Inget är som väntans tider

Förra året missade jag hemmaderbyt mot Hammarby. Hemmapremiär var det dessutom, om än på den där betongklumpen i förorten. Det är väl bara följdenligt att killen som köpte de där oombokningsbara Paris-biljetterna senare på hösten ordnade så att jag inte kan gå i kväll heller. För södra stå går inte. Det går inte med en månad kvar till förlossning, med foglossning, med 90 jävligt tunga kilo extremt snett fördelade över kroppen.

Jag ska alltså se matchen på teve. Tidigare i dag satt jag och en kompis på en bänk vid Karlaplan och diskuterade våra känslor inför matchen. "Quirino gjorde nästan mål mot Trelleborg", sa jag. "Ett och ett halvt år efter 15 miljoner känns den ljuspunkten sådär", sa han. Sen pratade vi om Elmanders mål mot Bordeaux.