxna?
För att återvända till gamla trygga Kinder-Gulag vidhåller jag min tro på Elfsborg och Malmö FF. Men för att de ska leva upp till denna min tro krävs det faktiskt, förr eller senare, en seger i en jämn och oviss match mot motståndare som just Kalmar FF respektive ett derbygalet Helsingborg. Kanske läge att hyra in pappa Davies?

P.S. Kan förresten nån förklara varför HIF-are hatar Christian Järdler? Jo, jo, jag vet att ruktiga fans måste hata varenda människa som har spelat i laget förut, men Järdler var ju faktiskt i Turkiet innan han gick till MFF? Jag frågar, för jag tycker han verkar vara en snäll påg - efter matchen mot AIK i Malmö ifjor när jag utsänd Expressenkrönikör frågade jag honom i omlädningsrummet vad det var för fågel som vandrat över plan mitt under matchen, eftersom jag såg att han gett den en lång blick. "Det var en ungmås", sa han. "Jag blev lite orolig för den." (Tilläggas bör att den spatserade från ena målet till det andra utan att komma till skada - det var en ganska sömnig match). D.S.

Drömmarnas teater

En grusplan nedanför en motorvägspåfart och en kontorsbyggnad i sex våningar. Ett mål som är ungefär en meter bredare vid basen än vid toppen. En sluttning som stupar ner mot en graffittiklädd gångtunnel och som den boll som slagits ut över sidlinjen alltid har styrfart nog att rulla fram till och nerför (för att ofelbart sluta sin bana i en exceptionellt taggig rosenbuske). Ett motståndarlag med uniforma tröjor, men vars byxor och strumpor är i så många olika modeller och kulörer som är matematiskt möjligt.
Ja, korpsäsongen har börjat igen. Jag tvivlade ibland under den här långa vintern på att det skulle bli en till, men när jag cyklade till Huvudsta igår kände jag hur euforin kom över mig. Fotboll igen! Spela fotboll igen! Det finns faktiskt inget som kan jämföras med det!

Näven i bordet!

Nån får fan ta tag i det här snart.
Jag menar, det funkar ju inte att landets rikaste klubb, med 100 miljoner på banken, ändå springer omkring i tröjor där varenda liten kvadratmillimeter himmelsblå färg är täckt av en reklamblaffa, där det står MALACO rakt över röven på spelarna, där det sitter nån sorts alternativt, större och fulare klubbmärke mitt i bröstet på dem. Har Malmö FF verkligen inte störe stolthet än så? Kan de inte kalla in den där nissen som gjorde kjolar som såg ut som pappersgirlander åt damlaget för tio år sen, vad som helst annat än det här lappverket?
Och så får ju nån ta tag i Allsvenskan snart också. Numera tror jag att detta kommer att ske och att MFF, Hammarby och Elfsborg kommer att rycka, men mycket till ryck kommer det inte att bli, för den som ska kunna rycka måste kunna vinna matcher som MFF idag och Elfsborg igår, det vill säga matcher mot bra lag och guldkonkurrenter utan att man har kniven mot strupen.

Terapi, förbannad terapi

Man kan alltså ligga sist och ha 3 poäng mindre än serieledarna. Eftersom statistik är ett bra sätt att bearbeta ens oro över det som sker - det som på ett personligt plan skulle kallas att försöka se saker "i ett större sammanhang" - slog jag genast upp mitt ex av "Svensk Elitfotboll 75 år" och upptäckte att den jämnaste Allsvenskan någonsin bör ha varit 1995, då ettan IFK Göteborg slutade 21 poäng före jumbon Frölunda. Detta om man bara räknar 14-lagsserier med 3 poäng för seger, annars får vi gå till 1968, då Öster vann på 27 poäng (samma som tre andra lag) och sistaplacerade Örgryte hade 16. En differens på 11 poäng, och jag antar att någon statistikekvilibrist som Tim Nielsen har en formel för hur man räknar ut jämnhetskoefficienten för en serie (proportionen mellan poängdifferensen etta-jumbo och det totala antalet utdelade poäng, förmodar jag). Men redan när man börjar tänka i de banorna har man strax glömt bort att Trelleborgs FF för närvarande ligger på nerflyttningsplats i Allsvenskan 2007.

Halvfullt glas

"Man borde kunna dela ut 3 poäng till två lag" sa André Pops käckt när det var 3 minuter kvar. Alla får påsar, alla blir glada. Andy Ek messade glatt att vår reducering gjorde honom tillfälligt till serieledare, men just i det ögonblicket blev jag inte ens purken. 2-2 borta mot Ellos är ingen förnedring. Särskilt inte som de kunde ha gjort 4 mål bara på de första 20 minuterna. Särskilt inte som backlinjen lät Anders Svensson trippa omkring ostörd inne i straffområdet vid alldeles för många tillfällen, i alldeles för långa stunder.

En kommentar dock. Det delades ut 8 gula kort i en match där ingen blev skadad, där ingen ens spelade särskilt fult. Lite armbågar och tuffa tacklingar och hårda kamper, visst. Men åtta stycken! Svenska domare gör vad de kan för att missgynna svenska lag i eventuella internationella sammanhang.

Tikrit och Onslunda

En linje som med jämna mellanrum dykt upp i Irakdiskussionen är att det behövdes en järnhård diktator för att hålla samman landet - att Saddam Hussein, med andra ord, var den enda möjliga lösningen. Undrar om det är det som ligger bakom tankarna på Tom Prahl som ny förbundskapten?

Pissliberal kompromiss

Jaha, nähä. 3-3. Typiskt detta värderelativistiska samhälle.

Pick your fights...

...är det råd vi föräldrar får nuförtiden. Det vill säga: öda ingen energi på barnens äcklade grimaser när de får se maten du just lagt ner två helvetiska timmar på att laga, eller på de indignerade påståendena att de aldrig någonsin får göra nåt roligt när de precis fått tillbringa halva dan på Skansenakvariet och vräka i sig godis efter behag. Låt sånt passera. Ta de viktiga bataljerna istället. Som ifall ungarna skulle börja lyssna på fusionmusik eller komma hem med diktböcker skrivna av yngre svenska poeter.
Det är 20 minuter kvar, jag följer Livescore på Svenska Fotbollförbundets hemsida (lever vi i ett medieasamhälle, eller vad?), men jag börjar hoppas att TFF lyssnat på rådet. Segern över Malmö FF var en bonusseger, som att principiellt tvåla till sexåringen för otacksamhet och bristande konsekvens i argumenteringen. Men seger över Brommapojkarna på hemmaplan, det är en livsnödvändighet om husfriden ska bevaras. 3-2 just nu efter vad som tycks vara en vanvettigt dramatisk match, med Fritz utbytt (utburen, skadad för hela säsongen ser jag med fasa framför mig), 0-1-underläge vänt till 3-1, men BP på väg tillbaka. Kom igen, TFF. Sätt ner foten och visa det där tonårslaget att de mår bäst av tydliga gränser.

"Om det går till straffar vinner Liverpool." Sa jag med hela den säkerhet som bara förutfattade meningar kan bibringa. Ändå stod jag fast vid det. Förstås.

Nu är ju straffläggningar mer psykologi än sport, och det är inte särskilt svårt att hävda just den här statistikens inverkan på resultaten, men frågan gnager ändå. Vad betyder egentligen historien, vad betyder Råsundaspöken eller skräckmotståndare? Hur länge efter att Dudek slutat kommer just de där rödklädda känna den lilla gnutta extra trygghet vid straffpunkt och mållinje som tippar över ödet åt rätt håll?

Fotbollens funktion

Jag har skrivit om min familjehistoria i två stora artiklar i Expressen den senaste veckan. Jag var lite nervös för vad pappa skulle tycka, för det var oundvikligt att beröra en del jobbiga saker. Men han ringde igårkväll för att tala om att han hade tyckt mycket om dem, båda två. Han blev tyst ett tag, sen sa han.
"Jag har bara så svårt att förstå att jag har kunnat påverka era liv så mycket. Att sånt jag har gjort och tyckt har kunnat ha en sån betydelse."
Jag kände mig generad, tänkte på min uppväxt, tänkte på mina egna barn, tänkte på det fruktansvärda ansvaret i att vara far, började säga någonting och avbröt mig genast. Men han uppfattade vad jag sagt och avslutade meningen.
"På gott och ont. Ja, jag är väl medveten om det."
Sen blev han tyst. Och jag blev tyst. Och han var tyst. Och sen sa jag:
"Sist jag hörde efter låg HIF under med 1-0."
"Ja, det är nåt som saknas i deras lag, det tyckte jag redan när jag såg dem på tv mot Djurgården! Det räcker inte med Jacobsson på mittfältet!"
"Nu kommer tidningarna att skriva att det är kris..."
"Det är för löjligt, jag orkar inte läsa det längre..."

Och så vidare.

Svensson om Svensson

Man kan uttala ord på olika sätt. Och det är någonting i Tommy Svenssons röst och dialekt som ger extra eftertryck åt ordet "fjantigt", som när han i eftermiddags använde det för att karakterisera Anders Svenssons sätt att försöka slå en kortpassning med foten bakom stödjebenet. Hur som - nu var det slut på krisen i Elfsborg (för den här gången) och krisen i Helsingborg börjar istället. Och ändå har de bara 4 poäng upp till toppen...

Måsen, who?

Stureplan.se är visserligen kända för att varken kunna se skillnad på ostron och musslor eller på Claire Wikholm och Siw Malmqvist, men i det här mingelreportaget från Sturecompagniet tecknas hierarkierna i fotbollsrelaterat, eller ska vi säga AIK-relaterat, kändisskap plågsamt skarpa. På bild nr två: Andreas Andersson. Ensam på bild. Namnet rättstavat. På bild 35. I en skojsig pose ihop med en kompis. Med namnet felstavat. Martin Åslund. Då hjälper det inte mycket att den senare försöker sin patenterat kyligt ariska knulla-mig-blick med obligatoriskt underläppsput.

ps. Jag säger inte att skillnaderna är orättvisa. Det är de förstås inte.

Första maj har alltid varit din röda dag

Jag har alltid undrat över meningen som kommer härnäst i denna uppsluppna sossehatande proggdänga: "Andra maj kallar du dig demokratisk socialist" (Att "Tredje maj upptäcker vi att du är folkpartist" är ett tillmäle av den tyngre graden är förstås uppenbart, även för den som inte omedelbart får Johan Jacobsson på näthinnan). Är detta att se som ett steg mot det föraktliga folkparti-träsket? Och är det i såfall alltså att föredra att vara "odemokratisk socialist"? (Jag kan nu tillräckligt om politisk teori för att begripa att fy på dig sosse-författaren rimligen avskydde hela idén med reformistisk demokratisk socialism, det vi vanligen kallar socialdemokrati, men uppbenat säger det någon intressant om tidsandan ändå.)

Fotbollsanknytningen till det här inlägget är minimal, förutom rent geografiskt. Mona Sahlin förstamajtalar i Kalmar och en mig närstående skribent som är där och bevakar hoppas kunna ställa några frågor till Lasse Johansson om Sahlins ordförandeskap. Den minnesgode vet att Johansson fick 508 personröster, eller 6,22 procent, i Kalmar södra i höstas och knep på så sätt ett av socialdemokraternas 13 mandat.